Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: snedtänkt Sida 1 av 2

Thore Skogman: ”Var glad i årets stad 1970”

Under en period när Expressens jippokonto var outtömligt utsåg tidningen lite då och då Årets stad. En lagom stor svensk stad fick en utmärkelse, en folkfest och emellanåt en sång.

1968 vann Karlstad och Sven-Ingvars utsågs, fullt logiskt, att hylla staden i melodiform.

1973 vann Eskilstuna och Peter Himmelstrand från Bromma utsågs att göra melodin. Han valde, fullt logiskt, Eskilstunafödda Towa Carson som sin sångpartner.

1970 vann Kalmar. Expressens chefredaktör Per Wrigstad motiverade beslutet:

Kalmar är staden med choklad i, med Tjorven och framför allt med trivseln.

En idog vardag i en sjudande verksamhet. En idealisk fritid i en önskenatur vid skog och hav. På språng via Europas längsta brobygge över till det soliga Öland. På frammarsch som aktivt industricentrum. Föregångskraft som formgivare för de ungas lek och de äldres hemtrygghet. Mönsterskapande inom boendemiljön och med spänst i kulturutvecklingen.

Kalmar, de historiska minnenas stad, som idag skriver en levande historia för vår tid.

Kalmar, staden för folk som vill leva som människor.

Thore Skogman från Västmanland valdes, fullt ologiskt, att göra låten. Han i sin tur valde Solnafödde Ulf Elfving, stockholmaren James ”Herkules Jonsson” Dickson och Pekka Langer från Norrköping, varav ingen heller var någon framträdande sångare, som sina sångpartners. Som melodi valde Skogman ett gammalt örhänge: Jules Sylvains foxtrot ”Får jag låna nyckeln, Ann-Marie?” från 1929.

Konstighetsbarometern visade full orkan och Kalmarborna kliade sig troligen i bakhuvudet i en simultan gest.

Allt detta pratade jag och David Nessle som hastigast om i Snedtänkt #147 om Thore Skogman. För den som vill höra låten i sin helhet finns den här nedanför. Men kom inte och hävda att ni inte blev varnade.

Thore Skogmans Kalmar

Och just som saker till synes inte kunde bli konstigare, springer jag i min research på att även Skogman skrivit en Eskilstunalåt. Som tydligen operettsångaren Per Grundén sjöng in. Allt var kanske inte bättre förr, men absolut märkligare.

Aldrig mer! Vi blir fler!

I senaste avsnittet av Snedtänkt, det om country på svenska, kommer jag och Ina Lundström in på låten ”Aldrig mer”. Jag kom vid inspelningstillfället inte på vem som gjort den, men kunde å andra sidan erinra mig refrängen till parafrasen. Inget av det är egentligen att betrakta som country så egentligen var hela diskussionen ett stickspår.

Men låt mig ändå reda ut begreppen. 1971 skriver två italienska killar en låt till Sanremo Music Festival; ”Che sarà”. Den sjungs av José Feliciano, kommer tvåa i tävlingen men blir strax översatt och spridd i stora delar av världen. I Sverige lägger skivbolagsbossen, musikförläggaren och textförfattaren Stikkan Anderson vantarna på den. Han kallar den ”Aldrig mer” och ger den till sitt favoritfynd, de skönlockiga skönsångarna i Hootenanny singers.

Låten blir en svensktoppshit 1971. Den vemodigt nostalgiska texten om en landsbygd som lämnats för att aldrig återvändas till går rakt in i den svenska folksjälen:

Så lämnar jag den by som sett mig födas,
snart sover den en evig törnrossömn

Ty borta är dess ungdom, blott de gamla lever kvar
i denna bygd som en gång blomstrat har

Aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer!
Det finns ingen som kan ändra det som sker
Aldrig mer hörs skratt från ängen, glada röster – ingenting!
Mörk och dyster ruvar skogen runtomkring

Texten kritiserades av samtidens politiska musikkommissarier för dess uppgivenhet. Måste det vara så? Finns det ingen lösning på problemet? Finns det ingen som kan ändra det som sker? Går det inte att starta en namninsamling eller göra en offentlig manifestation?

Den maoistiskt präglade sång- och teatergruppen Fria Proteatern satte ny text till Hootenannys hit – ”Vi lämnar EJ den trakt som sett oss födas/Vi kräver nu vår rätt att få bo kvar!” – och tryfferade den med proggmarkörer som ”herrarna” och ”pamparna”.

Stikkan Anderson – som var skydd av musikrörelsen men själv skrev texter som absolut är att betrakta som politiska (”Är det konstigt att man längtar bort nån gång?”, ”Mamma är lik sin mamma”) godkände den. Jag hittade den i min mors skivsamling och tydligen skrev den in sig i ryggmärgen.

Märkligt nog finns den inte på Spotify eller Youtube. Så här kommer den:

Fria Proteatern Vi blir fler

Snedtänkt #138 om country på svenska – hela listan!

Det droppas en del namn, väntade som oväntade, i den ovanligt mastiga Cacka– och Kikki-kaka som går under den populära beteckningen Snedtänkt #138 om country på svenska. Ina Lundström, en av Snedtänkt-stammisarna, sprutar ur sig exempel och då vill förstås programvärden inte vara sämre. Kanske väcker de många exemplen lyssnarens lust att leta längre. Här nedan listas de flesta, om inte alla, musikexempel som används i avsnittet. En påfallande fyllig Spotifylista har satts ihop av en synnerligen vaken och begåvad lyssnare. Finns det inte där så finns det, med ett identifierbart undantag, på tuben.

Sen trillar förstås en och annan felaktighet ur truten på en när man babblar. Ruben Nilson debuterade 1929 och var verksam in på 1960-talet. Han var således fullt medveten om hur Fred Åkerström blåste nytt liv i hans försiktiga karriär, och man får anta att det var Freds just utkomna Ruben Nilson-lp som gjorde att Nilson fick Ferlinpriset 1963.

Sven-Olof Sandberg: ”Gamle Svarten”

Fred Åkerström: ”Den odödliga hästen” (fel titel nämns!)

Cacka Israelsson: ”Amerikabrevet” (avhandlas men spelas inte)

Lisbeth Bodin: ”There’s a cowboy rollin’ down Kungsgatan”

Lisbeth Bodin: ”I min lilla värld av blommor”

Kikki Danielsson: ”Rock’n Yodel”

Jailbird singers: ”Rulla på, rulla på”

Tanya Tucker: ”Jamestown Ferry”

Alf Robertson: ”Hon steg på Finlandsbåten”

Alf Robertson: ”Lasse och Marie”

Johnny Cash: ”A boy named Sue”

Cornelis Vreeswijk: ”Hönan Agda”

Ola Magnell: ”Kliff”

Highwaymen: ”Mamas, don’t let your babies grow up to be a cowboy”

Mats Rådberg: ”Mamma, låt inte din grabb växa upp och bli en cowboy”

Merle Haggard: ”Oakie from Muskogee”

Cacka Israelsson: ”Knegar-Svensson”

Cacka Israelsson: ”Geraldine”

Loretta Lynn: One’s on the way

Loffe: ”Vi röker inte hashish här i Tranås”

Lorry: ”Sosse från Bagarmossen”

Trio me’ Bumba: ”En kis från Söder”

Lars-Kristerz: ”Här på landet”

Mats Rådberg: ”Hej George”

Thåström: ”Samarkanda”

Whitney Houston: ”I will always love you”

Euskefeurat: ”Det är hit man kommer när man kommer hem”

Traste Lindéns kvintett: ”Tåget går”

Perssons pack: ”Taskiga tänder, spetsiga skor”

Lee Hazlewood: ”Let’s take a walk down Valhallavägen”

Lee Hazlewood/Nina Lizell: ”Vem kan segla förutan vind?”

Pierre Isacsson: ”Då går jag ner i min källare”

Cacka Israelsson: ”Då går jag ner under källaren”

Pierre Isacsson: ”Farfars moped”

Pierre Isacsson: ”Vägens vänner” (fel titel nämns!)

Alf Robertson: ”Tacka vet jag vanligt folk”

Alf Robertson: ”Mitt land”

Ronny Carlsson: ”Vindens väg”

Mats Rådberg och Rankarna: ”Peta in en pinne i brasan”

Mats Rådberg och Rankarna: ”Det är inte lätt att va ödmjuk”

Hasse och Kvinnaböske band: ”Berit”

Hasse och Kvinnaböske band: ”Eva-Lena”

Hasse och Kvinnaböske band: ”Ann-Christine”

Hoola Bandoola band: ”Andersson & co”

Nationalteatern: ”Hon flytta’ ut till Bergsjön”

Greg Fitzpatrick: ”Befria Norden”

Lena Andersson: ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång?”

Hootenanny singers: ”Aldrig mer”

Fria Proteatern: ”Vi blir fler”

Contact: ”Jag är lite ledsen ikväll”

Monica Törnell: ”Vintersaga”

Snedtänkt #132 – ogjort om Bergmans ogjorda!

Om man har en podd med taglinen ”podden som pratar om sånt som andra poddar inte pratar om” är det så klart ett högriskprojekt att prata Ingmar Bergman, en man många pratar om av gammal vana.

Vi försökte dock göra oss så originella som möjligt genom att a) prata om de projekt som Ingmar Bergman faktiskt aldrig gjorde, b) prata om det innan 2018, då Bergman fyller 100 år, c) prata så mycket om det att det står samtliga upp i halsen och ingen kommer att orka lyssna på allt som sägs i ämnet under 2018. På så vis blir vi ju ändå ensamma.

Lyssnare undrar ibland varför Snedtänkt klipps och kortas. Det är ju en podd – varför inte publicera hela samtalet? Till detta finns ett antal samverkande skäl, där det viktigaste är att ingen ska behöva lyssna på alla ähmanden och uhmanden och smaskanden jag släpper ifrån mig och att poddens gäster ska ha möjligheten att säga fel och fundera och kolla Google utan att det når eftervärlden.

Men sen publiceras ju Snedtänkt, som det anstår en podd som gör allt för att krångla till det, också i FM-bandet.  P1 sänder ut samtalen enligt en logik som blott Gud och Cilla Benkö förstår. Och då fordras att man håller sig inom en ram av 56 minuter.

Därför har jag hittills gjort så att särskilt lustiga utvikningar blir till extramaterial på den här bloggen (bloggen som pratar om sånt som inte ens podden som pratar om sånt som andra poddar inte pratar om pratar om). Framöver ska vi testa en annan ordning och låta klippa två versioner: en poddversion som är så lång som den blir, en radioversion som är så lång som P1 tillåter. De som frågat efter längre poddar kommer då troligen snart att höra av sig och säga att det blir lite långrandigt.

Hursomskit: här är en stump som blev över från några timmars samtal med Jan Holmberg, vd för Stiftelsen Ingmar Bergman. Det handlar om Ingmar Bergman, Elisabeth Söderström, Povel Ramel, Harry Schein, Ingrid von Rosen, Susanna Ramel, Lasse Holmqvist och Tomas Alfredson. Det bör med andra ord belyssnas extra noga.

snedt 130 bergman 1 extramaterial

Snedtänkt #117 – de lokala folkomröstningarna!

I senaste Snedtänkt avhandlades svenska nationella folkomröstningar. Jag och min icke-släkting Helena Lindh diskuterade rusdrycksförbud, ATP, högertrafik, kärnkraft, EU och EMU. Ett par förargliga fel smög sig in: jag hävdade att Bondeförbundets Gunnar Hedlund kallades ”Strandpiparen” när han naturligtvis – på grund av sitt norrländska påbrå – kallades ”Fjällpiparen”; vi sa att båten som samlar atomsopor heter Belos när den nuförtiden heter M/S Sigrid (tidigare M/S Sigyn). HMS Belos är istället ett av flottans ubåtsräddningsfartyg.

Mest förargligt är att vi, när det gäller ATP-omröstningen, glömde att ta upp Ture Königson – folkpartisten från Göteborg som röstade mot sitt parti och avgjorde riksdagsomröstningen och som sedan frystes ute ur riksdagsgruppen.

Näst mest förargligt är att jag nödgades klippa bort diskussionerna om kommunala folkomröstningar. Det kan dock åtgärdas bloggvägen. I ljudspåren nedan avhandlas såväl Sven-Olle Olsson som Noice.

helena lindh om sven-olle

helena lindh om tunnelbanan

Snedtänkt #114 – extramaterial: högvis med svenska tolkningar!

Jag och Mikael Tegebjer pratade och pratade och sen klippte jag in exempel efter exempel och plötsligt står man där med en sprängfylld podd och en massa spillprodukter. Extramaterial för den som inte kan få nog av Alf Robertson och Rankarna och Fantastiske Wilbur och Britt-Marie Mattsson och annat som det pratas alldeles för lite om.

Redaktör Tegebjer.

tegebjer om hasse&tage&magnus&brasse

tegebjer om robertson, rankarna och britt-marie mattsson

tegebjer om tolkningar av coward of the county

Snedtänkt #104 – mer om den politiska GAS-tendensen!

I senaste avsnittet av pratpodden Snedtänkt diskuterade jag och den GAS-stinne ynglingen Erik Haking fenomenet Galenskaparna & After Shave och försökte inte minst, på gammalt fräscht IB-manér, kartlägga den disparata gruppens eventuella politiska hemvist. En massa titlar och teorier for förbi och en del fick skäras bort för att göra samtalet stringent eller i alla fall typ stringent. En handfull GAS-produktioner med tydlig tendens kom därvid att helt utelämnas. Den som sitter och för bok kan härmed höra att vi faktiskt inte missade de uppenbara exemplen.

mer om claes erikssons politiska uppfattningar

Snedtänkt #96 – extramaterial om Värmland! Typ.

I det senaste avsnittet av podden Snedtänkt avhandlas Värmland som tillstånd, kulturlandskap och töntfaktor. Jag och journalisten Ann Edliden, själv Värmlandsbördig, pratar Sven-Ingvars, Sten & Stanley, Monica Z (och Peter Birros oväntat varma relation till den gamle jazzbasisten Sture Åkerberg), Hajk och Jösse Halling Breakers. Samt diverse annat. I vanlig ordning skvalpar hjärnan hit och dit medan man pratar och ibland kommer inte bokstäver ut i sin avsedda kombination. Förargligt nog kallade jag Zarah Leanders östgötska gods Lönö för Hönö. Som vore det en mjuk jävla brödkaka.

Ann insisterade också på att prata Snoddas, trots att alla ju vet att han var hälsing. Motivering: han var i Värmland en gång. Det klippte jag bort, men det går att lyssna på ändå.

Mer om Snoddas!

Snedtänkt #92 – extramaterial! Mer om Stig Larssons ph-värde!

caisa-stina-och-cecilia

I det senaste avsnittet av podden Snedtänkt möter yours truly poddkollegorna Caisa Stina Forssberg (t.v.) och Cecilia Suhaid Gustafsson (i mitten – skoja!) från den mäkta underhållande Kulturens ABC-podden. Vi pratar om brinnande och drickande och kissande Kulturmän. Naturligtvis pratade vi mycket mer än vad som kom med i själva programmet – bland annat associerades det lite till utifrån Stig Larssons famösa uttalande om unga kvinnors vaginaldoft.

snedt-92-suhaid-forsberg-extramaterial

Det bör man lyssna på.

Sändh transkriberar Jokke som berättar om Målle (och Banck).

artister

Jag hittade en bok som genast slukade all min uppmärksamhet: Artister berättar av Bengt Sändh. Medan barnen slog ihjäl varandra med pinnar lät jag mig uppslukas av historier från fordom dagars folkparkande. Trubaduren och överlevnadsgeniet Bengt Sändh är redaktören som låtit kollegor (Roland Cedermark! Totte Wallin! Inga Gill!) berätta om dråpligheter från den oglamorösare delen av showbiz.

Gubbometern visar som mest rött när Bengt Sändh tecknar ner vad Jokkmokks-Jokke berättar för honom. Jokkmokks-Jokke var den kanske hejigaste och frejdigaste av femtio-sextiotalens alla hejiga frejdare: långt hejigare än Snoddas, långt frejdigare än Sigge Fürst. Jokke – Bengt Djupbäck enligt passet – for runt som en skottspole på äldreboendena och väckte de halvdöda till liv med en manisk energi och Gulligullan-koko-som-en-gök. Det visar sig nu också att han var närvarande på den berömda surströmmingsskiva i Örnsköldsvik då Jesusrockaren Målle Lindberg nedsänktes till menigheten i helikopter.

För nu dyker då alltså ytterligare saligen bortglömda celebriteter upp i storyn: främst då Pop-Målle, Maranatas egen Bert Karlsson, mannen som förde Jesus in i rockåldern och bjöd månglarna tillbaka till templet. En osannolik figur, givetvis med den trasigaste och fattigaste av barndomar, som under några intensiva år i sextiotalets början gav ständigt löpsedelsstoff med sina tältshower i Jesu namn, som konkurrerade ut porrtälten på Kiviks marknad och sög till sig en publik svältfödd på kickar.

magnus-banck-trummar

Dessutom förekommer Magnus Banck (vid trummorna) i storyn, en man jag i princip bara känner till från en gammal Lars Ekborg-vits i kavalkadprogrammet Partaj: ”Magnus Banck upprepar aldrig sina misstag – han gör ständigt nya”. I sextiotalets början var även han i ropet, den förste radioprataren som duade sina inringare och spelade önskelåtar i Melodiradion. Hösten 1963, 24 år gammal, ledde han Svensktoppen. Våren 1968, 28 år gammal, ledde han Schlager-SM. Våren 1981 hittades han förtidspensionerad och död i en villa i Mölle, 42 år gammal. Däremellan var han gift med en racerstjärna och startade en radiostation på Mallorca.

Okej – rollfigurerna i dramat är sålunda presenterade. Vi ger nu ordet till Jokkmokks-Jokke:

Det var i Örnsköldsvik å dom hade ordnat världens största surströmmingsfest. Då var Magnus Banck där med en operasångare å så var det jag, å en massa musiker, å så var det Målle Lindberg. Dom hade annonserat att han skulle komma med en lysande kostym. Tidningarna drog ju på det så det var ju nå hemskt. Men det var ju roligt då samtidigt, det var en toppengrej.

Det var en toppengrej om du tror mej eller ej. Pop-Målle det tyckte jag var jäsicken. Du vet ju han kom ju med helikopter å lysande kostym ifrån himlen. Men så fort Målle hade landat innanför en avspärrning där så var det en fullbult som kastade sin ena sko på honom å skrek ”djävla skojare” å sen var det ju igång.

Då hoppade han upp på scenen å där var det några småpojkar som satt å spelade i en orkester dom hade. Då sjöng han ”Ovan där samlas helgonen, ovan där randas morgonen”. Han hann inte mer än sjunga versen å refrängen så fick ha ta på skubben. Då gick det en gammal redaktör fram å tillbaka å sa:

’Det här gillar jag inte, det här gillar jag inte att driva med våra förfäder.’

Magnus Banck var alldeles förtvivlad å satt å sa:

’Aldrig mer, aldrig mer vill jag va med om det här!’

Det blev ett jäddra tumult där, det hjälpte inte vem som kom å försökte lugna publiken. Folk var ju förbannade, dom var ilsk på honom för att han var storskojare. Dom ville ju ha tillbaks sina pengar.

Folkparkschefen gjorde ju allt vad han kunde för att lugna folket å så kom det massor av polis med hundar, å stadsfiskalen var ju opp å tala han med. Det hjälpte inte, dom bara tröck på. Då var det fullt upplopp. Magnus Banck han sa att:

’Nu tog han hela föreställningen!’

Å det gjorde han, dom skrev ju inte en rad om oss andra i tidningarna, det var ju bara om Pop-Målle det. Men publiken skulle ju lyncha han. Det var ju bara för Pop-Målle att ta på skubben å vart han försvann det vet inte jag, om han dök ner i surströmmingstunnorna där. Nej, han fick ta på skubben han.

lindberg

Och så undrar folk ibland varför jag är så fascinerad av flydda tider. Man är ju från vettet om man inte känner att man hade velat vara med.

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén