Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: sveda i kissen

Kalsingar och lyxporr.

1976 gav den inte helt obekante Ulf Lundell ut den inte helt obekanta boken Jack. Den har alltid setts som en självbiografisk bok. Jack Råstedt var Ulf Lundell. Jonny var hans polare, fotografen Joakim Strömholm. Och Marre Bottin, som Jack ligger mycket passionerat med i bokens tredje del, var den inte helt obekanta journalisten Maria-Pia Boëthius.

(Det är alltså hennes månadsrening Jack/Ulf smakar på efter att han kastat hennes tampong på golvet ”och det smakade järn och kvinna”.)

Det spelar ingen roll om man vet att Lundell givetvis hittade på grejor, gjorde Jack till en kaxigare kille än Ulf, lät sin kompis ”Harald” dö i en rulltrappa för att göra en dramaturgisk poäng etc. För samtiden var det naturligtvis än intressantare, när man fortfarande kunde gå ner till Vickan och spotta den livs levande Bart.

Intressant är det därför att läsa Boëthius Svensson, Svensson (1979) som är ett romansvar på Jack. Boëthius har gett sitt alter ego namnet Marre Bottin, och i bokens första del ligger hon mycket passionerat med Jack Råstedt.

Det är så många metanivåer och parallellvärldar att man drabbas av nåt slags spegelsalssvindel. En av Boëthius poänger i boken är att understryka att Lundells porträtt av henne inte är biografiskt. Ändå kan jag inte låta bli att läsa hennes porträtt av honom som biografiskt.

Jag är helt övertygad om att det är Lundell himself – han som kastade Rolex på åttitalet, blev religiös på nittitalet och låg med tjugoåringar hela tiden – som beskrivs:

Han hade flyttat hem till Ängeln och mig med sina extrakalsonger och en bunt Private lyxporrblaskor i en Domuskasse.

När vi var hemma och vattnade blommor hos mina bortresta föräldrar tog Jack revansch. Han ville absolut knulla på min pappas ståtliga skrivbord. Jag ställde roat upp. Jack tycktes njuta med hopknipna ögon. Han skändade borgerligheten, trodde han.

Det kan låta bittert, men det är det inte. Det är ett väldigt uppriktigt porträtt av en förälskelse som fascinerat henne. I boken läser Marre Jacks bokmanus – boken heter, för att förvirra ytterligare, ”Jack” – och ser ett porträtt av sig själv som är skevt och orättvist och fullt av osanna detaljer. Jack pallar förstås inte vara i närheten när hon läser, och han har sett till att redan lämna in manus till förlaget.

– Den här bruden var jag tvungen att göra så här för flytet i boken. Det är inte du.
– Hur ska jag veta det? Du hatar ju den där tjejen.
– Men jag hatar inte dej. Så då är det inte du. Eller hur?

I det verkliga livet blev Jack som sagt en succé, och Stockholms hippiesocietet var ganska snart på det klara med vem som var vem. Det framkommer också i Svensson, Svensson:

– Klippte du faktiskt naglarna för att kunna tillfredsställa honom bättre?
– Jag har då aldrig märkt att du har fotsvett. Har du det?
– Hur känns det att få sitt liv utställt i 60-talets generationsroman?
– Brukar du verkligen knulla när du har mens?
– Jag tycker om dig i alla fall. Jag brukar försvara dig på krogen mot människor som aldrig har träffat dig.

Som romanförfattare undviker Boëthius att gå i hämndfällan. Hennes porträtt av Jack Råstedt är komplext och tämligen respektfullt – särskilt med tanke på vad hon själv råkat ut för. Men gissningsvis ryckte det ändå lite i Boëthius hämndtarm när hon knackade ner historien om sitt och Ulfs/Jacks uppbrott:

– Jag vill älska, hörde jag mig själv säga.
– Men jag har gonorré, sa Jack och flinade.
– Om du har gonorré vill jag också ha gonorré, sa jag.
– Skyll dig själv, sa Jack. Men han började smeka mig hårt. Och ur bakfickan plockade han fram ett oöppnat paket Svart Mamba. Den sluge fan, hann jag tänka. Han hade i alla fall räknat med det här.

Men i slutändan är det trots allt sej själv som Boëthius – och Lundell på sitt håll – främst lämnar ut:

Svarta Mamban hjälpte inte. Jag fick den där tjejens äckliga gonorré. Jag hade en gammal penicillinkur kvar som jag käkade upp i överdoser. Det sved i skötet. Jag hade en känsla av att det var rätt åt mig.

Ivar Lo och hans sveda i kissen.

Ivar Lo (ett gammalt skämt: pappa till J) var nog ingen klassisk muntergök. Hans stora intressen var statare och sej själv. Han skrev ungefär en miljon romaner om tysta, ordlösa statare och lika många självbiografier. Man blir sällan glad och upprymd när man läser.

Boken Kungsgatan är från 1935. Den handlar i korthet om en ung mans och en ung kvinnas flykt från den stumma, själlösa, lutheranska landsbygden – en av de mer minnesvärda sekvenserna berättar om hur huvudpersonens bonde till far råkar gå förbi en gård där en man sitter och spelar dragspel PÅ EN MÅNDAG, vilket gör fadern illa till mods och passivt aggressiv – till en storstad som ganska snabbt ger dom klåda i skrevet.

De initierade skildringarna av just veneriska sjukdomar ger oss en hint om att Ivar Lo själv antagligen haft både blåsor och varbildningar på skamliga ställen. De var chockerande när boken kom 1935 – virrpannor lyckades på nåt vis få det till pornografi och det är så klart bara en sjuk sjuk människa som kan få för sej att ruska tupp till nåt så läskigt – och är nog oöverträffade än idag.

Könssjukdomsskildringar har ju aldrig blivit nån riktigt bred genre.

På rak arm minns jag bara Cornelis lätt ironiskt betitlade ”Åh, vad jag var lycklig inatt”:

Där stod jag och pinkade och släppte små skrin
Tackom och lovom för penicillin
Det kom visst mask i min rosenrabatt
Men jag lovar, det var en sjusärdeles natt

Jag har själv en hang-up på allt som rör urinrör och saker som s.a.s. förs in på fel håll i dylika. Min mor berättar ibland glatt om hur hon för trettiofem år sen kom hem och berättade för min far hur hon på sjuksköterskeskolan lärt sej sätta kateter. Mitt i redogörelsen hörde hon en duns, och när hon tittade upp hade far min svimmat. Jag är på hans linje. Jag känner yrsel bara när hon återberättar den här historien.

Ivar Los skildring fascinerar mig, inte så mycket för det han skriver, som för det som står mellan raderna. Även om det var explicit för sin tid, är mycket höljt i dunkel. Jag försöker, och försöker inte, föreställa mig hur situationen ser ut.

Unge Adrian – Ivar Los alter ego – har alltså fått klåda i köttpinnen och går till läkaren:

Mannen i den vita rocken gick buttert fram till ljuskäglan mitt i rummet. Han drog i snöret, som förde till behållaren med den röda vätskan. Glasbehållaren for skrikande i tak. Adrian lade seg upp på det enkla operationsbordet, med kläderna delvis avlägsnade, som om han väntat aga.

– Ge efter! sade läkaren irriterat.

Det var mycket svårt första gången. Munstycket med den halvljumma vätskan utövade ett olidligt tryck mot de känsligaste delarna av hans kropp. Han spände sig. Plötsligt föll det honom in, att också munstycket kunde vara bemängt med smitta från någon föregående patient… Behandlingen ville inte lyckas.

– Ge efter! sade den lille mannen i den vita rocken allt otåligare. Han tyckte sig höra de väntande patienternas stampningar i rummet utanför.

Efter en del experimenterande lyckades det. Han fick gå till vattenledningen. Han lät den blodröda vätskan strömma ut igen.

Okej – exakt vad är det som händer här? Var placeras munstycket? Vad är det för halvljum, blodröd vätska? Hur ser experimenterandet ut? Jag vill – och vill absolut inte på några villkor i världen – veta.

Men ett är sant: ska man kunna upplysa världen om nåt, bör man först uppleva det. Därför genomgick Ken Kesey elchocker för att kunna skriva Gökboet, därför söp Lundell för att kunna skriva En varg söker sin flock och därför låg Ivar Lo antagligen med en ”nattfjäril”.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén