Gott folk! Jag har fått tag på – som Skugge sa om Ranelid – ”den sjukaste bok jag har läst”. Jag kan omöjligt avhandla den på ett ynka blogginlägg med tiotusen futtiga tecken – detta kräver yta!
Med en tänkt trumvirvel som ackompanjemang presenterar En man med ett skägg härmed: Henning Sjöströms bravader – a.k.a. ”Allt ingen jävel frågat en gammal stjärnjurist om men som han envisas med att berätta ändå”.
I korthet: boken heter Det glatta livet och är skriven av den gamle stjärnjuristen och hans bror Ernst. Den är för säkerhets skull också utgiven av bröderna Sjöström – på förlaget Sjöström & Sjöström. Året var 1966.
Ungefär halva boken verkar vara skriven av Henning Sjöström och avhandlar i en neutral ton Hennings (stora) framgångar som spjutkastare, (ganska stora) framgångar som jurist och (otroligt stora) framgångar som älskare. Dessutom handlar den väldigt mycket om hur full Henning emellanåt varit.
Den andra halvan av boken är en mycket mustig (läs snuskig) skildring av olika lortbönder i Västerbotten. Jag gissar att den delen är skriven av Ernst. Det finns inga kapitelrubriker och över huvud taget ingenting som förklarar vad den ena delen har med den andra att göra. Mitt exemplar saknar skyddsomslag så kanske – men bara kanske – har en baksidestext funnits där och gett ett spår av vägledning till en tänkt läsare.
Detta första blogginlägg tar sitt avstamp i bokens andra kapitel. Det första kapitlet handlar om hur jäsikens bra Henning kastade spjut i sin ungdom och hur klasshatet – bröderna Sjöström kommer från påvra västerbottniska förhållanden – brinner i honom.
Det andra kapitlet handlar lite grann om hur Henning trots allt genomför läroverksstudier som privatist, dock utan nåt luxuösare än en skål ”surmjölksbryta” som festivitas, och ännu mer om hur han ligger med sin söta flickvän Berit (kanske en pseudonym, med största sannolikhet inte).
Berit dyker upp hos Henning dagen efter hans studentexamen. Sen de utväxlat sammanlagt sex repliker om att Henning vägrar bära studentmössa, händer plötsligt följande:
Jag började treva över upphöjningen under hennes vita och fräscha blus. Hon försökte inte hindra mig. (Ett påpekande jag nästan tar som bevis på motsatsen, bloggarens anm.) Jag tog varligt av henne blusen. Och rev sedan hastigt kjolen och underkläderna nedför henne och trampade till mellan hennes vrister så att allt hamnade i en hög på golvet.
Okej – Henning är alltså en jäkel på avklädningar. All heder åt Henning för detta. Därefter lyfter Henning upp Berit och bär henne mot sängen.
Med mina kraftiga armar bar jag henne högt. Precis som en skicklig kypare bär fatet med den stekta fasanen och den brinnande såsen.
Då hände olyckan. Just i det mest stämningsmättade ögonblicket. Och orsaken var surmjölksbrytan kvällen före. Detonaden chockade mig lika mycket som den chockade Berit. (Och om nu någon undrar varför den chockade Henning och Berit kommer svaret i nästa mening:) Därför att den kom oväntat för oss båda. (Okej, då vet vi! Tack Henning!)
Förskräckt över den genanta väderavlåtningen släppte jag ned Berit så hastigt att hon var nära att dråsa omkull på golvet.
Hm. Den vid tillfället 44-årige stjärnjuristen Sjöström delger alltså här alla som vill höra på – f.d. klienter, presumtiva klienter, domare och åklagare – att han råkade prutta när han skulle till att älska lite som nittonåring. I boken svarar inte Sjöström på den mest uppenbara frågan – varför han berättar detta – men däremot på en mängd andra.
Han förklarar t.ex. hur han efter detta ställs inför ett dilemma: ska han fortsätta med Berit som om ingenting hänt eller ska han glida in på toaletten ”för en skenmanöver”? Han väljer toaletten. Därinne står han utan ärende och svär för sig själv: ”Satans surmjölksbryta!”
Nåväl, Henning hade inte blivit den han blev om han lät sånt knäcka honom. Efter en stunds kontemplation stegar han ånyo ut till Berit och ”kröp utan tillgjordheter till henne”. De älskar så det står härliga till och Berit visar sig vara en mycket förstående flicka:
Berit visste att jag alltjämt var generad över min kanonad och lättade mina bekymmer genom att själv åstadkomma en liten vädersensation.
På något vis verkar Henning ha gått stärkt ur hela debaclet:
Och några dagar senare lyckades jag på en tävling hiva iväg spjutet över 70 meter.
Ja – vad säger man? Det där var bara kapitel två! Det knäppa har knappt hunnit börja! Gott folk – följ med på en resa in i en stjärnjurists allra sjukaste vrår!
Missa inte del två: Henning – Parispipparen.
