Om Kalle Lind och andra gubbar

En maoist, en stalinist och Bellman.

Samlingsalbumet med Bellman är den enda serierelaterade bok jag äger där Jan Myrdal skrivit förordet. Det är inte att undra på; Myrdals husblaska Folket i Bild/Kulturfront specialbeställde serien av Jan Lööf, förmodligen i syfte att skapa en yttrandefri, folkkulturell och antiimperialistisk originalserie (föreningen FiB/Kulturfront hade yttrandefrihet, folkkultur och antiimperialism som sin plattform).

I den allra första sidan förekommer dessutom Mäster Myrdal himself (missvisande nog till höger i bilden). Han blev säkert smickrad även över den uppmärksamheten:

Bellman är rolig att läsa även 2008. Dels för att de politiskt färgade skämten är ganska fyndiga fortfarande, och dels för att sidorna blir till en provkarta på allt som stavas sjuttital. Här förekommer tidstypisk arkitektur:

Här förekommer tidstypisk teveunderhållning (avporträtterade är så klart Östen Warnerbring och Putte Wickman; bakom tevekameran springer programledaren Bosse Teddybjörn – dvs. Bo-Teddy Ladberg):

Här förekommer tidstypiska diskussioner inom en tidstypiskt fragmentiserad vänster:

Här förekommer tidstypiska diskussioner – och tidstypisk barnavård! – inom allmänvänstern:

Här förekommer tidstypiska narkomaner:

Här förekommer tidstypiska upplopp mellan revolutionärer och snutar:

Och inte minst finns här tidstypisk underhållning så som den såg ut sen pornografin släppts fri:

Jan Lööf hade tidigare blivit ovän med sina syndikat när han stoppat in för många Castro-referenser i äventyrsserien Felix. Nu blev han ovän med FiBbarna för att han stoppade in för lite politik och var ideologiskt otydlig. Han gick rakryggad därifrån för att istället göra världens bästa bilderböcker och spela Janos i De Geer-Alexanderssons Tårtan.

Efter att ha slentrianritats av diverse klåpare hamnade serien till slut i händerna på Hans Lind och Per Johannesson. Det är att svära i kyrkan, men jag hävdar att Linds seriesidor är åtskilligt skarpare än Lööfs – och det säGer jag inte bara för att jag råkar vara hans systerson.

Sidorna tar lika metodiskt upp den ena aktuella samhällsfrågan efter den andra – hormoslyrbesprutningen av banvallarna, reklammuzak på snabbköpen, bingo, arbetsmiljön – och bilderna är proppade av fyndigheter och sidoskämt. Den glöggdrickande polisen är så klart ett porträtt av Sigge Fürst, känd som konstapel Björk i Kalle Blomkvist-filmerna:

Kapitalisterna är förstås lika parodiskt onda som Krösus Sork, men i sarkasmerna mot skyddsombud och arbetsplatsdemokrati finns åtminstone inspiration:

Interiörerna från tidningen Vänt i häcken andas av samma slags bonnieropportuna sjuttital som Jan Guillou (jämte Myrdal den mest namnkunige FiBbaren) angrep i Det stora avslöjandet, veterligt hans enda läsbara bok med fantastiska skildringar från hans tid på Den Andra Fibban (dvs. FiB/Aktuellt).

Det står en sky av undertröjor, mässingssmycken, mockabrallor utan nån kalsong, mycket hår, hög musik, flimmer och ett jävla hålligång om bilderna. Samma insmickrande folkhemskhet som byggde Stikkan Anderssons image. Som soundtrack kan man tänka sej dansband som ser ut så här.

I serien får de utsända journalisterna – som själva gissningsvis frekventerar hak som Vickan och Alexandra – visa sina aningslöshet gentemot Det Riktiga Folket och dess referensramar:

Då och då kan vi påminna oss om att sjuttitalet inte bara var medelklassvänster, Clabbe af Geijerstam och öststatssåssar. Då som nu fanns fascistoida grupperingar – ett käckt gäng som hette Demokratisk Allians gjorde det till en sport att störa vietnamdemonstrationer – och ett starkt motstånd mot de afrikanska ländernas samtida frihetskamp:

Och långt innan FRA och IPRED fanns LTO och IB – åsiktsövergrepp, åsiktsregistrering, åsiktsrepression – som upprörde lika mycket då som nu:

Jag har ingen aning om hur man får tag på Bellman-albumet nuförtiden – förhoppningsvis kommer Lööfs sidor att ingå i Kartagos pågående Jan Lööf-återutgivning – men för den som råkar snubbla på det är det en vettig investering. Givetvis inte ekonomiskt. Ingen som nånsin har haft nåt med FiB/Kulturfront att göra är det minsta intresserad av pengar.

Föregående

Den reaktionära radikalismen.

Nästa

Scen omsider.

23 kommentarer

  1. gudmundson

    Min brorson Jonas, 3, älskar att få Jaan Lööf-böcker lästa för sig när det är läggdags. Men FiB-sagan har han inte, ännu. Jag tar nog en sväng förbi antikvariatet nu.

  2. Pseudonaja

    Felix gick som serie i Vi. Både kungen och Palme figurerade i Felix. Båda figurerna var snarlika sina verkliga förlagor: Kungen var ganska oförarglig men trist. Palme var kolerisk.
    Den verklige Palme var inte imponerad. Han och Lisbet sade med omedelbar verkan upp sin prenumeration på Vi.

  3. Pseudonaja

    Fel av mig! Det var ju naturligtvis i Ville som Palme och Knugen var med.

  4. Kalle Lind

    Pseudonaja: jag vill minnas att jag skriver en del om saken här:
    http://kulturarbete.blogspot.com/2007/11/de-geer-sej-med-tiden.html

  5. Pseudonaja

    Ja se där! Har inte betat av allt du skrivit.
    Det verkar som att alla arbetade med alla i Stockholms musik- och kulturliv på 70-talet.
    Mats G Bengtsson, keyboardist i Gunder Hägg/Blå Tåget spelade ju Hilding i Tårtan. Han hörde väl tillsammans med Berger (som ju även han egentligen är konstnär), Yman och inte minst Westling till de skarpare musikerna i bandet. Mats G Bengtsson dog i cancer för några år sedan.
    Det är roligt att prata om gubbar! 🙂

  6. Kalle Lind

    Pseudonaja: dessutom var Blå Tåget-medlemmar väldigt insyltade i skivbolaget MNW, den modernistiska konströrelsen, proggrörelsetidningen Musikens Makt och, via sina flickvänner, Grupp 8. Mats G. Bengtsson återkom ofta hos Alexandersson-De Geer (t.ex. i den lysande Privatdetektiven Kant), likom Krister Broberg som var både Frasse i Tårtan och Kant. De Geer och Jan Lööf har t.ex. fortsatt samarbetet i den väldigt söta boken Örnis bilar.

  7. Kalle Lind

    Pseudonaja: dessutom är Carl Johan De Geer buksvåger med Björn Afzelius, apropå inlägget nedanför.

  8. Pseudonaja

    Japp! Fotot av Affe på framsidan av hans andra skiva, För kung och fosterland, togs av De Geers nuvarande fru efter ett litet kuttrasju på en madrass i en rivningskåk, vilket kanske förklarar Afzelius flin. 🙂

  9. rikard

    Vet du om man kan få tag i privatdetektiven Kant någonstans, Kalle? Minns det som helt briljant och att de tvingades att ändra vinjetten från att en TV blev beskjuten till att en TV blev sönderslagen med en hammare. Ganska äckliga karaktärer var det också med i den, vill jag minnas. Var det i Kant som en kille enbart kommunicerade genom att spela saxofon, förresten (kan det bli tråkigare och mer proggigt än så)? Kanske rör ihop det här…

  10. jacobsteel

    topp! 😀 och för den som vill se mer Bellman finns lite här 1, här 2, här 3.

  11. Kalle Lind

    Rikard: förlåt sent svar, men Privatdetektiven Kant vart nog aldrig nån riktig succé (för vuxen för barn, för konstig för vuxna) och SVT – i likhet med SF – begriper inte sitt kulturhistoriska ansvar. Och liksom Tårtan – där nån på SVT Sales i alla fall begrep att den skulle kunna sälja (och dessutom utan en spänn i royalty till upphovsmännen) – förutsätter jag att SVT sitter på alla rättigheter. Så gick det till förr, när ingen kunde ana att det en dag skulle kunna gå att KÖPA film och teveserie och VÄLJA SJÄLV när man skulle titta.

  12. Anonymous

    Särskilt fascistiska var inte Demokratisk Allians.

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Demokratisk_Allians

  13. Hampus Eckerman

    Ska naturligtvis nämnas att Bellman-albumet inte är på någotvis komplett. Tack och lov har jag de andra baksidorna utrivna.

  14. Daniel

    ”Nu blev han ovän med FiBbarna för att han stoppade in för lite politik och var ideologiskt otydlig.”

    Han blev det va? Jag har alltid undrat över hur det kom sig att Lööfs R. Crumb-inspirerade storstadsserie gick i übermoraliska och antiknarkfundamentalistiska Fib/K.

    ”Särskilt fascistiska var inte Demokratisk Allians.”

    Beror ju på vad man lägger i uttrycket. De stödde en hel rad regimer och organisationer på yttersta högerkanten, plus USA. Den C. Jolin som syns på bokryggen en av högergubbarna läser var för övrigt med och grundade BSS några år senare.

  15. Lemmy Caution

    Jan Lööf hann teckna sju avsnitt och ge upphov till intensiv insändaraktivitet under den tiden. En del läsare gillade inte alls karikatyren av agitatören i pottlugg och glasögon, till yttermera visso hemmahörande i "kommunistgnistan". Det kanske är förståeligt om Lööf tröttnade.

  16. Ördög

    De farsartade problemen att anpassa Bellmans framtoning till FiB:s linje i övrigt uppmärksammas också av Sveriges malligaste journalist i dennes nyutkomna memoarbok "Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv". Jag hann bara kasta en hastig blick i boken innan butiken stängde igår kväll, men ska nog köpa den så fort den slumpas ut till halva priset.

  17. Feedback66

    Demokratisk Allians verkar ha varit ett gäng riktiga as, och har även en ganska tvivelaktig meritlista såhär i efterhand om man tittar på vilka som ingick. Där ingick som sagt inte bara förintelseförnekaren Cristopher Jolin utan även de personer som senare grundade den extremt osmakliga tidningen Contra (ivrig försvarare av allehanda militärdiktaturer), samt diktaturkramaren och numera Sverigedemokraten Tommy Hansson, som senare också skulle komma att medverka i Contra.
    En annan medlem (om jag minns rätt) var en av grundarna till BSS, Bevara Sverige Svenskt, Leif Zeilon.
    För övrigt beslöt Moderata Ungdomsförbundet på sin förbundsstämma i november 1973 att medlemskap i DA inte var förenligt med medlemskap i MUF, och Gösta Bohman uttryckte sin besvikelse över att föreningen "spårat ur". Det måste ju nästan ses som en bedrift i sig, att lyckas bli uteslutna ur MUF p.g.a. extremism.
    De var, kort sagt, as.

  18. Anonymous

    Whohoo!
    Bellman-albumet köpte jag för 3 kr på Esset någon gång i slutet på 80-talet. Trodde aldrig det skulle uppmärksammas…

  19. Knut Lindelöf

    Flera av seriebilderna i blogginlägget är inte gjorda av Jan Lööf. Han var först, försvann snart, men hade flera efterträdare. Den bäste var Hans Lind. Bilderna på slutet äv av honom.

  20. Kalle Lind

    Knut Lindelöf: jag vet. Om du läser texten mellan bilderna så framgår detta också. Hans Lind är som sagt min morbror.

  21. Ördög

    ”Jag har ingen aning om hur man får tag på Bellman-albumet nuförtiden” … Jag hittade det på Bokbörsen häromveckan, och fick det med posten i onsdags. Exemplaret är i nästan perfekt skick, och jag tycker inte att priset – 160 kronor – känns det minsta obehagligt. Som flitig loppis-, antikvariat- och reakund har jag inhandlat nästan alla mina tusentals böcker, seriealbum, skivor och filmer billigare än vad originalpriset var. Då behöver man inte få dåligt samvete över att ha betalat lite extra för enstaka album.
    Och nu har jag fått en jävla lust att besöka Degeberga … Känner du till stället?

  22. Kalle Lind

    Ördög: om jag känner till Degeberga? You bet. Min mor har hus några häftiga stenkast därifrån. Det var för att släkten gillade att hänga där som min morbror petade in orten i serierna. Ingen särskilt upphetsande ort, om vi ska vara helt ärliga mot varandra, men kantad av natursköna backar och vattenfallet Forsakar (känt från Äppelkriget).

  23. Örjan Wedin

    Om man får tro Jan Guillou så uppskattade inte Jan Myrdal att uppträda som porrkonsument i serien.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: