Om Kalle Lind och andra gubbar

Att släppa Tage.

Monica Z upprepade det gärna: hon hade helgonförklarat Tage Danielsson. Hon ångrade inget mer i livet än att hon en gång nobbat ett dansförslag från honom (inte ens att hon inte gick till doktorn när hon skadade ryggen i tonåren så att hon blev invalidiserad i förtid).

Hon var inte ensam. Hela det offentliga Sverige över fyrtiofem är rörande överens: visst var han både ett geni och en godhetens apostel. Storyn om arbetargrabben som blev klassens ljus, radions underhållningschef och symbolen för den goda svenska underhållningen är märkvärdigt fri från knastar och kvisthål. Han hade för det mesta rätt.

Nog framstod han emellanåt som naiv i sitt argumenterade för småskalighet och mot teknokrati, men det är en typ av åsikter som provocerar politruker och nyliberaler för att de vet att han egentligen hade rätt. Det är bara det att om vi skulle erkänna att konsumism och kärnkraft och tillväxt och flygresor inte är nödvändigt för vår överlevnad och att fred är bättre än krig och att vi lever över våra tillgångar så skulle vi tvinga in oss själva i en existentiell kris och omyndigförklara våra egna handlingar.

Till och med i kvinnofrågan var Tage Danielsson klarsynt, och detta i ett sextio-sjuttiotal då man kunde vara hur politiskt radikal som helst i övrigt men ändå gilla idén om kvinnan som hemmafru och playboybunny. Det var till och med comme il faut, á la mode och bohemian chic.

Hasse och Tage behöll eventuellt kakan medan dom åt den, när dom 1966 lät Fatima Ekman som bunny sjunga:

Var är demokratin?
Vad är jag för dessa svin?
Mer än en kåt kanin
som gör det som herrar
– med komplex och känsliga spärrar –
inte kan men vill det som herrar vill


Men tendensen gick inte att ta miste på i ”Donna Juanita” (1969), den låt/symfonisats jag skulle ta med mig till en öde ö, ett feministiskt anthem, en obeveklig uppgörelse med den attityd som kallar kåta karlar beundransvärda och kåta kvinnor madrasser:

Donna Juanita,
syster till Don Juan,
var en señorita
som var lika pilsk som han

Parallellt med sin broder erövraren går Juanita ut i världen och ligger med en katolsk präst (som ”glömmer hopp och tro, ty störst av allt är kärleken”), kardinaler, lotsar, landsfiskaler, hertigen av Neapel, hertigens vaktkonstapel, lorder och spanska grander, Sven Jerrings barnradiofigur Efraim Alexander und so weiter:

Don Juan är hjälten
har man alltid sagt
Donna Juanita
däremot är värd förakt

Han är kärleksdrömmen som är drömd
berömd av var poet
Hon en galen kvinna som är glömd
fördömd till ensamhet

Hon sitter i sitt fönster
Hennes blick är död och tom
En dam ska tas! Får aldrig ta!
Så lyder världens grymma dom

Med detta i åtanke är det intressant att den gode Danielsson faktiskt gjorde åtminstone ett klavertramp, sett från modernt perspektiv. Jag tänker då inte på Gösta Ekmans glada bordellbesök i Mannen som slutade röka eller ens danserskans tejpade bröstvårtor i Glaset i örat, som i sina tidssammanhang nog ska läsas som sexualradikala (men visst, vi fick aldrig se Martin Ljungs tejpade bröstvårtor i samma tablå).

Jag tänker på ”Sagan om den rättvisa Gudrun” i den med rätta klassiska Sagor för barn över 18 år (1964). Det är ett mäkta reaktionärt stycke text. Den gör sig, från Goliats perspektiv, lustig över Davids kamp för likaberättigande. Gudruns kamp för rättvisa beskrivs, med den patenterade danielssonska försåtligheten, som en tramsig kamp:

Hon skulle köpa middagsmat och laga den, hon skulle sy i knappar i sin mans kavaj, hon skulle koka kaffet medan han såg på TV, allt detta skulle hon göra, fast att hon hade ett lika ansträngande arbete som hans. Och det kan man ju hålla med om att det verkar orättvist. Att hennes make för sin del satte i proppar, tvättade bilen och köpte ut på systemet tänkte hon inte så mycket på. […]

Nå, i sinom tid stod Gudrun och Albin hos borgmästaren och sa sitt ”ja” på samma gång, för Gudrun hade bestämt att det var orättvist att en av dem skulle få säga ”ja” före den andra. Albin hade en likadan blombukett i handen som Gudrun. […]

Nå, tack vare Albins stora snällhet och beskedlighet klarades det mesta upp utan gnissel, och det lilla barnet växte och började tala. Det visade sig vara ett klokt och rättvist barn, för det första ord det sade var ”mappa”, och det andra var ”pamma”.

En dag sa Albin:

”Nog vore det skojigt för det här lilla barnet att få ett litet syskon alltid.”

”Ja titta inte på mej”, svarade Gudrun, ”nu är det allt din tur!”

Då orkade inte Albin längre, och för övrigt visste han inte hur detta skulle gå till.

Detta skulle kunna vara Tage Danielssons plump i ett annars prickfritt politiskt korrekt protokoll. I en löjligt stor produktion under trettio år i offentligheten är det svårt att finna nåt annat som sticker ut som konservativt med nutida ögon (minns att mitt perspektiv är det vänsterliberala – jag gissar att mina nyliberala vänner tycker att han var en verklighetsfrånvänd fjant på det hela taget).

Och då känns retoriken i ”Sagan om rättvisa Gudrun” fortfarande igen hos en stor del av vår manliga befolkning, som möjligen kommit dit att de ser att det är orättvist att kvinnan drar det tyngsta lasset, men som fortfarande tycker att det kompenseras av att de själva drar ett något mindre lass.

Föregående

Avdelningen internskämt.

Nästa

Dagens horoskop.

14 kommentarer

  1. Per Starbäck

    Jag vill minnas att jag sett andra genusklavertramp (”sett från modernt perspektiv”) av den gode Tage i tidningen Hjälp!.

    Jag skulle helst vilja gräva fram nåt exempel innan jag skriver detta, men jag hittar inte mina tidningar nu.

  2. Per Starbäck

    Jag vill minnas att jag sett andra genusklavertramp (”sett från modernt perspektiv”) av den gode Tage i tidningen Hjälp!.

    Jag skulle helst vilja gräva fram nåt exempel innan jag skriver detta, men jag hittar inte mina tidningar nu.

  3. Gubben Far

    Hej man! (1975)

    Var du en brud
    Herremingud
    fick du minsann
    ta stenogram
    fast du har mens
    Din kompetens
    troligen känns
    likadan, man
    fast du heter Susann, man
    och får ungar iblann, man
    och när pappan försvann, man…

    Mitt genusperspektiv fick jag invaccinerat i mig när jag lärde mig denna Tagetext utantill som tioåring. Men det är bra att leta fram plumparna i Tages protokoll, för inte kan väl solen vara utan fläckar. Sången ”Lär oss i kväll” är en annan.

  4. Heinrock

    Du vill nog egentligen att det ska stå: ”Den gör sej, från Goliats perspektiv, lustig över Davids kamp för likaberättigande.” Eller hur?

  5. dr. No

    Nej nej nej heinrock, det är för bövelen Daniel och Lejonet han menar; ”Den gör sej, från lejonets perspektiv, lustig över Daniels kamp för likaberättigande.” Eller hur?

  6. Kalle Lind

    Heinrock/Dr No: ändrat.

  7. Joel

    Gubben far:
    Teach Me Tonight hade, när (Hasse &?) Tage skrev den svenska översättningen, främst sjungits in av män, bl.a. Sammy Davis Jr. och Frank Sinatra. Ur det perspektivet blir det litet roligare att höra den sjungas av damer, även om jag håller med om att den där våpiga grejen inte känns så fräsch längre.

  8. Gubben Far

    Hej Joel,
    nej, och den är inte ens ofräsch så det räcker. ”Har du något du vill visa oss?” – okej! Men ”var ligger Dardanellerna?” Av det får jag inga erotiska associationer alls. Får du?

  9. kontakt

    Jo sagan om rättvisa Gudrun är väl inte sådär jätterolig. Samtidigt finns det väl en del typer av överdrifter åt det hållet, som går att driva med.

    (Arbetarklass var han väl inte? Nedre medelklass, snarare. Men det är en petitess.)

  10. Kalle Lind

    Kontakt: Tage Danielssons far var busschaufför, mamman hemmafru, TD var den ende i släkten som nånsin hamnat vid universitetet (om ens vid läroverket), familjen hade sociala, emotionella och ekonomiska kopplingar till Folkets park-rörelsen. Jag vet inte hur man drar gränsen om det inte är arbetarklass.

  11. kontakt

    Hm, du verkar ha rätt. Jag tänker på ett program av Här har du ditt liv-typ (om inte faktiskt just Här har du ditt liv) där det pratades om lägre tjänstemannamiljö under Tages uppväxt. Men det kan ju ha varit folk runtikring, förstås. Och så ska vi inte glömma att jag kan ha fel.

  12. quo

    Hej! Landsfiskaler menar du nog…

    Tack för en kul blogg!

  13. pojoel

    Rättvisa Gudrun är tyvärr en alltför vanligt förekommande människotyp i kommun- och statsförvaltningar runtom i landet.

  14. Spiring

    Har bestämt för mig att Fatima Ekman sjunger "bondkanin" och "själsliga spärrar".

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: