Etikett: det var inte bättre förr Sida 2 av 3

Innan Sveriges Radio blev vänstervriden …

den 2010-05-16

… var den bara vriden. Följande spelades upp för de glin som slog på radion 1936 för att höra det klatschigt betitlade programmet På fantasiens vingar. En sommarfärd. Musikalisk berättelse för stora och små:

Ett svenskt barn: Var i all sin dar kommer ni ifrån?
Svarta barn: Munga-murra-burra-bo.
Ett svenskt barn: Bevare mig, det är ju svartingar.
Ett annat svenskt barn: Tänk om det är kannibaler.
Det första svenska barnet: Alltid ska du tro det värsta.
Det andra svenska barnet: Ja, men alla svarta är väl hemskt elaka människor?
Det första svenska barnet: Var har du lärt dig sådana dumheter? Det finns många snälla svartingar också, det har min pappa berättat för han har bott därnere i Afrika någonstans i flera år.
Det andra svenska barnet: Tänk att han tordes!
Det första svenska barnet: Visst tordes han. Han har till och med sagt att nu för tiden är det mer riskabelt att bo bland vita. Behandlar man bara en svarting hyggligt så kan man vara säker på att han är hygglig tillbaks. Men de vita nu för tiden, säger pappa, är det mycket svårt att komma underfund med, för de kan så bra – ja, nu har jag glömt vad det hette …
Det andra svenska barnet: Förställa sej, menar du kanske.
Det första svenska barnet: Ja, just det, så bra förställa sej.
Det andra (något enfaldigare) svenska barnet: Men en som är svart i ansiktet, måste ju ha en svart själ. Det säjer alltid min storebror.
Det första svenska barnet: Då narras din storebror för dej för han vet mycket väl att så där svarta har de blivit för att kunna hålla ut i det starka solskenet i Afrika och inte för att de är en sorts sämre människor inte. Inte har själens färg med hudfärgen att göra inte. Likaväl som att en svarting kan ha en vit själ, kan en vit människa ha en svart själ.

Nå, nu är det ju trots allt en dialog som predikar försoning mellan vita och svartingar. Och terminologin var ju inte nedsättande då – vilket också gäller för 1934 års radiosaga ”Negerpojken Dullados äventyr i urskogen” – även om attityden så klart var nervärderande redan då.

Men inte bara raser utan också kön kommenterades av Sveriges Radio på den gamla goda tiden. ”En avig och två räta” gick som återkommande magasin ”mest för flickor” i flera års tid på 1950-60-talen. Signaturen sjöngs av äppelkäcka flickor, uppenbarligen sjukligt besatta av handarbete:

Somliga vandrar i skogen, andra på skoldanser går,
men vi blir syjuntan trogen, fastän den varat ett år.
Somliga går på teater, andra mot fjärdarna styr
Pojkarna leker soldater, vi uppå kvällarna syr
Somliga rider på hästar, andra på bio har lust
Med kjolar och jumprar och västar vi tar med juntan en dust
Ja, vi virkar och vi stickar och vi klipper och vi syr
Och vi svettas och vi kämpar allt med fållar, söm och brodyr

Så lät det alltså innan några förvirrade revolutionärer trillade in på Sveriges Radio i sextitalets slut. Plötsligt började programmen bli politiska och framföra åsikter. Då var det så klart bättre och renhårigare med den gamla, neutrala, objektiva radion.

(Källa: Ingegerd Rydin, Barnens röster 2000.)

Var redo! Alltid redo! Närsomhelst kommer en tjyvaktig man med suspekt påbrå!

Av Kalle Lind

den 2010-03-02

i blogg

Människor som gått till överdrift – sequel till Människor det varit synd om, prequel till Människor som har haft fel – är i princip färdig. Tro det eller ej, men det visade sej när formgivaren satt texten att den var 25 sidor för tjock. Va? Har jag, Kalle Lind, skrivit för många ord? Nu blir jag alldeles förvirrad! Jag som har haikun som referenspunkt för varje text jag skriver!

Jag har därför tvingats gallra. Troligen ryker ett långt citat ur Scouting for boys, Baden-Powells bästsäljande skrift som lagt grunden till bland annat kung Carl-Gustaf ”Mowgli” Bernadottes personliga moral.

Baden-Powell grundade som bekant scoutrörelsen på ett märkligt misch-masch av zuluromantik, skogspromenader, Skattkammarön, kvinnofobi, patriotism, krigsreferenser och hurtighet. Jag har skrivit ett kapitel om honom och hans överdrivna rädsla för sina genitalier (en typisk teaser: nog måste väl någon av er nu beställa boken för att få kläm på vad jag menar?).

Följande uppbyggliga, något kortade men i övrigt korrekt citerade, stycke från Scouting for boys (1943 års svenska upplaga), lyfte jag med gråt i halsen ut ur manus denna förmiddag. Som tur är funkar bloggar som jättelika digitala slasktrattar.

MORDET I ELSDON
Sedelärande historia ur Scouting for boys, berättad av Sir Robert Baden-Powell.

För många år sen begicks ett rått mord i norra England, och mördaren infångades, dömdes och hängdes först och främst tack vare en vallpojkes scoutmässiga uppträdande.

Förtrogenhet med naturen. Pojken, som hette Robert Hindmarsch, hade varit uppe på heden och vallat sina får. När han var på väg hem genom en vild och ödslig bergstrakt, gick han förbi en luffare, som satt på marken med benen utsträckta mot honom och åt.

Iakttagelseförmåga. När pojken gick förbi, lade han märke till mannens utseende och särskilt de ovanliga stiften i hans skosulor.

Slutledningsförmåga. När pojken närmade sig hemmet och hade ungefär 8 à 9 km kvar, kom han till en stuga, där man funnit en gammal kvinna mördad. En folkhop hade samlats utanför, och man gissade på vem gärningsmannen kunde vara. Misstankarna riktades mot tre eller fyra zigenare, som strök omkring i trakten och stal och misstänkte genast, att denne haft något med mordet att göra.

Ridderlighet. Eftersom en gammal, värnlös kvinna blivit mördad reste sig pojkens ridderlighet upp mot mördaren, vem det än var.

Mod, självdisciplin och villighet. Fastän pojken förstod, att mördarens vänner kanske skulle döda honom, om han talade om vad han visste, sköt han åsido tanken på fara, gick genast till polisen och berättade om fotspåren i trädgården och var de kunde finna mannen, om de skyndade sig.

Hälsa och styrka. Luffaren hade lyckats osedd (med undantag för pojken) komma så långt bort från mordplatsen, att han trodde sig säker. Han kunde aldrig drömma om, att pojken skulle gå den långa vägen till mordplatsen och sedan vända tillbaka med polisen. Han brydde sig därför inte alls om att vara försiktig.

Men pojken var en kraftig höglandspojke. Han tillryggalade vägen lekande lätt, och man fann och infångade luffaren utan svårighet.

Mannen var zigenare och hette Willie Winter. Han rannsakades, dömdes skyldig och hängdes i Newcastle. Den döda kroppen hängdes sedan i en galge nära platsen för mordet som det brukades på den tiden, och galgen står kvar där än idag. Två zigenare, som var hans medbrottslingaroch hade en del tjuvgods i sin ägo, blev också tagna. Även de hängdes i Newcastle.

Gott hjärtelag. Men när pojken såg mördarens kropp dingla i galgen, greps han av sorg över att ha varit orsak till en människas död.

Livräddning. Emellertid skickade domaren efter honom och lyckönskade honom till vad han hade uträttat för ortsbefolkningen – antagligen hade han räddat flera människoliv – genom att befria dem från en farlig förbrytare.

Föredöme. Pojken gjorde alltså vad en scout bör göra utan att någon lärt honom det.

Han hade väl knappast kunnat drömma om, att det han gjorde helt självmant, många år efteråt skulle framhållas för andra pojkar som ett exempel på, hur man gör sin plikt.

Nä, baske mej att de gör såna barnböcker nuförtiden! Del typ valfritt jättehögt tal.

Av Kalle Lind

den 2009-06-12

i blogg

Fyra lejon äter middag är en Pixi-bok, avsedd för de minsta. Den handlar om ganska exakt det titeln utlovar. Fyra lejon äter zebra med spenat vid köksbordet, yngsta lejondottern spiller ut mjölk på lejonpappan, som tröstar med att han som tur var bara har ”den här gamla slängpälsen” på sig. En typisk sjuttiotalsinteriör, med den pyttelilla skillnaden att lejon normalt inte åt just vid köksbord eller drack just mjölk heller på sjuttiotalet.

Men det typiska blir extra tydligt när det dags för familjen att glida över till dessert:

På sjuttiotalet rökte alltså även lejon i anslutning till mat och barn.

I bokens avslutande M Night Shyamalan-aktiga tvärvändning – OBS! SPOILERVARNING! – visar det sig dock att lejonen inte är lejon. Det är en helt vanlig familj inbegripna i avancerade zoologiska rollekar. Zebran är inte zebra utan falukorv, ingenting är vad det synes vara.

Utom pipan då. För den avnjuter man fortfarande bäst i anslutning till mat och barn.

Skäggets bästa fräckisar.

Av Kalle Lind

den 2009-04-07

i blogg

Teveserien med ”skäggen”, det vill säga sex män ur nöjesindustrin som var yngre än de såg ut, blev en skandalsuccé 1963. Trots folkstormsrekord och mordhot från insändarskribenterna fick den godmodiga satiren sin folkliga fanbase.

Då de sex skäggen hade hyfsat framgångsrika civila karriärer som poeter, krögare, radioskapare, scenografer, textförfattare, tidningsredaktörer, journalister, folklivsforskare, underhållningschefer och liknande lågstatusjobb hade de dåligt med tid att träffas för en fortsättning. Skäggen-stämpeln kunde ändå sättas på en handfull krogshower, vinylutgåvor och fräckisböcker.

Skäggets bästa fräckisar var den första av de senare. Två uppföljare blev det plus Skäggets bästa snapsisar och Skäggets bästa matisar.

Boken är ett fascinerande exempel på sextitalets försiktiga men entusiastiska frambrytanden inom erotikan, ett år efter Sjömans 491 och två år efter Bergmans Tystnaden, förebådande Kärlek-antologierna och Nyfiken-filmerna och Erica Jongs knapplösa knull.

Det är Lasse Åberg på omslaget och hans psykedeliske polare Ardy Strüwer på inlageillustrationerna, studentikos kvasivetenskaplig kapitelindelning och tomma sidor för ”gör-det-själv-fräckisar”.

Snasket är täckt med en fernissa av oskuld och redaktören Åke Söderqvist (med ett utseende som gjort för snuskissamlingar) gör i förordet en poäng av att endast tre runda ord förekommer (”pitten”, ”kåt” och ”veke” – tillika är det ”varianten som finns inuti stearinljus som avses”).

Han understryker också att boken inte kan ”erbjuda möjligheter till läsare som söker efter snusk. Den kategorin ber jag att få hänvisa till nyutgiven svensk skönlitteratur.”

Men skenet bedrar. Visst, somliga flasigheter är så subtila att jag inte alltid greppar poängen och andra hade väl blivit dagens skratt vid förskolans fruktstund. Påfallande många historier har dock ett nog så grovt innehåll under den frejdiga ytan. Det som var radikalt, burleskt, karnevaliskt och gladporrigt då är politiskt inkorrekt och med viss rätt känsligt nu.

Yngste jungman var med en infödingsflicka i Afrika. Hela natten låg hon och ropade:
– Jompa! Jompa!
När unge sjömannen kom ombord stod överstyrman och ropade till de infödda stuveriarbetarna:
– Jompa Jompa!
– Vad betyder ”Jompa”, undrade jungman.
– Fel hål, svarade överstyrman.

(Skämtet: att en sjöman dunkar på en infödingsflicka i stolgången.)

Far och dotter har blivit rånade på allt av en infödingsstam och står spritt språngande när dottern plötsligt ”drar fram plånboken”. Pappan suckar: ”Satan också, att inte mamma var med, för då skulle vi nog haft bilen i behåll också”.

(Skämtet: att kvinnor kan förvara saker i vagina och att äldre kvinnors vaginor är uttänjda.)

Pappan ska lära sonen blommor och bin och påminner om två flickor de träffat på ängen i somras: ”Kommer du ihåg vad vi gjorde med dem? Så gör bina”.

(Skämtet: att far och son ligger med flickor tillsammans.)

En man har misshandlat en kvinna på Kiviks marknad och kvinnan vittnar i domstol:
– Slog han er?
– Nej, han sparkade till mej.
– Var sparkade han er då?
– På Kiviks marknad.
– Jaa, det förstås, men var?
– Mitt på nöjesfältet.

(Skämtet: att en kvinna har blivit sparkad i underlivet.)

En fäbodstinta lever ensam med får och getter. Efter några år får hon ett barn som säger sig heta ”Bäääärtil”.

(Skämtet: att en kvinna har legat med en get.)

En buktalande veterinär lurar bonden att lagårdsdjuren kan tala. Slutpoängen är att bonden tar en halvnelson på grisen och ryter: ”Säjer du nåt sojävel, så slår jag ihjäl dej”.

(Skämtet: att en bonde har legat med en gris.)

En flicka tappar en karamell och en farbror frågar om hon fått hår på karamellen. Flickan svarar ”inte än, jag är bara tio år”.

(Skämtet: att en tioårig flicka är sexuellt medveten inför en gammal man.)

En liten pojke går runt och frågar efter vägen till bordellen, får örfilar som svar och ryter att då ”får baske mej farsan gå och hämta sina hängslen själv”.

(Skämtet: att en karl ligger med horor, dessutom öppet gentemot sin son.)

Två kvinnliga frälsningssoldater badar nakna och följande naturliga replikskifte utspinner sig:
– Det var värst vilken stor torva syster har.
– Ja, men så har jag också varit fanbärare i 17 år.

(Skämtet: att slidor tydligen tänjs ut av fanborgar. Samt, skulle jag tro, ordet ”torva”. Samt att det alls handlar om religiösa kvinnor.)

En gammal gumma har blivit våldtagen mot en gravsten och berättar att förövaren tryckte så hårt att ”de´ stod ’Vila i Frid. Anna och Barnen’ i ändan på mej i fjorton dar efteråt”.

(Skämtet: en våldtäkt.)

En man beklagar sig: ”Jag tänker på mina båda döttrar som ligger därute på kyrkogården. Och vet du, ibland önskar jag att de vore döda”.

(Skämtet: … troligen att pappans döttrar är prostituerade. Men jag är inte riktigt säker.)

På något vis var det roligare förr, när man kunde ha skägg och vara bullrig och skratta åt våldtagna gummor utan att alla normalbegåvade tyckte att man var obehaglig.

På ett annat vis är det bättre nu, när det är fritt blås att dra vilka snuskisar man vill men alla utom Bert Karlsson håller sig för goda för misogyna fittvitsar.

De gör inte såna skämttidningar längre.

Av Kalle Lind

den 2009-02-05

i blogg

Ungefär så här minns jag att alla lustiga tidningar såg ut när jag som liten stod och bläddrade bland serietidningarna på Domus. Mycket kvinnor med tuttar och män med lystet uppspärrade ögon. Hemmafruar som ligger med hantverkare, direktörer med cigarrer bredvid kortkjolade sekreterare och grannar som spanar lystet på varann i gillestugan. Och givetvis den urgamla manliga drömmen om damer som glider runt utan kläder och könsbehåring i vad som av allt att döma är hennes egen trädgård, alltmedan nån sorts fakir lägligt spelar ormtjusarvisor.

Det verkar ha varit en synnerligen promiskuös tid.

Och mitt i dessa tabubrott, denna nakenhet, detta nerrivande av slöjorna som omgett sexualiteten, mitt i denna till porr gränsande skämtlystenhet, så kunde man döpa en skämttidning till nåt så urbota töntigt som ”Nya Skratte”.

Skratte? Kalle Ankas fjärde brorson? Eller är det ett tillmäle? Nu ska du få på nöten, din jäkla skratte?

Och vadå nya? Fanns det en gammal Skratte som betraktades som något förlegad?

Man hade så gärna velat se in i hjärnan – eller motsvarande – hos han som skapade kulturmagasinet Nya Skratte. Troligtvis dog han dock när han, p.g.a. bristande förståndsgåvor, förväxlade en skrivbordsstol med ett rostigt spett.

De gör inte såna julkalendrar längre.

Av Kalle Lind

den 2008-12-23

i blogg

Åtminstone i början av december hörde man ett och annat gnäll på årets julkalender, som jag råkar vara inblandad i. Det var för lite jul, det var för mycket skräck, det var inte som på Trolltider-tiden. Då var det bra, nu är det dåligt. Ingen tänkte på att de kanske tillhörde målgruppen då och kanske har blivit en mycket gammal, förtorkad och ingrodd människa med prostatit och hemorröjder nu.

Vad folk också gärna glömmer bort är att 1979 var det ett oherrans liv om Trolltider. Skulle denna fina kristna högtid användas till troll och vättar och hednatro? Våra klerikala vänner höjde rösten och tystnade inte förrän efter 1987 års Marias barn, förmodligen lika förlamade av uttråkning som resten av oss.

Vad folk också gärna glömmer bort är att 1979 fanns det inget naturligare än att röka cigarett inför sina barn. Föräldrar som inte medvetet utsatte sina avkommor för cancerogena ångor sågs 1979 som suspekta. Barn utan astma mobbades på dagis.

Därför handlar också större delen av Trolltiders första avsnitt om den lilla husvättens vedermödor kring den kvarglömda cigaretten på människofamiljens frukostbord (för vad passar väl bättre än lite röktobak till lättmjölken?). Som lite extra krydda en rejäl dos produktplacering.

Mycket riktigt gör de inte såna julkalendrar länge. Jag är dock inte helt säker på att det är av ondo.

På det festliga kvinnoföraktets tid.

Av Kalle Lind

den 2008-12-22

i blogg

Till flydda tider återgår min tanke än så gärna: hur framställdes jämställdhet av tjugotalets stjärna?

Jag har haft en festlig kuplett på huvet nu i några timmar. Det är Ernst Rolf som med patenterad diktion sjunger om den nya – alltså numera gamla – tidens kvinna:

Hjälpa till med mat och skatten
nej se, det vill hon inte ve´
Men komma hem i hatten
klockan fem på natten
ja, de´ gör gumman me´

På den här tiden ansågs tanken på jämställdhet i sig som ett stort skämt. Något tokroligare än att kvinnor krävde nån sorts plats var svår att föreställa sig. Inte nog med att de slapp arbeta – för inga kvinnorörelser i några tider har ju kämpat för rätten till arbete – utan dessutom hade de mage att vilja roa sig.

Detta sjöngs av en glad lax som i det privata var a) notoriskt svartsjuk och b) notoriskt otrogen (med argumentet att vänsterprassel var ”som att gå på toaletten”). En man som dessutom uttryckligen undvek det politiska eftersom han inte ville stöta sig med någon (potentiell finansiär).

Frågan om jämställdhet, jämlikhet och allas lika möjligheter är som bekant ingen politisk fråga.

Så var det då, för längesen. Idag gör sig gubevars ingen lustig över kvinnor som anser sej förbisedda och som därför hävdar sin rätt.

Kulle – en kille som ville.

Av Kalle Lind

den 2008-11-21

i blogg

1955 var Jarl Kulle 28 år och uttalade sig på det här viset för en tidskrift:

Jag har som torde vara bekant alltid efterlyst kvinnlighetens renässans. Jag vill att min fru inte bara ska sköta ett hem, utan hon ska tycka riktigt mycket om att sköta ett hem. Jag tror bestämt att min idealflicka ska ha långt hår, riktigt långt hår, som hon kan fläta till fantasifulla frisyrer.

Han lade i ett annat sammanhang till:

Jag vill ha en kvinna som både kan skura en trappa och vara balens drottning.

Tillfrågad om de här citaten i intervjuboken Jag Kulle 1979, försvarar sig Kulle med att det där var längesen:

Nu skulle jag vilja, inte rätta till, men förtydliga vad jag sa om att kvinnans finaste uppgifter är att vara mor och maka och att hennes viktigaste mission är i hemmet. [—]

Tro inte heller att jag menar att kvinnan ska tvingas till det ena eller det andra, hon ska självklart ha frihet att välja själv. Men hon ska djävlar anamma – det är rysligt vad jag svär, det låter oborstat och ordfattigt – inte tvingas ut i förvärvslivet, vilket ju är den nya trenden.

Hon ska inte känna att det som något skamligt att leva i och för hemmet. Jag har en obehaglig känsla av att hon nu för att vara ´med sin tid´ tvingas till något som i grunden är emot de flesta kvinnors natur.

Det finns så klart mycket att anmärka på i detta, vilket givetvis är en smula överfödigt eftersom Kulle är död med sina åsikter. Men det som fascinerar mig är inte bara att en man som gjorde en karriär på att prata manierat och bära lösmustasch över huvud taget uttalar sig om vad som är naturligt.

Det slår mej också att det inte var särskilt längesen som såna här röster hördes i – och dominerade – debatten. För inte så många decennier sen var det helt okej att ställa sej upp inför auditoriet och säja ”jag vill att min hustru diskar min disk”. Må så vara att en majoritet inom kristdemokraterna fortfarande tycker det, men de har ju lärt sej att inte säga det.

Kulle fortsätter sin lätt daterade utvikning:

Jag tror att det uppväxande släktet tar stor skada av att inte ha ett hem som tryggas av en vakande mor. Barnen måste lära sig gå, lära sig tala, annars kommer de endast att ha läten som sådana barn som tagits hand om av apor och vargar. Hör på många ungdomar i dag, talar dom svenska eller ger dom bara ifrån sig läten?

Här visar han en viss brist på insikt i språkutveckling; det är ju inte via bröstmjölk man tillskansar sig språkkunskaper. Även barn som träffar sin far regelbundet eller umgås med andra barn och vuxna utsätts ju för talad svenska.

Men åter igen: poängen är inte att raljera över en gammal Drramaaaten-diva, utan att konstatera hur diskurser och paradigm har skiftat under åren. Må så vara att Dramaten-stjärnor fortfarande pryglar sina fruar och är mer intresserade av punktantalet i sina affischnamn än av sina barn.

Men de står ju inte för det offentligt.

Om ytterligare tre generationer Dramaten kanske ord och handling har börjat matcha varann så att de manliga stjärnorna har slutat mäta kuk på krogen och de kvinnliga slutat äta antidepressiva. Den dagen ska jag också boka biljett.

De gör verkligen inte såna barnböcker längre.

Av Kalle Lind

den 2008-09-23

i blogg

Den brittiska barnboksfiguren Nicke Nyfiken (Curious George) har fått en renässans med tecknade filmer som har ganska lite med originalböckerna att göra. Den första boken kom 1941 och är på flera sätt ett bedårande – eller motsvarande – barn av sin tid.

På den tiden hade man t.ex. en annan syn än den idag barnboksgängse på att fånga djur och sen visa upp dem mot betalning. Vi sjuttitalister har ju lärt oss via Bamse att djurparker är nåt förkastligt.

(Vilket så klart blir ännu tydligare i Bamse, där ju alla figurerna är djur. I Bamse-världen borde ju en djurpark snarast betraktas som ett slags kommersiellt fängelse. Och vi som läste Bamse fick ju också reda på att både kommersialism och fängelse också var nåt förkastligt.)

I Nicke Nyfiken presenteras däremot en alternativ syn på djurparker. Historien börjar med att Nicke, glad i hågen, lever i djungelns frihet och dinglar i lianer och snaskar bananer. En dag kommer mannen med den gula hatten och lurar Nicke att krypa in i den gula hatten. Därefter knyter mannen med den gula hatten in Nicke i en säck, fraktar honom med en båt till ett annat land och säljer honom till en djurpark.

En historia som naturligtvis är traumatisk för en liten nyfiken apa, men som berättas som en solskenshistoria:

Boken gör också en stor poäng av att mannen med den gula hatten blir Nickes bäste vän. Nicke tyr sej alltså till sin egen kidnappare, mannen som först lurar honom, sen knyter in honom i en säck och till slut säljer honom för blodspengar.

Ett typiskt fall av stockholmssyndrom enligt modern expertis.

Men det finns fler passager man reagerar på i Nicke Nyfiken. Förutom sekvensen där Nicke faktiskt sätts i finkan efter att ha råkat ringa ett falskalarm till brandkåren, kan man fundera på händelseförloppet på den här sidan:

I dagens barnböcker ser man aldrig några apor ta sig en pipa rök med lystet slutna ögonlock. Men det här är inte på något vis ett isolerat exempel. Tobaksrökning är ständigt återkommande i barnböcker skrivna innan åttitalet började.

I Godnatt Alfons Åberg har Alfons pappa inga problem med att ta sej en pipa rök medan han läser godnattsaga för sin son.

Samma pipa som Alfons glatt leker är skorstenen på hans tåg i Alfons och Mållgan.

Både Muminpappan och Snusmumriken röker obekymrat pipa. Muminpappan odlar dessutom sin egen tobak och Snusmumriken är till och med döpt efter mald tobak.

Och 1980 gav Inger och Lasse Sandberg – paret bakom Lilla spöket Laban och Lilla Anna-böckerna – ut följande psykologiska fallstudie:

Även om den här boken förhåller sig kritisk till tobaken som stimulantium så behandlar den ändå ett ämne som helt försvunnit ur barnlitteraturen.

Tänkte jag tills jag faktiskt hittade följande i Pettsson får julbesök från så sent som 1988:

Men samtidigt – hade Sven Nordqvist skrivit boken tjugo år tidigare hade det antagligen inte stannat vid en bild på en gubbe och hans myspipa. Då hade en Pettson-bok garanterat handlat om att Findus också ville lära sej röka pipa. Och så hade där varit lite roliga bilder på hur Findus blir grön i ansiktet och kanske hostar på en höna, och grannen Gustavsson hade väl dykt upp just som Pettsson tagit pipan från katten, och så hade det blivit helt galet, och så hade sensmoralen i boken varit att ”man får vänta tills man blir lite äldre innan man börjar nyttja tobak”.

Kan man gissa.

De gör inte såna barnböcker längre.

Av Kalle Lind

den 2008-09-21

i blogg

Redan på titeln anar man att det här inte är en bok utgiven under de senaste åren. ”Neger” har ju en helt annan klang idag än på den tiden när rashat sågs som nånting ganska trevligt.

Illustrationerna är gjorda av Robert Högfeldt, mest känd för sina troll, mest ökänd för just sina afrikaner som är lite för lika troll för att det ska kännas helt bekvämt att läsa på bussen.

Texten är skriven av en Per-Erik Rundquist, som jag tyvärr inte vet nåt mer om än att han var gift med den saligen bortglömda skådespelerskan Irma Christenson (som tillsammans med Sif Ruud och Margareta Krook gör de tre damerna som blir den försupne Gösta Ekmans vänner i En vandring i solen).

Boken gavs ut 1941. Det vill säja på den tiden när det fortfarande inte var klubbat om det var okej att se ner på andra hudfärger och att Hitler verkligen var världens ondaste man.

Upplägget för storyn: lilla Solo –

– kom till världen i en negerby
men som snö så vit var hennes hy
I svarta syskonskarans mitt
hon lyste som en sol i gult och vitt

Varje morgon när tuppen gol
hon steg ur sin hydda som en vit liten sol.
Det var för de andra ett riktigt under
om hon kom genom byn några korta sekunder.

Upp uti palmens höga topp
tog apan ett förvånat hopp.
Här var en sol på himlen blå
och ännu en på jorden grå.

Berättelsen utgår alltså från den gamla, halvdant underbyggda, föreställningen att kontintenten Afrika är lika svart som dess invånare. Solo lyser upp i en värld som tydligen ligger i ett ständigt dunkel, vilket lite förvirrande motsägs av bilderna som flödar av sol.

En dag dyker ett hungrigt lejon upp, den verkligt stora faran för ett afrikanskt barn (men också en nödvändighet för det naturliga urvalet, jfr John Bouvin i Ny demokrati).

För ”ett lejon gör ej skillnad på neger eller vit, glupande och hemsk är hans stora aptit”.

Och (Solo) skrek så hemskt som en som är svart
och visste varken hit eller vart.
Där fanns ej en svarting i hela byn
som ej blev vit inför denna syn.

Och de satte i att mer ljudligt vråla
än ens ett hungrigt lejon kan tåla.
Han drog sig åter skyndsamt tillbaka
med gapet stängt och öronen slaka.

Det blir så klart fest för att fira att Solo överlevt.

Men den korta stunden som vita ger dock negerbarnen mersmak. De ”satte sig i smyg att äta krita, för att försöka bli lika vita”.

De lågo sen i många dagar
och hade ont i sina magar
och inte kunde de till sömnen flykta,
ty Solo lyste som en lykta.

Mitt i den djupa, svarta kvällen
hon låg där som en sol på fällen.
Det blev ej sömn för neger eller katt,
när Solo lyste i varenda natt.

Solos pappa kommer dock på råd:

Jag tror att hon får sova i en tunna
sa hennes far, vi måste unna
oss andra lite lugn och ro
för att om dagen kunna gno.

(Här förutsätter vi i att ”gno” syftar på ”arbeta, slita” och inte ”gå på gatan, sälja sitt kön för pengar”. Det sista hade varit en fördomsfull syn på svarta som prostituerade som inte har att göra i en bok för barn!)

Solo får alltså sova i en koltunna för att de andra inte ska bländas av hennes vita hy. Vad händer då, undrar vän av ordning? Naturligtvis blir även Solo svart!

Och här skjuter intrigen verkligen fart. Solos mor står fåraktigt och undrar varför ”Solos sken så fort tog slut”. Föräldrarna kallar in en vis man – som naturligtvis inte är så vis som han tror eftersom han är en primitiv inföding – som inte kan ge nåt annat svar än det självgoda: ”det här begriper jag och ingen annan”.

Men Solo växte och blev för stor för tunnan
och stulta ut i sol och sunnan.
Hon satt en dag och plaskade vid stranden
och blev plötsligt ren och vit om handen.

Den vise mannen sa, det var ett under
förekommer bara vissa stunder,
men rullade förvånad ögonkloten
för strax därefter var hon vit om foten.

(Att rulla med ögonkloten är som bekant en vanlig sysselsättning bland infödingar, jfr gammal hederlig minstrel show.)

Sen får vi veta att högmod går före fall, särskilt gällande infödingar. Den vise mannen hävdar nu med naturfolkens ofelbara arrogans:

Många dagar har jag där setat,
sa den vise mannen, och alltid vetat
att den som doppar sig i detta vatten
blir aldrig mera svart som natten.

Sade så och steg ner till hakan
för att bli snövit som ett lakan
men försvann så hastigt som en pil
in i gapet på en krokodil.

Detta hastiga dödsfall gör att Solos reningsprocess abrupt avbryts. Solos mamma deklarerar: ”Solo får aldrig mera gå hit, det räcker om hon
delvis är vit”.

Men Solo såg på sina vita händer
och log med alla sina vita tänder
och tänkte, jag tror nog jag återvänder
och gör mig vit en liten bit i sänder.

En vacker dag gick hon ner till Nilen
med ett aktsamt öga på krokodilen,
och hennes syskon slöto storögt kring
och väntade på underbara ting.

Och hon gick ner i vattnet bit för bit,
om magen blev hon skär, om bröstet vit,
och hörde stolt de häpna ropen
och vände och gick från den svarta hopen.

Snipp snapp snut – så var sagan slut.

Nej förresten, sen kommer den här okommenterade karikatyren:

Och sen är det slut.

Bokens temat känns delvis igen från den kära gamla psalmen ”Lilla svarta Sara”, skriven av samma varmt kristna Lina Sandell som gav oss Blott en dag och andra heliga evergreens:

Däruppe ingen nöd skall vara
och inga tårar, ingen natt.
Så sjöng den lilla svarta Sarah,
ett fattigt negerbarn så glatt. [—]

En gång, en enda gång allena
hon hört den vite läraren.
Hon hört om blodet som kan rena,
hon hört om Jesus barnens vän. [—]

Nu lockar hon de toner klara
ur harpan fram med fröjdfullt mod.
Ty se den lilla svarta Sarah
är vit och skär i Lammets blod.

Ja, texten handlar som synes om ett fattigt svart barn som är glad för att hon får dö eftersom hon tvättas vit av lammblod. Sånt var okej förr, eftersom det alltså ännu inte var klarlagt att det inte är ett Guds straff att komma från nån annanstans än Europa.

Och eftersom empati och intelligens ännu inte var uppfunna.