Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: hej domstol

Arga samtal till Hej domstol!

Vi gjorde ett progam i P3 03-06 som hette Hej domstol! och mestadels bestod av trams rörande avföring och underliv. Ibland fick vi dock för oss att variera utbudet med att säja nåt tarvligt (hade vi varit födda på fyrtitalet och gjort det i P1 hade vi kallat det ”satiriskt”) om olika människor i den offentliga sfären.

Det hände ett par få gånger att dessa, eller de närstående, eller bara själsligen närstående, personer ringde och var vreda. Detta var genuint obehagligt om man som jag är konflikträdd (läs: feg) och dessutom oförmögen att se orsak-verkan-sammanhang.

Jag har fantasi nog att föreställa mej att nån kan bli sur om man exempelvis kallar dom ”idiot” i offentliga sammanhang, men jag kan ju inte för mitt liv föreställa mej att nån skulle HÖRA det bara för att det går ut i nationell radio, och ännu mindre att dom faktiskt skulle ge sej tillkänna.

Några människor som faktiskt ringde sen vi varit tarvliga:

1) Björn Ranelid. Så klart. I samband med Skugge-Ranelid-fejden, då hon recenserade hans bok Kvinnan är första könet genom att beskriva hur hon sett honom på en förlagsfest iförd ”läppglans, solbränna, LINNE och rakade underarmar”, tog vi bilder på oss när vi rakade armarna och satte på läppglans.

Dessa lades – med Ranelids egna ord – ut på ”det elektroniska nätet, där det kan läsas av en miljon människor eller flera”.

Jämte det en dikt, som vi sa var skriven av Ranelid, och som handlade om hur hans far rituellt rakade hans underarmar. Ganska oförargligt om man inte råkar vara narcissistiskt lagd.

Det här skedde i samma veva som Ranelid framträdde i SVT:s Debatt och var vad man rent objektivt kallar ”överhettad”. Aforismer om flyttfåglar och vattendroppar sprutade ur honom utan tillstymmelse till sammanhang, och han avslutade med att berätta om sina ”näsblödningar”.

Det var lätt att tycka synd om honom. Samtidigt är det svårt att förstå hur en karl, som gladeligen låter sej fotograferas under en oljemålning av sej själv eller sin Jaguar med reg-skylten ”RANELID”, kan bli putt när nån anklagar honom för att vara fåfäng.

Hursomhelst: under sina mest överhettade dagar hann alltså Ranelid också ringa upp en liten humorredaktion i Malmö och rya i luren. Som tur var för alla inblandade (utom möjligen Ranelid) var det vår dåvarande programledare Nina Allergren som tog samtalet. Den kanske enda som har närmare till den heliga vreden än Ranelid själv.

Man sätter sej inte på Nina Allergren. Även om man har skrivit en roman som heter Ditt namn skall vara Stig Dagerman och uttalar l:en i ”skall”.

2) Åke Cato. Betydligt oskyldigare. Vi ringde upp Cato m.fl. för att få med dem i vår tillfälliga kampanj ”Ge Astrid Lindgren Nobelpris – nu!” (detta något år efter författarinnans död). Cato ville a) inte ge Astrid Lindgren Nobelpris och b) inte medverka i programmet.

På den uttryckliga frågan ”du spelar inte in detta va?” fick Cato det något felaktiga svaret ”nej”. Det spelades nämligen in. Och sändes. Det kan tyckas oetiskt, men karln framställdes ju absolut inte ofördelaktigt och vi tyckte oss behöva ringningen för sammanhanget.

Dessutom, resonerade vi, tillhör ju Cato med sina hundra jordsnurr inte riktigt P3:s målgrupp.

Döm om vår förvåning när Cato därför ringer upp och, med all rätt, är en smula putt. Han fick sammanhanget klart för sej och lurarna lades på i samförstånd, men på kuppen hann Cato etablera det i mycket smala kretsar bevingade uttrycket ”du ljög ju på mej!” (jfr att Ranelid i Debatt påstod sej bli ”beljugen”).

3) Ella Bohlin, KDU:s ordförande. En mycket farlig människa, en del av den kristna höger somliga påstår inte finns i Sverige. Jag försökte vara seriös och gjorde ett inslag där jag hävdade motsatsen.

Med ett antal riksdagsmän som tror på kreationism och är aktiva abortmotståndare, och med en KDU-ordförande med rötterna i Livets ord (valet stod f.ö. mellan henne och en nynationalist, något som gav begreppet ”pest eller kolera” nya dimensioner), vill jag nog påstå att den finns.

Kristna högern har fyra saker på sin agenda: a) löjligt mycket pengar till Israel, b) jämställ Adam & Eva med Darwin, c) låt inga foster dö (men gärna dem som tar bort dem) samt d) bögar är sjuka i huvet.

Jag tycker det är en osympatisk rörelse. Jag ringde upp Ella Bohlin och frågade henne hur hon stod i intelligent design-frågan (idén om att naturen och människan måste vara skapad av en genomtänkt kreatör, något som inte riktigt förklarar förekomsten av skabb och brunråttor). Ella Bohlin ville inte riktigt svara. Hon tyckte inte att det var hennes ansvar.

Hon frågade varifrån jag ringde. Jag svarade P3. Vi pratade en stund till. Hon svarade fortfarande inte på frågan. Hon undrade vad programmet hette. Jag svarade Hej domstol! Vi pratade en stund till. Hon svarade inte på frågan.

Tio minuter senare ringde hon upp och var sned för att jag lurat henne. Jag hade ljugit genom att inte genast säja vilket program jag ringde från. Jag svarade att jag faktiskt varit helt sanningsenlig och verkligen ville veta vad hon tyckte. Hon påstod sej vara kränkt. Jag tänkte ”lycka till i din politiska karriär!” Vi la på i oförstånd.

4) en man som rimligen haft nån intim relation till Jan Stenbeck. Vi gjorde ett inslag om TV3:s cyniska reklamblock riktade till barn, och råkade väl några gånger antyda att Stenbeck var en smula överviktig (jag tror begreppet ”buksprängt gödsvin” användes).

En man, som kan ha varit den snorkigaste jag pratat med, ringde upp och tyckte detta var oerhört kränkande mot en stor (där såg han inte sin egen dubbeltydighet) och död (p.g.a. överkonsumtion av mat och dryck) finansman (som bl.a. så generöst skänkte oss på Tutti frutti med Bruno Wintzell ).

Vi kom inte heller fram till nån kompromiss. Han avslutade med att uppgivet berätta att han tänkte anmäla till Granskningsnämnden, men att det inte ger nåt resultat ”nuförtiden”. Mycket riktigt anmälde han. Mycket riktigt gav det inget resultat. Även Granskningsnämnden har bättre saker för sej.

5) en kvinna som jag tror ätit psykofarmaka. Valle gjorde ett väldigt roligt inslag om fajten mellan Astrid och Barbro Lindgren (där Barbro kallade Astrid ”bonnhora!”) En kvinna med släpig röst ringde, jag svarade, hon började prata om det här inslaget och jag stålsatte mej för en diskussion. Astrid Lindgren är känsligt, henne skojar man inte med även om det bara är på larv.

Efter att vi pratat en stund och jag märkt på mej själv att jag defensivt gått upp i falsett, insåg jag hennes egentliga ärende: hon hade missat slutet på inslaget och ville veta hur det gick.

”Ja du”, sa jag. ”Jag tror det slutade med att Barbro pissar på Astrids grav”.

”Jaha”, sa hon. ”Då vet jag”.

Vem låg med vem i Tältprojektet?


Ett av de Hej domstol!-inslag jag helst minns är den långa, namnstinna spekulationen om vem som egentligen låg med vem i Tältprojektet. Det är mej en djupt känd glädje att ägna minuter av public service-tid åt toksmala resonemang.

Lärde sej en enda av den förmodade publiken av sjuttonåringar vem den gamle saxofonisten Christer Boustedt är, så kan man t.o.m. beteckna inslaget som infotainment.

Upprinnelsen kom utifrån Marianne Lindberg De Geer-dokumentären Jag tänker på mig själv och vänstern, i vilken hon intervjuade gamla reskamrater från Tältprojektet 1977 om den där Magiska Sommaren då ett gäng fria teatergrupper och lösa frifräsare inom kulturvänstern åkte land och rike runt med en fyra timmars pjäs om den svenska arbetarrörelsens uppgång (=den socialistiska väckelsen på 1880-talet) och fall (=sosserevisionisternas svek mot den sanna socialismen).

Michael Segerström var med och ville gärna minnas ”knullandet”:

Detta var innan AIDS tid. Alla knullade som kaniner med varandra.

Detta späddes sen på med att filmen om Tältprojektet (Tältet – vem tillhör historien?) släpptes på dvd. Som film betraktad värdelös; man önskar en dokumentation av det storslagna musikteaterprojektet och får istället 1977 års samhällsanalys utifrån innehållet i pjäsen. Istället för storslagna körer, dekorer och masscener (som det ju faktiskt rörde sej om), får man tidstypiska bilder på sparkade jobbare i blåställ och fabriker i motljus, som försöker vara en förlängning av dom resonemang som förs i själva föreställningen.

Men Sven Wollter är så klart med i det nyinspelade extramaterialet. Han ville också gärna dra sej köttsvärdsrastandet till minnes:

Sen var det en massa intriger inom kärleksbranschen och man visste ibland inte vem som sov i vilken husvagn och såna saker. Men vad var att vänta?

Utifrån detta försökte vi sen lägga ett pussel. Vi visste att Anki Rahlskog (a.k.a. Gudrun i Kurt Olsson) och Hasse Mosesson (nyss sparkad från På spåret eftersom han är så förknippad med ICA-Stig) var ihop under Nationalteatern-åren.

Och likaså Med Reventberg (Undis i Ronja Rövardotter) och Hans Wiktorsson (Arne hos Kurt Olsson).

Och Sonja Lund – mamma till Regina – dejtade Håkan Wennberg, som sedermera regisserade det mesta Kurt Olsson-relaterat.

I övrigt var fältet fritt för spekulationer. Nog tänds en särskild glimt i Wollters ögon när han pratar om Eva Remaeus? Kan man tänka sej att Totta Näslund gick fram som en jordfräs? Valde han i så fall bland sina egna – göteborgstjejerna i Nationalteatern – eller tog han tillfället i akt att kolla upp vad skånska Musikteatergruppen Oktober eller stockholmska Narren hade att erbjuda?

För säkerhets skull ringde Ola upp Michael Segerström för att dubbelkolla. Denne ville, av skäl vi aldrig får reda på, inte riktigt medverka. Och då gav Ola honom ändå chansen att bara svara med tystnader och harklingar.

Inslaget mynnade i alla fall ut i en sång med text av undertecknad. Valle komponerade, och petade in den vackra moogslingan från föreställningens ”Vi äro tusenden” som mellanspel.
Det här är humor för mej. Pyttepyttesmalt, kvasiakademiskt och helt klart integritetskränkande.

Vem låg med vem i Tältprojektet?
Vem låg med vem under tältet och täcket?
Vem kopplade skamgrepp på Björn Granath?
Och för vem gick Totta Näslund ner i spagat?

I varje liten husvagn längs med hela Sveriges land
Låg det några proggare och pillade på varann
I en jättelik härva ifrån Ystad och opp
låg Per Eggers och Johannes Brost med fanan i topp

Michael Segerström såg sej som en kåt kanin på fältet
när han reste upp masten och stagade upp tältet
Ämnet för projektet var arbetarrörelsen
och man arbetade och rörde på sej under förförelsen

Vem låg med vem i Tältprojektet?
Vem låg med vem under tältet och täcket?
Med vem delade Christer Boustedt den djuriska fröjden?
Och vem tog på Sven Wollter så han rosslade i höjden?

Det kan vara svårt att hålla reda på var amorös intrig
men vi vet att Kurtan-Gudrun ofta låg med ICA-Stig
och Kurtan-Arne hade Ronja-Undis som sin flamma
och han som skrev Kurtan låg med Regina Lunds mamma

Men i övrigt så kan vi faktiskt bara spekulera
med vem som Fem myror-Eva kopulera
Och vi kan bara gissa vem Uffe Dageby
fick att skrika av vällust och stöna och gny

Vem låg med vem i Tältprojektet?
Vem låg med vem under tältet och täcket?
Vem tog på Marianne Lindberg, alltså senare De Geer?
Och på vem gick vem i Nationalteatern ner?

Ode till en grannkanal/ grann kanal.

Ett av dom mer lyckade tossiga upptågen vi gjorde som SR-anställda (jag sitter och genomsöker gammalt material och tar en tripp ner för Minnenas boulevard) var Rädda P2-kampanjen.

P2 var nerläggningshotat. Jag kan ärligt säja att mitt liv inte hade påverkats ett ögonblick om P2 en dag inte fanns. Jag hade ätit samma mat, sett samma teveprogram, druckit samma kaffe, dragit i samma strut och lyssnat på samma radiokanaler som nu.

Men jag är samtidigt glad att det finns en kanal helt inriktad på klassiskt, folk, jazz och atonala elektroniska ljudexperiment. En kanal med fler medarbetare än lyssnare. Jag gillar det obskyra.

Så vi drog igång en gala i radio. En insamlingsgala. Man kunde skänka pengar och vi auktionerade ut exklusiva saker vi tiggt ihop. Nån handelsträdgård skänkte en hallonbuske, nån bilfirma skänkte nog t.o.m. en bil, jag minns faktiskt inte så noga, vi försökte få en frisersalong i Värmland att ge bort en gratis klippning. Nic & the Family och Niccokick var i studion och spelade, operasångaren Imre György kom förbi och sjöng en P2-aria på melodi Toreadorarian.

Sen bjöd vi in de lokala bladen till SR:s personalmatsal, den kanske mest människofientliga platsen på jorden nu sen Gulag inte är i bruk. Där hade vi med oss P2-chefen Elle-Kari Höjeberg på högtalartelefon och delade ut en check av mastodontformat (rent fysiskt alltså, summan var på lite över två papp).

Det var roligt. Främst för att folk faktiskt blev glada. Humormakares uppgift är inte bara att oroa, utan också att roa.

Själv läste jag en dikt som jag fortfarande inte tycker är helt oäven. Min studentikosa sida stack upp sitt fula tryne, men det kändes inte alldeles vanvettigt i just det sammanhanget.

Det är svårt att skratta och det är svårt att le då
man hör hurudana som planerna
e å
vad man fått för sej att göra med små
kanaler som spelar barock och Bolero
och som sprider kulturen till Åmål och Sveg så
även dom som bor där kan sin beskärda del få
av klassisk musik som exempelvis Beetho-
vens månskenssonat och Verdis Rigoletto

Kultur är inte bara TV, ET och T2
Allt kan inte köpas av Ullared-Gekå

Man kan inte stå där, darrig och blek å
man kan inte vara livrädd och vek då
någon utnyttjar rollen som chef så
att han på sikt sitt rykte kan rentvå
fast han fattat beslut som inte är
PK

Vi tror den kanalen har mera att
ge å
vi lägger med eftertryck in vårat veto
Vi kan inte säja ”vad är det med det då?”
Vi kan inte tigande stå där och se på
Vi slår näven i bordet och ryter ett seså!
Högt ärade chefer! Nu räddar vi P2!

Dolf Tops.

Jag är så himla glad att det finns en man som heter Dolf Tops. I förnamn: Dolf. I efternamn: Tops. Tillsammans: Dolf Tops. Eller, rent matematiskt: Dolf + Tops = Dolf Tops.

Dolf (Tops) är studierektor på Socialhögskolan i Lund och antagligen kompis med min svärfar, så jag ska akta mej för att säja nåt om Dolf Tops övriga kvaliteter. Jag vill bara säja till alla potentiella läsare (varav en naturligtvis kan vara Tops*) att jag är väldigt glad över att det finns en man som heter Dolf i förnamn och Tops i efternamn. Dvs. en man som all together heter Dolf Tops.

Det är roligt av två anledningar: dels för att förnamnet är Dolf och dels för att efternamnet är Tops. ”Dolf” associerar man så klart till steroidpaketet Hans Lundgren som åkte till Hollywood och av alla anglosaxiska namn som finns valde namnet Dolph som inte finns (jfr Yngwie).

Tops associerar man till en bomullspinne som man stoppar i örat eller urinröret.

Om man vill kan man argumentera för att det finns en tredje anledning att namnet är roligt: för att det sammanlagt är Dolf Tops. Men då är vi inne på akademiska hårklyverier.

Tillsammans med främst Ola Norén, Valle Westesson och Jesper Rönndahl gjorde jag åren 03-06 ett program i P3 som hette Hej domstol! Det var ibland roligt, ibland halvseriöst, ofta tramsigt, emellanåt dåligt. Det i särklass vanligaste vi gjorde oss lustiga över var folks namn.

Förre VD:n på Shell heter Birger Baisgård. Ungerns vice premiärminister heter Peter Kiss. En känd malmöfotograf heter Pierre Mens. Allt är sant, och humorn är uppenbar.

Men det måste inte vara grovt, burleskt, folkligt och mustigt för att vara roligt. Ett namn kan låta roligt för att det bara nästan låter som ett namn. En bokstav kan förvandla det från ett helt vanligt namn till ett lite lustigt nästan-namn (Leni Björklund och Nalin Pekgul i såssarna borde ju egentligen heta Lena och Malin – nu heter dom ju som vandrande tryckfel).

Det roligaste namnet som finns är antagligen Oddvar Bull Tuhus. Så heter en norsk regissör som också är Åse Klevelands man. Det är antagligen helt ordinärt och slätstruket i Norge, men för ett svenskt öra låter det prilligt. Inget av dom tre namnen låter ju som ett namn (Oddvar? Bull? Tuhus?!?), och inte fan blir det bättre av att du trycker ihop dom. Oddvar. Bull. Tuhus. Inte. Helt. Vettigt.

Jesper gjorde en gång en ringning till Oddvar Bull Tuhus. Jag skrattade så jag grät när jag hörde den. Det var nog det närmaste en kosmisk, utomkroppslig upplevelse jag haft. Samtalet var så… konstigt. Jesper ringde upp enbart för att få Oddvar Bull Tuhus att bekräfta att han heter Oddvar Bull Tuhus.

Jesper inledde alltså med att fråga ”Är detta Oddvar?”
Oddvar svarade – naturligtvis – ”ja”.
Jesper: ”Oddvar Bull?”
Oddvar: ”Ja?”
Jesper: ”Oddvar Bull Tuhus?”
Oddvar (nu något irriterat): ”JA?”
Jesper: ”Okej”.

Så lät ringningen i radio. För varje bekräftande, lade Jesper på en stor talkör som upprepade respektive namn plus en fanfar. Det blev ett ganska roligt inslag. Roligt på det konstiga viset snarare än det finurliga.

Men det där kosmiska, utomjordiska skrattet kom av råmaterialet. Lyssnade man vidare på det ursprungliga samtalet, märkte man att Oddvar inte var nöjd bara för att Jesper var nöjd. Vad Jesper i sin iver över att få prata med en man med namnet Oddvar Bull Tuhus inte riktigt räknat med, var att Oddvar Bull Tuhus skulle kontra med en motfråga: vad var det du ville eftersom du ringde mej?

Det är knepigt, även för en slagfärdig människa som Rönndahl, att improvisera ihop en anledning att ringa Oddvar Bull Tuhus när det enda man vet om Oddvar Bull Tuhus är att han heter Oddvar Bull Tuhus.

Jesper stammade fram nånting om att Oddvar Bull Tuhus film Blücher var en kultrulle i Sverige. Okej, tänkte väl rimligen Oddvar (Bull Tuhus), vad vill du då veta om den? Öööh, svarade ju då Rönndahl, som bara uppfattat titeln på IMDb och inte visste ett piss om den. Oddvar Bull (Tuhus alltså) la på luren något vredgat.

Jesper klippte ihop inslaget och styrde sen mot nya djärva mål och nya oförskämda uppringningar.

Döm därför om hans förvåning när vi, på Olas initiativ (ja, jag skyller ifrån mej), sände ut det oredigerade råmaterialet. Faktum är att, hur roligt det redigerade materialet än var, så kunde ingenting överträffa dom ”öööhhh” som Jesper la fram när Oddvar (Bull Tuhus) kom med motfrågor.

Stor komik.

Vi skämtade mycket om balter i det där programmet. Varje vecka utnämnde vi Veckans balt. Skämtet gick oftast bara ut på att vi sa deras namn så många gånger som möjligt. Baltiska namn är per definition roliga: Enn Kokk. Ilmar Laaban. Anu Us. Peep Aru. Pär Nuder. Ants Nuder (Pärs pappa).

Allra lustigast namn hade Ollon Koldjerv, en stackars lirare som åkte över till Sverige med fyllefärjan så fort Estland kom med i EU och som genast höggs av en Ekot-reporter på kajen, som sen hängde ut hans namn i Ekot så att ett gäng hjärtlösa tramsare på P3 fick tillfälle att säja det många, många gånger.

Om någon missade det hette han alltså Ollon i förnamn.

Apropå Ekot är det också tjockt med människor med lustiga namn. Ekoarbetare har oftast lustiga namn för att dom kommer från övre medelklassen. Där ligger man mycket med tyskar och fransoser hit och dit på ett tvångsneurotiskt övre medelklassvis, vilket leder till att folk heter Heinz Wennin och Angela Wiese och Alice (uttalas Alís) Petrén och Fredrik Furtenbach och – klassikern – Folke Waxin.

Dessutom skäms man inte för såna smeknamn som barn i lägre socialgrupper blir skinheads för att slippa bli kallade – tvärtom lanserar man sej gladeligen som Kidde Johansson också i riksmedierna.

(Jag vill, i den händelse nån verkligen skulle läsa det här, understryka att jag så klart inte vet om Wennins, Wieses, Petréns, Furtenbachs och Waxins föräldrar är från övre medelklassen eller om dom över huvud taget har legat med varandra. Det enda jag säjer är att det skulle kunna vara så. )

* dvs. Dolf

Sida 3 av 3

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén