Etikett: teve Sida 4 av 5

Skitsamma, gamla teveprogram som gamla teveprogram.

den 2009-05-04

Jag vet inget om den här tidskriften:

Jag gissar att den ser som sin uppgift att upplysa folk om ungefär vilken säsong av Friends som just nu repriseras på Femman. Måhända inget antikt hjältekall, men ett uppsåt betydligt godare än Jack Uppskärarens.

Det är givetvis inte mycket att bråka om, men ändå rätt symptomatiskt, att de på omslaget påstår följande:

Teveserien som Per Myrberg-bilden är hämtad ifrån, och som också är den som repriseras på SVT, heter som bekant inte Hemsöborna. Den heter Hedebyborna. Den är skriven av Sven Delblanc och inte av August Strindberg och även om båda var gubbar med lustig ansiktsbehåring så var de olika gubbar med olika slags ansiktsbehåring. Det är skillnad på pipskägg och fjolliga mustascher.

För ett modernt öga är det ungefär samma slags serie – jag tror genrebeteckningen är ”den typ av tevedramatik som Peter Harryson gillar” (dels för att han var med och därmed får pröjs när den repriseras, dels för att han är gammal och därmed automatiskt sörjer ”teveteater”) – men det är faktiskt inte samma serie.

Den ena handlar om folk förr i tiden i ett litet samhälle och har Allan Edwall i huvudrollen. Den andra handlar om folk förr i tiden i ett litet samhälle och har Per Myrberg i huvudrollen. För åttiotalister är det ingen skillnad: gubbe som gubbe, tråkigt som tråkigt, brist på textremsor som brist på textremsor. För mig finns det en liten betydelsebärande skillnad i bokstavskombinationerna ”deby” och ”msö”.

Och skulle jag nu faktiskt köpa en tidning för att få veta att det inte är nåt på teve idag heller, så vill jag väl ändå veta att det är rätt program jag inte tänker se.

Rostad, grillad och bränd.

Av Kalle Lind

den 2009-04-19

i blogg

I fredags ordnade mina förläggare och min ”käre” ”vän” Valle Westesson släppe-fest för boken Människor det varit synd om och i anslutning till detta en så kallad roast av undertecknad.

Jag njöt i fulla drag. Det var ett sant nöje att bli förolämpad av diverse A-kasseproffs från svensk humors skuggsida: Johan Sköld (gammal vän och co-member i det sporadiskt uppdykande Komikkollektivet Korv), Freja Hallberg (som jag snart ska göra radiohumor med), Marcus Johansson (som driver ståuppklubben Oslipat), Nisse Lind (ståuppare samt bror), Cecilia Ramstedt (ståuppare samt genusvetare), Måns Nilsson (antikvitetskrämare och diversearbetare) samt Valle Westesson (kollega, granne, vän och tönt).

Efteråt sa nån i publiken att det hade varit snällt. Då hade vi ändå hackat på Skölds vattniga blogg, Valles tunnhårighet, Frejas förkärlek för prettocomedy, Marcus korthet samt missbildningar, Ramstedts supande, Nisses lättja, Måns girighet, samtligas utom Måns brist på framgång, mina förläggares snålhet och mina besserwisserdrag, mina hemorrojder, min dubbelmoral och min sjaviga framtoning. Valle hängde dessutom ut en panikattack jag hade för några år sen som jag just lyckats förtränga (till min ohöljda förtjusnig, ska kanske tilläggas).

Skälet till att folk uppfattade det som snällt är att det var snällt. Det var – vågar jag lite självgott påstå – kärleksfullt och respektfullt. För mej är kärleken och respekten så självklart inbyggda i roastformatet att jag inte riktigt förstår hur nån kan se nåt annat.

”Mobbing-teve” tjuter kvällspressen – kvällspressen! – om SVT:s Grillad. Den som hävdar att Grillad är mobbing kan ta sej till min gamla högstadieskola och få en örfil i korridoren av en niondeklassare från Flyinge, bevittnat av x antal snusläppar, och sen hoppas jag att vederbörande håller sin Schibsted-ägda trut stängd för all framtid. Mobbing har aldrig inneburit att människor på lika villkor skämtat med varann.

Det spelar ingen roll om man gillar Robban Aschberg eller Anna Book, men det faktum att de sätter sej i mitten av en scen för att bli häcklade är i sej värt respekt. Visst, de gör det eventuellt av mediekåthet. Men det är knappast en dödssynd i detta tidevarv. Och hursomhelst så antar de utmaningen.

Grillad har varit ett extremt ojämnt program. Det beror dels på att somliga medverkande har vägrat att acceptera programformen, mest på att diverse klåfingriga mellanchefer förtvivlat måste kämpa för sitt existensberättigande genom att gå in och pilla i sånt de inte kan (= humor) istället för sånt de kan (= karriärism).

Och självklart på att SVT är en schizofren dinosaurie från svensk öststatstid, som å ena sidan vill Utmana och Locka Ungdomen, å andra sidan inte vill stöta sej med de pensionärer som faktiskt tittar.

Att lägga ett rost-program fredag 21.00 efter Peter Settman och äppelkindade musikalartister är att be om en skandal – en skandal man dessutom inte kan vända till sin fördel. De som begriper formen har annat för sej, de som tittar begriper inte formen. SVT vill äta kakan och ha den. I slutändan blir ett dödbak.

Men att, som vissa ursäkter till tyckare i vissa ursäkter till tidningar, komma och påstå att humorn nuförtiden har blivit elakare och grövre, är naturligtvis bara historielöst och enfaldigt.

Elakare än när då? Än när Rolf Börjlind satte Fälldin på dårhus 1978? Än när Karl Gerhard – inför en publik av adelsmän – kallade överklassen för halvmänniskor?

Grövre än när då? Än när Sten-Åke Cederhök drog vitsar om våldtagna nunnor? Än när Emil Norlander på 1890-talet skrev revyer om inavlade och sinnesslöa? Än när Aristofanes satte enorma löskukar på sin ensemble?

Roast-konceptet utvecklades som bekant i utkanten av showbiz, strax utanför strålkastarljuset, som initationsriter i slutna komikersällskap i New York. Där kände ingen av tvångströjor i form av SVT-censorer och människor som vill missförstå. Där vädrade man och ventilerade man känsligheter med ett verktyg som humorister behärskar: ironi.

Ironi är måhända inte för alla. Humor – åtminstone den roliga – bygger gärna på ironi. Humor måste därför inte vara allas angelägenhet. Jag kan inte se poängen i att trycka fittskämt i huvet på SVT:s servicehemspublik. Det vinner varken gamlingarna eller skämten på. Men problemet är inte skämten – de är bra (jag har för fan skrivit några av dem själv!) – utan sammanhanget.

Min erfarenhet är att roast-konceptet är fantastiskt – förlösande, förlåtande, renande, det optimala sättet att säja ”vi har alla skavanker men är ändå värda kärlek” – men som med allt utmanande mår det bäst av att odlas i periferin. Knacka på och stig in om du vill, men känns det obekvämt så gå för fan din väg. Lustigkurrarna måste sätta ribban – inte mellancheferna.

Ett sånt program ska inte sjösättas av en statstelevision med lika delar mindervärdes- och finkulturskomplex. Ett sånt program måste sjösättas av folk som tror på vad de gör.

Åshöjdens Socialdemokratiska Bollklubb.

Av Kalle Lind

den 2008-11-04

i blogg

Åshöjdens BK kom som bok 1967-71, som serie i Buster från 1975 och som teveserie 1985. Det är en mäkta spridd historia, den om det lilla skånska samhället som sätts på kartan under rekordåren, tack vare europaväg, fotboll och samförståndsanda.

Mannen som faktiskt fick åtskilliga pojkar att läsa böcker hette Max Lundgren. Han var mer eller mindre husförfattare åt SVT Malmös dramaavdelning under långeliga tider. Förutom att vara en skribent som behärskade hantverket var han såsse. Det var man om man bodde i Malmö på sjuttitalet, och Lundgren gjorde ingen hemlighet av det i sina böcker. En heter till exempel Inga Eliasson, affärsbiträde och handlar bl.a. om bildandet av ett Konsum.

Rune Formare hette en av Malmö-TV:s fast anställda regissörer (den andra var Jan Hemmel, så småningom tillkom Richard Hobert). Även han var såsse. Det kungör han glatt i Bengt Forslunds standardverk om den svenska tv-teatern.

Det får man naturligtvis lov att vara. Mig synnerligen närstående är aktiva inom SAP. Det kan bli lite ensidigt dock om det bara är den rösten som kommer till tals i drama efter drama.

Teveserien Åshöjdens BK finns numera på dvd. När jag nu tittat på den är jag tveksam till om det verkligen är just den produktionen som ska lyftas fram ur SVT:s åttiotalsfatabur. Å andra sidan kan jag inte komma på vad det borde vara istället.

Som alltid med nåt som en gång betydde nåt känns det mesta igen. Som för det mesta med nåt som en gång betydde nåt undrar man varför det betydde nåt.

Jag har aldrig varit intresserad av fotboll. Ändå läste jag Åshöjden. Jag tror jag tillhörde den exklusiva minoritet av Åshöjden-läsarna som faktiskt engagerade mej i parallellberättelsen om det expansiva sextitalet, Bagarns motell och Edwards turistbygge. Och så har jag alltid varit fascinerad av tattare. Det kanske kom just från Åshöjden?

I teveserien spelas tattarnas mest framträdande figur, Ruben Svarte, av Göran Ragnerstam. Det hade jag faktiskt inga som helst minnen av. På omslaget nämns hans namn som ett av tre. Det är falsk varudeklaration. Ruben Svarte är allt annat än en huvudfigur i storyn.

I övrigt är det idel bortglömda och försvunna namn och ansikten. Johan Hedenberg förstås, som efter Åshöjen spelade våldtäktsman i Varuhuset och sen upplöstes i atomer under några decennier. Han var 31 när teveserien hade premiär. Han spelar Edward Engmark, som är gymnasist. Hur tänkte Rune Formare där? Var det fullkomligt omöjligt att hitta en gymnasist för rollen som en gymnasist?

Samma sak gäller dialekten. Byn Åshöjden är en isolerad språkzon utan påverkan från byarna runt omkring. På medeltiden byggdes en mur runt samhället, och sen dess har ingen varit utsocknes och påverkats av omgivningens tungrots-r och diftonger. Istället har man utvecklat en egen dialekt. Den heter teatersvenska och finns inte i verkligheten.

Jag har aldrig begripit det där. Jag har aldrig träffat nån människa som tycker att det är ett smart grepp av svenska castare att sätta gävlebor som skånska poliser, stockholmare som pajalaynglingar eller Regina Lund som finlandssvenska. De flesta känner till att man pratar skånska i Skåne. Ett effektivt sätt att döda all form av illusion är att låta skåningar prata hittepåspråk.

På samma sätt som jag inte kan förstå varför man låter skådisar ha kvar sina åttiotalsfrisyrer i en serie som uttryckligen handlar om sextiotalet.

Johan Hedenberg spelar alltså artonårige Edward från nordvästra Skåne i slutet av sextiotalet. Det gör han som trettioplussare med tungspets-r och sån frisyr som de coola snubbarna hade i fotokatalogen 85. Är det en medveten Verfremdungseffekt? Ska jag hela tiden sitta och tänka ”just det, det är inte på riktigt, det är bara en teveserie”? Varför ska jag i så fall göra det?

Andra upptäckter som fascinerar: Sten ”Taxi” Jonsson, numera riksbekant via Hammarsson och Wiking, flimrar förbi i en statistroll.

Och ”pilen”, den symbol som betydde att ett annat program började i andra kanalen, ett sånt där fenomen jag aldrig kommer att kunna förklara för min son (”jo förstår du, det fanns bara två kanaler och Arne Weise var med i dem båda och så var det för att någon hade bestämt att det inte fick vara flera”), har på nåt vis letat sej in på dvd-versionen.

Hur kan det komma sig? Lade man in den från början? La man programtablån efter när pilen skulle börja blinka i grannkanalen?

Åshöjdens BK är inte direkt dålig. Rune Formare har en lite olycklig kärlek för män i träningsoverall som springer i motljus, men i övrigt är tempot inte så segt som jag befarat. Felet med den är snarare att den är så förbannat harmlös. Det är en serie som skulle kunna handla om konflikter. Istället handlar den om konsensus. Om samförstånd och laganda och ett samhälle vi bygger gemensamt om vi bara slutar bråka.

Det är en socialdemokratisk teveserie. Och det är exakt så spännande som det låter.

Sen undrar jag såklart vad som hände med killen som spelade ”Kula”. Med en sån look borde hans karriär ha varat i evinnerlighet.

N som i Narcissism.

Av Kalle Lind

den 2008-10-03

i blogg

Jag förutsätter att Bosse Parneviks gubbileumsshow Gubbröra skördar enorma framgångar bland dem som minns Beppe Wolgers (död 86), Jarl Kulle (död 97), Tage Erlander (död 85), Olof Palme (död 86) och Ingemar Stenmark (senast omskriven 89). Innan jag snurrar in mej alltför mycket i raljanta tonfall måste jag så klart erkänna att jag är en av dom.

Gissningsvis skulle jag pricka de flesta av referenserna på den där showen.

Gissningsvis skulle jag sänka medelåldern med 87 år.

Efter vad jag förstår går showen i hög grad ut på att Parnevik visar videosnuttar på sej själv. Han var som bekant en pionjär gällande videoapparater och skaffade sitt första exemplar redan på sextitalet, i syfte att spela in sej själv från teve. Han har sen dess låtit videofilma varenda enskild föreställning av t.ex. Parneviks Oscarsparty och Parneviks Cirkusparty.

Man skulle kunna kalla Parnevik ”självupptagen”. Troligen är det dock en underdrift.

Gubbröra är långt ifrån första gången som Parnevik sammanfattar sitt liv och sin karriär och sin popularitet. 1993 upplät SVT åtta heltimmar åt P som i Parnevik, en självberömmarorgie torftigt förklädd till frågesport. (Detta för att ohöljt kunna plugga för Parneviks då aktuella show på Cirkus.)

Programmet gick ut på att Parnevik bjöd in två människor som han samarbetat med och två människor han imiterat. Dessa fick sen svara på frågor utifrån Parneviks karriär. Svarade dom rätt på en fråga fick dom ett ”P” – inte som i Poäng, utan som i Parnevik. Vann dom tävlingen fick dom en litografi föreställande Parnevik och ett gäng gubbar han imiterat.

Den som tror att jag överdriver har dessvärre fel.

… den här texten har en fortsättning. Läs och lär i Människor som gått till överdrift.

Tyck om Tyck om TV.

Av Kalle Lind

den 2008-10-02

i blogg

Så har jag då äntligen beställt fram och matat i mej samtliga avsnitt av teveserien Tyck om TV, som SVT sände åtta gånger under 1989. Programledare: Staffan Dopping.

Gissningsvis har han klippt sig sen dess.

Idén med programmet var alltså att folk skulle få tycka vad de ville om de program som sändes i TV, dvs SVT (TV3 hade visserligen satt igång sina sändningar, vilket man mycket smidigt inte låtsas om genom att uppmana tittarna att bara tycka om program ”som alla kan se”).

Tyckandet kunde utföras via brev, telefonsvarare – och Tyck om TV-automater, ett slags fotoatomatliknande bås som sattes upp i fem TV-hus i landet. Redaktionens egen förtjusning i uppfinningen går inte att ta miste på; tre-fem minuter per program läggs på att förklara hur man väntar tills det blir ledigt, sen går in, sätter sej på en ”pall”, trycker på knappen ”spela in” och sen säjer vad man tycker.

Dopping kommenterar bl.a. automaten med fraserna ”det är busenkelt”, ”varsågod och tyck” samt ”visst är det spännande – det första magiska mötet med ett nytt kommunikationsmedel”.

Vad tycker då folk? Till att börja med är de påfallande positiva till allt som visas i teve. Är folk upprörda, så är det främst för att Sköna söndag, Fräcka fredag eller Rekord-magazinet läggs ner. (Värt att notera är att Tyck om TV gjordes av Malmö-TV, liksom de tre nämnda programmen.)

Sköna söndags Catrin Jacobs – som enligt egen utsago var den som införde glamour i Sveriges television – förklarar att hon slutar för att ”jag känner en livslängtan va och en längtan att leva i verkligheten”. Hon ”hoppas kunna komma tillbaka med något ännu bättre”. Hon drar sej inte heller för att recensera sitt eget bemötande av kritiken mot programmets ytlighet: ”Det klarade jag bra tycker jag”.

När även Varuhuset ska läggas ner har en kvinna i Upplands-Väsby den goda smaken att skriva en dikt:

När Varuhuset tog slut
visste jag varken in eller ut
En sorg så stor och svår
att jag faktiskt fällde en tår
Var är dom nu – Sara, Bengt, Margareta?
Jag blir tvungen att efter dem leta
Mina vänner under så lång tid
som ger en skratt och sådan frid
Nej, tillbaka med Varuhuset i Kanal 1
för det var det bästa jag någonsin sett

Det är över huvud taget ett väldigt självgott Sveriges television som visar upp sej. Allan Schulman – idag mest känd för att vara pappa åt två narcissistiska bloggare, en gång Hylands koleriske producent – är visserligen besviken över att SVT inte velat uppmärksamma Hylands sjuttiårsdag med en direktsändning från hans födelsefirande (de sände bara en flera timmar lång dokumentärserie) och flera är upprörda över att SVT sände Streets of San Fransisco (med Michael Douglas och Karl Malden) eftersom den ”är gammal”.

Men annars går Tyck om TV mycket ut på att Jan Guillou får lyssna på beröm på telefonsvararen och sen kommentera det. Det gör han ganska gärna.

Gällande några saker hettar det dock till:

1) Sporten. Ett par åldermän har varsin udda synpunkt – ”låt oss slippa de många kameraväxlingarna i sportevenemangen”, ”sportkommentatorerna är så duktiga att de bör klara sej utan bisittare” – men annars handlar det förstås om sportens utrymme i kanalerna.

En kvinnlig teverecensent ur övre medelklass menar att Wilanders tennismatcher tar ”en arbetsdag” av tevetid och att ”människor har inte – bör inte ha – den tiden”.

2) Bakgrundsmusiken. Detta gäller särskilt programmet Sigma (i Helt Apropås tappning ”Smegma”). För att uttrycka det lika stolpigt som Dopping: ”Det tycks vara många som är intresserade av den populärvetenskapliga blandningen i Sigma” – dock har man lagt störande musik på reportagen.

Redaktören för Sigma får försvara sej och lugnar publiken med att han gått igenom reportagen i säsongens tre avslutande program och det finns ”inte så kraftiga musikeffekter i dem”.

3) Likheten mellan Aktuellt och Rapport. En brevskrivare menar att ”Rapport med Bengt Öste räcker väl, men kunde vara lite längre” (som väl är ett kontradiktivt påstående?).

Och Valrhona-chokladets härförare på jorden, Svenskans dåvarande tevekrönikör Kerstin Hallert, får möta Aktuellts dåvarande chef Lars Weiss (i JÄTTEstort skägg).

Förutom att Hallert konsekvent uttalar Kissinger ”Kiss-Inger” (högst oavsiktligt), så uppstår lite humor när hon börjar tjafsa om hur ”statstelevisionen” behandlar ”fru Thatcher” (högst avsiktligt) och bara intervjuar engelska människor ”i slummen” ”som fått det sämre” istället för att intervjua börsmäklare.

När Weiss försynt påpekar att hon politiserar, svarar Hallert med patenterad jag-har-mer-självförtroende-än-mina-tankar-har-täckning-för-syrlighet: ”Det är JAG som politiserar? DET var intressant!”

Och exakt DÄR avbryter Dopping diskussionen för att förklara hur Tyck om TV-automaterna fungerar.

4) Våldet. Särskilt upprörda är folk över att Läderlappen och Robin sänds på barnvänlig tid. Det har bla. gjort att en brevskrivares son Charlie blivit aggressiv. Dopping gör ett experiment genom att låta barn på Förskolan Kamelen lyssna på signaturen – och genast börjar pojkarna fäktas och brottas.

Trots allt är debatten relativt sansad och belackarna trycker inte på förbud utan på att programmet sänds för tidigt.

5) Drogerna. Här blir det så klart intressantare. En kvinna som jag gissar är frireligiös (hon har åtminstone frireligiösa glasögon) lägger ut texten om SVT:s långfilmer i Tyck om TV-automaten:

Samma fenomen: rollinnehavarna missbrukar droger … Det sniffas kokain och det injiceras heroin eller amfetamin. Hasch är också en av dom droger som visas ofta, ofta … Varför är det inga fler som skriker STOPP till detta vansinne? … Där vi kväll efter kväll får se ett förhärligande av de droger som i verkliga livet bara leder åt ett håll: KÄPPRÄTT ÅT HELVETE!

Filmen hon syftar på är A Star Is Born, där Kris Kristofferson spelar en rejält nerknarkad rockstjärna. Den borde alltså enligt glasögontanten inte visats.

Istället har hon en konkret idé på vad Sveriges television borde göra istället: ägna dagliga 10-15 minuter, på bästa sändningstid, åt att upplysa om narkotikans fördärv.

Kvinnan är inte ensam om att reagera på droger. En tonårstjej i en Tyck om TV-automat tar till orda:

Även i Varuhuset tog dom upp ämnet droger då… Jag tycker serien visade ganska bra hur föräldrar ska hjälpa barn med droger… Och själv tyckte jag Rune och Margareta klarade det ganska bra att hjälpa Sara …

Mest upprörd är den till studion inbjudna folkpartisten – och ”folkhälsoarbetaren” – Barbro Westerholm, som får möta Lars Molin och klaga över att det dricks för mycket sprit i Tre kärlekar. Hon tycker det är beklagligt att sprit ”glorifieras” i serien och att ”man tar fram berusningen som någonting positivt”. Problemet är framför allt att Tre kärlekar ”är så bra”:

Det här ger människor en ursäkt för att inte ändra sitt umgänge med alkoholen.

Molin plirar bak glasögon och säjer på släpig norrländska att han ”sysslar med dramatik” och undrar försynt om ”nästa steg skulle vara att jag tog bort alla fula människor, alla handikappade?”

Och mitt i röran av folk som tycker, folk som tycker det är kul att se sitt namn i teve, folk som tycker Tyck om TV-automaterna verkar fräsiga, folk som tycker det är mödan värt att påpeka att man tycker nåt är bra, folk som upprörs över att film skildrar verklighet, folk som tycker ”det är för mycket innehåll” i Oldsbergs talkshow och ”för mycket elände” i nyheterna, programledare som formulerar sej och är lite för förtjusta i sin Tyck om TV-apparat, jätteful grafik och en irriterande känsla av att alla är så jävla nöjda med saker som uppenbarligen är dåliga, framstår Molin onekligen som The Voice of Reason.

Så var han också en man med ett skägg.

Ett orimligt långt inlägg om en gammal scenograf.

Av Kalle Lind

den 2008-10-01

i blogg

Carl Johan De Geer har kommit ut med sina memoarer – döpt efter samma gamla hippie-som-kör-bil-fort-rulle som Primal Screams platta Vanishing point/Jakten mot nollpunkten – och det är naurligtvis stor läsning i det lilla.

Jag har länge gillat Carl Johan De Geer, människan snarare än konstnären, teoretikern snarare än praktikern, babblaren snarare än handlaren. I sin kompisrecension i Ordfront skriver Galago-grundaren Rolf Classon om memoarboken:

Frågar man folk om Carl Johan De Geer, får man ofta svaret: ”Jamen han! Han är fantastisk!” Frågar man samma person vad Carl Johan De Geer gör, får man högst svävande svar.

Carl Johan De Geer har under de senaste fyrtiofem åren gjort ganska mycket. Ska man precisera så har han väl a) gjort vad han känt för och b) gjort vad han fått en liten summa pengar för.

Mitt favoritverk av De Geer – och hans gamle parhäst Håkan Alexandersson, som han gjort en mycket rörande film om, vars speakermanus på recyklarens vis utgör ett kapitel i memoarerna – är Privatdetektiven Kant (finns på Youtube!). En teveserie som jag följt båda gånger den gått i teve: 1983 (då jag var åtta) och 1994 (då jag var nitton). Jag tyckte den var både fantastisk och obegriplig bägge gångerna.

Manuset finns utgivet i bokform och när jag bläddrar i det förstår jag både vad jag inte förstod då och varför jag inte förstod det då. Precis som paret Alexandersson-De Geers tidigare serier Tårtan och Doktor Krall gjordes Privatdetektiven Kant för barnredaktionens pengar. Och lika lite som de serierna är det en produktion som riktar sej till barn.

I vinjetten sjunger privatdetektiven Kant:

Min far dog av ett kulhål,
han var en detektiv.
Skottstrider och slagsmål,
av sånt bestod mitt liv.
Men sprängdeg, krut och whisky,
det struntar jag nu i.
Jag lägger folk på soffan min,
det är psykiatri.

Serien – ”ett psykiskt drama i 13 akter” – handlar sen i stort om kopplingen mellan privatdetektivens och psykoanalytikerns arbete. De första avsnitten refererar till film noir och Manhattandeckare. Kant är en svårt alkoholiserad privatsnok som får i uppdrag att leta i den undre världen efter en försvunnen flicka. Och voice-overn är fullspäckad med typiska Mike Hammer/Philip Marlowe-sentenser:

Jag jobbade som privatdetektiv … i en stad som var så rutten att jag mår illa om jag tar dess namn i min mun.

Jag hade en bankbok. Det var den enda bok jag brukade läsa. Den var lättläst – och sorglig.

Morgonen därpå vaknade jag av en fruktansvärd huvudvärk. Det finns två sorters huvudvärk. En kommer av spriten, det vet jag. En annan uppstår när en strumpa full med bly träffar bakhuvudet med full kraft.

Ja, jag kan avslöja redan nu att serien blev duktigt radionämndsanmäld (vilket SVT tog som en slutgiltig intäkt att slippa arbeta med dom två konstiga gubbarna som alltid levererade nånting helt annat än dom pitchat). Dock inte fälld, vilket är ett underligare faktum. Radionämnden skrev t.o.m. i sitt yttrande:

Seriens upphovsmän har begagnat det klassiska sagoberättandet och är en tydlig parodi på skräck- och thrillergenren. [—] De barn man avsåg att vända sig till kunde förväntas vara väl förtrogna med referenserna, miljöerna, schablonerna och förebilderna.

Där är jag inte helt säker på att jag håller med Radionämnden. Särskilt inte när serien i avsnitt åtta plötsligt byter spår och blir en överkurs i freudianska. Detta sker efter ett brott mot alla dramaturgiska regler som finns och nånsin kommer att finnas.

Kant kommer plötsligt på att svaren på alla frågor som uppstått i hans detektivarbete finns i själen:

I denna stund fattade jag ett avgörande beslut. Jag skulle bege mig till universitetet i Heidelberg, där all mänsklig kunskap hade samlats under århundraden. Fritz (en efterbliven fängelsevakt som Kant förbarmat sej över, bloggarens anm.) föredrog att stanna hemma och sköta om kontoret under de sex år som kursen skulle ta.

Och så går sex år i ett klipp! Kant kommer tillbaka med höga vinklar i pannan och pratar inledningsvis tyska! Och sen bara fortsätter storyn!

Den försvunna flickan – f.ö. dotter till en sträng präst som revolterat och blivit gangster och sedermera vetenskapsman (inspirerat av Baader-Meinhof, vars medlemmar till 60% bestod av prästbarn) – har fasats ut ur handlingen.

Nu kretsar återstående avsnitt – som var dom som skrevs och spelades in först – kring en serie freudianska typfall:

* en korvgubbe lystrande till Herr Strössel blir upprörd när korvar plockas upp ur sitt spad (Kants analys: ”Det är som om han känner sig som en korv, kanske, som kommer upp ur den varma, goda buljongen och upp i en kall snålblåst. Det liknar ju faktiskt en födelse, det här. Jag tänker nu på att buljongen här, det är som moderns mage”). Han kan botas när man lindar in korvarna i fetvadd.

* en kvinna är besatt av korvar, som hon samlar i särskilt korvformade fodral (Kant: ”Jag betraktar numera hennes korvmani som i det närmaste obotlig”).

* ”Lille Hans” förtrycks av sin mamma, som tvingar honom att klä sej i barnkläder fast att han är fyrti år och ständigt klagar på hans chokladpudding. Som en överkompensation antar lille Hans då och då ett alter ego, kakaoinspektören, som går runt och beslagtar kakao på chokladrestauranger enligt ett påhittat kakaoförbud.

Lille Hans mamma håller en monolog där nycklarna till det bisarra beteendet blottläggs:

Åh vad söt han är nu, lille Hans. Förut var han så stygg mot sin mamma, men nu är han så snäll igen. När du var liten, och inte var född utan låg i mammas mage, då sparkade du så förfärligt att min mage blev orolig utav det. Ja, du förstår Hans, att pappa tålde aldrig barnskrik. Och du skrek så förfärligt den där sena septemberkvällen då pappa gick ut… och drunknade… och du bara skrek här hemma. Men lille Hans, det har jag glömt för länge sen.

Och helheten blir så klart inte mindre freudiansk av att lille Hans mamma – och åtta andra roller – spelas av Ted Åström.

Som med alla De Geer-Alexandersson-produktioner började man baklänges. Man hade ett gammalt gjuteri på 700 kvm till förfogande, med utrymmen som scenografen De Geer glatt förvandlade till fängelser och boxningsklubbar.

Man hade x antal Freud-volymer och Manhattan-deckare i studions bibliotek.

Man hade kompisar som Krister Broberg (musiklärare, även Frasse i Tårtan och Doktor Krall himself) och textildesignern Inez Svensson som kunde agera någorlunda.

Man hade Kristianstads revykung Ingvar Andersson, som hade ett babyliknande ansikte skaparna gick igång på (och som enda ord i sitt cv skrivit ”autodidakt”).

Man hade pressat TV2 på 750 papp sen barnchefen Helena Sandblad dristat sej att kalla Doktor Krall ”ett odödligt mästerverk” i en pressrelease.

Man hade kamera, lampor, folk och idéer.

Så det var bara att filma. Manus skrev man efterhand. När man filmat fem avsnitt kom man på att det var dom skulle ligga sist och så hakade man helt sonika på dom åtta första.

Detta gör så klart att serien inte riktigt hänger ihop och att vissa trådar förblir dunkla även för nån som läst 225 universitetspoäng. Men resan fram till psykoanalytiker Kants trevande försök att med bandspelare göra en självanalys är oavbrutet fascinerande.

”Mamma. Jag såg aldrig mamma. Pappa måste ha… var hade pappa gjort av mamma, jag förstår inte riktigt. Men jag har ett svagt minne av att jag såg en… det fanns en höfthållare.”

Den legendariske filmkritikern Jurgen Schildt skrev en gång om Hasse Alfredsons stökiga debutfilm Ägget är löst:

Men trots allt är det naturligtvis bättre med en svensk film där uppslagen hade räckt till fyra eller fem filmer än med den övriga svenska filmproduktion där originaliteten bara undantagsvis förslår till en enda.

Ett citat som skulle kunna vara Carl Johan De Geers credo.

Att Privatdetektiven Kant är en serie för vuxna människor med abnorm fascination för skräpkultur, psykoanalys, Ted Åström och knasiga peruker – dvs. för Håkan Alexandersson, Carl Johan De Geer och möjligen jag – snarare än för barn kan kvitta. I ett så pyttelitet kulturområde som Sverige är det enastående att någon haft ork och mod att pinka in ett så smalt och introvert revir som det de geerska.

För varje år som går kanske en person joinar hans fanbase. Kanske två. Men vi blir snarare fler än färre.

Han fyller sjutti bast i år. Hade SVT känt av sitt kulturhistoriska ansvar det minsta hade de släppt Privatdetektiven Kant på dvd. Med risk för att låta som Håkan Lagher så får jag gåshud bara av tanken på De Geers kommentatorspår.

Rapport från en inspelning: julkalender 2008.

Av Kalle Lind

den 2008-03-06

i blogg

I måndags startade så inspelningen av den julkalender kvällspressmurvlarna den andre december kommer att ha sina barn att bedöma framför tjugo liter avdragsgill julmust. Idag hedrade undertecknad inspelningsplatsen med min närvaro.

Jag ifördes en gangsterkostym á la Pysar & sländor (som ju Guys and dolls heter på svenska) och fick köra runt med Fredrik Dolk i en pytteliten bil på ett gäng låtsasgator i en låtsaskorsning i en gammal regementsbyggnad i Ystad.

I sammanfattning: en vanlig dag på kontoret.

Jag vet aldrig hur mycket man får säja om sånt här, men pressen har ju redan nosat upp en del övergripande detaljer och jag gissar att ingen blir putt över följande avslöjanden:

* Anders ”Ankan” Johansson ser lustig ut i afropermanent

* Fredrik Dolk verkar ansträngd i orange ullkavaj med Gudfadern-cape hängande över axlarna i maxat strålkastarsken

* Stig Grybe vill helst inte framträda i bara småbyxor och går antagligen inte att pressa in i en koffert (OBS! teamets gissningar och inte från Grybes mun – kanske visar det sig att Grybe gladeligen flashar gubbhänget och tillhör minoriteten åttiåriga elitgymnaster).

* En teveinspelning är väldigt beroende av en kamera.

* Pajar kameran plötsligt under en lågbudgeterad teveinspelning så att man måste köra ner en ny trettio mil från Göteborg med påföljd att en halv inspelningsdag försvinner så kan situationen bli stressad.

* Det tar minst en halv dag att tillverka en hjälm i form av ett ägg.

* Det tar minst en halv dag att tillverka en hjälm i form av en kyckling.

* Det tar minst en halv dag att tillverka en hjälm i form av en höna.

* Har manusförfattarna skrivit in ett stort hemligt sällskap där alla bär huvudbonader i form av ägg, hönor och kycklingar, kan de lätt få lite sura blickar av hjälmtillverkaren.

Att vara med och skriva en julkalender är naturligtvis ett ärofyllt uppdrag för en gammal tevenarkoman född på sjuttitalet. Tillsammans med Melodifestivalen och Disneys timslånga reklamblock för årets filmsläpp är det SVT-monopolets sista bastion, och oavsett kvalitet vet man på förhand att man kommer att vara delaktig i en klassiker: också Broster, Broster med Claire Wikholm står ju inskriven i den audiovisuella historien i genren indoktrineringsteve och stillbildstecknade Marias barn som SVT:s svar på helvetes förgård.

Jag och Måns Nilsson har skrivit manus efter Måns ursprungsidéer, varav en var att som omväxling göra en kalender som inte är så puttenuttig: modellbyggen av småstäder med fallande papperssnö närmast kameralinsen och en air av oskuld, femtital och pipdoftande tweed.

När man då träder in i de här extremt stiliserade studiomiljöerna där allt är vitt, grått och statiskt – med statister uteslutande klädda i vitt och beige – inser man att regissör och scenograf tagit honom på orden.

Det enda yttre tecknet på att vi rör oss i en julmiljö är ett prång i den underjordiska stadsmiljön där en julbock står och gnager på en halmbal. I övrigt är det urbant, avskalat och kliniskt fritt från bullbak och myspys. Det är ganska cool.

Sen finns det för all del också en tomte och några nissar gömda nånstans i handlingen. Men ärligt talat gick vi mer igång på att skriva om frimuraraktiga skurkar med fjädrar på huvet, knasiga uppfinningar och en manisk robot (spelad av en man som verkar gå under tilltalsnamnet Robot Man).

På sjuttiotalet anklagades Trolltider för att plädera för hedendom. Staffan & Bengt fick skit för en tomte med pistol på papperskalendern. Om nån anklagar vår kalender för att vara avkristnad och dignande av skräpkulturella klichéer kan jag inte riktigt argumentera emot.

Men den blir garanterat festligare än Marias barn.

Det händer att jag tänker på Larry Charles.

Av Kalle Lind

den 2008-02-24

i blogg

Det finns vissa gubbar som lyckas vara med överallt där intressanta saker sker. Larry Charles är en av dem.

Han ser ut att just ha rymt från isoleringsavdelningen på rättspsyk, på vägen ha övernattat i en container för giftigt avfall och under ett delirium tremens stött på Ernst Billgren och snott hans glojärn.

Han har varit puppet master i några av de gångna decenniernas nyskapande komiska produktioner. Tillsammans med Jerry Seinfeld och Larry David var det han som utvecklade den serie som mer än någon annan inkarnerade nittitalet. Larry Charles såg sig själv som George Harrison mot Seinfelds McCartney och Davids Lennon, och han var den som mest utvecklade karaktären Kramer.

Där Jerry byggde på den riktige Seinfeld och George på Larry David, fyllde Larry Charles i luckorna i den karaktär som bara var en ytligt skissad prillig granne, gav honom en kompis som hette Bob Saccamano och la på ett lager av svärta och desperation.

När man ser igenom extramaterialet på nio boxar Seinfeld slår det en verkligen att de här manussnubbarna – för det är mest snubbar – har haft tur i oturen. Otur för att de föddes som misfits, tur för att de hittade en frizon.

På ingen annan plats (undantaget Silicon Valley) kan så märkliga män med så märkliga frisyrer – någon har det samlat högst upp på huvet som ett moln, nån verkar ha limmat på lösa bitar på ett äggformat klot – så konstiga röster – en låter som Lord Vader – så udda utseenden – en ser ut som en blandning av Mark Chapman och Bantar-Björn – och så neurotisk framtoning – samtliga issues som visas upp i serien springer förstås ur författarskaran – bli stjärnor.

På ingen annan plats – och då undantar jag de terapisoffor jag förutsätter att de flesta av dem nött sönder – kan de ha blivit så väl mottagna och känt sej så lyssnade på som på Seinfeld-redaktionen. Ingen annanstans kan man stiga in med seriemördarblick och börja berätta om sina nojor och hang-ups – för att sen tjäna tusentals dollar på kuppen.

De borde ha hamnat på psyket och massgraven för självspillningar – nu blev de vad såna som jag vill bli.

Och knäppast av dem alla var Larry Charles. Han lämnade sen Seinfeld-båten för att vara med och utveckla den sorgligt förbisedda Mad about you, ett slags Seinfeld-som-gift som var en gigantisk succé över där och en trött varje-dag-slot på trean här, och teve-versionen av strippserien Dilbert, kontorsnördarnas slutgiltiga revansch.

Men han har haft sina uteliggarfingrar i fler syltburkar.

Han är huvudregissör på Curb your enthusiasm (a.k.a. Simma lugnt, Larry), den logiska utvecklingen på Seinfeld: bort med publikfriare som Kramer, lägg allt krut på neuroserna och skit i tittarsiffrorna.

Han är en av de exekutiva producenterna för Entourage, grabbgrabbarnas grabbmekka, en serie om lyckade skönheter i ett soligt Hollywood som snedseglare som jag borde förakta, men som jag oavlåtligt underhålls av. Mest för att serien inte handlar om Mark Wahlbergs bildsköna alter ego Vinnie Chase, utan om alla dem som är beroende av honom för sin överlevnad: föredettingar som Johnny Drama, losers som Turtle, vapendragare som E och neurotiker som Ari Gold.

Personligheter som snarare kommer ur Larry Charles judiska utanförskap än Mark Wahlbergs otäckt lyckade silikonliv.

Charles regisserade Masked and anonymous, en film ingen av kvinna född hittills har begripit. Larry Charles själv brydde sej antagligen föga varken om sammanhang eller publikens tycke – han fick för fan säja ”cut!” till Bob Dylan. Och kanske i pausen fråga honom om det där vitsminkade clownansiktet på Rolling Thunder Revue-turnén verkligen var så genomtänkt.

Och inte minst stod han för regin när Borat tog det lyckosamma steget från festlig tevefigur till en långfilm som orsakade diplomatisk frost och fick Larry David på premiären att säja att han tagit del av humorns Sergeant Pepper-platta.

Larry Charles är det levande beviset för att även de/vi som stod i hörnet av skolgården och odlade sin excentritet och rotade sig i naveln och förgäves försökte förstå vad alla andra sysslade med, kan berika mänskligheten.

Och han är en av dom som garanterar, om inte kvalitet, så originalitet. En av dem som likriktningskvarnarna inom publiksifferverken och Instituten För Att Ge Folk Vad Folk Vill Ha inte lyckats mala sönder.

Vore jag fjorton skulle jag säga att han är min idol. Nu är jag trettiotvå och tänker det bara.

Minnen från åttitalsteve: Peter Polkander-syndromet.

Av Kalle Lind

den 2008-02-23

i blogg

Notknäckarna (1981-87) var ett underhållningsprogram som bara delvis påminde om dagens utbud av underhållning: a) det leddes av två gubbar som hette Carl-Uno och Pekka, b) de hade en löjligt stor orkester och en påkostad studio, c) de tävlande fick sitta med ägglurar på huvudena i burar som kopplades bort när det andra laget svarade, d) de hade bara amatörer som tävlade, e) priset var en statyett i form av programmets dirigent Mats Olsson.

Reminiscenser av tidens traditioner lever kvar: På spåret leds av två hedenhösare som heter Björn och Ingvar, burarna är visserligen ersatta med tågkupéer men principen är densamma, Så ska det låta har stor orkester och dyr studio, amatörer dominerar Fyrans hela underhållningsutbud. Men man har gett upp ägglurarna och statyetterna.

På sin tid var Notknäckarnas inflytande på frågesportsunderhållningen betydligt större än så, och kanske är det i följande den stora förändringen har skett: i program efter program vanns tävlingen – som alltså gick ut på att gissa musikstycken – av Peter Polkander och två av hans släktingar (man tävlade familjevis). Orkestern hann bara spela upp och så satte Peter Polkander låten. Smack. Som knytnäven i drängögat.

Gång efter gång lämnade Peter Polkander studion med en fetisch av en underhållningsorkesterdirigent i innerfickan. Peter Polkander blev en snackis. Legenderna om Peter Polkander växte. Hur han mutade Pekka Langer med löständer. Hur han knäckte låtar bara genom att sniffa på fiolhartset. Hur han på telekinetisk väg tog sig in i Mats Olssons huvud och – efter att ha stökat undan den loopade tankegången ”tänk vad fräckt att de gjort en statyett av mig!” – räknade ut vilket nästa stycke var.

Pekka och Carl-Uno gjorde vad de kunde. De tog in yngre tävlande, spelade nyare och fräckare och modernare musik. Polkander klippte dem ändå.

Detta gav upphov till nåt man kallade Peter Polkander-syndromet. I framtida svenska frågesportprogram i bestämd form – Minnesmästarna med Åke Strömmer, Supersvararna med Lars-Gunnar Björklund – fanns det inbyggt i tävlingsformen att antalet tävlingsomgångar var begränsat.

Det spelade ingen roll hur bra Gubb-Jan Stigson (Minnesmästarnas svar på Peter Polkander) var i frågeleken; efter att ha svarat på en minut snabbfrågor i specialämne och en minut snabbfrågor i allmänbildning åkte han ut. (Just Gubb-Jan fick visserligen komma tillbaka och vinna nåt slags superminnesmästartrofé i slutet av serien, så Gubb-Jan kunde väl vara nöjd. (Och ja, han heter Gubb-Jan och ja, jag gillar att skriva Gubb-Jan.))

Så såg en gång också Jeopardy! ut. Fem gånger som stormästare och sen ut. Man kan se det som att inga strån ska få växla till himlen. Man kan se det som att alla strån ska ha en chans. Men jag tror ändå det är symptomatiskt att Jeopardy! i sin iver att föryngra sig först slopade femstormästarregeln och sen Härenstam.

Jag tror det var i exakt det ögonblicket som Det Gamla Sverige blev Det Nya Sverige.

Idag är Peter Polkander aktiv inom Synskadades riksförbund. Googlar man på honom får man veta att han både varit ute och flugit, besökt London och spelar trummor i Bruksorkestern.

Ett glatt liv.

[Doo:ku]-såpor.

Av Kalle Lind

den 2008-01-22

i blogg

Som sagt kommenterar jag av princip inte saker som hänt under modern tid, men det känns som om Jan Malmsjö inte kvalificerar sig dit även om materialet är nyinspelat.

I sista avsnittet av Stjärnorna på slottet satt han och ondgjorde sej över nåt som tydligen heter [doo:ku]-såpor. Detta är tydligen något som går på teve och som tydligen är förkastligt.

Tidigare har omnipotenta herrar som Persbrandt, Thommy Berggren och Thorsten Flinck uttalat sej om detta fruktansvärda fenomen som om det gällde deras egen psoriasis, som om [doo:ku]-såpor äter barn till frukost och ligger med Dramatenskådisars fruar.

Det är liksom steg 1 i Grandiosa Kulturpersonligheters Dos and Don´ts att ta avstånd från denna pandemi som hotar att sprida gräshoppor och ökenstormar över mänskligheten.

Det är ungefär lika enkelt och slentrianmässigt som att gnälla på Stefan & Krister eller Per Gessles texter. Dörren gapar lika vidöppen som porten till Dramatenskådisars bekräftelsebehov.

Men det riktigt intressanta med Malmsjös utfall är att det 2008 finns ett enda program i någon av dom kanaler jag får in som över huvud taget kan klassas som [doo:ku]-såpa. Det heter Stjärnorna på slottet.