Om Kalle Lind och andra gubbar

Den revolutionära röran.

1970 bildas KFML(r) som en utbrytargrupp ur KFML. R-et står för ”revolutionär”, som för att understryka att bokstavskombinationen Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna är på gränsen till småborgerlig.

Att trettiåtta år senare – och själv dessutom född 1975 – försöka få ett sammanhang i den soppan är så klart omöjligt, men man kan åtminstone fiska fram ett och annat märgben att suga på. Det som är mest frapperande – och komiskt – är så klart hur extremt liten den här världen var, hur höga tankar man hade om sej själv och hur låga tankar man hade om sina f.d. partikamrater.

Enkelt uttryckt är KFML – som sedermera byter namn till SKP (vilket f.ö. är VPK:s gamla namn), antagligen i syfte att göra en röra av en soppa – ett stockholmsbaserat och akademiskt präglat förbund. Den högljudda utbrytargruppen är göteborgare och påstår sej vara arbetare (Frank Baude, som blev partiordförande, kallar sej själv ”murare” men ryktet går att han inte ens är fackligt organiserad).

Det näst viktigaste för KFML(r) – som alltså är det göteborgsbaserade parti som bildas 1970 – är att skapa ett kommunistisk samhälle. Det allra viktigaste är att förklara vilka satans sopprötter KFML är. Detta gör man på ett gäng fiffiga och uppfinningsrika vis.

Mest känd är naturligtvis KFML(r)-husbandet Knutna Nävars revyvisa ”Det lär oss historien”, där man på känd Creedence-melodi förklarar att KFML är ”småborgarrevisionister” som aldrig kan ”bygga partiet”. Man kallar dom ”småborgarna i sosse-KFML” och förklarar att ”förbundet stärks av kampen mot högeravvikelser”.

Det är kanske den roligaste låt som förekommit i en svensk revy nånsin. Helt oavsiktligt.

Annars jobbade KFML mycket inom genren ”personangrepp”. I sin egen tidskrift Klasskampen skrev KFML(r) om Nils Holmberg, redaktör för KFML-tidskriften Gnistan:

Nils Holmberg har vid flera tillfällen klart givit uttryck för att han betraktar tidningen som sin privata egendom. Omtalas ska här endast ett exempel på denna hans småborgerliga inställning.

Vid ett möte i Göteborg med arbetsutskottet, företrätt av [—] Gnistans redaktion och Göteborgsstyrelsen föreslog snikusen Holmberg och hans likaledes oborstade hustru att mötesdeltagarna skulle aväta en middag på en finare restaurang för de pengar som fanns i Gnistans kassa. Förslaget avvisades bestämt av företrädare för den proletära Göteborgsavdelningen och betecknades som värdigt en förpuppad arbetararistokrat.

(Citerat av Torbjörn Säfve i Rebellerna i Sverige, 1971).

Och man fortsatte med att direkt rikta sig till snikusen Holmberg – ”snikus” är uppenbarligen ett skällsord helt i paritet med ”revisionist” – som påstods ha förskingrat medel ur partikassan:

Nils Holmberg, den revolutionära rörelsen har spytt upp dig ty du är varken kall eller varm. Du är en ljum kälkborgare med en tanke, en föresats och en paroll med vilken du har gått fram, går fram och kommer att gå fram: ”Fram för Nils Holmberg!” Din politiska begravning bevistade du på vårt senaste avdelningsmöte. VILA I FRID!

Annars handlade det mycket om att utmåla KFML-ledningen som förrädare – men framför allt mesar. KFML:s ordförande Bo Gustafsson berättar i boken ”De svenska maoisterna”:

När de brutit sig ut kallade de mig ”Bo-charin” efter Bucharin som Stalin rensat ut för högeravvikelser och sade att för Sköld Peter Matthis (en annan proffskommunist, tillika ögonläkare, bloggarens anm.) var kommunismen lika med att hjälpa gamla tanter över gatan. De hånade inställningen att tjäna folket. En riktig kommunist skulle vara ”stålhård”!

I Klasskampen gjorde man också en festlig karikatyr över KFML-ledningen Gustafsson-Matthis-Kurt Lundgren, där man drev med dessas töntiga scoutrörelseåsikter. Ledarna – ”den högeropportunistiska akademikerklicken” – har pajaskostymer med bjällror och veckade narrkragar, river sönder KFML:s grundsatser och viftar med löjligt blygsamma krav av typen ”Regelbundna turer till Valsätra”.

Under detta finns ett brev direkt riktad till ledningen:

Kamrater!

Det var oss och avdelningens medlemmar ett stort nöje att på vårt senaste avdelningsmöte få se och höra docent Gustafssons, adjunkt Lundgrens och doktor Matthis’ politiska taskspelarkonster.

Många medlemmar har vittnat om att de inte haft så roligt sedan de som barn sett de roliga bröderna Marx på film. Vi förstår nu att arbetsutskottets medlemmar inte har den store revolutionären Karl Marx’ teorier som grund för sitt handlande, utan att de i stället försöker härma de roliga bröderna Marx. Vi vädjar till arbetsutskottet att till vårt kommande avdelningsmöte sända ner de övriga utskottsmedlemmarna på det att dessa kamrater skall bidraga till underhållningen på mötet och höja den till den nivå som de ovannämnda kamraterna lyckades med.

Det har kommit till vår kännedom att förra utskottsledamoten Asa Hallström nu befinner sig i Stockholm. Vi anser att det kunde vara skojigt om även hon kunde komma till mötet, då ryktet nått oss att hon kan ackompanjera er på flöjt.
Kamrathälsningar!

För det proletära centrats styrelse enl. uppdrag, Jan Tollin.

Ytterligare en arbetsmetod i KFML(r):s viktiga kamp mot KFML var – våld. KFML-aktivisten Harald Holst berättar:

De stora biffarna bland r:arna skaffade sig fjäderbatonger och hade dem under tidningen när de sålde Proletären. ”Man vet aldrig när det kommer en klassfiende”. När jag sålde Gnistan på Frölunda torg blev jag nersparkad av en storväxt r:are. De ringde hem till Ingbritt, min dåvarande fru, och sade att hon inte behövde vänta mig hem.

Ett samtal som säkert gjorde Ingbritt illa till mods.

Det var säkerligen inte roligt att utses till ”klassförrädare” av en västkustpöbel med självutnämnt åsiktsmonopol, men några decennier senare sitter jag mest och kluckar. Hur många personer handlade detta om? Hur många kunde tänkas engagera sej i en politisk kamp som så uppenbart handlade om ett göteborgskt lillebrorskomplex och vanligt hederligt maktbegär?

1970 ställde KFML upp i riksdagsvalet och fick mindre än en halv procent (21 132 röster). Den första reaktionen efter ett sånt nederlag var alltså att börja spotta på partiledningen och bilda ett NYTT parti. Som om det rimligen skulle kunna få fler röster.

KFML(r) – som givetvis bytte namn så småningom, till KPML(r) – är själva definitionen av sjuttitalsepitetet ”tokvänster”. I sin tidning Proletären delade de ut ”månadens ishacka” till diverse högeravvikare, givetvis döpt efter det mordvapen Stalin använde mot Trotskij. Och vid Båstadskravallerna 1975 (när Sverige hade den goda smaken att spela tennis mot Chile) kunde Håkan Lahger på plats uppleva skillnaderna mellan en göteborgsk varvsstalinism och en stockholmsk universitetsmaoism:

När KFML(r):s stormtrupper ställde upp för avmarsch var det lätt att tro att revolutionen verkligen stod för dörren. Frank Baude och ytterligare ett gäng kraftkarlar ställde upp på raka led iklädda skinnjackor, några bar hjälmar, andra hade med sig olika typer av knölpåkar och tillhyggen.

När stockholmsbussarna anlände dansade Per Janse och andra kulturaktivister ut ur dem och översvämmade Båstads gator sjungande glada kampsånger, klädda i randiga velourbyxor från Mah-Jong. Det fanns så att säga en viss skillnad i attityd.
(Proggen. Musikrörelsens uppgång och fall.)

Och med facit i hand och på betryggande avstånd kan man kanske kalla dem alla tokstollar (inte minst Anders Carlberg, tvåa från vänster). Men jag kommer alltid att föredra en glatt dansande tokstolle framför en tokstolle med knölpåk.

Föregående

Män som gillar män.

Nästa

Det proletära våldet.

15 kommentarer

  1. Repoman

    People’s Front of Judea, anyone? =)

    Härligt att det finns människor man kan skratta åt.

  2. Repoman

    People’s Front of Judea, anyone? =)

    Härligt att det finns människor man kan skratta åt.

  3. Malte

    Man bildade inte ett nytt förbund för att man hade fått för få röster utan för att man hade fört fram ”femörespolitik” i valkampanjen och för att man över huvud taget ställt upp i val innan man hade en reell chans att nå mandat.

    Detta plus andra motsättningar. Kanske ser de små ut idag, men faktum är att (r) överlevde, det gjorde inte KFML/SKP. Och idag så får man leta långt och länge för att hitta något särdeles extremt hos (r). Visst, åsikterna om Zimbabwe är väl inte comm-il-faut, eller över huvud taget försvar av stater som Nordkorea eller andra ”skurkstater” men extrema? Nja, mer medelålders.

  4. Trampe

    Det lustiga (??) är att jag känner människor som inte var födda då, men som idag, på fullaste allvar, tycker att Knutna Nävars låtar är jättebra. En av dessa kamrater kallade t.o.m. Knutna Nävar för ”ett av de få proggbanden som står sig”. Hmm, ett band som hyllar Stalin och jämför sig själva med Mao-Tse Tung? Jaja, alla får väl tycka vad de vill…

  5. gurra

    håller med repoman
    där fick dom in en femetta

  6. dr. No

    Fan, Knutna nävar är ju precis hur bra som helst!

    Men det är sant att det gick åt skogen med KPML(r) sedan de slopade r:et. Mig veterligen heter de bara K nu.

    Kampmusik och kamporganisationer är ju alltid fantastiskt!

    Om du får de glatt dansande tokarna så tar jag dem med knölpåk – på det sättet lär jag snart nog kunna instifta bondskurksdiktatur i det här landet…

  7. Anonymous

    Jag (alla?) har givetvis hört om de här skogstokiga typerna förr, men du lyckats gräva fram några nya godbitar som jag inte hört tidigare. Tack för det!

    /Paul W

  8. Björn Åsman

    Fantastiskt kul att läsa om tokskallarna i extremvänstern. Född 1962 har jag egna erfarenheter av dom. jag gick en kurs i kommunism (jag kommer ej ihåg exakt vad kursen handlade om) i SKP’s regi och jag minns ett par läkare som också gick den kursen hur de ansåg att djurförsök var vidrigt och hur mycket bättre det var att testa på trasproliteriatet. Efter det gick mad i KPML:r’s ungdomsförbund SKU(ml) och där gick jag med i ett första majtåg bärandes en banderoll där det stog ”stoppa bögvänstern” (det kan ha stått ”Död åt bögvänstern). Jag blev seremera utesluten på grund av att mina föräldrar inte var proletärer och att jag visade borgeliga tendenser. Om man skall säga något vänligt om dessa människor är att det faktiskt tog mig på allvar fast jag bara var 12-13 år gammal.

    /b

  9. Mårten N

    Hur vanligt är det egentligen med tennisvåld i Sverige? I den hysteriskt roliga dokumentärfilmen ”Den vita sporten” skildras demonstrationerna kring Sveriges Davis Cup-match mot Rhodesia, troligtvis någon gång på sextiotalet.

  10. Joel

    Upp 3:15-16
    Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall , och därför skall jag spy ut dig ur min mun.

    Vackert när råkommunister använder kristen retorik.

  11. Kurtan

    Hej! Rolig post om partiet. Vart sugen på att veta mer så jag gjorde ett litet gräv. Vart en liten artikel som går igenom r:andet i stora drag. Läs gärna o skicka en kommentar.

    http://www.polkagris.nu/wiki/index.php/Kommunistiska_F%C3%B6rbundet_Marxist-Leninisterna_(revolution%C3%A4rerna)

  12. Anonymous

    Trams!
    KFML(r) överlevde och sitter numera i tre kommuner sedan 28 år. De är helylle killar!
    Vad ni pratar om är händelser för 35 år sedan , ni verkar ha grävt ned er i skyttegravarna. Men Kommunistiska Partiet har nu hjälpt Gazas barn med en halv miljon kronor , vad bidrar karriäisterna med på denna sida?

  13. Ännu skägg, men höger & kristen nu

    Som ”avfäliig” f d r-are, som sedan länge gått över till radikalhögern, så tycker jag artikeln är mycket träffande och talande. Men man skall minnas att Sverige på den tiden var MYCKET annorlunda än det är idag. Och den tiden hade också ett helt annat tyckar- och debattläge än vad vi har nu (då vi matas med att vi skall tänka PK-rätt). På flera sätt var den tiden mycket bättre än idag. Men den var också betydligt mer naiv och romantiskt idealistisk. Det är bara otroligt märkligt att titta i backspegeln och se hur så pass många människor på fullaste allvar kunde mena att stalinism var en frihetlig ideologi som handlade om den lilla människans rätt. Efter Maos död och Sovjetunionens fall kom många idealister och romantiker dock på andra tankar, om de inte gjort det innan. Till sist håller jag med dem som talar om gemenskapen hos de extrema maoisterna på den tiden. Alla som gick med togs på största allvar, oavsett vilka de var, och folk som hade de lägsta och mest undanskymda platserna i samhället kunde helt plötsligt få stå i rampljuset och spela en framträdande roll blott på grund av deras ideologiska ”förankring”. Gemenskapen och anden i deras kulturliv var överväldigande och suggestiv, även om den egentligen mest var en flykt undan den trista grå verkligheten. Samma sak kan man säga om dagens nynazistiska rörelse. Fenomenalt hur lätt det är för sådana här grupper att plocka upp sökande, trevande, missnöjda och visionsfyllda individer. Och ge dem en ”mening”. Då spelar det mindre roll sedan vad världen utanför säger. För den är livsfarlig att lyssna på och ha umgänge med.

  14. Spiring

    För ordningens skull: Anders Carlberg var inte (r)-are, han hörde till Trotskisterna som möjligen hette Förbundet Kommunist på den tiden. Och i Jan Guillous reportage om Båstad så var det just de och inte i första hand (r)-arna som gav demonstrationen en lite hårdare inramning.

    Min pappa var för övrigt aktiv i KFML och gick i och med brytningen till (r)-arna; det var i Uppsala, och han var inte ensam, så de var inte helt Göteborgsbaserade. Han, och jag tror hela Uppsalaavdelningen, blev dock snart uteslutna ur partiet av Frank Baude själv; misstänker att det var för "högeravvikelser".

    Så vitt jag kan komma ihåg (jag var trots allt i lågstadieåldern på den tiden) var ingen av de politiska vänner mina föräldrar umgicks med vare sig "tokskallar" eller särskilt "extrema". Bara ovanligt engagerade människor, som förmodligen de flesta av de som kom in i politiken via Vietnamrörelsen. Hade inte Erlander varit så FNL-fientlig, och VPK så komprometterade av de Sovjetsympatier som dröjde sig kvar, hade "extremvänstern" inte gjort mycket väsen av sig. Nu blev KFML och -r de enda alternativen för många politiskt aktiva.

  15. Ingvar Sundén

    Jo så var det. Mustigt språk var det alltid i errarnas publikationer. Fackförbundsledare fick ofta epitetet ”välgödd”.
    Dock har du fel om Anders Carlberg, som aldrig var errare utan var med i den antistalinistiska (men väl revolutionsromantiska) gruppen Förbundet Kommunist, FK. Sedan blev han socialdemokrat och satte igång ett framgångsrikt ungdomsarbete i Fryshuset.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén