Om Kalle Lind och andra gubbar

Kalsingar och lyxporr.

1976 gav den inte helt obekante Ulf Lundell ut den inte helt obekanta boken Jack. Den har alltid setts som en självbiografisk bok. Jack Råstedt var Ulf Lundell. Jonny var hans polare, fotografen Joakim Strömholm. Och Marre Bottin, som Jack ligger mycket passionerat med i bokens tredje del, var den inte helt obekanta journalisten Maria-Pia Boëthius.

(Det är alltså hennes månadsrening Jack/Ulf smakar på efter att han kastat hennes tampong på golvet ”och det smakade järn och kvinna”.)

Det spelar ingen roll om man vet att Lundell givetvis hittade på grejor, gjorde Jack till en kaxigare kille än Ulf, lät sin kompis ”Harald” dö i en rulltrappa för att göra en dramaturgisk poäng etc. För samtiden var det naturligtvis än intressantare, när man fortfarande kunde gå ner till Vickan och spotta den livs levande Bart.

Intressant är det därför att läsa Boëthius Svensson, Svensson (1979) som är ett romansvar på Jack. Boëthius har gett sitt alter ego namnet Marre Bottin, och i bokens första del ligger hon mycket passionerat med Jack Råstedt.

Det är så många metanivåer och parallellvärldar att man drabbas av nåt slags spegelsalssvindel. En av Boëthius poänger i boken är att understryka att Lundells porträtt av henne inte är biografiskt. Ändå kan jag inte låta bli att läsa hennes porträtt av honom som biografiskt.

Jag är helt övertygad om att det är Lundell himself – han som kastade Rolex på åttitalet, blev religiös på nittitalet och låg med tjugoåringar hela tiden – som beskrivs:

Han hade flyttat hem till Ängeln och mig med sina extrakalsonger och en bunt Private lyxporrblaskor i en Domuskasse.

När vi var hemma och vattnade blommor hos mina bortresta föräldrar tog Jack revansch. Han ville absolut knulla på min pappas ståtliga skrivbord. Jag ställde roat upp. Jack tycktes njuta med hopknipna ögon. Han skändade borgerligheten, trodde han.

Det kan låta bittert, men det är det inte. Det är ett väldigt uppriktigt porträtt av en förälskelse som fascinerat henne. I boken läser Marre Jacks bokmanus – boken heter, för att förvirra ytterligare, ”Jack” – och ser ett porträtt av sig själv som är skevt och orättvist och fullt av osanna detaljer. Jack pallar förstås inte vara i närheten när hon läser, och han har sett till att redan lämna in manus till förlaget.

– Den här bruden var jag tvungen att göra så här för flytet i boken. Det är inte du.
– Hur ska jag veta det? Du hatar ju den där tjejen.
– Men jag hatar inte dej. Så då är det inte du. Eller hur?

I det verkliga livet blev Jack som sagt en succé, och Stockholms hippiesocietet var ganska snart på det klara med vem som var vem. Det framkommer också i Svensson, Svensson:

– Klippte du faktiskt naglarna för att kunna tillfredsställa honom bättre?
– Jag har då aldrig märkt att du har fotsvett. Har du det?
– Hur känns det att få sitt liv utställt i 60-talets generationsroman?
– Brukar du verkligen knulla när du har mens?
– Jag tycker om dig i alla fall. Jag brukar försvara dig på krogen mot människor som aldrig har träffat dig.

Som romanförfattare undviker Boëthius att gå i hämndfällan. Hennes porträtt av Jack Råstedt är komplext och tämligen respektfullt – särskilt med tanke på vad hon själv råkat ut för. Men gissningsvis ryckte det ändå lite i Boëthius hämndtarm när hon knackade ner historien om sitt och Ulfs/Jacks uppbrott:

– Jag vill älska, hörde jag mig själv säga.
– Men jag har gonorré, sa Jack och flinade.
– Om du har gonorré vill jag också ha gonorré, sa jag.
– Skyll dig själv, sa Jack. Men han började smeka mig hårt. Och ur bakfickan plockade han fram ett oöppnat paket Svart Mamba. Den sluge fan, hann jag tänka. Han hade i alla fall räknat med det här.

Men i slutändan är det trots allt sej själv som Boëthius – och Lundell på sitt håll – främst lämnar ut:

Svarta Mamban hjälpte inte. Jag fick den där tjejens äckliga gonorré. Jag hade en gammal penicillinkur kvar som jag käkade upp i överdoser. Det sved i skötet. Jag hade en känsla av att det var rätt åt mig.

Föregående

IOGT sångfestival del 4: Jag är en ung godtemplartjej.

Nästa

Avdelningen för pysslingporr.

9 kommentarer

  1. Håkan

    Vem var Bart? Jag har förträngt det.

  2. Anonymous

    Var det bara jag som läste ”hämndtarm” som ”ändtarm”? Var det kanske rent av tänkt att läsas fel?

    /Paul W

  3. Nonsensakuten

    Ja, du Anonym. Han skriver också ”i slutändan”. Kan bara tolkas på ett sätt…

  4. Anonymous

    Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och det har genom årens lopp sipprat fram uttalanden i media främst från Boëthius sida som tyder på att det finns någon form av ömsesidig värme dem emellan. Nästan trettio år senare dyker den här artikeln upp i tidningen etc.se;

    http://etc.se/artikel/17602/trilogi-kritiserar-ytliga-medier

    en tidning som Maria-Pia regelbundet medverkar i och använder som plattform för sina mediekritiska texter. Både Lundell och Boëthius verkar tycka att det är nödvändigt att kritisera media.
    Keep up the good work, säger jag.

  5. Anonymous

    Oh herre gud/jävlar, vilken grej. Detta har gått mig helt förbi och det gör mig både förlägen och lycklig (att äntligen få ta del av det).

    Denna virriga romandialog verkar ju helt underbar på alla sätt.
    Jag minns ju så väl det röda under Jacks tumnagel, men att det var Maria-Pias, det hade jag ju ingen aning om. Man lär sig något nytt varje dag.

    /Max

  6. Medelklassman

    Underbar läsning. För mig som inte sitter och gråtrunkar till Ulf Lundells gamla låtar är det här totala nyheter. Lite 70-talets version av knullbloggar. Kan inte fler kulturpersonligheter blotta sitt privatliv på samma vis? Eller nej, kanske inte.

  7. Nemo

    Dom flesta köpte den där Boëtiusboken av rent högintellektuellt skvallerintresse.
    Det var lite som Noréns dagbok då.

    Det gällde även mig. Det finns någon passage i boken där Jack sitter och vrålar på Vickan. ”I’m the greatest author Sweden ever met”

    Jag – som då försökte leva upp till Jackmyten tyckte att Maria-Pia var en jävla surfitta som bara ville hämnas. Att det bara fanns det syftet med boken.

    Det är förresten samma Maria-Pia Uffe sjunger om i ”USA”

  8. John Eje Thelin

    Vänta nu. Rätta mig om jag har fel, men var inte Svart mamba en kondom för…eh, mindre välutrustade killar?

    Det skulle förklara en hel del kring Lundell, iofs.

  9. Nemo

    @John Eje: Du blandar ihop Black Jack och Mamba – kondomen som kramas…

    Mamba var gul vill jag minnas – och nej, den sorten köpte jag aldrig.
    Det var pinigt nog med kådisar under det ljuva 70-talet för en mopedburen och finnig fjunsprätt

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: