Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: ekmän Sida 1 av 2

Cabaret Canalhumorn eller Vad fan som h-lst eller När Povel & Hasse fick larva sig bäst de ville.

1969 klövs den enda tevekanalen i två och det skulle förstås uppmärksammas lite extra. Därför delades också Hasseåtage och så fogades Hasse-delen ihop med Povel Ramel, känd som artist utan parhäst men som ena direktörshalvan i AB KnäppUpp. Den andra delen, den som skötte det tråkiga, hette Felix Alvo. Därför påstods Cabaret Canalhumorn vara påhittat av Tage Alfredson & Felix Ramel.

Men denna fyrtiominuterskavalkad av sketcher, kupletter, filmklipp och infall är alltså skriven och framförd av den tillfälliga duon Hasseåpovel och regisserad av den gamle ringräven Hasse Ekman, som samarbetat med Povel i några av hans mest lyckade projekt (musikalen Funny Boy, parodifilmen Ratataa) och vars son samarbetat med Hasseåtage i deras flesta lyckade projekt.

Det hela sändes som ett av den nya kanalen TV1:s absolut första projekt 29 november 1969. Dagen efter började julkalendern Herkules Jonssons storverk, skriven, regisserad och huvudrollad av Tage Danielsson. Ingen kan säga annat än att herrarna ifråga hade ett visst inflytande över svenska medier.

Cabaret Canalhumorn må vara några mästares verk men är på inget vis ett mästerverk. Hur mycket Alfredson och Ramel än respekterade varandra var de inte helt samspelta. Hasses vildsinthet blommar aldrig riktigt i interaktion med Povel, som skrämdes av improvisationer och inte var mycket till skådespelare. Påhitten är något osorterade och även om scenografin känns både modern och modernistisk blir den också märkligt kal och öde i shownumren.

Men även om det inte alltid är så roligt så är det roligt att se. Det är lätt att föreställa sig en eller möjligen två dagars skrattiga spånmöten, där ett antal nyckelord fnissats fram – ”journalfilmsparodier”, ”showfilmsparodier”, ”hopklippta låtsasintervjuer med partiledare” – och sen så har det lite grann fått bli som det vill.

Skämtet är att filmen är skjuten i ankelhöjd och att fotografen inte når upp att se det som händer.

This little finger is a finger
And this is a little finger too
And this little pojke is a singer
who peaks his little finger at you

Som så ofta när man ser femtio år gamla grejer så häpnas man ibland över hur subversiva vissa inslag ändå är. I ett inslag, som visserligen bara kan ses som en typisk vända-uppåner-på-begreppen-sketch, är Hasse Alfredson militär som tågar in på en civil direktörs kontor och förhör sig om hur trevligt och uppbyggligt det verkar vara i den civila världen, där man kan gå i otakt och i övrigt göra som man vill ”till lufts, till lands och till sängs”. I sextiotalets slut förväntades man fortfarande ha en viss respekt för officerare och fanan. Det verkar varken Alfredson eller Ramel riktigt ha.

”Tycker du om att ha ihjäl folk så tänk på att det finns även civila mördare!”

”Vi behöver folk inom det civila – vi behöver dig!”

Cabaret Canalhumorn är en sorts teve som inte finns längre: fyrtio minuter där man tillåter sig att göra vad man vill. Format schmormat, koncept schoncept. Här blandas det ena med det andra utan annan tanke än att det ska vara hyfsat roligt. Eller i alla fall underhållande. Eller i alla fall förbryllande. Eller i alla fall något.

 

Kom som du e’
– men i silverlamé!

FOTNOT för den som sitter och funderar på vem Olof Rydbeck var och varför han eventuellt skulle vara slut som artist – han var vid tillfället högste chef för svensk television och avgick året efteråt för att ägna sig åt FN-diplomati.

Medan porten var stängd (1946).

Medan porten var stängd (1946) Filmografinr 1946/33

Hasse Ekman återupptäcks vart tionde år. Med långa men jämna intervaller är det någon som säger: ”Men! I Hasse Ekman hade ju Sverige en knivskarp skildrare av borgarskapets diskreta charm, som med esprit och klarsynthet drog slöjorna från Stockholms övre medelklass verserade yta, långt innan Norén och betydligt styvare än den unge Bergman!” Och så skrivs någon bok, anordnas någon kavalkad på Filmhuset, släpps någon dvd – och så glider han tillbaka in i skuggorna.

Ett antal av hans filmer finns på dvd, utgivna av entusiasterna på Studio S. De filmer som SF har rättigheterna till har man fått se på lånade vhs-inspelningar från teve, hackiga streamningar och, förutsatt att man bor i en stor stad, Cinemateket-visningar. Sveriges största filmbolag har hittills inte haft någon som helst relation till begreppet ”kulturhistoriskt ansvar”.

Därför har det dröjt innan jag kunnat se Medan porten var stängd, en ganska typisk Hasse Ekman-film. Han regisserade 41 långfilmer och manusmedverkade på 51, i de flesta existerande genrer, så kanske är det svårt att sätta etiketten ”typisk” på någon av dem. Jag gör det ändå.

Hasse Ekmans favoritämne var utan tvekan hans egen mondäna klass. Hans bästa filmer – Kungliga patrasket, Flickan från tredje raden, Flicka och hyacinter, Banketten – utspelar sig alla på och omkring Stockholms östra malm. Så även Medan porten var stängd. Adressen är för övrigt exaktare än så: Kavallerigatan 7. Det får vi veta redan i den inledande voice-overn.

Kavallerigatan är nu ingen existerande adress, men den Stockholmsförtrogne (eller den som läst rätt biografier) ser att exteriörerna är tagna på Artillerigatan, Hasse Ekmans egen barndomsgata. Han grävde gärna där han stod och tog inga onödiga omvägar.

Det som fascinerar med Hasse Ekman är hans moderna människosyn. Hasse Ekman moraliserade ogärna, skönmålade sällan, svartmålade än mer sällan. Han såg på de människor han hade omkring sig, förhöjde dem till manuskaraktärer och lät dem bete sig som människor beter sig. Det gör att hans bästa filmer, trots den ofrånkomliga ateljékänslan, fortfarande känns angelägna.

Medan porten var stängd utspelar sig i ett hyreshus. Under loppet av tio timmar följer vi en bedagad aktris som bjuder en gammal teaterchef på supé, en arrogant adelsman och flygofficer som snor en underordnads fästmö, en gatflicka som tar upp kunder till lägenheten, ett ungt par i skilsmässa, en elegant vivör som lever i armod men ömt vårdar nejlikan till knapphålet samt portvaktsparet som släpper in folk under suckande (han) och högljutt kommenterande (hon).

Under filmens dryga timme avverkar Hasse Ekman

  • en praktfylla
  • ett självmord
  • ett våldtäktsförsök med påföljande knivdråp
  • minst två genomförda samlag, varav ett involverar pengatransaktion

Den allmänna fördomen säger kanske att inget av detta ingick i 1946 års genomsnittliga svenska film. Min egen högst personliga fördom säger att inget av det ingick överhuvudtaget, annat än i antydningar och omskrivningar. Hasse Ekman sysslade inte med omskrivningar. Filmen är påfallande rak på sak, och då tvingade ändå censuren honom att klippa bort varje gång det pratades om ”ligga med” och ”samlag”, sammanlagt på fjorton ställen.

Redan i inledningsscenen muttrar den hunsade portvakten Johansson (Douglas Håge – intressant nog senare känd som Lilla Fridolf): ”Livet är ett helvete, i alla fall om man är gift”. Hans rivjärn till hustru (Hjördis Pettersson – intressant nog senare känd som Selma) ser unga fröken Bojan gå ut för att tjäna sitt levebröd och ryter: ”Horhus – det är vad det har blivit sen hon kom hit!”

Den åldrade gentlemannen beklagar att med folkhemmet har det blivit ”bättre men tråkigare”. Han svänger sig med franska sentenser och strör visdomsord omkring sig: ”Det är med kvinnan som med bourgognen – den måste värmas upp innan den kan avnjutas.” När han råkar på flygofficeraren, just i färd med att förföra en ung dam, säger officeraren: ”Ni försöker väl inte ta min erövring ifrån mig?” Gentlemannen svarar: ”Hade jag varit femton år yngre hade jag försökt – och lyckats!”

I den hårt yrkesarbetande Bojans lägenhet stammar kunden efteråt: ”Det är väl ingen risk … Man har ju läst så mycket i tidningarna … Det har ju ökat procentuellt KOLOSSALT de sista åren … Flyktingströmmarna har ju fört med sig både det ena och det andra … Ni förstår, när man har hust…”

Den åldrade gentlemannen anförtror sig åt den unga prostituerade och kommenterar efteråt för sig själv: ”Mot skälig ersättning bereder hon många män stor glädje. Hur många hustrur gör det?”

Gatflickan själv pratar om en stilig karl i huset: ”Honom skulle det inte kosta ett öre för. Jag hade nästan kunnat skjuta till en hacka själv.”

Och uppe hos den magnifika f.d. premiäraktrisen ska hennes gamle vän teaterchefen smörjas. Skådespelerskan har smort sig själv lite för mycket och pendlar mellan smicker och aggressivitet. Hon vill göra comeback men teaterchefen tvekar. Hennes sista tid i rampljuset blev problematisk sen hon tagit för mycket ”nervlugnande medel” inför premiärerna. Hon lovar dock dyrt och heligt, under stigande berusning, att det aldrig ska hända igen: ”Det svär jag – vid min moders huvud!” Teaterchefen replikerar: ”Är det inte lite utnött vid det här laget?”

Filmen pendlar hela tiden mellan tragik och lättsamhet, mellan små och stora problem, mellan det banala och livsavgörande. På så vis för den tankarna till Woody Allen-verk som Hannah och hennes systrar och Små och stora brott. Den storslagna aktrisen Cora Anker spelas av den storslagna aktrisen Tollie Zellman, en av stamgästerna i Hasse Ekmans barndomshem, och gränsen mellan film och verklighet var högst flytande. Dubbelexponeringen förebådar vad Billy Wilder senare gjorde i Sunset Boulevard (1950), där den magnifika f.d. stumfilmsstjärnan Gloria Swanson spelar den magnifika före detta stumfilmsstjärnan Nora Desmond.

Av samtidens recensenter sågs Hasse Ekman i någon mån som en gentlemannatjuv, en som med flinka fingrar stal ett uppslag här och ett tema där och rörde ihop till en lättsam mix. Hans air av dandy och underbarn – avkomma till samtidens störste aktör – gjorde att kritikerna tyckte att han hade det för lätt. Därför innehöll många recensioner uppräkningar av vilka filmer Hasse Ekman stulit ifrån – inte sällan filmer Hasse Ekman aldrig sett – och lika delar misstänksamhet som -unnsamhet.

Så här i efterhand kan vi istället häpna över hur nyskapande han var, hur modigt han petade i sår som den allmänna moralen ville dölja, hur självklart han lät verklighet och fiktion gå hand i hand på ett sätt som känts revolutionerande när senare tiders mockumentärer har lanserats.

Vill man veta hur jargongen hos ett utsnitt av Stockholmsbefolkningen 1946 egentligen lät, ska man troligen se Medan porten var stängd. Vill man ha den tillrättalagda versionen gissar jag att det går bra med vilka andra filmer som helst från tiden.

Kungliga patrasket (1945).

blogg kungliga patrasket
I år skulle Hasse Ekman ha fyllt hundra år. Känner man att det är en anledning att ge sig i kast med hans konstnärskap kan Kungliga patrasket (1945) absolut vara en introduktion. Flicka och hyacinter (1950) och Flickan från tredje raden (1949) är mer helgjutna verk, men med Kungliga patrasket får man också en ganska tydlig bild av den värld Hasse Ekman kom ifrån. Filmen har m.a.o. ett visst skvallervärde, förutsatt att man gillar att skvallra om människor som varit döda i ett halvsekel eller mer.

1945 var Hasse Ekman trettio. Kungliga patrasket var hans nionde film som regissör sen debuten 1940. Det var hans fjortonde film som manusförfattare sen debuten 1938. Det var hans tjugotredje film som skådespelare sen debuten 1924. Även om filmindustrin såg annorlunda ut då – när svensk film faktiskt var en sorglöst puttrande vinstmaskin – så fanns det förstås vissa förutsättningar som gjorde att Hasse Ekman så tidigt kunde debutera och bemästra hantverket.

Den främsta förutsättningen var förstås hans far: Gösta Ekman den äldre (1890-1938). Gösta Ekman var sin tids, kanske alla tiders, populäraste skådespelare. Vid sin på tok för tidiga död kantades Stockholms gator av hundratusen människor som besåg processionen och kungahuset sände tre kransar till vården.

Under sin levnad brände Gösta Ekman sitt ljus i bägge ändar: för att kunna hålla igång flera teatrar, regissera, filma, spela huvudroller och dominera sällskapslivet tog han till kokainet. Han gav sitt liv för den teater han älskade. I det praktfulla hemmet på Artillerigatan på Östermalm höll han hov och pratade romantiskt om ”bohêmeteater” och om skådespelare som ”tattare”.

Hasse Ekman var alltså bara tjugotre när denna platstagande och mångfacetterade far rycktes ifrån honom. Att det tog många år för Hasse Ekman att helt hoppa ut ur faderns skugga säger sig självt. Samma år som fadern dog utkom Hasse Ekman med boken Gösta Ekman. Och 1945 gjorde han filmen Kungliga patrasket om teaterfamiljen Anker med den grandiose Stefan Anker i fokus. I rollen satte han sin fars gode vän Edvin Adolphson. Själv spelade Hasse Ekman den grandiose teaterdirektörpappans betydligt smidigare son, som patetiskt försöker slå sig loss från teatervärlden och bygga ett liv i egen rätt. Som sin syster satte Hasse Ekman sin fru Eva Henning.

Det är en film om skådespelarvärlden som det gjorts många sorters av i Hollywood, där man alltid har förstått att mytologisera sig själv. Hasse Ekman såg, till skillnad från sin far, nyktert på teatervärlden. Han visar upp dess fåfänga, dess självdestruktivitet, dess genialitet och dess häftigt berusande dragningskraft utan att hyckla eller romantisera.

Stefan Anker är ett stort barn som kastar sig mellan hybris och självförakt och som tvingar upp hela familjen mitt i natten när han fått en briljant idé. Att Hasse Ekman älskar honom är ställt utom allt tvivel, även om han skrivit in en scen där han läxar upp sin pappa när denne bedrar den högst älskade modern.

Samtiden var förstås med på de många kopplingarna till Gösta Ekmans biografi. Stefan Anker driver Kungsteatern liksom Gösta Ekman drev Vasateatern. Han sätter djärvt upp operetten Sköna Helena med sig själv i rollen som Paris, liksom Gösta Ekman förvånade med att sätta upp Glada änkan i funkistappning med sig själv som den manlige motorn Danilo (och Zarah Leander som Hanna). Ankers stora operettfynd får kontrakt i Hollywood, liksom Tutta Rolf i verkligheten. Porträttet är aningen bittert, vilket kan bero på Hasse Ekmans – inte minst av honom själv – omvittnade förälskelse i Tutta.

Vidare: Anker gör, liksom Ekman, succé som Hamlet och fiasko med alltför djärva formexperiment, hoppar mellan tragedi och lustspel och tvingar ensemblen att repa in en ny föreställning på en vecka. Och han pratar med förakt om fackligt organiserade skådespelare som inte förstår att bejaka sitt zigenarblod.

Idag är det nästan mest iögonfallande vad Hasse Ekman inte berättar. Stefan Anker får för all del en psykisk kollaps – en skamstämplad åkomma i fyrtiotalets Sverige – men han tillgriper inga opiater för att självmedicinera sig. Och som sagt prasslar Anker vid sidan, tillika med sin primadonna. I verkligheten gjorde Gösta Ekmans amorösa snedsteg att han trillade in hos likakönade. Det kunde inte Hasse Ekman berätta 1945, året efter att homosexualitet avkriminaliserats och trettiofyra år innan dess sjukdomsstämpel togs bort.

Liksom Hasse Ekmans Banketten (1948), en film man gott kan gå vidare med i sin Hasse Ekman-orientering, kan filmen också läsas som en sedesskildring av fyrtiotalets stockholmska borgerskap. Hasse Ekman höll sig gärna inom det för honom välbekanta, hans filmer vimlar av Stockholmsadresser och -krogar och -etablissemang, och här får man en inifrånskildring av en klass som pryder sina frackar med ordensmedaljer, går på diverse herrsällskaps ständiga möten, slänger sin rävboa på divanen och konstfullt röker cigarett bland gravida kvinnor.

Kungliga patrasket är det närmsta vi kommer en svensk Sunset Boulevard (1950), Billy Wilders magnifika skildring av stumfilmsstjärnan Norma Desmond (spelad av stumfilmsstjärnan Gloria Swanson). Det är samma blandning av krass människosyn och oreserverad kärlek till drömfabrikerna, lika kryddad med in-jokes och blinkningar till en publik som läste skvallerblad och förstod varför castingen såg ut som den gjorde.

Hasse Ekman är för övrigt det närmsta vi kommer en svensk Billy Wilder. Hos bägge regissörerna hittar vi samma djärva genrekast, samma självklara formsäkerhet och samma snärtiga replikföring.

Jag är dessutom rädd att båda är på väg att bli lika bortglömda. Båda är absolut värda ett värdigare öde än så.

Ekmannaövervakare.

– Jag är en olycksalig produkt av borgerlighet och konstnärsglöd, skeppsbroadel och zigenarblod; av lathet och ambition, ytlighet och genialitet, klokhet och dårskap, måttfullhet och storhetsvansinne. Resultatet har blivit en framgångsrik medelmåtta – utan djup och originalitet.
– Är inte det att göra sej skyldig till en undervärdering?
– Låt gå för en ovanligt framgångsrik medelmåtta då.
Replikerna är Hasse Ekmans och den han beskriver är sig själv (ur memoarboken Den vackra ankungen). Orden är tämligen orättvisa, men representativa för hur underbarnet, regissören, skådespelaren, manusförfattaren, producenten, schlagermakaren, veckopressälsklingen och vivören såg på sig själv. Men även för hur samtiden såg på honom.
Under några år i slutet av fyrtiotalet tävlade han visserligen med Ingmar Bergman om att vara kritikernas gunstling, men Bergmans ärelystnad var större och Hasse Ekman övergav successivt sina ambitioner att skapa seriösa dramer och intelligenta komedier, för att helt ägna sig åt Sickan Carlsson-filmer. Där han visserligen inte lyckades dölja sin talang, men kanske slösade en aning med den.
Han kastade in regissörsbaskern för gott 1964 – åtminstone vad gäller film – och sen dess har han med regelbundna mellanrum återupptäckts. Dvd-bolaget Studio S har gett ut en handfull av hans mästarprov – särskilt rekommenderas queerklassikern Flicka och hyacinter (1950) och den oemotståndliga anti-Bergman-komedin Flickan från tredje raden (1949) – och han nämns med gillande av diverse cineaster. Men en självklar plats i kanon kommer han troligen inte att få så länge ångest och krossat-glas-i-slidan anses viktigare än hjärtevarmt överseende med mänskligheten.
Arbetsnarkoman som sin far Gösta (som ju också gärna plockade bort prefixet arbets-) och sin son Gösta (som tecknat bokomslaget ovan) fick han förstås också ur sig några böcker mellan sina trettiosex filmmanus och fyrtioen insatser som filmregissör. Och som författare, vill jag nog påstå, förtjänar Hasse Ekman fortfarande att återupptäckas.
Kurre Korint och Drömfabriken (1956) är den sortens kvicka inifrånskildring av filmvärlden som man kan räkna i parti i den anglosaxiska kulturen, men som den svenska uppdelningen i Allvarligt och Angeläget respektive Komiskt och Korkat aldrig riktigt gett plats åt.
Här finns en serie porträtt av figurer från filmhierarkins alla pinnhål – den framgångsrike regissören med äktenskapsproblem, aktrisen som går sängvägen, den gubbsjuke slösarproducenten, den känslokalle matematikerproducenten, skådespelaren som en gång var något, den alkade allt-i-allon som ringer och väcker filmarbetarna med frasen ”klockan är sju och fnaskena sover!” – som alla vittnar om författarens klarsynthet och människokärlek.
Här finns förstås också ett och annat internskämt som är svårt att dechiffrera utan att ha tillgång till femtiotalets Vecko-Journalen (den monumentale Yngve Gamlin fladdrar förbi som Brunte Gardin med en jargong kryddad av  ”toppgrunka!” och ”råjsan – bråjsan – slinketebinketebong, plitteliplitteliplatt!”), men de stör inte mer än de obskyra referenserna i Simpsons.
Här finns också en frispråkighet som förvånar med tanke på att författaren ungefär samtidigt gjorde glada-Sickan-folkkomedin Med glorian på sned. En italiensk filmproducent värvar ett svenskt fnask från gatan till duken (”Kan jag väl, svarar hon. Om jag får hyggligt me kosing”) och Kurres äktenskap knakar på grund av bägge parters otrohet. Spriten flödar, gubbarna dreglar och Kurres föräldrar är snåla, missunsamma och känslokalla.
Hasse Ekman såg på livet som det var. Samtidigt vägrade han hänfalla åt unhappy endings och gymnasialt eländeskoketterande. Det slutar lyckligt. För en del. Vägen dit är ömsom sentimental, ömsom hjärtknipande, men hela tiden – och det här är ett av de mest underutnyttjade orden i svensk litteraturtradition – spirituell.

Gamla hjältar hyllar varandra del 5: Hasse och Tage om Gösta.

Det känns som att vanan att hålla långa tal och hyllningar på vers dött ut eller åtminstone – bokstavligt – sjunger på sista versen. Kanske är det tur. De flesta har inte riktigt samma koll på rim och meter som Tage Danielsson, vars klassiska skolning och pedagogisk-pedantiska karaktär höll nödrim och klumpig syntax på replängds avstånd.

1964 hyllade han sin tämligen nyblivna vän och kollega Gösta Ekman i ett tal till Gula Hunds ensemble. Den unge Gösta Ekman hade med den revyn fått sitt första smärre genombrott – och sina första smärre benbrott – som snubblare. På den tiden var ännu den gamle Gösta Ekman – avliden 1938 – ett mer välbekant namn för menigheten än hans sonson (eller ja, namnet är för all del detsamma, men ni fattar vad jag menar). Det är farfaderns bakgrund i Den Stora Teaaaatern som åsyftas i texten:

På farfars tid teaterkonsten svek man
när endast ordets makt i helgd man höll
– och farfar skulle känna sig som lekman
om han fick se moderna tiders Ekman
som tappade kalsongerna och slant och föll

Det hela blir förstås ännu finurligare med vetskapen att ”På farfars tid” var det stora antinostalgiska öppningsnumret i Gula Hund.

Några år senare hade Ekman, Danielsson och Hasse Alfredson kommit varandra ännu närmare och redan lagt en handfull lyckosamma samarbeten bakom sig. 1969 höll Hasse Alfredson ett ”tal till Göcke” på dennes trettioårsdag:

Av de sanna vännerna jag har
tillhör du de bästa, Gösta!
Man kan fråga och få svar
på det allra mesta, Gösta …
Du är stark, men dock en vek man, Ekman,
men din moral hör till de fasta, Gösta!

Jag vet att det är lätt infantilt att behandla celebriteter som nåt slags dockor i ett dockskåp, men jag gillar ändå tanken på att de där gubbarna som jag umgåtts så mycket med framför grammofoner och televisionsapparater också verkade tycka om varann. Det är lite fint och lite rörande. Det enda smolket i bägaren är väl – som med allt annat viktigt i världen – att jag själv inte kunde vara med.

Subliminala budskap i barnkulturen del 4: Kalles mediekritik.

Kalles klätterträd (75) är en i raden av Olof Landströms och Peter Cohens lågmälda animerade barnserier, senare följd av Farbrorn som inte vill va stor (79) och Magister Flykt (84). Mannen med det sköna namnet Toiwo Pawlo läste Kalle, när han dog 1979 fick Gösta Ekman ta över som berättarröst. För oss som sett Mannen som slutade röka, där de båda spelar far och son, fick Ekmans övertagande av stafettpinnen en extra dimension.

Jojje Wadenius gjorde det fonky ledmotivet till Kalles klätterträd. Jämte plattan Goda’ goda’ med texter av Barbro Lindgren är det egentligen Wadenius enda bidrag till barnmusiken, men det räcker ibland för en välförtjänt legendstatus.

Tempot i Kalles klätterträd är sävligt, vilket av min föräldrageneration alltid ses som nåt positivt när det gäller barnkultur, men som kan vara tålamodsprövande för barn med tillgång till en fjärrkontroll. Ur en vuxens perspektiv har serien stått sig, främst för de många inspirerade infallen gällande ljudläggning, bilddetaljer och berättarformuleringar.

Trots att den kom i proggens år, 1975, mitt födelseår, märks inget annat politiskt tänk i Kalles klätterträd än ett försiktigt närmande till ett stadsbarns konkreta vardag. Tjocke morfar sitter under trädet och läser tidningen och utifrån rubrikerna fantiserar sig Kalle ut i en blandning av självupplevt och gissat.

Här och var smyger sig dock nåt in som med god vilja och ett skohorn kan passas in under rubriken ”samhällskritik”. Kalle står och glor vid en tidningskiosk och tidens sensationspress i form av kvällstidningar och herrmagasin får sig en känga:

Okej, det är ingen särskilt hård känga. Det är kanske mer en loafer.

Proggiga barnböcker del 43: Svenska Barn.


I min bok Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev tar jag upp en herrans massa böcker från det politiskt-kulturella sjuttitalet. Jag fick dock bara plats med hälften av alla böcker jag hittade (vilket säkert bara är en del av vad som finns – mörkertalet kan vara stort här).

Ett fenomen jag t.ex. bara hann snudda vid i en bildtext är bokförlaget Svenska Barn. Det initierades alltså av samma tandem som gav oss produktionsbolaget Svenska Ord, skivbolaget Svenska Ljud och filmen Svenska Bilder (och som övervägde att ge filmen Äppelkriget titeln Svenska jord): Hans Folke Alfredson och Tage Ivar Roland Danielsson.

1969, med egna barn i skolbörjaråldern, drar de igång förlaget. De har så klart ganska mycket annat att göra också, eftersom de driver Sveriges mest framgångsrika nöjesbolag och skriver varje ord i sina föreställningar, som de också medverkar i. Just 1969 har de också fullt upp att täcka alla förluster från den spektakulära fiaskorevyn Spader, Madame!

Förlaget blir mycket inte riktigt särskilt långlivat. Sista boken, Lars Forssells vissamling Solen lyser på havet blå, ges ut 1971. Mästerbiografen Klas Gustafson påstår i sin Tage Danielsson-bok att Svenska Barn utkom med nio titlar, och det är med oförlåtligt stor glädje jag hittar mitt första sakfel i någon av hans biografier: jag har nämligen funnit hela tretton böcker med Svenska Barn-loggan på omslaget.

Utgivningen är ambitiös men ganska spretig. Två saker präglar den: 1) kompisar, 2) en påfallande proggighet. Hasseåtage var för all del högst närvarande i det politiska uppvaknandet kring 1968, samtidigt var de nåt decennium för gamla för att ryckas med av de revolutionsivrigaste tongångarna.

Som genuina humorister såg de också på världen med en distans som rimmar illa med trosviss övertygelse, marxistisk eller marknadsekonomisk kvittar.

Men när det kom till barnboksutgivning (som de inom parentes sagt nog ägnade förströdd uppmärksamhet) verkar de ha skrivit under på kulturvänsterns åsikt att tidens barnböcker saknade verklighetsanknytning. Man får ett intryck av att Svenska Barn försökte fylla i vissa luckor i den barnlitteratur som fanns utgiven.

Låt oss lite rapsodiskt titta närmare på de titlar som Svenska Barn hann ge ut så att mina teser kan understrykas:

* Margareta Strömstedt (gift med Bo, mamma till Niklas, väninna till Astrid Lingren) gav ut två fotoböcker (proggpoäng: 7 av 10) om Johan och Lotten. Den ena utspelar sej i en matbutik, den andra på en bensinmack.

Det är lite roligare än vad de låter: tonen är poetisk-humoristisk när Johan och Lotten plötsligt kan kompensera glappet mellan sin samlade förmögenhet och varornas pris genom att bli extrajobbare i affären.

En viss förnumstighet (proggpoäng: 8 av 10) finner vi också när Lotten lovat en liten flicka att få plocka med sej den chokladkaka hon nappar åt sej från en låg varuhylla (proggpoäng: 10 av 10):

(Om du undrar hur det här slutade, så kan jag berätta att mamman fick betala för chokladen, för man får ju inte lov att ta nånting i en affär utan att betala. Inte ens om man är väldigt liten och inte förstår så bra.

– Men nog är det konstigt att affärer får lov att fresta barn med godis hur mycket som helst, tyckte Lotten.)

Två kuriosakommentarer: 1) Lotten är troligen synonym med Lotten Strömstedt, Niklas syster, idag poet. 2) 1969 skyltade uppenbarligen butiker med ”välhängt bakdelskött”.

* Beppe Wolgers Förtrollningar är en tydlig förlaga till filmen Dunderklumpen. Vi hittar samma grundstory (eller motsvarande), flera av figurerna och inte minst kärleken till det jämtska landskapet. Här är det åter foton (proggpoäng: 7 av 10) av sneda hemmagjorda dockor (proggpoäng: 5 av 10), gjorda av Bernt Franckie som också gjorde Bepoes kända kompisar Hungran och Busan och Sigrid.

Tonen i Förtrollningar är lika poetisk som i filmen men ännu mörkare. Där filmens figurer präglas av ensamhet, har bokens figurer dessutom än tyngre själsliga sår. Värst drabbad är figuren Pappan (ej med i filmen), som inte får kärlek från sitt dockbarn sen dockans mamma dött (ja, det är precis så tragiskt som det låter). Den magiska stämningen bryts lite grann mot slutet i en appell mot svensk fångvård (proggpoäng: 11 av 10):

– Vet du vad ett fängelse är?

– Ja, sa Mats, där man låser in tjuvar.

– Ja, sa Elvira. Nu har du ju sett Dunderklumpen och du har hört berättelsen om hans liv och du tycker om honom och du förstår honom – inte tycker du väl att han är en tjuv och vill ha honom i fängelse?

– Nä, sa Mats, det skulle inte vara rättvist, han hade ju så svårt som barn – jag förstår honom.

* De fyra böckerna om Per Stigmans äventyr är en intressant historia. Det är de enda icke originalproducerade böcker Svenska Barn gav ut. Vi pratar historiska äventyrsberättelser med ett tydligt klassperspektiv – troligen inspirationskällor till Sven Wernströms Trälarna-svit som gjorde succé från 1974 och framåt.

Författaren A.M. Marksman (Marx-man) är en pseudonym för Nils Holmberg, som skrev böckerna under brinnande världskrig och utifrån ett väl så glödande klasshat. Sedermera översatte han en inte alldeles obekant bok, Maos lilla röda, och var med och grundade KFML, utbrytarpartiet ur SKP (som sen blev vpk) som sen blev SKP (och fick en avknoppning i KFML(r)).

* Det kan hända! är skriven och illustrerad av Fam Ekman, Gösta Ekmans halvsyster (nepotismpoäng: 7 av 10). Det är en inspirerad, men sjukt ordrik, lek med en berättelse som blir till medan den skrivs och berättas. Proggpoäng: 1 av 10.

* Herkules Jonsson och de makalösa mellandagarna är bokuppföljaren till 1969 års julkalendrar i radio och teve, Herkules Jonssons storverk. Samma cast och samme bisarrt produktive manusförfattare, regissör och huvudrollsinnehavare – Tage Danielsson (nepotismpoäng: 12 av 10) – utförde parallella äventyr i etermedierna. Lagom till julafton kunde man sen börja läsa om den fantastiska familjen Jonssons mellandagsäventyr.

Liksom kalendrarna präglas boken av lika delar fantasi och realism (Herkules och pappa Olle byter plats när mamma An-Sofi svingar sin magiska sekreterarpenna, ordföranden i Kungliga Vetenskapsakademin vill stoppa jordens rotation och anordnar en manipulerad folkomröstning i Hylands hörna).

Somliga skulle kanske kalla Danielssons allmänt troskyldiga underfundigheter för proggiga, men dessa somliga har i så fall en annan definition än jag. Proggpoäng: 2 av 10 (här finns trots allt vissa ansatser att förklara samhället).

* Frances Vestins och Horst Tuuloskorpis Mummel – en ny människa tar jag upp i Proggiga barnböcker. Jag behöver väl inte argumentera för varför.

* Kalle går ut är en pekbok. Den är skriven av Birgitta Gedin, gift med Per I Gedin, förlagschef på Wahlström & Widstrand som gav ut Tage Danielsson och där dennes hustru Märta-Stina arbetade. Per Gedin var också förläggare på Svenska Barn. (Nepotismpoäng: 13 av 10.)

Illustratören heter Per Åhlin och är inte bara ett geni utan var också Svenska Ords hovleverantör av allsköns bilder (nepotismpoäng: 10 av 10).

Storyn – Kalle klär på sej pappas mössa, mammas kofta, ett par stövlar och ett paraply – rymmer inte riktigt några utflykter i proggighet. Däremot har den dammtorra baksidestexten ett pedagogiskt anslag som luktar vagt av tidens högt ställda barnpedagogiska ambitioner:

Barn i denna ålder (1½-3 år) tycker om klara, tydliga bilder och är förtjusta i färg. Dom är mycket intresserade av kläder och börjar omkring tvåårsåldern uppfatta att olika saker tillhör olika personer och pratar gärna om det.

Sammanfattningsvis: Hasseåtage drev sålunda ett barnboksförlag som gav ut svartvita fotoböcker om snabbköp och förlossningar, äventyrsromaner om hur fogdar stal folkets mat och dockböcker som propagerar mot fängelser. Och den där Forssell-boken som nämndes inledningsvis innehåller bland annat en lång visa om Salvador Dalís kommersialism.

Så en inte alldeles obetydlig roll spelade nöjeskungarna i den barnlitterära proggutvecklingen.

En man med ett skägg presenterar stolt: En annan man med ett skägg! (Som skriver om en tredje man med skägg!)

Det är med vördnad jag för första gången någonsin presenterar en gästpenna på denna blogg. Jag har valt honom med omsorg: mannen som en gång gav oss Häpnadsväktarna och Fönster mot tegelväggen, Werner, Preben och Jöns (med parhästarna Werner, Preben respektive Jöns). Jag talar förstås om – och här är det lämpligt med en standing ovation Åke Cato).

Häromsistens nedkom jag med en ny skrift med den klatschiga titeln Hej bröder – lyssna nu till min historia! Personligt om Cornelis sångvärld. Strax efter förlossningen var bokens illustratör Jimmy Wallin uppe hos Cato, vars flitigt nyttjade dator har sin boplats i centrala Malmö, i ett helt annat ärende. Ärendet var för övrigt Karl-Alfred to be continued.

Samtalet de båda emellan kom dock delvis att kretsa kring en annan kedjerökande gammal sjöman, vars kostintag dock inte främst bestod av spenat: Cornelis Vreeswijk. Cato fick min bok av Wallin och tackade troligen artigt enär han är en väluppfostrad man.

Det ena ledde till det andra, och det andra är alltså liktydigt med nedanstående vandring nerför Catos Minnens Boulevard.

Jag vet inte om Cornelis Vreswijk var snäll, men han hade snälla ögon.

Det är dom jag saknar när jag tittar på bilder av Hans-Erik Dyvik Husby som spelar titelrollen i filmen Cornelis. Visst är Husvik porträttlik, men han saknar sin rollgestalts ögon.

Cornelis var förstås en del i det Stockholm där jag tillbringade närmare trettio år. Som nöjesjournalist, först på Expressen och sen på Aftonbladet (i likhet med Gösta Ekman i en känd sketch kunde jag aldrig bestämma mig) träffade jag Cornelis flera gånger och gjorde mer eller mindre framgångsrika och läsvärda intervjuer med honom.

Och eftersom han var en man som insåg vikten av att göra ett gott intryck i media var han förstås alltid lika vänlig och tillmötesgående.

Jag kände aldrig Cornelis personligen (vem gjorde förresten det?) men i början av åttiotalet kom våra vägar att korsas, bokstavligt talat eftersom vi bodde på samma ö, Storholmen, i Stockholms allra innersta skärgård: ön ligger bara ett par hundra båtmeter från Lidingölandet.

Då hade han strax innan gift sig med sångerskan Anita Strandell, en dam jag kände sen tidigare. Tillsammans med Diana Nunez och Inger Öst hade Anita startat en sånggrupp som jag och min dåvarande samarbetspartner Björn Barlach hade döpt till Tre Damer.

Denna väna och synnerligen välljudande damtrio förekom här och där i nöjesvärlden, men blev väl aldrig någon av de stora grupperna. Inte förrän någon – det skulle inte förvåna mig om det var den driftiga och företagsamma Anita – föreslog att Cornelis och Tre Damer skulle göra en krogshow tillsammans.

De medverkande beslöt att snacka ihop sig med Björn och mig och tillsammans företog vi en arbetsresa till Åland. Det var kanske inget särskilt lyckat val med tanke på Cornelis grava alkoholism, och sjöturen blev mer stormig än självaste Ålands jäsande hav, men resan gav resultat och Björn och jag började skriva texter.

Det var inte så mycket texter som behövdes för det mesta som skulle framföras var av naturliga skäl författat av Cornelis. Men vi fick ihop några lysande texter för konstellationen på scenen. Detta kan jag säga utan att förfalla till skryt och skräpp, för det var mest Barlach som skrev.

Showen som hade premiär på Bacchi Wapen i Gamla stan blev synnerligen lyckad. Bland annat framförde de fyras gäng Dansen på Sunnanö av Evert Taube.

Vad ser ni då, herr Rönnerdahl, kanske min nya kjol? sjöng flickorna.

Ja den och kanske något mer, sjöng Cornelis och fortsatte: Ta hit en bra fiol!

Det fanns en sådan i kompbandet, trakterad av en polsk invandrare vid namn Kajtek Wojciechowski (han var för övrigt under några år gift med Diana Nunez). Kajtek var djupt musikaliskt bildad och utbildad på musikkonservatoriet i Warszawa. Damerna fäste en blomsterkrans på violinistens änne och sjöng: Där går en dans på Sunnanö till Rönnerdahls fiol.

Inte ett öga var torrt i lokalen…

Föreställningen bandades och har sänts flera gånger i tv. Anita har sagt mig att showen på Bacchi är det hon är mest stolt över i sin karriär och jag är böjd att säga detsamma. Jag skrev inte så mycket, men jag kom med en del idéer som förverkligades på scenen.

Anita kämpade länge för att hålla ihop äktenskapet med Cornelis, men spritdjävulen var en alltför svår rival och efter många tappra försök var sångmön och sångaren tvungna att ge upp och gå skilda vägar.

Men fru Vreeswijk har väl förvaltat sin exmakes texter och har gjort flera turnéer i hans anda.

Som sagt, på Storholmen stötte vi på varandra då och då, Cornelis och jag, men mest höll han till på de blånande fjärdarna. Inte med metspö i nån liten grönmålad eka, om det nu var det ni trodde; ack nej, herr poeten hade, så socialist han var, försett sig med ett jättelikt schabrak till motorbåt i flera våningar och med betydande antal dånande hästar i motorn.

Över huvud taget tror jag inte att poeten i så värst hög grad levde upp till sin roll som samhällsförbättrare och De Arbetande Massornas Hjälte. Han hade ett mycket gott öga till lyxprylar av alla de slag.

Men för fan, så mycket stålar som han diktat och sjungit ihop tycker jag det var honom väl unt att få leva lite loppan.

Och snäll var, det tror jag i alla fall. Innerst inne.

Han hade i alla fall snälla ögon.

EPILOG: Under ett av mina sista år i Stockholm träffade jag Cornelis på en uteservering vid Odenplan. Det var en tragisk upplevelse. Sjukdomen hade brutit ner honom och den tidigare frodige och frustande trubaduren var nu bara en så kallad skugga av sitt forna jag, en liten mager och i förtid åldrad gubbe. 1987 dog han, men hans poesi lever som aldrig tillförne.

Sju skämt som chockade Sverige. Del 2: Gösta Ekmans pitt.

I nya numret av Aluma – organ för Öresundsregionens hemlösa – skriver jag onödigt mycket. Temat är humor, som råkar ligga mej varmt om hjärtat. En av poängerna med den här serien är att påvisa att det inte alls bara är osnutna småungar med hävdelsebehov som arbetar med så kallade provokationer. De mest älskade och omhuldade av våra varma humanistiska underhållare finns också med på listan.

1964: Gösta Ekman säger nåt lite halvsnuskigt
Påföljd: riksdagsdebatt

Även den sönderkramade humorduon Hasseåtage – för yngre läsare: han som gjorde ”Blommig falukorv” och han som gjorde Ronja Rövardotter – upprörde på sin tid. Det glöms ofta bort idag, när äldre människor gärna lyfter fram deras stillsammare satirer och varma patos och ignorerar att de också ägnade sig åt burleskt trams.

Revyn ”Gula Hund” var deras fjärde sedan de startat det extremt framgångsrika AB Svenska Ord två och ett halvt år tidigare. Trots att paret tog en ekonomisk jätterisk med stor ensemble och den gigantiska China-teatern som spelplats, stack de ut hakan i ett gäng samhällskritiska nummer. ”Gamle man” kommenterade den människofientliga åldringsvården och ”Folkspillran” anklagade svenska folket för att diskriminera romer.

Det som kom att uppröra på riksdagsnivå var dock ett nummer med lägre intellektuella ambitioner. Birgitta Andersson kommer till doktor Tage Danielsson med sin man, Gösta Ekman, som drabbats av Tourettes syndrom. Han säger då och då ”Pitt!” med illa dold förtjusning.

På ljudupptagningen från 1964 hör man på publiken att det sannerligen inte var ett ord som brukade sägas i offentliga sammanhang: det går ett sus av förskräckelse genom jublet. När Ekman i sketchens slut får hela publiken på en gång att stämma upp i ”PITT!” så kan man nästan höra dem rodna.

Succérevyn televiserades och förorsakade snart en interpellationsdebatt. Bondeförbundets John Eriksson gick i riksdagen i polemik mot socialdemokraten Essen H G Lindahl (som skrev ut sina mellaninitialer för att kunna skiljas från alla andra Essen Lindahl). Denne Lindahl ställde sig försiktigt avvaktande till Erikssons förslag om ett programråd som skulle rensa kanalerna från ”kalsongdramatik” och ”förråande uttryckssätt”:

Jag skulle sedan vilja fästa herr Lindahls uppmärksamhet på en sak beträffande inslaget i läkarscenen i programmet Gula hund eller Fula hund – vilket namn herr Lindahl nu vill använda. Om herr Lindahl skulle ge sig ut på Stockholms gator och bara återge vad som sades i den scenen, är jag nästan övertygad om att herr Lindahl skulle bli tagen av polisen och kanske bli sinnesundersökt. Ty sådana uttalanden betecknas i lagen som tukt- och sedlighetssårande handling.

Men om man säger detta i TV inför miljoner tittare, då är det inte stötande. Men det är det däremot ute i det offentliga livet i övrigt. Vi har dock inte radio och TV för att de skall odla publiksmaken i samhällets soptunnor.

(Långt mycket mer om riksdagsdebatten – stor läsning om man gillar att få tesen ”gamla centerpartister är ett fnösktorrt släkte” bekräftad! – finns här.)

Ivebergs mästerverk (om än inte Ekmans. Eller ens Catos).


Jag har väntat i tjugosju år på att se om Gräsänklingar, farsen som regissören Hans Iveberg följde upp toksuccén ”Göta Kanal eller Vem drog ur proppen?” med.

Från min barndoms biobesök minns jag egentligen bara två saker: en scen där olika bilar kör in i varann (inte alls lika maffig som i mitt minne) samt själva förväntan på en film med Gösta Ekman och Janne Loffe – 1983 års drömduo – som komisk tandem.

Jag vill minnas att jag lämnade biografen med feber, utlöst av flera veckors nervdallrande, men jag kan minnas fel.

I övrigt kan jag inte riktigt ha fattat nånting i en film som dåförtiden lanserades som familjekomedi. Gösta Ekman råkar beblanda sej med en tonårig flicka på glid och ska bortförklara sig för hennes pappa Nils ”Pom-pom” Eklund. Janne Loffe prasslar med Mona Seilitz medan frugan Lena Nyman är på Rhodos. Janne Loffe pekar på sin Mustang och säger att det var i den de slöjdade till kottarna. De träffar en transvestit. Ekman tror att han har cannabis men Gösta Engström avslöjar att det är menthol.

Precis som i Ivebergs övriga filmer satsas mycket på production value. Även statisterna är välkända. Claire Wikholm har en helt stum roll, Kim Anderzon svischar förbi och härmar en kyckling och Povels gamla parhäst Gunwer Bergkvist har en replik. Man hinner konstatera att Johannes Brost hade varit en usel bankrånare eftersom man genast identifierar tandraden under nylonstrumpan.

Ändå är filmen inte gjord efter samma En ding ding ding ding värld-Cannonball run-koncept som Göta kanal, dvs. många stora stjärnor och många stora explosioner och väldigt lite sammanhang.

Gräsänklingar är stillsammare och bygger snarare på samma omaka par-dynamik som Jack Lemmons och Walther Matthaus gamla sextiotalskomedier. Ekman är tafatt arkitekt och Loffe är höhöig bilmek. De snubblar in i varann by accident när de lämnar tanterna på Arlanda.

Jag ägnar tid åt den för att den trots allt är en liten pusselbit till min barndom. Exakt så här såg alla svenska filmer ut på åttiotalet: skådisar från privatteatrarna, fonky soundtrack av Björn J:son Lindh, manus av Åke Cato, taskig ljudkvalitet. Loffes figur heter Lasse, antagligen för att understryka att varken Lasse Åberg, Lasse Hallström eller Lasse-Brasse Brännström varit inblandade just den här gången.

Men framför allt vilar känslan av nånting oförlöst över hela filmen. Det skulle liksom kunna vara roligare. Om man bara ansträngt sig lite till så hade det varit riktigt kul.

Bevis: några år senare gjorde Iveberg filmen Sköna juveler, en fullkomligt bisarr och omdömeslös historia där Lena Nyman och Kim Anderzon är privatdetektiver i ett post-apokalyptiskt samhälle där Margaretha Krook är tossig baglady som säljer pälsbitar från en barnvagn och Brasse Brännström lodis som hungrigt tittar in på baren där Janne ”Loffe” är en bartender så som de ser ut i amerikanska filmer.

Den gången ansträngde man sig. Och då blev det väldigt roligt.

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén