kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Vi måste prata om Den frusna leoparden.

Efter att ha gått som katt kring svalt snömos har jag nu sett om Den frusna leoparden. En långfilm som fick multum med förhandsskriverier inför premiären 1986 och drog 3 044 personer till biograferna.

Intresset berodde på huvudrollsinnehavaren: Joakim Thåström. Och vid hans sida i filmen, liksom i Imperiet, fanns Christian Falk (och just i den här scenen också Liz Lemons kollega Pete som äter ur en vask).
blogg den frusna 1
Många hoppades att Thåströms magnetiska scenutstrålning skulle gå att transponera till vita duken. I efterhand delade de nog Jurgen Schildts syrliga uppfattning:

Att tillgripa honom i detta karga mysteriespel förefaller lika meningslöst som att vid inredningen av ett hus ersätta sängen med en spis eller badkaret med en hisstrumma.
blogg den frusna 2
Men det var efteråt. Innan filmen premiärvisats drömde många Imperietfans att Den frusna leoparden skulle bli en svensk Rumble fish. Thåström skulle bli vår egen Tom Waits.

Vad ingen tänkte på då, var att Rumble fish var en skittråkig pretentiösa film, åttiotalsmumlande och symbolinkontinent när det är som mest tillkämpat svårmodigt. Vad ingen kunde veta då var att Francis Coppolas sista rester av genialitet regnade bort tillsammans med scenografin till Apocalypse now.

Det fanns ett ideal på åttiotalet. Vissa skulle kalla det poetiskt, andra skulle kalla det skitnödigt. Som en reaktion på sjuttiotalskulturen där budskap skulle skrivas på plakat och näsor, skulle åttiotalets film och litteratur inte ha nåt ärende alls. Eller nån idé. Eller nån story.

Olika svårtolkade ord eller scener skulle ställas bredvid varandra utan sammanhang. Sammanhanget fick tittaren skapa själv. Om denne hade lust.
blogg den frusna 3
Med Ebba Grön skrev Thåström: ”Det finns inget att göra i den här trista förorten/ Det finns ingenting här för oss/ Nä, ursäkta jag överdrev lite grann/ Vi kan ju knarka, supa och slåss”.

Med Imperiet skrev han: ”Jag älskar fablernas månskenscafé/ här i gråterskornas kvarter/ Jag sköljer ner alla vintrar som vart/ Här är synden en ovärderlig skatt”.

Nånstans däremellan började han läsa Bruno K Öijer och lyssna till Stig Larssons improviserade föreläsningar på Prinsen.
blogg den frusna 4
Regissören Làrus Óscarsson var en del av den där åttiotalsidén: ”Jag står inte till tjänst med bruksanvisningar. Det har jag varken lust med eller hör till mitt uppdrag”.

Och det är fair enough. Det är klart att en konstnär inte ska behöva stå bredvid och förklara vad hen gjort. Men är man för ovillig att låta filmen förklara sig själv så ligger misstanken nära till hands att filmen faktiskt inte handlar om nånting. Det dunkelt sagda etcetera.

Den frusna leoparden vill så himla gärna vara mystisk: snubbarna heter Kiljan och Morris och Todd, Peter Stormares familj bor i ett hus med korrugerade plåtväggar, Agneta Ekmanner är nån sorts prylsamlare i virkad huva som pratar om gud och rätt vad det är sliter upp kjolen och fräser: ”Är du säker på att du inte vill knulla?”
blogg den frusna 5
Problemet är inte att filmen är obegriplig, för det är den inte. Handlingen är väldigt lätt att förklara: Thåström stjäl en amerikanare för att förverkliga drömmen att glida genom Nairobi, Peter Stormare ska lackera om den men råkar döda en nitisk försäkringsman, Thåström smiter när polisen kommer och Afrikaresan ställs in.

Problemet är att den är ointressant: regissören gör hela tiden vad han kan för att vi inte ska bry oss om de här människorna. Vi ska bara undra vilka de är. Vi ska bara fascineras av deras svåråtkomlighet.

Den frusna leoparden är filmens motsvarighet till den tyste snubben i solglasögon som sitter längst in på krogen och ser moloken ut. Tydligen förväntas man bli fascinerad av såna. Jag har alltid varit mer fascinerad av såna som berättar saker än såna som låter bli.

Föregående

Don Afzelius.

Nästa

Inspirerad hälsporre.

5 kommentarer

  1. Perra

    Jag var, tyvärr, en av de 3044 som såg filmen. Hur mycket jag än dyrkade Thåström då så hjälpte det inte mot det faktum att det var uselt. Vore dock kul att se om den, men man kanske inte ska räkna med att den kommer att finnas tillgänglig hos närmsta filmbutik, på Netflix eller sändas på SVT närmsta tiden?

  2. Du är nog en av de briljantaste människor Sverige kläckt ur sig.
    ”Den frusna leoparden” känns som en film jag måste se, men jag vill helst dra ut på det så länge jag kan.

  3. Farbror Melker

    Lars Bill Lundholm (of the ”Skärgårdsdoktorn” fame) skrev manus, något han har raderat bort från sin meritlista.

  4. Ludde

    Briljant inramning av åttiotalet!! Thåström blev ju betydligt mer tydlig i sina texter när 80-talet gick över i de lite mer tydliga 90- och 00-talen.

  5. Spiring

    Jag var ett hyfsat stort Imperiet-fan när det begav sig, men skruvade mig lite redan då inför vissa av Thåströms texter… och så här i mogen ålder kan jag inte förstå hur någon, någonsin, har kunna tycka att han är en stor Textförfattare. På Ebbatiden skrev Fjodor bättre texter, Imperiet kan vi av barmhärtighet hoppa över, och om han blev ”tydligare” när 80-talet övergick i 90-tal så förklarar det kanske hur jag ungefär då upplevde att ”men… han har ju inga kläder på sig”. (Och det syftar inte på hans lilla mellanspel som ”Helmut”.)

    Det var nog ingen tillfällighet att Thåström då han var ”Elvis Presley för en dag” illustrerade detta med en.. eh… Gene Vincent-låt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén