Etikett: kalle linds karriär i fragment Sida 9 av 10

Rapport från en inspelning: julkalender 2008.

den 2008-03-06

I måndags startade så inspelningen av den julkalender kvällspressmurvlarna den andre december kommer att ha sina barn att bedöma framför tjugo liter avdragsgill julmust. Idag hedrade undertecknad inspelningsplatsen med min närvaro.

Jag ifördes en gangsterkostym á la Pysar & sländor (som ju Guys and dolls heter på svenska) och fick köra runt med Fredrik Dolk i en pytteliten bil på ett gäng låtsasgator i en låtsaskorsning i en gammal regementsbyggnad i Ystad.

I sammanfattning: en vanlig dag på kontoret.

Jag vet aldrig hur mycket man får säja om sånt här, men pressen har ju redan nosat upp en del övergripande detaljer och jag gissar att ingen blir putt över följande avslöjanden:

* Anders ”Ankan” Johansson ser lustig ut i afropermanent

* Fredrik Dolk verkar ansträngd i orange ullkavaj med Gudfadern-cape hängande över axlarna i maxat strålkastarsken

* Stig Grybe vill helst inte framträda i bara småbyxor och går antagligen inte att pressa in i en koffert (OBS! teamets gissningar och inte från Grybes mun – kanske visar det sig att Grybe gladeligen flashar gubbhänget och tillhör minoriteten åttiåriga elitgymnaster).

* En teveinspelning är väldigt beroende av en kamera.

* Pajar kameran plötsligt under en lågbudgeterad teveinspelning så att man måste köra ner en ny trettio mil från Göteborg med påföljd att en halv inspelningsdag försvinner så kan situationen bli stressad.

* Det tar minst en halv dag att tillverka en hjälm i form av ett ägg.

* Det tar minst en halv dag att tillverka en hjälm i form av en kyckling.

* Det tar minst en halv dag att tillverka en hjälm i form av en höna.

* Har manusförfattarna skrivit in ett stort hemligt sällskap där alla bär huvudbonader i form av ägg, hönor och kycklingar, kan de lätt få lite sura blickar av hjälmtillverkaren.

Att vara med och skriva en julkalender är naturligtvis ett ärofyllt uppdrag för en gammal tevenarkoman född på sjuttitalet. Tillsammans med Melodifestivalen och Disneys timslånga reklamblock för årets filmsläpp är det SVT-monopolets sista bastion, och oavsett kvalitet vet man på förhand att man kommer att vara delaktig i en klassiker: också Broster, Broster med Claire Wikholm står ju inskriven i den audiovisuella historien i genren indoktrineringsteve och stillbildstecknade Marias barn som SVT:s svar på helvetes förgård.

Jag och Måns Nilsson har skrivit manus efter Måns ursprungsidéer, varav en var att som omväxling göra en kalender som inte är så puttenuttig: modellbyggen av småstäder med fallande papperssnö närmast kameralinsen och en air av oskuld, femtital och pipdoftande tweed.

När man då träder in i de här extremt stiliserade studiomiljöerna där allt är vitt, grått och statiskt – med statister uteslutande klädda i vitt och beige – inser man att regissör och scenograf tagit honom på orden.

Det enda yttre tecknet på att vi rör oss i en julmiljö är ett prång i den underjordiska stadsmiljön där en julbock står och gnager på en halmbal. I övrigt är det urbant, avskalat och kliniskt fritt från bullbak och myspys. Det är ganska cool.

Sen finns det för all del också en tomte och några nissar gömda nånstans i handlingen. Men ärligt talat gick vi mer igång på att skriva om frimuraraktiga skurkar med fjädrar på huvet, knasiga uppfinningar och en manisk robot (spelad av en man som verkar gå under tilltalsnamnet Robot Man).

På sjuttiotalet anklagades Trolltider för att plädera för hedendom. Staffan & Bengt fick skit för en tomte med pistol på papperskalendern. Om nån anklagar vår kalender för att vara avkristnad och dignande av skräpkulturella klichéer kan jag inte riktigt argumentera emot.

Men den blir garanterat festligare än Marias barn.

Skruvade timmen.

Av Kalle Lind

den 2008-01-28

i blogg

Söndagen 27 januari hölls comedy-festival på Slagthuset i Malmö. Alla var där utom vissa. 850 betalande. Av dom valde en påtaglig minoritet att gå till pyttescenen och titta på Weird hour medan Adde och Robin Paulsson skämtade på andra scener. I Weird hour framträdde bl.a. jag. Det var som att Iron Maiden och AC/DC lirade på varsin scen på Sweden Rock, och att man själv vore Jim Jidhed och uppträdde i pubtältet.

Annars var uppställningen på Weird hour ganska trevlig för den som gillar olika skånska män i trettiårsåldern som skojar om sånt dom tycker är roligt (Kringlan Svensson: horan – världens äldsta yrke?; Kalle Lind: Hylands (med tonvikt på Tuss och Per-Ótto); Ola Söderholm: diverse, bl.a. att bajsa ut en cykelhjälm; Valle Westesson: Bantar-Björn; Simon Svensson: Second life; Jesper Rönndahl: fräckisar, med viss tonvikt på pungen).

Det som egentligen gjorde timmen skruvad var a) att den var fyrtifem minuter (helt weird!) och b) att en uppträdande kraftigt avvek från dom andra: transan Claes Schmidt/ Sara Lund. Hen stack bl.a. ut med att vara tio-tjugo år äldre än vi andra. Och just det – sen var hen klädd lite grann som Alla Pugatjova också. Det var ingen annan.

Nu är Claes Schmidt ägare till Slagthuset och måste rimligen ha haft nåt att säja till om gällande sin egen placering i programmet, men det blev en lite märklig effekt att just hen uppträdde under rubriken ”weird”. Eftersom själva poängen med resonemanget hen framför på scen är att det inte är så jävla konstigt att en karl vill se ut som en avdankad syster Päiviränta.

Jag kan gå med på att det är helt skruvat att en trettitvååring är fixerad vid den sen länge döde Lennart Hyland, och att en annan pratar om Bantar-Björn inför en publik som föddes i samma veva Bantar-Björn åt sin sista feta sås.

Men det blir lite skruvat på skruvat när den som vill understryka att hen inte är skruvad blir inklämd däremellan. För vilken blir då poängen? Att hen i själva verket är skruvad? Eller att hen inte är skruvad, och att det skruvade är att den skruvade timmen ger plats åt en icke-skruvad? Men hur skruvat är det? Då kan ju vem som helst framträda under skruvade timmen. Och är den då så gräsligt skruvad?

Det blir för många metanivåer för mej. Sen ska jag villigt bekänna att jag själv inte heller känner mej så jävla skruvad. Eller rättare sagt: nog är jag skruvad, men 2008 känns väl det ganska normalt?

Arga samtal till Hej domstol!

Av Kalle Lind

den 2007-12-04

i blogg

Vi gjorde ett progam i P3 03-06 som hette Hej domstol! och mestadels bestod av trams rörande avföring och underliv. Ibland fick vi dock för oss att variera utbudet med att säja nåt tarvligt (hade vi varit födda på fyrtitalet och gjort det i P1 hade vi kallat det ”satiriskt”) om olika människor i den offentliga sfären.

Det hände ett par få gånger att dessa, eller de närstående, eller bara själsligen närstående, personer ringde och var vreda. Detta var genuint obehagligt om man som jag är konflikträdd (läs: feg) och dessutom oförmögen att se orsak-verkan-sammanhang.

Jag har fantasi nog att föreställa mej att nån kan bli sur om man exempelvis kallar dom ”idiot” i offentliga sammanhang, men jag kan ju inte för mitt liv föreställa mej att nån skulle HÖRA det bara för att det går ut i nationell radio, och ännu mindre att dom faktiskt skulle ge sej tillkänna.

Några människor som faktiskt ringde sen vi varit tarvliga:

1) Björn Ranelid. Så klart. I samband med Skugge-Ranelid-fejden, då hon recenserade hans bok Kvinnan är första könet genom att beskriva hur hon sett honom på en förlagsfest iförd ”läppglans, solbränna, LINNE och rakade underarmar”, tog vi bilder på oss när vi rakade armarna och satte på läppglans.

Dessa lades – med Ranelids egna ord – ut på ”det elektroniska nätet, där det kan läsas av en miljon människor eller flera”.

Jämte det en dikt, som vi sa var skriven av Ranelid, och som handlade om hur hans far rituellt rakade hans underarmar. Ganska oförargligt om man inte råkar vara narcissistiskt lagd.

Det här skedde i samma veva som Ranelid framträdde i SVT:s Debatt och var vad man rent objektivt kallar ”överhettad”. Aforismer om flyttfåglar och vattendroppar sprutade ur honom utan tillstymmelse till sammanhang, och han avslutade med att berätta om sina ”näsblödningar”.

Det var lätt att tycka synd om honom. Samtidigt är det svårt att förstå hur en karl, som gladeligen låter sej fotograferas under en oljemålning av sej själv eller sin Jaguar med reg-skylten ”RANELID”, kan bli putt när nån anklagar honom för att vara fåfäng.

Hursomhelst: under sina mest överhettade dagar hann alltså Ranelid också ringa upp en liten humorredaktion i Malmö och rya i luren. Som tur var för alla inblandade (utom möjligen Ranelid) var det vår dåvarande programledare Nina Allergren som tog samtalet. Den kanske enda som har närmare till den heliga vreden än Ranelid själv.

Man sätter sej inte på Nina Allergren. Även om man har skrivit en roman som heter Ditt namn skall vara Stig Dagerman och uttalar l:en i ”skall”.

2) Åke Cato. Betydligt oskyldigare. Vi ringde upp Cato m.fl. för att få med dem i vår tillfälliga kampanj ”Ge Astrid Lindgren Nobelpris – nu!” (detta något år efter författarinnans död). Cato ville a) inte ge Astrid Lindgren Nobelpris och b) inte medverka i programmet.

På den uttryckliga frågan ”du spelar inte in detta va?” fick Cato det något felaktiga svaret ”nej”. Det spelades nämligen in. Och sändes. Det kan tyckas oetiskt, men karln framställdes ju absolut inte ofördelaktigt och vi tyckte oss behöva ringningen för sammanhanget.

Dessutom, resonerade vi, tillhör ju Cato med sina hundra jordsnurr inte riktigt P3:s målgrupp.

Döm om vår förvåning när Cato därför ringer upp och, med all rätt, är en smula putt. Han fick sammanhanget klart för sej och lurarna lades på i samförstånd, men på kuppen hann Cato etablera det i mycket smala kretsar bevingade uttrycket ”du ljög ju på mej!” (jfr att Ranelid i Debatt påstod sej bli ”beljugen”).

3) Ella Bohlin, KDU:s ordförande. En mycket farlig människa, en del av den kristna höger somliga påstår inte finns i Sverige. Jag försökte vara seriös och gjorde ett inslag där jag hävdade motsatsen.

Med ett antal riksdagsmän som tror på kreationism och är aktiva abortmotståndare, och med en KDU-ordförande med rötterna i Livets ord (valet stod f.ö. mellan henne och en nynationalist, något som gav begreppet ”pest eller kolera” nya dimensioner), vill jag nog påstå att den finns.

Kristna högern har fyra saker på sin agenda: a) löjligt mycket pengar till Israel, b) jämställ Adam & Eva med Darwin, c) låt inga foster dö (men gärna dem som tar bort dem) samt d) bögar är sjuka i huvet.

Jag tycker det är en osympatisk rörelse. Jag ringde upp Ella Bohlin och frågade henne hur hon stod i intelligent design-frågan (idén om att naturen och människan måste vara skapad av en genomtänkt kreatör, något som inte riktigt förklarar förekomsten av skabb och brunråttor). Ella Bohlin ville inte riktigt svara. Hon tyckte inte att det var hennes ansvar.

Hon frågade varifrån jag ringde. Jag svarade P3. Vi pratade en stund till. Hon svarade fortfarande inte på frågan. Hon undrade vad programmet hette. Jag svarade Hej domstol! Vi pratade en stund till. Hon svarade inte på frågan.

Tio minuter senare ringde hon upp och var sned för att jag lurat henne. Jag hade ljugit genom att inte genast säja vilket program jag ringde från. Jag svarade att jag faktiskt varit helt sanningsenlig och verkligen ville veta vad hon tyckte. Hon påstod sej vara kränkt. Jag tänkte ”lycka till i din politiska karriär!” Vi la på i oförstånd.

4) en man som rimligen haft nån intim relation till Jan Stenbeck. Vi gjorde ett inslag om TV3:s cyniska reklamblock riktade till barn, och råkade väl några gånger antyda att Stenbeck var en smula överviktig (jag tror begreppet ”buksprängt gödsvin” användes).

En man, som kan ha varit den snorkigaste jag pratat med, ringde upp och tyckte detta var oerhört kränkande mot en stor (där såg han inte sin egen dubbeltydighet) och död (p.g.a. överkonsumtion av mat och dryck) finansman (som bl.a. så generöst skänkte oss på Tutti frutti med Bruno Wintzell ).

Vi kom inte heller fram till nån kompromiss. Han avslutade med att uppgivet berätta att han tänkte anmäla till Granskningsnämnden, men att det inte ger nåt resultat ”nuförtiden”. Mycket riktigt anmälde han. Mycket riktigt gav det inget resultat. Även Granskningsnämnden har bättre saker för sej.

5) en kvinna som jag tror ätit psykofarmaka. Valle gjorde ett väldigt roligt inslag om fajten mellan Astrid och Barbro Lindgren (där Barbro kallade Astrid ”bonnhora!”) En kvinna med släpig röst ringde, jag svarade, hon började prata om det här inslaget och jag stålsatte mej för en diskussion. Astrid Lindgren är känsligt, henne skojar man inte med även om det bara är på larv.

Efter att vi pratat en stund och jag märkt på mej själv att jag defensivt gått upp i falsett, insåg jag hennes egentliga ärende: hon hade missat slutet på inslaget och ville veta hur det gick.

”Ja du”, sa jag. ”Jag tror det slutade med att Barbro pissar på Astrids grav”.

”Jaha”, sa hon. ”Då vet jag”.

Hej livet (och döden)! En föreställning växer fram del 312.

Av Kalle Lind

den 2007-10-29

i blogg

Fyra män sitter instängda i en källare i Malmös deppigaste kvarter, bara ett stenkast från den Warriors-inspirerade gångtunneln, smyckad med bilder av medeltida tortyr och olika feodalbönder som rider på grisar, under den centralt belägna trafikplatsen Dalaplan.

De fyra männen läser högt för varann ur pärmar. I pärmarna finns olika texter med gåtfulla rubriker som ”Hemma hos Ramses”, ”Dom nasala bluessnubbarna”, ”En konstig sketch”, ”Två män nattar ett barn” och ”Besök av mormoner”. Ibland skrattar någon av de fyra. Det är oftast för att nån av de andra helt utan anledning sagt nåt grovt och anstötligt.

En humorföreställnings framväxande är en ganska intressant historia (förutsatt att man är intresserad av småttigheter). Man går några veckor och krafsar ner saker på olika post-it-lappar, fogar på ledig tid ihop anteckningarna till någorlunda fungerande sammanhang, sätter sej och värker fram några rim, och rotar bland saker som man skrivit för längesen för att hitta inspiration.

Samtidigt går två andra gubbar omkring och gör samma sak. Och när man träffas så upptäcker man plötsligt att man sitter med fyrti nästan färdiga nummer (en del nummer ska bara precis skrivas innan de är riktigt speldugliga). En del är ganska roligt. En del är man mest orolig för att man ska behöva lära sej utantill. Vi är inte vana vid det. I radio har man manus framför sej och i teve behöver man bara lära sej en scen i taget.

Man är också inbegripen i diskussioner som t.ex. en genomsnittlig brevbärare eller skattmas nog inte kan relatera till. Hur väl känner mannen på gatan till Björn Skifs samarbete med Bengt Palmers? Vad är roligast – getpiss eller getspillning? Ska man ha en vaggvisa för diabetiker eller för balter?

Mitt i allt detta är det fråga om ett högst seriöst arbete. Ska Christer van der Kwast-numret inledas med en text på power point så måste nån sköta power pointen. Och har vi sagt att vi ska steppa så får vi ju kalla in nån som kan lära oss.

Och den människa som kan lära mej – 100 kilo tung, formad som en valross, förknippar alla former med dans med den gången när vi skulle dansa stora jägardansen inför gymnasiets avslutning och jag fick dansa med en flicka från naturklassen och hennes höft kändes som en tvättsvamp av min handsvett – är icke av kvinna född.

Jag kan det så klart teoretiskt: höger tå, vänster tå, höger klack, vänster klack, shuffle, vänster klack, tå bakom ben, vänster klack. Men teori har ju aldrig startat några världskrig.

Och så ska man då slå i sej åttio sidor text, som så klart bygger på rapphet och så kallad tajming.

Och så ska man komma ihåg att gå ut till höger för annars har man ingen möjlighet att ta med sej den där stolen som är en förutsättning i nästa nummer.

Och så ska man hämta barn på dagis, utfodra honom, stimulera honom intellektuellt och gå in och natta honom när han har det dåliga omdömet att vakna när jag gör nåt viktigt.

Och så ska man se på teve, läsa biografier över olika gubbar, ruska tupp och ligga och glo lite i taket.

När är tanken att jag ska ha tid att bli dyngrak? Hur är det här uträknat?

Och biljetter får ni som vanligt via http://www.kulturcentralen.nu/show_direct.php?showid=3728.

Tio först beställda biljetterna får en Triss-lott, en flaska Pucko och en påse blandad mjäll.

Deleted scene 2: en kuplett.

Av Kalle Lind

den 2007-10-24

i blogg

Okej. Det är 2007, jag är 32 år och skriver en scenföreställning med två kollegor. Har jag aldrig haft anledning att skriva en kuplett förr, så har jag det nu. Det är inte bara en chans, det är en absolut nödvändighet. Kupletter är den mossigaste, dammigaste och mest daterade form av underhållning som finns, undantaget dvärgkastning och offentliga avrättningar.

Den perfekta kupletten – according to Karl Gerhard, som med 4000 skrivna torde räknas som expert – har ett återkommande omkväde som man sen i vers efter vers applicerar på fler och fler exempel, helst dagsaktuella och helst på ett giftigt – s.k. kvickt – sätt.

I ”Gungorna och karusellen” ger han exempel efter exempel på hur folk vinner på det ena vad dom förlorar på det andra (kvinnor kompenserar de år em drar bort från sin egen ålder med de år de lägger på sina väninnor). I ”Katt bland hermelinerna” radar han – utklädd till överklasstant – bevis på bevis hur societeten utarmas (Povel befläckar ätten Ramel, kungligheten kämpar ”med att synas radikal”).

Min första impuls var att uppdatera ”Nu ska vi vara snälla”; symptomatiskt en av KG:s elakaste kupletter, där han vägrar att prata om regeringens ”statsunderstödda små fel” just för att han ska vara snäll.

Det blev inte så bra. Genren är i princip omöjlig. Det blir en jävla massa stavelser på varandra. Dessutom har jag inga åsikter på det viset.

Men jag gjorde ett försök i alla fall, som härmed ställes ut till allmän beskådan. Ni som tänkt se den här föreställningen och nu blir besvikna när ni hör att följande inte kommer att framföras – härda ut! Jag har en ny kuplett i bakfickan!

NU SKA VI VARA SNÄLLA 2.0 (latest version)

I fria kristna skolor får barnen som svar
att jorden vi har
blev gjord på sex dar
Att man kan gå på vattnet och väcka en död
att fem fiskar och bröd
kan ge överflöd
Att barnen blir fostrade i idioti
det är nåt slags demokrati

Vi kan inte hindra att irrläror sprids
för nu ska vi vara – nu ska vi vara snälla
och Skolverket kommer att ge sej till strids
för skolor som låter urgamla sagor gälla
Och snart ska vi tillåta skolor som tror
att den jord vi bebor
är helt byggd av snor
och att Pippi Långstrump är allas vår mor
för nu ska vi vara – nu ska vi vara snälla

Kulturen är full av gåtor av olika stil
Mona Lisas smil
Var Hamlet debil?
Vem klipper Peter Jihde så katastrofalt
och har han betalt?
Då är det nåt gal´t!
Den största gåtan utav allihop
är dock vem som gillar Real group

Jag ska inte säja att Real group är trist
för nu ska vi vara – nu ska vi vara snälla
Det är som att höra en god onanist
som gnider sitt stämband tjusigt och a capella
Och visst kan han göra det med skicklighet
och seriositet
och yrkesstolthet
men vem på jorden vill lyssna på det?
Och nu ska vi vara – nu ska vi vara snälla

Det sitter en grupp av mänskor och ringer till mej
och erbjuder sej
att sälja nån grej
Och fast att jag ganska tydligt och klart säjer till
att jag inte vill
dom ber en gång till
Det är som en vildsint och stor djungelhord
som inte förstår mina ord

Jag kallar dom inte för apor så klart
för nu ska vi vara – nu ska vi vara snälla
för apor det är ju en helt annan art
som är mycket mycket mer intellektuella
Dom människor som ringer till mej i skock
är en härdad flock
så dom klarar sej nock
men aporna kommer att bli lessna dock
så nu ska vi vara – nu ska vi vara snälla

Deleted scene: Fyrtitalistens sång.

Av Kalle Lind

den 2007-10-19

i blogg

Skrev en text som av olika anledningar inte kommer att rymmas i höstens föreställning Hej livet (och döden)! Vill av olika anledningar inte att den ska förmultna i min dokumentmapp ”Saker jag skrivit istället för att vara med mitt barn alldeles i onödan”.

Inspirerades av en debattartikel skriven apropå Upp till kamp!, där en mycket gammal man från anno dazumal, innehavande någon latinsk titel vid Roskilde universitet, hävdade att på hans tid slogs man med snuten för att man ville förändra världen, idag slåss man bara efter fotbollsmatcher.

Det tragiska är att den mycket gamle mannen 1) tjänar mer än jag, 2) tjänar mer än jag nånsin kommer att göra, 3) antagligen lär olika danskar dumheter.

FYRTITALISTENS NÅGOT BITTRA VISA

Jag är en första klassens fyrtitalist
Gammal marxist-leninist-maoist
Jag kammade inte håret, jag odlade skägg
och stod vid ambassader och kastade ägg
och slogs med snuten med full frenesi
men dagens unga skränar inte – så rebelliskt som vi

Och vi hatade staten och gick med plakaten
och låg med varann mot stencilapparaten
Vi ockuperade vårt eget kårhus i tre hela dar
och låg med varann under våra standar
Och sen låg vi igen med full energi
men dagens unga knullar inte – så rebelliskt som vi

Och vi var engagerade, organiserade
Vi visste allt om världen där vi gick och marscherade
och slogs mot allt våld och alla oförrätter
i Vietnamesien eller vad det nu hette
Och tack vare oss blev världen nästan fri
men dagens unga skryter inte – så rebelliskt som vi

Och vi hade all svaren och vi hade aldrig fel
Visst diggade vi Mao och Stalin en del
men fast det var fel var det ändå typ rätt
på ett ganska komplicerat och invecklat sätt
och exakt hur det funkade fattar aldrig ni
för unga har inte fel – så rebelliskt som vi

Och vi räddade några almar och vi tog oss ton
och sen gjorde vi minsann revolution!
(avbryter spelet)
Eller ja. det kanske är att ta i.
(sjunger igen)
Sen gjorde vi avbön och avkall och sa
att kapitalism går precis lika bra
och nu är jag VD inom vapenindustri
men unga byter inte sida – så rebelliskt som vi

Ode till en grannkanal/ grann kanal.

Av Kalle Lind

den 2007-10-11

i blogg

Ett av dom mer lyckade tossiga upptågen vi gjorde som SR-anställda (jag sitter och genomsöker gammalt material och tar en tripp ner för Minnenas boulevard) var Rädda P2-kampanjen.

P2 var nerläggningshotat. Jag kan ärligt säja att mitt liv inte hade påverkats ett ögonblick om P2 en dag inte fanns. Jag hade ätit samma mat, sett samma teveprogram, druckit samma kaffe, dragit i samma strut och lyssnat på samma radiokanaler som nu.

Men jag är samtidigt glad att det finns en kanal helt inriktad på klassiskt, folk, jazz och atonala elektroniska ljudexperiment. En kanal med fler medarbetare än lyssnare. Jag gillar det obskyra.

Så vi drog igång en gala i radio. En insamlingsgala. Man kunde skänka pengar och vi auktionerade ut exklusiva saker vi tiggt ihop. Nån handelsträdgård skänkte en hallonbuske, nån bilfirma skänkte nog t.o.m. en bil, jag minns faktiskt inte så noga, vi försökte få en frisersalong i Värmland att ge bort en gratis klippning. Nic & the Family och Niccokick var i studion och spelade, operasångaren Imre György kom förbi och sjöng en P2-aria på melodi Toreadorarian.

Sen bjöd vi in de lokala bladen till SR:s personalmatsal, den kanske mest människofientliga platsen på jorden nu sen Gulag inte är i bruk. Där hade vi med oss P2-chefen Elle-Kari Höjeberg på högtalartelefon och delade ut en check av mastodontformat (rent fysiskt alltså, summan var på lite över två papp).

Det var roligt. Främst för att folk faktiskt blev glada. Humormakares uppgift är inte bara att oroa, utan också att roa.

Själv läste jag en dikt som jag fortfarande inte tycker är helt oäven. Min studentikosa sida stack upp sitt fula tryne, men det kändes inte alldeles vanvettigt i just det sammanhanget.

Det är svårt att skratta och det är svårt att le då
man hör hurudana som planerna e å
vad man fått för sej att göra med små
kanaler som spelar barock och Bolero
och som sprider kulturen till Åmål och Sveg så
även dom som bor där kan sin beskärda del få
av klassisk musik som exempelvis Beetho-
vens månskenssonat och Verdis Rigoletto

Kultur är inte bara TV, ET och T2
Allt kan inte köpas av Ullared-Gekå

Man kan inte stå där, darrig och blek å
man kan inte vara livrädd och vek då
någon utnyttjar rollen som chef så
att han på sikt sitt rykte kan rentvå
fast han fattat beslut som inte är PK

Vi tror den kanalen har mera att ge å
vi lägger med eftertryck in vårat veto
Vi kan inte säja ”vad är det med det då?”
Vi kan inte tigande stå där och se på
Vi slår näven i bordet och ryter ett seså!
Högt ärade chefer! Nu räddar vi P2!

Begåvade människor jag känner 1: Liv Strömquist.

Av Kalle Lind

den 2007-09-12

i blogg

Det här är en oerhört vansklig rubrik. De människor jag känner och som eventuellt hittar hit kommer att återkomma för att se om dom platsar under 2 och 3 och 4.

Sorry folks, nog för att en del av er är begåvade (om än bara på att vika svanhuvud av servetter), men definitionen av ”begåvad” betyder i det här fallet ”- inom kulturell, medial eller kultu-medial verksamhet”.

Min fiancée är t.ex. extremt begåvad, men eftersom hon är psykolog är alla hennes begåvade handlingar sekretessbelagda.

Liv Strömquist då. Serietecknare. Radioröst. Människan bakom serier med belysande titlar som ”Män som aldrig borde fått ha sex” och ”Historiens mest provocerande pojkvänner”. Frågar ni mej den ende 2007 som gör en politisk humor som är intressant både som politik och humor.

Kunnig, påläst, beläst upplyser hon mej om att Einstein den jäveln tog fram sina viktigaste forskningsresultat ihop med sin första fru, matematikern Mileva Marie. När dom skilde sej såg han till att ta åt sej all äran, samtidigt som han skrev brev till förra frun med ordalydelsen ”Du är osedvanligt ful” och sen gifte sej med sin kusin. Liv ritar en pratbubbla bredvid Albert: ”Fullt ös – incestuös”.

Det, mina vänner, är humor. Public service i P1, mina vänner, är det inte.

*************************************

Det finns inget ointressantare än en ”satir” som bygger på att man pliktskyldigt kommenterar den gångna riksdagsveckan genom att göra halvdana imitationer av Birgitta Dahl eller Carl Bildt eller – Gud förbjude – Leif Pagrotsky.

Det är en humor som bygger på den föraktliga principen att ”sånt går hem i stugorna”.

Det är en humor som gödslar politikerförakt och idén om att politik är nåt som fjärran höga herrar sysslar med för att sko sej.

Det är en humor som ljuger: den utger sej för att vara politisk, när den i själva verket är apolitisk; den utger sej för att vara rolig, när den i själva verket är förfärligt tråkig; den utger sej för att vara djärv, när den i själva verket inte utmanar någon, varken politiskt eller intellektuellt.

Vem som helst kan konstatera att Göran Persson är tjock och Pagrotsky kort och Sahlin nasal och vem som helst kan ana att det funkar hos en stor publik att konstatera detta. Men det är till intet förpliktigande. GP blir inte hotad av att nån säjer ”tjockis”. Karln är gjord av något hårdare virke än så.

Jag har inga problem med personpåhopp, tvärtom. Det är genuint roligt när serietecknaren Joakim Lindengren visar hur Siewert Öholm tar meskalinlavemang eller när Wiking & Hammarsson i 100 höjdare-boken hela tiden ger Lasse Berghagen det stående epitetet ”en man i blå filtkavaj” eller när Schyffert i en intervju helt plötsligt börjar orera om Per Gessles vita tubsockor och Lennart Ekdahls förmodade faiblesse för företagsrock.

Jag tycker t.o.m. det är roligt när Gardell i en gammal Släng dig i brunnen-monolog läser upp ett äkta husmorstips i Husmodern och sen kallar den stackars gamla – namngivna! – tanten som tipsat för ”fittjävel!”. Ingen ska komma och säja att han slår underifrån i det läget, men humorn ligger i hans monumentala överreaktion.

Sånt är roligt för att det är tramsigt och helt onödigt. Det är givetvis taskigt, jättetaskigt ibland. Men det är taskigt på retstickans vis, inte mobbarens. Skillnaden är monumental. Mobbaren vill ha folkets – mobbens – stöd. Retstickan är en lone rider. Mobbaren är självgod, retstickan lägger sej själv i potten, inte minst om han sticker ut hakan alldeles i onödan och dra på sej fyrtitalisternas vrede.

(Fyrtitalister har bestämt vad god satir är – humor som slår mot makten. Dom har också bestämt vad makten är – den politiska makten. Dom har också bestämt vad politik är.)

Humor bygger på överraskningar. Gör du ett program i P1 med underrubriken ”satir” kan jag inte föreställa mej nåt mindre överraskande än att Rachel Molin ska imitera Maud Olofsson.

************************************

Livs serier, hennes politiska satir om man så vill, bygger på att hon tror på nåt. Hon identifierar ett antal fel – kapitalismen, patriarkatet, heteronormativiteten, TV4:s faddergalor – och sen förklarar hon, inte sällan överdrivet pedagogiskt, varför det är fel.

Är hon riktigt inspirerad berättar hon också vad man ska göra åt det: det bästa sättet för kvinnan att få ett oneurotiskt förhållande till sin orgasm är så klart att krossa patriarkatet. Till skillnad från Erik Blix – men liksom t.ex. de omhuldade Hasseåtage – vill hon nåt.

Men i likhet med Lars Hillersberg, den gamle provokatören som oavbrutet lyckades reta folk, från tidningen Puss på sextitalet tills att han fick statlig konstnärslön några år innan han dog, tullar Liv Strömquist inte på humorn.

Förutsatt att man tycker det är roligt att få invanda föreställningar omskakade och borgerlighetens heder och ära spottad på.

Jag föreställer mej att hon kanske inte omvänder nån, men åtminstone stärker oss redan frälsta i våra vaga uppfattningar.

Samtidigt får ingen gå fri, varken för Hillersberg eller Strömquist. En sann humorist måste hata alla människor och aldrig tveka att backstabba de egna. Precis som när Doktor Kosmos är som bäst när han/ de går på sina egna (i ”Haschtomte” den loppiga flumvänstern, i ”Jag låg med henne i Tjeckoslovakien” och ”Eurovision socialist contest” hobbydemonstranter, i ”Å vem fan är du?” hela den socialistiska adelskalendern), har Liv inga problem att kacka i eget bo.

En av männen som aldrig borde fått ha sex är Timbuktu. Bor man i Malmö, ingår i nåt slags vänsterkulturnät och gläfser på Timbuktu, tror jag man får räkna med irritationer.

************************************

Liv Strömquist blev jag bekant med via radion. Jag skulle producera ett humorprogram som skulle gå tio veckor över sommaren. Ada Berger och Maja Salomonsson, som bägge jobbat på Hej domstol!, skulle stå för det roliga och jag skulle stå för det tråkiga. De föreslog att Liv skulle dras in i projektet. Jag var oerhört förtjust i tanken. Inte för att jag visste om hon skulle vara radiomässig, utan för att jag skulle få träffa en serietecknare.

Som gammal Galago-läsare och -fan var jag väl förtrogen med det strömquistska universat. Jag hade läst hennes album 100% fett och gillat det som fan. Det var aggressivt på ett godmodigt och oneurotiskt sätt, det gick en puls genom det som fick en på gott humör, som fick mej att vilja göra revolt och åka till nåt jordbrukskollektiv i Peru och apa mej om vartannat.

Jag för min del valde i vanlig ordning det sista, men någon som inte är lika rädd för världen som jag kan förhoppningsvis inspireras till stordåd gällande världsrevolutionen.

I sista numret av intervjutidningen Sex säjer serietecknaren, fanzinemakaren och undergroundaren Pontus Lundkvist:

Man kan vara så naiv när man är i 25-årsåldern och få för sig att det inte går att förändra samhället och att det är meningslöst att göra uppror och så, men fortsätter man använda hjärnan så växer man ifrån sådant trams.

Det är en attityd som genomsyrar Strömquists hela produktion.

Givetvis var hon lämpad också för radion. I Meningen med allt – som det där sommarprogrammet kom att heta – gjorde hon några fasansfullt roliga iakttagelser, som oftast inkluderade personer och personpåhopp. Hon konstaterade att de svenska kändisar som skrivit på nåt antihomoäktenskapsuppror var den något udda trojkan Paolo Roberto, Anna Maria Corrazza-Bildt och Jan Myrdal. Sen fick vi höra hur det lät när de tre var på bilsemester.

All heder också för att hon ville vara med i Hej rymden!, där hon spelar Hectors (Valle Westesson) notoriskt otrogna flickvän. Jag tror det var hennes första gång framför en kamera, och det är ju f.ö. en debut att avundas: att spela mot Rico Rönnbäck.

Det glunkas på stan om att 100% fett ska få en uppföljare, så länge får man hålla till godo med Liv i albumet Drift, en icke-sexistisk sexnovell med bilder av Jan Bielecki, och i P3:s Pang Prego, där Liv t.ex. har inlett ett inslag med den odödliga raden:

Du kanske tror att Susanne Alfvengren är den enda svenska singer/songwritern som gjort en låt om kryddor?

För att sen prata i tre minuter om Tomas Wiehes låt om kryddor.

2007 finns det antagligen inga mer inaktuella människor än Alfvengren och Tomas Wiehe. Just därför bli jag glad när nån tar av min tid för att håna dem.

Att nån tar av min tid för att håna Reinfeldt känns liksom inte lika överraskande.

Tre män med varsitt skägg.

Av Kalle Lind

den 2007-09-05

i blogg

Vi har tydligen bestämt oss för att göra en show. Vi har tydligen bestämt oss för att lansera oss
för malmöpubliken med den här bilden. Vi har också formulerat följande presentationstext för att verkligen understryka att vi inte har en aning om vad vi ska göra:

Kalle, Ola & Valle presenterar

HEJ LIVET!*

En humorföreställning om allt. Undantaget cyklande poliser, mineralull, tidningen Säkerhet & sekretess, debet och kredit, tyskebarn, Da Buzz, sport (utom ridsport), topografi, småbröd, östeuropeisk modernism, ”torrsex”, dom tre tenorerna samt hirs.

Victoriateatern, Malmö 7-8-9-10 november.

* och döden!

En första, grov, nästan klar, helt ofärdig redigering av det första avsnittet.

Av Kalle Lind

den 2007-08-30

i blogg

Aha! Han har tungan utanför mun – vi förstår att han är dum! Och han filar fötterna med en rasp – vi förstår att han är jättedum!

Den här gången kör vi inte alltid den finstilta vägen. Det var heller inte avsikten. Vi har försökt att göra en serie som tillåter sej vara tramsig.

Programmet är beställt av ungdomsredaktionen, men hellre än att tänka gubbar-försöker-prata-till-kidsen tänkte vi gubbar-försöker-överhuvudtaget-prata.

Vi plockade medvetet bort en del referenser till tarmsex, Lebensraum och preludintabletter. Inte för att vi tror att kidsen kan ta skada, utan för att vi räknar med att det i själva verket kommer att vara sextioåringar som tittar (minns att det är SVT) och dom fixar inte ironier.

Fast allvarligt – är den tänkta målgruppen dom unga lejonen, begår man ju nåt slags tjänstefel om allting handlar om liggsår och höjda PRO-avgifter. Å andra sidan kan man ju vara så taskigt uppdaterad i sin hållning att man fortfarande tycker målgruppstänkandet är lite publik- OCH kulturföraktande (och att man fortfarande säjer ”tänkandet” istället för ”tänket”).

Som ni märker är det svårt ibland att inta en hundraprocentig hållning till ett uppdrag. Kompromissar jag med mina humorideal om jag inte har ett enda syrligt skämt om Stefan ”Sucken” Sauk? Gör jag avkall på min konstnärlighet om vi fimpar det gamla runka-i-en-blomkruka-med-köttfärs-riffet? Naturligtvis inte. Olika projekt stimulerar olika sidor av hjärnan.

Och med ”Hjälp!” och ytterligare en handfull neurotiskt sexualfixerade humorproduktioner, som känns som om dom är gjorda när Sverige fortfarande var puritanskt och folk födde oäktingar och gökungar, är det ganska befriande att släppa bög- och fittreferenser för ett ögonblick och koncentrera sej på att fila fötterna med en rasp. Med tungan ute.

Ska jag vara helt ärlig utan att slingra mej så har vi försökt göra en serie där vi kan stå för allt. Vi är tre som skrivit, så i teorin ska jag väl bara behöva stå för 33% (30 t.o.m, jag har bara skrivit tre av tio avsnitt), och vissa skämt är kanske konsensus, men målet har varit att göra en humorserie som inte ser ut som nåt annat som gjorts av svensk teve.

Infallstätt, associativt, överbelamrat, tramsigt, otyglat. En serie där allting bejakas. Företrädesvis det roliga. Mindre ofta det tänkvärda.

Jag såg igår stora delar av det första avsnittet i en ganska färdigklippt version. Jag skrattade två gånger. Båda scenerna var tagna vid tillfällen då jag inte var med så jag hade alltså ingen inre bild av dom innan. Jag antar att det egentligen är bra, men samtidigt blinkar ”två skratt per halvtimme?”-skylten inom en.

Den 20 oktober blir det en offentligt angelägenhet. Häng med tåget från början! Var en av dom som säjer till dina barnbarn: ”Jag var ju med redan innan hajpen och såg första avsnittet av Hej rymden!” Var en av dom vars barnbarn säjer till dej: ”Hej vad…?”