Om Kalle Lind och andra gubbar

En elitists bekännelser.

Jag jobbade ett antal år med att göra ett s.k. humorprogram i P3. Det hette Hej domstol! och var bitvis s.k. ”smalt”. Det vill säja att vi pratade om Sven Wollters bakgrund inom KPML(r), Vilgot Sjömans film Tabu samt Somalia.

Jag har efteråt insett hur privilegierade vi var, som fick månadslön och en rikssänd kanal till förfogande i en tid där alla yrkesverksamma humorister åläggs att hitta Minsta Gemensamma Nämnaren.

För varför skämta om perifera och komplicerade ämnen, som kanske rentav kan reta lyssnarens nyfikenhet, när man kan skämta om sånt som alla känner till och därmed bekräfta lyssnarens lättja?

Varför göra det svårt (=utmanande) när man kan göra det lätt (=simpelt)?

Under årens lopp har jag varit inblandad i diverse diskussioner om hur mycket bakgrundsfakta man måste ge publiken. När Hej domstol!-konstellationen gjorde nåt lajvframträdande insisterade en i gruppen på att man inte bara kunde säja ”Horace Engdahl” utan måste säja ”Svenska akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl”. Jag blev sur och kontrade på ett mycket barnsligt vis med att gå runt resten av dan och säja ”vill du ha frukten äpple?” och ”nu går jag på rummet toaletten”.

En annan gång har det nästan blivit blodvite när mina kollegor inte tyckte att den nära vänskapliga relationen mellan Björn Skifs och Bengt Palmers är common knowledge. Jag menade väl i min tur att man måste ha levt i en annan galax om man har missat att Palmers varit involverad i allt från Michelangelo till Drömkåken, och att jag bara uppträder för människor i den här galaxen.

Skämtet ändrades att handla om Oldsberg och Björn Hellberg. Vilket jag fortfarande inte tycker är lika roligt.

Jag har genom livet tvingats inse att mina referensramar inte är desamma som andras. Det händer fortfarande att jag i nåt socialt sammanhang kanske skämtar om att Carl Bildts dotter heter Blanceflor – och möts av nästan skrämda blickar: ”Hur vet du det? Hur kan du hålla reda på sånt?”

Som att det är jag som är den konstiga som har lagt nåt på minnet som hela landet faktiskt pratade om för inte mer än sjutton-arton år sen. Som att det är de som inte känner till namnet på utrikesministerns avkomma, och framför allt tycker att det är HELT SJUKT att nån gör det, som är de normala.

Denna attityd hos mej – och denna attityd hos andra – gör att jag aldrig kommer att kunna skriva humor som blir bred. Jag tycker nämligen att det man kallar bred humor är tråkigt.

Det här kan man kalla snobbism och elitism om man vill. Men jag hävdar med bestämdhet att humor bygger på ett överraskningsmoment. Skämtar man bara kring välkända och välbekanta ämnen ur veckans nyhetsflora så blir man som tittare inte överraskad. Man har ju själv stått vid vattenkylaren och chit-chattat om melodifestivaler och Reinfeldt hela veckan.

Den sortens humor kan säkert bli ett slags lägereld som hela svenska folket kan samlas kring för att få bekräftat att de gjort samma analyser som etablerade gagwriters. Men det kan aldrig bli särskilt roligt.

På hjärntrusten bakom program som Hey Baberiba! lär de ha en ”hänga-ut-från-ett-flygplan”-regel om skämt kring kändisar. Man får alltså inte skämta om folk som snittittaren inte skulle känna igen om man såg dem hänga ut från ett flygplan i luften.

Med påföljd att alla skämt handlar om kungafamiljen, Carola och Persbrandt.

Egentligen tycker inte jag min hållning är elitistisk. Jag tror med bestämdhet att folk vet mycket mer än vad de tror. Mannen på gatan, Nisse i Hökarängen och Gittan Bingo känner visst det till Horace Engdahl och Bengt Palmers. Och jag tror att de blir smickrade av att nån gång få utlopp för de kunskaper som de lagrat i medvetandet.

Föregående

Six-degrees-of-Kevin-Bacon.

Nästa

Människor som gått till överdrift: Stig Larsson.

19 kommentarer

  1. Anonymous

    Hej
    Gunnel Blanceflor minns jag att det var!

  2. Isa

    Fast jag tyckte ni var duktiga på att ha med ”mindre kända” människor i Hej! Domstol. Alla minns väll Walburga Maria Helene Elisabeth Franziska Habsburg Douglas, född von Habsburg-Lothringen.

    skämt om att Leif pagrotsky är kort får mig att domna inombords…

  3. Anonymous

    Hej
    Gunnel Blanceflor minns jag att det var!

  4. PDW

    Jag tycker rent generellt att skämt blir bättre om de på något vis handlar om Lars-Erik Lövdén…. däri kanske finns en del av förklaringen till varför du och jag kommer överens.

  5. Anonymous

    Hej Karl,
    Vem är Bengt Palmers?

    Mvh
    D

  6. Thomas E

    Jag tycker att Monty Pythons Summarize Proust sketch är rolig, men extra rolig var den ju när jag såg den i sällskap med en amerikansk utbytesstudent som inte fattade nånting. Faran med smal humor är väl att man skrattar mer för att man tillhör innegänget som känner till Proust och Palmers än för att det är roligt.

  7. Anonymous

    ”Innegänget som känner till Palmers”. Det där måste vara ett paradoxt uttalande värdig en avhandling inom praktisk filosofi.
    D

  8. Kalle Lind

    D: du understryker ju lite grann min tes där. Palmers är inget udda, svårtillgängligt och obskyrt. Han är allmänbildning. Varmed inte menas sånt som man måste veta, utan sånt som ganska många faktiskt vet.

  9. Emil

    Hej Domstol var humor på riktigt.

    Jag ska även passa på att berömma er för Hej Rymden!
    Jag antar, lite försiktigt, att det var ett barnprogram, men skrattade gjorde jag. Definitivt.

    Något nytt projekt på gång?

  10. Medelklassman

    Var inte det en grej det famösa Killinggänget gjorde till sitt motto? Ju mer obskyra referenser och så kallad name-dropping man hade med, desto bättre. I någon tidig sketch nämner de till exempel Sonic Youth-medlemmen Thurston Moore och i Fyra nyanser av brunt skojas det med en liten trägubbe som föreställer Hadar Cars. Det fick de aldrig skit för, även om en stor del av publiken säkert missade den hysteriskt roliga detaljen. För de som missade denna sublima humor kunde ju garva åt Robert Gustafssons bräkanden istället. Alla fick påsar.

    Jag håller i alla fall med. Man måste våga vara smal och inte underskatta publikum. Det finns inget värre än när man drabbas av TV4:s minsta gemensamma nämnare-produktioner. (Det gäller alla program de gör.)

  11. Kalle Lind

    Emil: det stora problemet med Hej rymden var nog att vi inte ville göra ett barnprogram, men att alla ändå trodde att vi gjorde det. Det där kan vi prata mer om nån gång i framtiden.

    30+: det är helt korrekt att alla Gustafssons gubbar i Manegen-programmen, NileCity och Percy tårar var döpta efter poprelaterade människor Andres Lokko gillade (Bill Drummond, Peter Tosh, John Peel). Däremot är det nog inte sant att Killinggänget aldrig fått skit för det: dom har ju sen dag ett kallats just elitistiska, känslokalla, innehållslösa, internskämtare och innerstadsfenomen. Vilket så klart är en helt riktig analys – även om man faktiskt inte behöver se detta som negativa omdömen.

  12. Nonsensakuten

    Stå på dig. Det är vi som är normala. De som inte känner till Hadar Cars eller Tjadden är de onormala.

  13. Ströbaek

    I filmen ”Funny Bones” finns en sägning som håller ihop det du har sagt. Kontentan är att: Antingen vågar du göra piruetter på scenkanten, vågar vara unik – du kan vinna publiken stort, eller falla, och då faller du brutalt.
    Eller så kan du som alla andra stå och göra piruetter längst inne på scenen – alla har sett det och det gör inget om du faller.
    Det är ett val man gör.

    Mycket bra skrivet om ”utanförskapen inom humor”!!!

  14. Ströbaek

    Jo, jag vet vem Bengt Palmers är. Och det är mycket roligare än ”På spåret”-gubbarna.

  15. Tobias

    Hatten av för ett skarpt inlägg!
    De breda penslarnas tyrrani sitter i förarsätet på tv-kanalerna. Folk kan mer/fattar mer/vill mer än vad ängsliga projektledare hajar.

    Tobias P

  16. Ulrika Good

    Jag tänkte bara ta ner det där elitistiska lite ;-), genom att säga att min (då) tolvårige, högst normale son älskade Hej Domstol och lyssnade på varje avsnitt typ 68 gånger i sin pod. (Nu lyssnar han på Pang Prego istället.)

  17. Heinrock

    Jag blir så glad att du finns. Mer! Mer!!

  18. Qrill

    Jag älskar också den smala humorn. Ibland blir jag helt frånställd men oftast känner jag igen karaktärerna som togs upp (är nu blott 20 år och var ca 16-18 när radioprogrammet gick). Dessutom tycker jag det var bra att ni tog upp personer som jag inte kände till. Detta gjorde att jag började söka upp personerna. Att hej rymden blev ett ”barnprogram” tror jag snarare låg i att SVT sände programmet precis efteråt. Ungefär som att nu är klockan 19 och nu är bolibompa slut men för de som är lite äldre följer nu (valfri ungdomsserie för 10+ åringar t.ex bullen). Hade ni fått den turen att sända kl 20.00 tror jag inte att ni hade fått stämpeln som barnprogram. Om jag inte minns fel sändes inte Nilecity 105,6 under före kl 19.30. Men det vet nog ni äldre som inte läste bamse i kombination till Nilecity

  19. Excelsis

    Läser igen lite på en trevlig blogg. Lite relaterat har jag blivit mycket förvånad när man ser dokumentärer om Simpsons (vilket jag gillade skarpt innan family guy bröt mer mark och gjorde Simpsons "smålustigt"), och alla amerikaner verkar uppskatta i första hand slapsticken i serien. När "sveriges roligaste man" Robert Gustafsson, snörvlar och ramlar i tv infinner sig samma känsla av tomhet. Eller som när -valfritt ord- och jäkelskap med Stefan & Krister med vänner går på tv… Det är kanske helt enkelt att bildning är jobbigt och svensken i gemen inte gillar det som är jobbigt.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén