Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: gubbar Sida 13 av 22

Du har väl blommiga kalsonger på dej, din jävla lyriker!


Att Beppe Wolgers var en begåvad man har konstaterats förr. Han kunde göra svenska språket svängigt, lyfta fram poesin i en kos eller ett spädbarns livsperspektiv och se de osedda. Det sista säkert ett resultat av att själv ha stått tjock och stammande och osedd i ett hörn av Kindergarten.

Finge jag bara välja ett Wolgers-nummer att ta med mig till Tengha blev det dock ”Ridåöverhalningen”, Lars Ekborgs överjävligt infama avhyvling av Beppe själv. Ni såg den säkert i Razzel-inslaget Skrattkammaren: Beppe blir avbruten när han ska göra ett nummer, och Ekborg hugger metodiskt ner på allt Beppe står för. Inget hos Beppe lämnas orört: han hånas för sin fäbless för humlor, sin Lidingökåk, Skäggen-programmens kroppsljud, hans offentliga framtoning som nallebjörn med grodperspektiv.

Vardagstjyvpotta!

Där har jag ett bra uppslag: spy!

Du som skriver så jävla mycket om humlor och hästar och grodor och strutsar och hundar som pissar på löv.

Och som da capo kunde du ju ta en riktig jävla brakare också!

Tappa brallorna och visa talangen!

Vet du vad du är? Stor, stark, dum, sentimental, poetisk och snuskig! Du skulle ha dej en snyting så du stod och dog!

Givetvis är det Wolgers själv som yxat till formuleringarna. Samtidigt som den kan verka ödmjuk och distanserad, är ”Ridåöverhalningen” så klart självupptagen. Det är sex och en halv minuts revynummer som förutsätter publikens bekantskap med den offentlige Beppe Wolgers, han som debuterade som poet och brejkade med att göra skandalsuccé med matrester i skägget.

Det kan vara nån gammal fransk poet – Rimbaud? Baudelaire? – som har sagt att ”du får vara hur självupptagen som helst, så länge du är underhållande”. Det är där de flesta narcissister går bet. Jag vågar hävda att Beppe Wolgers intresse för sig själv var helt analogt med hans intresse för humlor: han ville skriva de oskrivna historierna, förklara de oförklarade, ge de förbisedda en röst i offentligheten.

Det finns en if you can´t beat them-join them-känsla i ”Ridåöverhalningen”, hellre förekomma än förekommas, avväpna motståndarna med deras egna vapen. Det hade på ett sätt kunnat vara världens mest självömkande och koketta nummer.

Tack vare den wolgerska totalkontrollen över formuleringarna – och tack vare Ekborgs närvaro och den lätt obehagliga känslan att han faktiskt menar vad han säger – blir det snarare nån form av katharsis för både Wolgers och svenska folket.

Efter den provokativa lära-känna-fasen med Skäggen-programmen, kunde Beppe efter ”Ridåöverhalningen” några år senare förlåtas och börja om med blanka papper. Under de kommande åren kom Djungelboken, Dunderklumpen och Godnattstunden. Från och med nu var Beppe bara folkkär.

Hoppla! De finurliga memoartitlarna bara hopar sig! Del 7.


För att förekomma ordmärkaren: det här är väl inte memoarer i egentlig mening, men väl nära. Werner – eller om det möjligen är Werner – sammanfattar sitt liv genom sina bidrag till Lill Lindfors, Eva Rydberg och Häpnadsväktarna.

Och givetvis marknadsför den gode Cato det hela som ”årets best selleri”. Jag ligger golvad. Gud finns. När jag hämtat mej upptäcker jag följande slogans:

OBS! Av författaren nominerad till 2009 års Augustpris!
OBS! Intäkterna av boken går oavkortade till förf:s vällevnad
OBS! Flera org. planerar att vara elaka mot författaren!

Plötsligt känns världens ondska mindre ond och livets förtretligheter mindre förtretliga. Med rak rygg och blicken mot solen går jag att möta morgondagen.

FOTNOT: tack till den finurliga signaturen ”anonym” för tipset.

De tusen knarkarnas stad.

Den här har jag snott från Anna-Lena Lodenius julblogg (fint folk håller sig med minst två bloggar):

Visst verkar B-sidan klart fräckare än A-sidan? Och visst är kombinationen besinningslöst-glad-äldre-man och begreppet ”knarkare” udda?

Jag har inte hört plattan, men känner jag mej själv rätt kommer jag att kontakta Sveriges Radios skivarkiv inom dom närmsta 24 timmarna. Kommer Harry att rimma ”gamla mjölkbutiken min” med ”grisamfetamin”? Jag vill veta.

TILLÄGG: har nu fått tag på låten i fråga (tack Fredrik af Trampe och Anna-Lena Lodenius) och den var faktiskt så bra som jag hade hoppats. Min favoritvers:

Där går en främmande ras
som i uppenbar extas
klär sej i färgrik dekor
och har långt och svajigt hår
Har samma kön
och en brinnande bön
att en spruta snart de får

Timell after Timell.


Jag har aldrig riktigt begripit mig på teveprofilen Martin Timell. Å ena sidan leder han bred underhållning, välstruken, lenrimmad, anpassad, blankleende, fortfarande med något slags legitimitetsstämpel på sig eftersom han ledde Bullen på åttiotalet.

Å andra sidan brister han då och då ut i vredesutbrott och uttalar sig väldigt frankt om folk – han är förtjust i uttrycket ”det har brunnit i huvet” – på ett sätt som gör åtminstone mig rädd för honom.

Vill han ryta sig till folkets kärlek? Lider han av Killinggängssyndromet att vilja vara både folklig och extrem?

1995 gav han – till svenska folkets oförställda glädje – ut en bok. Den heter Martins bästa och sämsta och består av reproduktioner av gamla kända vitsar. Den innehåller också en nittonsidig intervju med Martin Timell om hans förhållande till sina barn (han försöker vara en sträng pappa), till Absolut citron och ”sillande” (”då känner man sig jävligt rik”), till resande (han har rest mycket men numera blir det ”oftast tillsammans med familjen”) och till Gud (”en trygghet”).

Vi får också några anekdoter om hur Martin slussat Karl Johanslussen (”det var bara att köra in som en enda stor, gigantisk spermie”) och sprungit naken och jagat grävlingar och om hur han hyrt bil en gång i Thailand. Sen går vi över till bokens huvudämne: skämt. Enligt baksidestexten bl.a. ”timellska kvickheter i god MAD-tradition” och ”splitter nya godingar”.

Skämten är uppdelade i ett gäng festliga kategorier: ”för barn och läskunniga hundar”, ”som doktor Alzheimer glömmer”, ”som kräver minst en starköl”, ”som kräver minst två starköl”, ”som dessutom kräver en påse chips”, ”som bara får läsas av barn i smyg och inte alls av hundar” samt ”som blev över”.

Flera av skämten är av bondsk karaktär, s.k. blått material. De ligger ofta insprängda i gyttret av uppdaterade gamla Strix-anekdoter, lumparskämt, norgehistorier, skolgårdshumor och Blandaren-vitsar. Några går i den lätt sexistiska andan:

Vad ska man ge en blondin som har allt?
Penicillin.

Hur får en blondin orgasm?
Hon blundar och tänker på shopping.

Andra fokuserar mer allmänt på det genitala. Där är historien om gynekologen som lyckas måla en hel lägenhet genom brevinkastet, och så den klassiska definitionen på kaos: ”fem blinda lesbiska tjejer instängda i en fiskaffär”. En enstaka ”alla barnen”-historia, av kulturtidskrften Aftonbladet kallad ”sjukis”, har kommit med:

Alla barnen älskar med varann
utom Elinor
hon har köpt en labrador

Vissa skämt skulle jag också kategorisera som ”utfyllnad”: ”Hej, Jungman Jansson. Är det en frestelse?”, ”Postflickorna ska omtandas” och ”det bästa hos människan är huden”.

Vi ska komma ihåg att 1995 var Martin Timell fortfarande främst känd från Bullen, SVT-programmet som berömde sig av att lyssna på kidsen. Han hade visserligen lett lördagsunderhållningssmörgåsbordet Det kommer mera med Arne Hegerfors, men också det var familjetillvänt och brett. I alla intervjuer han gav – och givetvis också den intervju han låtit göra med sig själv i den här boken – berättade han utförligt om sitt gamla engagemang i Svenska Kyrkans Unga.

Vad ville han bevisa med den här boken? Ville han teckna sig själv med hela paletten? Understryka att han minsann inte bara var en hygglig prick utan också ett gapigt fyllo? Jag har inga synpunkter på innehållet – annat än att jag tycker att det är det tråkigaste jag läst – utan min undran är mer teoretisk än indignerad.

Varför kallade Timell 1995 in tecknaren Christina Alvner – känd från Kamratposten och barnserien Jycken i kulturtidskriften Aftonbladet – för att illustrera vitsar om vampyrer som använder tamponger som tepåsar? Vad var det han ville säga svenska folket? Hade han över huvud taget något att säga svenska folket? Eller hade det brunnit i hans huvud också?

FOTNOT: tack till Måns Nilsson för boktipset.

Kulle – en kille som ville.

1955 var Jarl Kulle 28 år och uttalade sig på det här viset för en tidskrift:

Jag har som torde vara bekant alltid efterlyst kvinnlighetens renässans. Jag vill att min fru inte bara ska sköta ett hem, utan hon ska tycka riktigt mycket om att sköta ett hem. Jag tror bestämt att min idealflicka ska ha långt hår, riktigt långt hår, som hon kan fläta till fantasifulla frisyrer.

Han lade i ett annat sammanhang till:

Jag vill ha en kvinna som både kan skura en trappa och vara balens drottning.

Tillfrågad om de här citaten i intervjuboken Jag Kulle 1979, försvarar sig Kulle med att det där var längesen:

Nu skulle jag vilja, inte rätta till, men förtydliga vad jag sa om att kvinnans finaste uppgifter är att vara mor och maka och att hennes viktigaste mission är i hemmet. [—]

Tro inte heller att jag menar att kvinnan ska tvingas till det ena eller det andra, hon ska självklart ha frihet att välja själv. Men hon ska djävlar anamma – det är rysligt vad jag svär, det låter oborstat och ordfattigt – inte tvingas ut i förvärvslivet, vilket ju är den nya trenden.

Hon ska inte känna att det som något skamligt att leva i och för hemmet. Jag har en obehaglig känsla av att hon nu för att vara ´med sin tid´ tvingas till något som i grunden är emot de flesta kvinnors natur.

Det finns så klart mycket att anmärka på i detta, vilket givetvis är en smula överfödigt eftersom Kulle är död med sina åsikter. Men det som fascinerar mig är inte bara att en man som gjorde en karriär på att prata manierat och bära lösmustasch över huvud taget uttalar sig om vad som är naturligt.

Det slår mej också att det inte var särskilt längesen som såna här röster hördes i – och dominerade – debatten. För inte så många decennier sen var det helt okej att ställa sej upp inför auditoriet och säja ”jag vill att min hustru diskar min disk”. Må så vara att en majoritet inom kristdemokraterna fortfarande tycker det, men de har ju lärt sej att inte säga det.

Kulle fortsätter sin lätt daterade utvikning:

Jag tror att det uppväxande släktet tar stor skada av att inte ha ett hem som tryggas av en vakande mor. Barnen måste lära sig gå, lära sig tala, annars kommer de endast att ha läten som sådana barn som tagits hand om av apor och vargar. Hör på många ungdomar i dag, talar dom svenska eller ger dom bara ifrån sig läten?

Här visar han en viss brist på insikt i språkutveckling; det är ju inte via bröstmjölk man tillskansar sig språkkunskaper. Även barn som träffar sin far regelbundet eller umgås med andra barn och vuxna utsätts ju för talad svenska.

Men åter igen: poängen är inte att raljera över en gammal Drramaaaten-diva, utan att konstatera hur diskurser och paradigm har skiftat under åren. Må så vara att Dramaten-stjärnor fortfarande pryglar sina fruar och är mer intresserade av punktantalet i sina affischnamn än av sina barn.

Men de står ju inte för det offentligt.

Om ytterligare tre generationer Dramaten kanske ord och handling har börjat matcha varann så att de manliga stjärnorna har slutat mäta kuk på krogen och de kvinnliga slutat äta antidepressiva. Den dagen ska jag också boka biljett.

Nämen! Nu blir det riktigt fnoskigt! ÄNNU fler memoarer med ÄNNU fler finurliga titlar! (Del 6!)

Jag vet inget annat om Lennart Johansson än att han har haft nåt med fotboll att göra på något slags internationell nivå. Det räcker. Hans minnesanteckningar från ett långt liv i det gröna gräsets schacks tjänst har en perfekt finurlighetstitel, så pregnant, så exakt, så distinkt. Den innefattar allt en fotbollens administratör och diplomat behöver förmedla – i sammanlagt fyra ord:

”Nya mål” (ni är med på finurligheten? Mål kan ju både syfta på fotbollsmål och en mer abstrakt riktpunkt) – ”nya planer” (samma sak – BÅDE fotbollsplan och strategi)!

Jag lyfter på min gamla klappkeps i pur beundran. En mästare har agerat. Jag skulle hellre äta rävgift iförd en lite för liten hatt än läsa själva boken, men framsidan kan jag stirra på i säkert en halv minut, häpen, fascinerad och (häpp!) mållös!

Glädje genom World Wide Webb.

Man blir glad över bloggläsare som tipsar en om Åke Catos blogg och nu senast Nick Borgens vägmatsrecensionsblogg. Man blir ännu gladare när man konstaterar a) att Nick Borgen alls är i livet, b) att Nick Borgen är väldigt engagerad i vad han äter på turné, c) att Nick Borgen använder ett betygssystem med 1-10 ”Nickar”, d) att Nick Borgen ibland får ur sig stycken som detta:

Maten på Mallorca varierar. (som tur é) Själv älskar jag lam och detta utmärkta kött är spanjorerna specialister på. Tyvärr finns stortsätt bara svenska, norska och engelska restauranger i Magaluf. Ganska trist. Skall du äta spanskt måste du ge dig ut av turistorterna.

Och detta:

Testa golfen, (huuuu, inget för nybörjare en traumatisk och mentalt skräckinjagande upplevelse.)
Ha, ha, ha! Va’ inte rädd.
Golfbanan är otroligt rolig att spela…

– och e) att detta inte hindrar Nick Borgen från att skriva en roman!

Och att den boken handlar om en kvinna som upptäcker att hennes morfar överlevt Gulag och som ”med hjälp av en avhoppat rysk professor” får ”kontakter på insidan järnridån och börjar en resa som blir till ett äventyr utan motstycke”.

Men allra gladast blir man förstås över hur enkelt och geschwint man kan ladda ner Nick Borgens insjungning av Ruby Tuesday.

Förklaring för upplänningar.

I föregående inlägg påstås att Olov Svedelid – mannen som gav oss Roland Hassel, Rosenbaum och ohyggligt många fler effektivt hopvispade spännings- och historieromaner – gör den så kallade ”Per T Ohlsson-gesten”.

Per T Ohlsson är politisk skribent på Malmös lokaltidning Sydsvenskan. Han skriver en helsida om USA varje söndag. Av någon anledning hade han länge en bild-byline där han sitter så här:

Det tycker jag är lite roligt att tänka på. På grund av uppenbara associationer.
bokmärke

Dagens horoskop.

Att försöka sätta sig in i ”Bordellhärvan”/”Geijer-affären” är som att försöka rensa i ett getingbo av sjuttitalsgubbar. ALLA är på något vis inblandade, åtminstone utpekade: justitieminister Lennart Geijer, Fälldin, Sträng, diverse riksdagsmän och -kvinnor, kungens kompisar, Expressen-journalister, teveprogramledare, gallerister, kända gangstrar, polischefer, höga jurister, landshövdingar (utpekade kunder), Hans Holmér, Ebbe Carlsson, Palme (mörkläggare och bortsopare), Guillou, GW Persson, Peter Bratt, Staffan Heimerson, Per Wendel (avslöjare och grävare), Silbersky (bordellmammans advokat), Per Gahrton, Jörn Svensson (riksdagsmän som propsade på en sanningskommission) och t.o.m. Totte Wallin (vårdare på det hem där en av dom minderåriga flickorna var omhändertagen).

Det är en härva med rötter tillbaka till IB-skandalen 73 och trådar framåt till Ebbe-affären 88, en historia med ingredienser som pedofili (ett par av flickorna var under 15, vilket redan på sjuttitalet betraktades som olagligt och -smakligt) och säkerhetspolitik (svenska ministrar delade horor med polska spioner), en rättsröta med effekter in i populärkulturen (jag hävdar att Geijer-affären är den direkta orsaken till att ALLA svenska kriminalhistorier under åttiotalet slutar med att snutarna konstaterar ”men dom stora bovarna får vi aldrig fast”).

Den bisarra historien sträcker sig över flera år och tar ett otal vändningar. Sett från nu är dom festligaste/mest upprörande passagerna följande:

1) Fälldin, som nyvorden statsminister, fick en fråga från en riksdagskvinna som ville ha alla kort på borden gällande (dom polisiärt underbyggda) ryktena om riksdagsmäns spring hos horor. Fälldins berömda kommentar:

Jag kunde på rak arm konstatera en direkt lögn. Jag fann nämligen att mitt eget namn var uppgivet bland de uppgiva kunderna.

Och eftersom Fälldin sa att han var oskyldig så var han det. Där var diskussionen så att säja uttömd. Att gatflickorna påstod annat gjorde inte att man behövde titta närmare på fallet. Fälldin hade ju själv sagt att han inte hade gjort det! Och eftersom han inte hade gjort det så kunde ju heller ingen annan ha gjort det.

Det är ju normalt inte så argumentation fungerar – ”det är så här därför att jag säjer att det är så här!” – men så fullkomlig var alltså maktens arrogans.

2) Peter Bratt på DN var den som offrades. Han var lite för ivrig att publicera diverse uppgifter, och Palme kunde därför dra igång en dementiapparat där han egentligen bara högg på några pyttiga sakfel i Bratts påståenden – Palme hade inte fått en PM från polischefen 1969 utan 1970 etc – men lyckades få Bratt att framstå som mytoman.

DN fick stora skälvan, bad om ursäkt och kompenserade Geijer med ett stipendium för grävande journalistik (med Geijers f.d. närmste man Ebbe Carlsson i fondens ledning).

Och på en presskonferens fick Palme visa upp sin erkända retoriska konst när han kallade grävande journalister – med hälsning till Bratt – ”skabbiga råttor med gula betar och (konstpaus) nakna svansar”.

3) Thage G. Peterson – en av Palmes närmsta män – försöker i sin memoarbok Resan mot Mars få det till att han och Palme ville tysta ner hela saken för att skydda – Fälldin.

Betänk att hela bordellskandalen exploderar strax innan valet 76 – det som Palme kom att förlora och Fälldin att vinna – och att sex gubbar, misstänkta för att gå till samma horor som polska spioner, står på en lista Peterson och Palme fått från polisen.

Betänk sen att fem av dom sex gubbarna tillhör socialdemokratin.

Fråga sen er själva om det verkligen var Fälldins skinn som Thage G så storsint ville skydda.

Fotnot: jag har ingen aning om vem som låg med vem och betalade hur mycket. Sexköp var inte olagligt på sjuttoitalet (Geijer ville för övrigt luckra upp även lagarna om koppleri och pedofili). Dom enda slutsatser jag vågar dra är att trängda maktmänniskor inte alltid handlar vackert.

Ikea i rutan.

Ingvar Kamprad får breda ut sig ikväll hos KG Bergström och KG Bergström får breda ut sig idag i kulturtidskriften Aftonbladet om att Kamprad ska breda ut sig hos KGB.

Enligt artikeln lär Kamprad åter igen falla i gråt när han tänker på hur dum han var när han var nazist under kriget (och en bit in på femtiotalet) och hur nära det var att hans spånplatteimperium höll på att vittra samman. Kamprad ångrar sig jättejättemycket, men poängterar också att han nog inte var nazist utan fascist, en distinktion som säkert är viktigare för honom än för nån annan.

Att han nu trodde på den ariska rasens överlägsenhet under kriget (och en bit in på femtiotalet) kan väl för all del vara honom förlåtet. Det var många som satsade på fel häst under kriget (dock inte lika många som satsade på fel häst in på femtiotalet, men skit samma) och tidens pendel svänger ibland väldigt fort.

Men jag får den där magklumpen av oro när jag noterar en detalj i artikeln: i samband med avslöjandet om Kamprads bruna förflutna, fick han 398 underskrifter från 400 anställda vid IKEA i Älmhult – underskrifter som sa ”Vi står på din sida, Ingvar”.

Nånting säjer mej att Ingvar var ganska nyfiken på dom där två sista som inte skrev på. Och att deras Lebensraum i Älmhult i och med det blev kraftigt begränsat.

Sida 13 av 22

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén