kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: snedtänkt Sida 2 av 4

Snedtänkt #99 – extramaterial om Notknäckarna!

Jo, men i vanlig ordning blev det lite mer prat än vad genomsnittspoddlyssnaren står pall för. Anna Charlotta Gunnarson och jag gick en tripp ner längs minnenas boulevard och gjorde anhalt vid diverse dunkla gränder. En bit om Notknäckarna, där förstås även Minnesmästarna och Supersvararna nämns, sparade jag i en särskild liten ask för särskilt intresserade:

Mera 80-tal! Pekka och Carl-Uno!

Jag upptäcker förresten att jag såklart har skrivit om Pekka Langers memoarer – som jag felminns namnet på i samtalet – här.

Snedtänkt #98 – extramaterial! Och ja, Per Gahrton nämns!

Det senaste avsnittet av Snedtänkt – podden som pratar väldigt mycket – kretsar kring samlagsskildringar i litteraturen. Jag och psykologsexologförfattaren Jenny Jägerfeld läste Ulf Lundell och Unni Drougge och Jean M Auel för varandra och hade riktigt trevligt. Så trevligt att jag fick klippa bort en del trevligheter. Dels en sekvens där vi kom att associera till den på sin tid extremt hajpade europeiska samproduktionen Betty Blue – 37,2 på morgonen (Jean-Jacques Beineix, 1986):

Mera snusk! Betty Blue!

Dels, naturligtvis, en jämförelse mellan de gamla folkpartisterna Per Ahlmarks och Per Gahrtons sätt att skriva erotik:

Mera snusk! Gahrton vs Ahlmark!

 

Snedtänkt #97 – extramaterial!

I det senaste avsnittet av Snedtänkt mötte jag Jonas Nordling, som vet lite mer om svensk bostadspolitik än vad som rimligen är sunt. Det pratades en del, så mycket att jag fick skära bort en del guldmaterial. Samt nedanstående. Det handlar om en bunte sossegubbar. Och en bunte andra gubbar.

Snedtänkt #96 – extramaterial om Värmland! Typ.

I det senaste avsnittet av podden Snedtänkt avhandlas Värmland som tillstånd, kulturlandskap och töntfaktor. Jag och journalisten Ann Edliden, själv Värmlandsbördig, pratar Sven-Ingvars, Sten & Stanley, Monica Z (och Peter Birros oväntat varma relation till den gamle jazzbasisten Sture Åkerberg), Hajk och Jösse Halling Breakers. Samt diverse annat. I vanlig ordning skvalpar hjärnan hit och dit medan man pratar och ibland kommer inte bokstäver ut i sin avsedda kombination. Förargligt nog kallade jag Zarah Leanders östgötska gods Lönö för Hönö. Som vore det en mjuk jävla brödkaka.

Ann insisterade också på att prata Snoddas, trots att alla ju vet att han var hälsing. Motivering: han var i Värmland en gång. Det klippte jag bort, men det går att lyssna på ändå.

Mer om Snoddas!

Snedtänkt #94 – extramaterial om Röda bönor!

Jag hade nöjet att få samtala med Kaya Ålander, en av åtta-nio medlemmar i kvinnosaksorkestern Röda bönor. Samtalet blev en podd i evighetsserien Snedtänkt och eftersom jag hade många frågor och Kaya hade nästan lika många svar fick jag skära bort lite här och där. Här är en del av det jag skar bort där:

 

 

Sven-Bertil sjunger Olrog.

”Det blir inte någon snål grogg/Bullfest bullfest à la Olrog”. Karl Gerhard envisades med att rimma även när det inte gick. Ulf Peder Olrog är inte längre något hushållsnamn, trots att han skrivit sånger som sjungits in av såväl Ultima Thule (Schottis på Valhall) som KSMB (Rövarnas visa, låt vara en översättning). I Snedtänkt #93 gick jag och Mattias Oscarsson igenom en del av hans produktion.

sven-bertil-olrog

Flera gånger återkom vi till en platta som verkar i princip omöjlig att hitta: Sven-Bertil Taubes Ulf Peder Olrog (1973). Tuben erbjuder två ynka smakprov. Här kommer två till: ”På en liten smutsig bakgård” och ”U-båt till salu”.

 

Snedtänkt #92 – extramaterial! Mer om Stig Larssons ph-värde!

caisa-stina-och-cecilia

I det senaste avsnittet av podden Snedtänkt möter yours truly poddkollegorna Caisa Stina Forssberg (t.v.) och Cecilia Suhaid Gustafsson (i mitten – skoja!) från den mäkta underhållande Kulturens ABC-podden. Vi pratar om brinnande och drickande och kissande Kulturmän. Naturligtvis pratade vi mycket mer än vad som kom med i själva programmet – bland annat associerades det lite till utifrån Stig Larssons famösa uttalande om unga kvinnors vaginaldoft.

snedt-92-suhaid-forsberg-extramaterial

stiglarsson

Det bör man lyssna på.

Sändh transkriberar Jokke som berättar om Målle (och Banck).

artister

bengt

Jag hittade en bok som genast slukade all min uppmärksamhet: Artister berättar av Bengt Sändh. Medan barnen slog ihjäl varandra med pinnar lät jag mig uppslukas av historier från fordom dagars folkparkande. Trubaduren och överlevnadsgeniet Bengt Sändh är redaktören som låtit kollegor (Roland Cedermark! Totte Wallin! Inga Gill!) berätta om dråpligheter från den oglamorösare delen av showbiz. (När jag tänker på det: den påminner inte så lite om den här.)

jokkmokks-jokke

Gubbometern visar som mest rött när Bengt Sändh tecknar ner vad Jokkmokks-Jokke berättar för honom. Jokkmokks-Jokke var den kanske hejigaste och frejdigaste av femtio-sextiotalens alla hejiga frejdare: långt hejigare än Snoddas, långt frejdigare än Sigge Fürst. Jokke – Bengt Djupbäck enligt passet – for runt som en skottspole på äldreboendena och väckte de halvdöda till liv med en manisk energi och Gulligullan-koko-som-en-gök. Det visar sig nu också att han var närvarande på den berömda surströmmingsskiva i Örnsköldsvik då Jesusrockaren Målle Lindberg nedsänktes till menigheten i helikopter (avhandlat bland annat i det här avsnittet av podden Snedtänkt).

Målle Lindberg f. 1939, Maranatapastor spelar dragspel på Maranatamöte 1964. Foto: Historisk Bildbyrå / Svenskt Fotoreportages samling

För nu dyker då alltså ytterligare saligen bortglömda celebriteter upp i storyn: främst då Pop-Målle, Maranatas egen Bert Karlsson, mannen som förde Jesus in i rockåldern och bjöd månglarna tillbaka till templet. En osannolik figur, givetvis med den trasigaste och fattigaste av barndomar, som under några intensiva år i sextiotalets början gav ständigt löpsedelsstoff med sina tältshower i Jesu namn, som konkurrerade ut porrtälten på Kiviks marknad och sög till sig en publik svältfödd på kickar.

magnus-banck-trummar

Dessutom förekommer Magnus Banck (vid trummorna) i storyn, en man jag i princip bara känner till från en gammal Lars Ekborg-vits i kavalkadprogrammet Partaj: ”Magnus Banck upprepar aldrig sina misstag – han gör ständigt nya”. I sextiotalets början var även han i ropet, den förste radioprataren som duade sina inringare och spelade önskelåtar i Melodiradion. Hösten 1963, 24 år gammal, ledde han Svensktoppen. Våren 1968, 28 år gammal, ledde han Schlager-SM. Våren 1981 hittades han förtidspensionerad och död i en villa i Mölle, 42 år gammal. Däremellan var han gift med en racerstjärna och startade en radiostation på Mallorca.

Okej – rollfigurerna i dramat är sålunda presenterade. Vi ger nu ordet till Jokkmokks-Jokke:

Det var i Örnsköldsvik å dom hade ordnat världens största surströmmingsfest. Då var Magnus Banck där med en operasångare å så var det jag, å en massa musiker, å så var det Målle Lindberg. Dom hade annonserat att han skulle komma med en lysande kostym. Tidningarna drog ju på det så det var ju nå hemskt. Men det var ju roligt då samtidigt, det var en toppengrej.

Det var en toppengrej om du tror mej eller ej. Pop-Målle det tyckte jag var jäsicken. Du vet ju han kom ju med helikopter å lysande kostym ifrån himlen. Men så fort Målle hade landat innanför en avspärrning där så var det en fullbult som kastade sin ena sko på honom å skrek ”djävla skojare” å sen var det ju igång.

Då hoppade han upp på scenen å där var det några småpojkar som satt å spelade i en orkester dom hade. Då sjöng han ”Ovan där samlas helgonen, ovan där randas morgonen”. Han hann inte mer än sjunga versen å refrängen så fick ha ta på skubben. Då gick det en gammal redaktör fram å tillbaka å sa:

’Det här gillar jag inte, det här gillar jag inte att driva med våra förfäder.’

Magnus Banck var alldeles förtvivlad å satt å sa:

’Aldrig mer, aldrig mer vill jag va med om det här!’

Det blev ett jäddra tumult där, det hjälpte inte vem som kom å försökte lugna publiken. Folk var ju förbannade, dom var ilsk på honom för att han var storskojare. Dom ville ju ha tillbaks sina pengar.

Folkparkschefen gjorde ju allt vad han kunde för att lugna folket å så kom det massor av polis med hundar, å stadsfiskalen var ju opp å tala han med. Det hjälpte inte, dom bara tröck på. Då var det fullt upplopp. Magnus Banck han sa att:

’Nu tog han hela föreställningen!’

Å det gjorde han, dom skrev ju inte en rad om oss andra i tidningarna, det var ju bara om Pop-Målle det. Men publiken skulle ju lyncha han. Det var ju bara för Pop-Målle att ta på skubben å vart han försvann det vet inte jag, om han dök ner i surströmmingstunnorna där. Nej, han fick ta på skubben han.

lindberg

Och så undrar folk ibland varför jag är så fascinerad av flydda tider. Man är ju från vettet om man inte känner att man hade velat vara med.

Snedtänkt #82 – extramaterial!

Inget Snedtänkt har som det senaste, det om frikyrkopop, föranlett så många kommentarer av typen ”ni glömde …” och ”varför tog ni inte upp …?” Det är ingen hejd på hur många artister från det frikyrkliga fältet som jag och den extremt kunnige Dagen-skribenten Urban Thoms kunde ha nämnt men inte nämnde: Roland Utbult (han som bl.a. gjorde låten ”Sten Tuff”), Ingemar Olsson (han som skrev memoarboken Tro, pop & kärlek), Per Lindevall (som blev en av landets flitigaste studiotrummisar och bl.a. lirat med Electric Banana Band), Arthur Eriksson (som lär ha varit den förste från frikyrkofältet som hamnade på Svensktoppen), Gabriel Forss (som vann schlager-EM med Blond och sen spritt gospelevangeliet över Körsverige).

Anledningen att vi inte nämnde exakt alla som kombinerat en musikkarriär med medlemskap i något av de frikyrkliga samfunden är förstås: för att även tiden har sina begränsningar. Jag ser gärna att de där poddsamtalen inte får Peter Jackson-sjukan utan landar på en dryg timme. Någon gång måste vi sluta prata och äta oss en bit. Det innebär också att jag skär bort en del pratutväxter. Här nedan, under en bild där jag alldeles uppenbart inte förstår var sökaren sitter, finns till exempel fler talade ord från pratsessionen:
thoms

Att det ska vara så förbannat svårt att skilja på Petteri Nuottimäki och Peter Nuottaniemi!

I podden Snedtänkt flyger tjogvis med namn och årtal fram och tillbaka genom luften. Ofta är det säkert fel. Som tur är pratar jag så otydligt att besserwissrarna inte alltid märker det. Av outgrundlig anledning gjorde jag misstaget att artikulera namnet Petteri Nuottimäki i avsnittet där jag och André Wickström pratar Svenskfinland och sverigefinnar.
bear quartet
Jag hävdade att denne Nuottimäki spelade bas i det legendomsusade Luleåbandet The Bear Quartet. Det borde jag inte ha gjort. Snart blev jag kallad ”sopa” av Luleåhärstammande popsnöret Ola Söderholm och fler viktigpettrar med indiebakgrund sällade sig. Basisten i The Bear Quartet hette Peter Nuottaniemi och inget annat.

Till mitt, måhända svaga, försvar vill jag dock framlägga att namnet Petteri Nuottimäki på intet vis var gripet ur luften. Nuottimäki är absurdistisk kåsör, skämttecknare – publicerad i bl.a. Galago, Arbetaren och SvD – samt manusförfattare till bland annat Ulf Malmros Smala Sussie. Jag har i alla år tagit för givet att dessa två var en och samma.

Grejen med The Bear Quartet var ju just att medlemmarna verkade något mer begåvade än popsnubbar i allmänhet. De kunde lite mer än att slå sina ackord och glo på sina skor. Sångaren Matti Alkberg gick vidare med diverse andra punkpopprojekt och har publicerat x antal diktsamlingar. Gitarristen Jari Haapalainen har blivit en av landets mest uppmärksammade producenter som bland annat lyckades blåsa nytt liv i tomgångsorkestern Eldkvarn och göra Kajsa Grytts låtar rättvisa. Själva namnet The Bear Quartet plockades från Klas Östergrens Gentlemen, de döpte plattor till Monty Python och det mesta tydde på att de hade både smak och humor.
petteri n
Därför har mitt huvud alltid kopplat ihop dem med Petteri Nuottimäki, mannen som bland annat gett oss boken Nuottimäki försvarar kulturen! (2000) med underrubriken ”Ett flertal trevliga bokstäver”. Där kan man till exempel läsa ett gäng misslyckade ”Råttan i pizzan”-historier. Bland annat denna:

”Ful hund” berättades av Krister Seglöv 11/7 1987 för en lagkamrat i Stringtuna BK, i omklädningsrummet före en match, tog sig i fyra led ända ut på planen, men glömdes bort pga en tvivelaktig utvisning.
”Min kusin såg en tjej vid korvmojen i lördags som han gärna vill lära känna, men kom inte på nåt bättre att säga än: ’Vilken oerhört ful hund du ha.’ Då visste hon att han var en ärlig kille i alla fall, tänkte han. Vilket inte är en så tokig början.
Fast tyvärr var det ingen hund, utan hennes son.

Boken består av korta texter som oftast är lysande inledningsvis, innan skribenten upptäcker att de måste sluta nånstans också:

I åttonde klass fick Krille prya som bondfångare. Han fångade tre bönder och höll dem inlåsta i källaren i nästan en vecka, tills hans föräldrar hittade dem.
”Du vet hur det slutar”, sa dessa strängt. ”Så fort du tröttnat blir det vi som får mata dem.” De körde ut bönderna med bil till en skogsväg och släppte loss dem.

Eller:

Bengan presenterade honom för mig, en fixare, nomad, levnadskonstnär. Han handlade i allt som satt löst, köpte, sålde, bytte, lånade och stal, lite bättre priser, suspektare leveranser och uddare tider, tre gamla mot en ny. Ni vet, en sån som inte bara överlever en detonerande atombomb utan även säljer schyssta recept på kackerlackspaté i ruinerna.

Eller:

En dag kom han hem från skogen med en säck fylld av begagnade överblivna stenar någon tydligen bara slängt.
Då han hade ett gott hjärta insåg han sig ha funnit kallet i sitt liv; upprättandet för ett pensionat för utslitna stenar.

Det ekar av Lasse O’Månsson och Kjell Swanberg och såna där texter som både vill vara Monty Python och Kafka. Runt millennieskiftet såg man Nuottimäkis medvetet krattiga teckningar lite här och där. Sen skrev han som sagt Smala Sussie, som Ulf Malmros nog skrev om på inspelningsplats. Sen vet jag inte riktigt vad Petteri Nuottimäki har gjort.
petteri ramon
Men jag vet att namnet i alla fall inte dök upp av en slump i mitt huvud när vi bandade podd.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén