Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: teve

En man med skägg om sex män med skägg.

Förra veckan lyckades den hågade plocka upp ett par, åtminstone ur populärkulturantikvarisk synvinkel, pärlor ur tevesörjan. För första gången i mitt liv fick jag faktiskt se ett helt avsnitt av dom så kallade ”Skäggen”.

Jag har hört talas om fenomenet sen jag började bära mental tweed och röka mental pipa vid fem års ålder, till och med läst minutiösa rapporter från de sammanlagt fem programmen, sett x antal valda delar i olika klippkavalkader, plöjt intervjuer med dom medverkande och skaffat mej en ganska tydlig bild av hur det såg ut.

Ändå blev jag positivt överraskad. Nej, det var inte så jävla roligt, ett krav man har all rätt att ställa på humorprogram tillverkade i modern tid, men som kanske inte alltid fungerar att ställa på grejor från humorhistorien. Däremot kändes det timslånga programmet – coolt, hippt, svängigt.

Idag skulle den här typen av program aldrig sändas på prime-time-20.00-minsta-gemensamma-nämnare-farfar-och-lilljäntan-skrattar-åt-Gustav-Svenssons-tokiga-upptåg-tillsammans-tid. Däri låg nog också att programmet blev så uppmärksammat och så hatat (det lär fortfarande inneha rekordet i antal inringda och inskickade klagomål).

Jag kan inte heller riktigt se nån poäng med att sända en viss typ av program på tider när dom som skulle uppskatta dom ändå inte tittar. Så var dock inte fallet 1963, då ju alla tittade på teve under dom timmar det fanns teve (typ 19-23, onsdag tevefri, en kanal).

Vad jag kan ta till mej vid en tittning 2007 är det tillbakalutade, mumlande, mungipsironiska. Sex män ur den urbana nöjessfären – en journalist (Edvard Matz), en akademiker (Jan-Öjvind Swahn), en scenograf (Yngve Gamlin), en humortidningsredaktör (Lasse O’Månsson), en poet (Beppe Wolgers) och nöjeschefen själv (Åke Söderqvist) – har ett avslappnat spånmöte runt ett sammanträdesbord.

Alla röker kopiöst, Beppe hostar nåt som borde vara kompakt och sotsvart, det dricks lite skumpa, skådisen Gunnel Broström kommer in och alla slåss om att få ha henne som bordsdam. Skämt levereras i förbifarten, långt från fanfarer och rimshots. Den som inte hänger med får skylla sej själv. Dom som hänger med gör tummen upp.

Sammanträdet sammanfattar förra veckans sammanträde (läs teveprogram) och någon klagar på att kostymbyxorna blivit fläckiga när man ätit mat på licensbetalarnas bekostnad. Söderqvist lugnar – utan att med en min röja ironin – att licensbetalarna ska få pröjsa en ny kostym.

Någon visar ett inslag som bygger på den vid tiden något överanvända idén att Erlander suttit länge som statsminister (jfr skämt om Göran Perssons fetma, Pagrotskys längd, Lars Danielssons bortförklaringar) – och alla spolar inslaget med motiveringen att idén är trött. Ett slags självreflexiv, metamedveten humor som har betydligt mer gemensamt med Ulveson & Herngren än samtida, folklighetsflåsiga Hylands hörna.

På samma vis som Luuk brukade göra i sina tidiga sena kvällar, kommenterar man också Sveriges radios (som det då hette) stadgar, där programmen på sitt folkhemsförnumstiga vis förväntades informera och undervisa tittarna. Gunnel Broström undervisar därför tittarna om vem som är mördaren i höstens deckarskörd (ett skämt så klart, något som så klart gick långt över huvet på inskrivande vänner av ordning).

Långt före sin tid presenteras ett dold kamera-inslag där man går runt i Trosa och skrämmer lokalbefolkningen med att europavägen ska dras rakt genom stadskärnan. Ännu längre före sin tid visar man sen en alternativ klippning där man får dom intervjuade att bejaka detta faktum.

Detta – liksom den lekfulla scenografin med sammanträdesbordets inbyggda korvlåda – var ett typiskt verk av scenografen, regissören, konstnären och idésprutan Yngve Gamlin, idag sorgligt bortglömd. Hans tankar om metateve, mockumentärer och expressiv klippning var naturligtvis extrema då. Idag hör det till dom tydligaste tevetrenderna i världen.

Och hela tiden titulerar man varann – och detta var fem år innan du-reformen, när Sverige hade världens krångligaste tituleringssystem beroende på om man pratade upp eller ner mellan samhällsklasserna – med det överdrivet familjära ”du grabbar”.

”Du grabbar” blev också namnet på ett antal scenshower på Grönan och Berns, med en starkt decimerad skara skägg. En EP släpptes. I övrigt gjorde dom inte särskilt mycket mer tillsammans. Men dom fem tevetimmar som gjordes satte ett rejält avtryck i sin tid och påminde en självrättfärdig befolkning att dom var jävligt förskonade från riktiga problem.

Att ta sej tid att leta upp papper och kuvert, köpa frimärken och hitta en postlåda för att gnälla på att Beppe Wolgers pratar och äter korv samtidigt, får betraktas som ett utfall av för mycket tid och för få bekymmer.

Jag har alltså sett ett av fem timslånga program med dom sex skäggen. Jag ser gärna dom övriga fyra. Tar man bara bort samtliga referenser och ersätter med motsvarande, är det ett program som skulle kännas lika skönt lojt, cool och hipp idag.

Självupptagna män del 915: Lennart Hyland.

I Arne Weises memoarbok, underligt nog betitlad I blickpunkten (lämpligare titlar: Tre Weise män, Weise VD eller En man som är besatt av hur dålig älskare han är), berättar han om Lennart Hyland.

Hyland – som var den störste, mest framgångsrike, mest dominerande, mest omskrivne programledaren Sverige har haft – kunde inte riktigt acceptera att pojkspolingen Weise skulle ta över lajprogrammet 21 från Il Hyland:

Jag skulle efterträda honom som programledare för ”21”. ”En katastrof!” sa han efter första programmet. Vad annars?

Jag satt i ett sittbadkar utanför Studio 1 inför premiären, visserligen uppbackad av Bosse Billtén, en av våra bästa producenter, och den klurige frågekonstruktören Carro Bergkvist. Men jag undrade varför i herrans namn jag hade åtagit mig detta frivilligt.

Då stacks Expressen anonymt in under badrumsdörren. På förstasidan stod:

HUR SKA WEISE KLARA DETTA EFTER HYLAND?

Fytti rackarn!

Översättare klagar ofta på att deras jobb är otacksamt. I likhet med t.ex. bajssanerare märks de bara när de gör fel. Och mitt ödmjuka råd till dem är alltså: låt då för fan bli att göra fel.

I senaste avsnittet av The Wire svär state senator Clay Davis. Han säjer ”shit”. På vad jag antar är nåt slags svart Baltimore-dialekt och dessutom med eftertryck: ”sheeiiiiit”. Han gör det två gånger i avsnittet.

Båda gångerna står det i undertexterna ”fytti rackarn!”

”Fytti rackarn”?

Varför i hela fridens namn står det ”fytti rackarn”?!?

Skulle ”fytti rackarn” vara den svenska motsvarigheten till en streetsmart afroamerikansk Baltimore-politikers långt utdragna ”shit”?

Har någon nu levande svensk (undantaget översättaren och hans mormors mor) använt eller ens hört uttrycket ”fytti rackarn”? Kan nån gissa sej till vad det betyder?

Det betyder ju ingenting. Det är ju bara slumpvisa bokstäver uthällda över ett klistrat papper en bakfull tisdagsmorgon. Kanske är det ett anagram. Kanske är det en kod. Ett uttryck använt av friskförklarade svenskar är det inte.

Det värsta är att jag antagligen kommer att börja använda det nu.

Simma lugnt, Larry!

Förlåt, men jag kan inte släppa den där titeln. SVT gör det ju inte heller så jag är i gott sällskap. Fyran visade sitt hittills enda prov på civilkurage när dom faktiskt tog bort den svenska översättningen Firma Ruffel & Bygg och ersatte den med originalet Arrested development.

Vi gjorde oss lustiga över saken redan i radio (svenska titlar på Lost, Oz respektive Sex and the city: ”Firma Far & Flyg”, ”Firma Fängslande & Häktiskt” respektive ”Knulla lugnt, Carrie!”). Och ändå är det ingen som ändrat! Fast att några skånska lallare satt ner foten!

Det är en så påtaglig brist på respekt och förståelse för ett program man köpt in för dyra pengar och som jag antar att man vill hitta publik till. Simma lugnt, Larry? Originaltiteln är som bekant Curb your enthusiasm, som till råga på allt annat uttrycker ungefär motsatsen till simma lugnt.

Dämpa entusiasmen betyder: ha inte för höga förväntningar, det blir värre.

Simma lugnt betyder: relaxa, softa, häng löst, må bra.

Det här ska ju inte jag – som fick arbeta med chockeffekt och hålla ett föredrag om John Holmes för att få en svag trea i engelska – behöva berätta för nån som har översättning som sin profession.

Det knäppaste med Simma lugnt-titeln är att det snarast låter som en gammal blyertsfilm om ett gäng sköna söderkisar som råkar panga en dora för 900 bagis och sen får sätta ihop en gårdsrevy för att sno ihop kosing och fixa biffen. Det låter åtminstone inte som en nyskapande urban sitcom som bygger på improviserad dialog och obehagliga sociala stämningar.

Mer än något annat låter ”Simma lugnt, Larry!” som en ungdomsbok av Bengt Linder. Bengt Linder var en farbror, född på 20-talet, med ett imponerande CV: det var han som skrev SVT:s mest repriserade – och överskattade – sketch ”Skattkammarön”, och han skrev ett tag avsnitt till Åsa-Nisse-serien. Mest känd är han antagligen för ungdomsböckerna om Dante och Tvärsan, Bonnie, Toppen och Knoppen.

Där lyckades han en gång för alla bevisa att den som bäst fångar kidsens jargong är farbröder med Jerry Williams-komplex.

Listan på Linders ungdomsböcker för er som vill komplettera samlingen finns nedan. Jag vill än en gång understryka att böckerna är skrivna mellan 1966 och 1981. På den tiden folk var toppsmarta brallisar som la av ett buskul dödsgarv.

Dante, toppsmart kille
Aktare för hajen, Dante!
Dante i toppform
Bonnie, helkul brallis
Gänget startar eget
Kolla skägget, Dante!
Vicket dödsgarv, Dante
Bonnie, toppenhallåa
Farligt prassel, Dante
Ge dom på pälsen, Dante!
Rajtan tajtan, Bonnie!
Tjabo och fönsterligan
Toppen sa Knoppen
Buskul, sa Knoppen till Toppen
Gasen i botten, Dante!
Ringadingading, Bonnie!
(min favorit: här överträffar Linder sej själv med en titel som inte betyder nånting!)
Tjabo och semesterligan
Tomtar på loftet, Bonnie!
Vicken tavla, Dante!
Knas, sa Knoppen till Toppen
Leva loppan, Bonnie!
Simma lugnt, Dante
Störtball, Bonnie
Tjabo och parkligan
Tjing i havreåkern, Dante!
(min tvåa: jag tror att Kronblom brukar säja nåt liknande)
Läckert, Bonnie!
Mysigt, sa Knoppen till Toppen
Rena cirkusen, Dante
Rena pippin, Dante
Tjabo och agentligan
Vicken filimojäng, Bonnie
Full sprutt, Dante!
Ge dom på kulan, Dante!
Smaskens, sa Toppen till Knoppen
Tjabo och guldligan
Vicken knäpp mumie, Bonnie
Vicket gnägg, Bonnie
Fiffigt, sa Knoppen till Toppen
Helschysst, Bonnie
Pang i bygget, Dante
Tjabo och Örnligan
Va smufft, Bonnie
(smufft? SMUFFT?)
Vicken panggrej, Dante
Kalas, sa Toppen till Knoppen
Pang på rödbetan, Dante
Rena knickedickan, Bonnie
(här nånstans känner man att Linder tappat inspirationen)
Bullfest, sa Toppen till Knoppen
Gurgel i Dalarna, Dante
(fast här nånstans har han fått den tillbaka)
Hula-Hula, Bonnie
Stollar på gång, Dante
Va flängt, Bonnie
Fnurp i kolan, Dante
(här börjar nog å andra sidan demensen sätta in)
Giv akt, Bonnie
Mums, sa Knoppen till Toppen
Rabbadaj, Bonnie
(här är det ju inte ens ord utan bara lösa bokstäver)
Skoj, sa Toppen till Knoppen (som känns som en lite tröttare variant av Buskul, sa Toppen till Knoppen tio år tidigare)
Finemang, sa Knoppen till Toppen
Kruta på, Dante
Maffe, sa Knoppen till Toppen
Misstänkt, Ninni
Smash, Bonnie
Tv-polarna i Hårt mot hårt
Va läskigt, Bonnie
Vicket raffel, Dante
Ruggigt, Ninni
Tv-polarna i Dödligt hot
Farligt spel, Ninni
Kusligt Ninni
Smart grepp, Dante och andra häftiga Dantestories
Tv-polarna i Heta spår
Farligt spel, Ninni

Linder dog 1985. Annars ligger det nära till hands att tro att det var han som fick uppdraget att översätta en av 2000-talets smartaste sitcoms till svenska. Men nån av hans forna kollegor på 91:an-redaktionen har i alla fall haft ett finger i smeten.

Den enda och verkligt sanna anledningen till varför ”The Wire” är dom senaste årens bästa teveserie

Ikväll trummar SVT, som vanligt utan vidare förhandsreklam, igång fjärde säsongen av HBO:s dramaserie The Wire. Jag förutsätter att det är fantastiskt. De två första säsongerna gjorde mej till agitator av frikyrkoproportioner. Den tredje var kanske lite för splittrad, men gick trots det från klarhet till klarhet: från korvspadsklart till kristallklart.

Vari ligger då genialiteten i The Wire? Vad skiljer just denna tjuv-och-polisserie från dussinserien?

Jag tror svaret på frågan främst går att söka i den sällsynt höga ambitionsnivån. The Wire vill inte skildra några snutars jakt på några förövare, eller några enskilda individer på respektive sidan om lagen, eller den samhälleliga korruptionen, eller staden Baltimore, eller den urbana problematiken och komplexiteten i allmänhet. Den vill skildra allt det – och ganska mycket annat. Den vill teckna en bild av Det Moderna Amerika.

Den allra första scenen i den allra första säsongen utgörs av ett samtal mellan Jimmy McNulty, ”murder cop” och kanske den mest centrala av seriens ca 40 centralfigurer, och en ung svart kille som lever sitt liv på gatan. En polare till killen, ”Snotboogie”, har blivit nerskjuten på gatan. Killen berättar att Snotboogie varje fredag, vid det traditionella craps-partiet ute på gatan, ryckte åt sig hela potten och sprang iväg. McNulty stirrar på killen och undrar varför i hela världen dom fortsatte låta Snotboogie vara med och spela om han varje gång stal alla pengarna. Killen tittar oförstående på McNulty och förklarar lakoniskt att det är klart att han skulle få spela om han nu ville spela: ”This is America”.

Scenen som sådan har ingenting med dom intrikata intrigerna som sen rullas upp, men slutrepliken skulle kunna stå i ljusskrift över varje avsnitt och varje scen. ”This is America”. För The Wire blottlägger att ”the American way” blivit ”the American lie” för stora delar av sin befolkning, långt effektivare än vad uttalat politiska filmare och dokumentärmakare lyckats med.

Man kan t.o.m. hävda att The Wire är ett sannare dokument än en dokumentär kan bli, i det att det fiktionen hindrar människor från att ställa sig in framför kameran, utan kan visas upp i all sin skröplighet. Med fiktionen som medel kan man skildra även det som pågår bakom lyckta dörrar och i skydd av mörkret. (Var det ett klyschigt påstående? Vänta bara.)

David Simon, seriens huvudansvarige producent, författare och skapare, är en besatt person. The Wire är inte första gången han borrar sig ner under ytan på det kriminella Baltimore. Faktum är att han dedicerat hela sitt vuxna liv åt just det, först som kriminalreporter på Baltimore Sun, sen som författare till dokumentärskildringen Homicide – som utgjorde det stabila fundamentet åt den revolutionerande teveserien med samma namn – och skapare av miniserien The Corner, som ensam försökte belysa narkotikavärldens alla nivåer. Under arbetet med den insåg Simon att hans visioner krävde större utrymme än ynka sex timmar. Med The Wire har han behövt tretton plus tolv plus tolv plus tretton – och ingenting tyder på att han är färdig.

Han insåg också att den kriminella världen bara är den ena sidan av den kriminella strukturen – på samma vis som den kriminella världen också utgör den andra sidan av den ekonomiska och rättsliga strukturen. Polis och rättsväsende korresponderar oavlåtligt med kriminaliteten – dom utgör trots allt varandras förutsättningar – och är dessutom organiserade efter liknande principer. Ont och gott suddas ut i avancerade byråkratiska system, där langarnas organisation med militärt inspirerade chefer i toppen och haltande crackpundare i botten, är en direkt spegelbild av polisväsendet med korrupta taktiker på chefsstolarna och patrullpoliser springande på gatorna.

Men ambitioner räcker naturligtvis inte för att göra en teveserie. Ingen hade låtit sig engageras av en teveserie om nåt så osexigt som byråkratiska strukturer eller krossade samhällsbyggardrömmar. Vid en omedelbar tittning är The Wire en serie om människor – mängder av människor – som var och en tecknas som komplexa figurer, slitna som dom flesta av oss mellan idealism, egoism och cynism. Människorna når vi fram till genom en dialog som luktar som sopor utspridda över trottoarerna och ännu ett lik som legat för länge innan det hittats; ett mästerverk i sig är dialogen mellan McNulty och kollegan Bunk, som under knappa fyra minuter uteslutande består av ”fuck” (givetvis med varianter som ”fuckin´-ey” och ”fucketi-fuck-fuck”).

Och nånstans i historiens bulls´eye hittar vi ju också nåt så igenkännbart och hemtamt som ett gäng lik med okända mördare.

Vid ett tillfälle förklarade David Simon för en journalist hur han tänkt sig sin teveserie, där x antal avsnitt hinner passera innan vi som tittare ringat in vad som faktiskt är intrigens springande punkt, brottet. Han jämförde dramaturgin med Moby Dick, där varken den vita valen eller kapten Ahab dyker upp förrän ett långt stycke in i romanen. Där någonstans lägger Simon alltså ribban för sitt verk – i höjd med det kanske viktigaste amerikanska bidraget till världslitteraturen.

Visserligen erkänner Simon själv – i förordet till boken The Wire: Truth Be Told – att han kanske för ett ögonblick förhävde sig. Trots detta är den litterära jämförelsen som sådan högst adekvat. ”The Wire” är ett verk som inte bara kan bedömas utifrån tevedramats sedvanliga parametrar. Det är ett verk som också har odiskutabla journalistiska och litterära kvaliteter.

I författarteamet ingår mycket riktigt, förutom den före detta kriminalaren Ed Burns, romanförfattarna David Lehane (som skrev Mystic river, framgångsrikt filmad av Clint Eastwood), Richard Price (som skrev Clockers, uselt filmad av Spike Lee och producerad av Martin Scorsese) och George Pelecanos (välbekant kriminalförfattare med särskild inriktning på Washingtons street-life och svart musik).

SVT har uppfyllt sitt public service-uppdrag och visar nu den fjärde säsongen (den första gav de visserligen skol-tv-rubriken I narkotikans spår).

The Wire är egentligen en serie som faktiskt kräver dvd-formatet. Dels är historien så komplex att minsta distraherande barnskrik eller urinblåsa hotar att försvåra förståelsen, dels infinner sig suget efter nästa avsnitt i samma mikrosekund som eftertexterna till det förra inleds.

Sida 5 av 5

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén