Om Kalle Lind och andra gubbar

Det händer att jag tänker på Ted och Kenneth.

Det händer att jag tänker på Ted Gärdestad. Han som började spela dragspel som sexåring och skrev sin första låt ett halvår senare. Han som travade upp till skivbolaget Polar som femtonåring, möttes av Benny Andersson och strax därpå började spotta ur sig guldplattor. Han som gifte sig med Povel Ramels dotter och fick barn med Sven-Bertil Taubes ex. Han som vann Melodifestivalen och halva kungariket.

Allt gick lekande lätt för den unge Ted. Som vore han särskilt lottad när vår herre delade ut begåvning. Innan han blev popstjärna var han tvåa i landet i juniortennis. Den ende överdängaren hette Björn Borg. Tidningarna döpte dem till Teddy-Björn.

På arkivfilmer glittrar det om den unge Teds fräknar. Han rör sig spralligt, överladdad på positiva energier. I intervjuer intygar alla som kände honom då hur kul han var, vilken spontanitet, vilka upptåg! ”Jag vill va en artist, jag vill va humorist, jag vill skratta mera i skolan”, sjöng han själv.

Han hade till synes alla förutsättningar för ett lyckat liv. Hans åttiotal blir en tragedi.

Han sugs upp av en bisarr sekt där man bara får klä sig i vinröd särk. Han får hallucinationer och kastar sten på folk på stan. Han misstänks för Palmemordet. Inte av polisen, men av allmänheten. Och det går så långt att kvällstidningarna ringer hem till mamma Gärdestad för att höra om det ligger nåt i ryktet. Hon svarar därefter aldrig nånsin mer i telefon.

Och en dag går det inte längre. 41 år gammal hoppar Ted framför tåget. Tre år tidigare har han gjort comeback med albumet Äntligen på väg.

Det händer också att jag tänker på Kenneth Gärdestad. Kenneth var tjugotre när Ted blev popstjärna. De flesta tjugotreåringar befinner sig i en annan värld än sina femtonåriga småbrorsor. Inte Kenneth. Han skrev Teds texter, assisterade vid hans demoinspelning och gick med honom till Polarstudion den där gången. Åren innan dess hade han kånkat Teds racketar mellan turneringarna. Och när de var sex och fjorton följde Kenneth Ted till dragspelslektionerna.

Det finns något vackert och vemodigt i brödernas relation. Kanske läser jag in för mycket, men mellan raderna i intervjuer antyder Kenneth att Ted behövde skyddas. Kanske var Ted sårbar och ömtålig, kanske lade sig Kenneth därför som en extrahud mellan honom och världen. Teds psykiska sjukdom bröt ut när han var långt över tjugo, men kanske visade han redan innan dess – bakom fräknarna, bakom upptågen – en särskild känslighet. Kanske behövde Ted Kenneth som en navelsträng till verkligheten.

Kanske såg storebrodern från början vad ingen annan såg då: det energisprakande underbarnet betalade ett högt pris för sin begåvning.

(Ursprungligen publicerad i Faktum #152.)

Föregående

Saker man kan köpa om man har för mycket pengar 1: NP Möller-merch.

Nästa

Johnny, vad gör du? Och varför är du så rå? Du är ju symbolen!

6 kommentarer

  1. Rikard

    Har du sett filmen Stenansiktet: http://sv.wikipedia.org/wiki/Stenansiktet?
    Vill minnas att jag såg den på tv21 som fanns i kabeltv-utbudet på 90-talet. Som jag kommer ihåg den var den oerhört obehaglig och surealistisk. Ted är som jag kommer ihåg det någon slags gängledare och de driver runt och terroriserar alla i ogivningen. Lite flugornas herre-känsla efter vad jag minns. Borde alltså vara en film för dig, om du inte sett den. Ledsen att jag inte kommer ihåg mer.

  2. Anon

    Man ska inte ge skuld åt sådana saker, men på det sista låter det som Kenneth bär en del ansvar för att Ted blev som han blev…

  3. Kalle Lind

    Rikard: har sett. Janne Halldoff när han var som sämst. Obehaglig, främst för sin avsaknad av försoning och minsta gnutta ljus. Däremot har jag inga som helst minnen av TG.

    Anon: verkligen? Låter det på min text som om jag vill lägga skuld på KG? Det är absolut inte min avsikt, men jag förstår inte heller hur det kan läsas så. Min bild är att TG för hela världen framstod som en gladare lax än han var. Den ende han aldrig kunde lura med sin leende framtoning var KG. Ingen skugga över någon. Vi gör alla vad vi måste göra. Det handlar om att härda ut och det kan aldrig bli banalt.

  4. jimb

    Såg något soffprgrm, under den sista tiden han levde, där han med stöd av Schaffern och någon mer gjorde ett ’prat’ om musiken och karriären och såg hur svårt det var för honom att ens befinna sig i det och den han råkat bli…När han dog dök det först upp ett aftonblad att han var död och först längre berättas det om pendeltåg och om det var Helenelund han valde att stiga avpå….Jag var då själv patient på m86 Huddinge Karolinska och söta Laila som var mentalvårdare (ful titel) kom med sensationen ’Titta, Ted Gärdestad är död’ bläddrar upp bladet och inser att det här kan/får hon inte trumpeta ut och prata med oss dårar om men wtf…Men han mådde på det där viset när den och det som man själv är och allt ser ut att vara inte är uthärdligt.Det är nu man provar riktigt knark typ. Vet inte om det är så bra, men Ted klev av på Helenelund en dag.
    Kommer komma efter och du med men det kan man ju grunna ihjäl sig på så jag sätter på kaffe istället…å bulle…

  5. Andreas

    Bra beskrivet tycker jag. Precis så har jag också uppfattat brödernas relation. Jag är 72.a och har således växt upp med Teds musik. Nu när jag hör honom på radio blir jag glad men känner ändå ett stort vemod.

  6. Henrik Willstedt

    Hej Kalle!
    Jag är född 88 och har alltid gillat Ted. Jag vill minnas att coola killa med cool musiksmak tyckte jag var väldigt töntig som gillade Ted. Nu i.o.m. hans kommande 60-årsdag så upplever jag nästan att hans popularitet ökat något i även lite mer "creddiga kretsar". Vet du om Ted ansågs om lite fjompig musik eller var det bara i en viss ålder som mina jämnåriga såg ner på den musiken?

    Vill exempelvis minnas att jag hört av mor o far att ABBA var så oerhört avskydda av 68-gänget.

    Intressant det där när en subkultur går från att ogilla, till neutralitet till att hylla en artist eller en genre. (Ex. Proggare som blivit höger med åldern osv)

    Tack för en fantastisk podd och ursäkta eventuellt dravel, är lite jetlaggad.

    Med vänlig hälsning,
    Henrik

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: