Om Kalle Lind och andra gubbar

En Bellmanhistoria.

I senaste numret av Populär Historia citeras ur ett samtida vittnesmål om Carl Michael Bellmans sista (beskrivna) föreställning 1794. Skalden sägs ha gett ett förvirrat intryck – tankarna går till Per Oscarsson – och förefallit apatisk. Han inledde lite odramaturgiskt med att sjunga en mycket sorglig visa om Gustav III:s ryska krig, som fick publiken att falla i gråt över stupade män och en död monark.

Efter en stund kom någon på den briljanta idén att hälla i Bellman brännvin, varpå han snart sprallade upp sig och började härma diverse blåsinstrument och hojta slumpmässiga fraser på tyska som i the good old days. Publiken? Såg de patetiken i en slagen man? Såg de att kruset var en krycka och att Bellman bokstavligen sjöng på sista versen? Nej för håken – de skrattade ”mer än de orkade”.

Det som fascinerar mig mest är dock att ögonvittnet beskriver Bellmans ”besynnerliga” klädsel: svartgrönrandig frack, gula strumpor och ansiktspuder. Och visst, jag hade hellre blivit påsatt av min grannes schäfer än visat mig offentligt i något så bisarrt, och visst luktar det skenande galenskap och Peter Siepen om vartannat. Men rimligen såg killen som kallade Bellmans paltor besynnerliga själv ut ungefär så här:

Och då kan man ju fundera på om det kom från rätt arsle.

Föregående

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker del 4.

Nästa

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker del 5.

2 kommentarer

  1. Urban

    Detaljen med ansiktspudret är nästan konstigast för det upplever jag som rätt ”normalt” för tiden, men det kanske kommit ur mode eller ansågs kontrasterande mot hans övriga helcrazy uppenbarelse.

    I den ständigt rasande diskussionen om ”högt och lågt” är det skönt att minnas att Sveriges bäste författare var ett egensinnigt fyllo som framförde andras melodier med egna texter om vikten av att supa, nuppa och dö i lungsot.
    Dock utan att det nödvändigtvis gör hans moderna efterföljare bättre.

    U.J.

  2. Urban

    Detaljen med ansiktspudret är nästan konstigast för det upplever jag som rätt ”normalt” för tiden, men det kanske kommit ur mode eller ansågs kontrasterande mot hans övriga helcrazy uppenbarelse.

    I den ständigt rasande diskussionen om ”högt och lågt” är det skönt att minnas att Sveriges bäste författare var ett egensinnigt fyllo som framförde andras melodier med egna texter om vikten av att supa, nuppa och dö i lungsot.
    Dock utan att det nödvändigtvis gör hans moderna efterföljare bättre.

    U.J.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: