Om Kalle Lind och andra gubbar

Den reaktionära radikalismen.

Björn ”Affe” Afzelius var – enligt egen utsago – Rebell (ett epitet som även Ulf Lundell och Patrik Isaksson förärat sej själva i sina texter). Självutnämnda rebeller drar sej aldrig för att förklara för omgivningen vad som är radikalt, rita kartor, bestämma dagordning och vara bödel, polis och domare.

Stefan Jarl förklarar t.ex. utförligt i den senaste intervjuboken varför hans egna hjärtefrågor är Viktigare än Mona Sahlins engagemang i homofrågan. Peter Dalle berättade i programmet Tevehuset att en miljöfråga han var engagerad i var Angelägnare än ”trängselavgifter och allergier och jämställdhet in i absurdum”.

Som rebell har man också rätten att vara hur gnällkverulantiskt detvarbättreförrig som helst med bibehållet patos. ”Affe” har skrivit texter till rocklåtar med budskap som den mest polisdyrkande insändarskrivande skolagenostalgikern hade tyckt doftade gubbkiss.

I ”Sådan herre” förklarar han först hur världen såg ut förr:

Det var vi som gick och boxades,
det var vi som stod och joxade
med trasorna på skolgården
och dyrka’ Nacka Skoglund.
Alla ville va som Robin Hood,
man fick lära sej att vara god;
En riddare för damerna
och en hjälte för dom svaga.

Förvånar det dej, så kom hem till mej
så skall jag visa dej dom filmer som vi såg.

Förr diggade man alltså Nacka Skoglund (som f.ö. söp ihjäl sej) och då var det Bra. Förr slogs man hederligt (jfr bombningen av Dresden eller Bartolomeinatten) och Nu (dvs. efter ”Affes” skilsmässor) är det Dåligt:

Nu springer våra barn på gatorna,
nu ser dom rena rama fasorna;
Nu är det inte man mot man,
nu gäller inga hedersregler.
Nu exploderar man på en sekund,
nu kör man stövelklacken rakt i mun;
Man slår ihjäl varann och kopierar
det man sett på TV.

Förvånar det dej, så kom hem till mej
så skall jag visa dej vad kidsen tittar på.

Jag försöker förgäves hitta ironin i texten ”Gammaldags moral” (från skivan med den rättvisande titeln Tankar vid 50), men tvingas inse att karln på fullaste allvar har gått på den gamla grosshandlarmyten att det verkligen var bättre innan, tidigare, när man fortfarande fick upp den, när sekreteraren fortfarande sa ja:

Ett ord hade ett värde, ett handslag likaså.
Man efterlevde lagen från det man kunde gå.
Man hjälpte släkt och vänner, man försökte va lojal.
Och man lyssna till dom äldre för den kunskap som dom har.

Så var det då. Ja, så var det då;
Den tiden kommer aldrig mer igen.

Min åttinioårige f.d. landsfiskal till farfar kunde inte formulerat det bättre. Han berättar ibland för mej om hur rent det var på gatorna på fyrtitalet. Han glömmer därvid alltid att berätta om det där kriget när man gasade människor metodiskt som pågick parallellt. ”Affe” har också fått för sej att korruption, fiffel, centralstimulantia och sexuella avarter är nya fenomen:

Som att prästen går på horhus, att polisen säljer knark,
och att läraren står och blottar sej på kvällen i en park.
Som att dom yngre slår dom äldre, att politiker bedrar,
och att statens uppgift verkar va att skydda fifflarna.

För så är det nu. Ja, så är det nu;
Vad ska mina stackars ungar tro?

Jag associerar till en text av Hasse ”Kvinnaböske” där han med samma gråtmildhet minns Förr – ”pågarna slogs och drog fingerkrok/ och klappa´ töserna i baken” – som blivit ett förvirrat och förhatligt Nu: ”töserna klappar pågarna nu/ och alla klär sej lika”.

Innan han rycktes ifrån oss hann ”Affe” också övertrumfa sina egna gamla revolutionspekoral ”Bella Donna” och ”Renée Chardier” – låtar om olika sydeuropeiska kvinnor som ska stå vid ”Affes” sida när han ska ut i Striden – med en text där han omsorgsfullt glömmer bort varenda anklagelse han och hans marxistiska vänner under sjuttitalet riktade mot den Amerikavänlige högerorienterade politruken Palme:

Då krävde folket av ministrarna
att hålla löftena til väljarna.
Att värna ordet demokrati;
Snart värnas ingenting.
Den gången såg man som en självklarhet
att ansvar förutsätter ärlighet.
Att hålla ord var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Den gången drog sej inte medierna
för att ta upp dom stora frågorna.
Dom ville vara ett med sin tid;
Snart vill dom ingenting.
Den gången tilläts journalisterna
gå ut och engagera männskorna.
En hög nivå var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Så ritas kartan om på nytt. Så blir det fyrtiotalisten tycker rätt oavsett om det är fel. Så blir gnällighet progressivt. Så blir alla djur lika men vissa djur likare än andra.

Föregående

Risken minns.

Nästa

En maoist, en stalinist och Bellman.

3 kommentarer

  1. Jonas

    Ang. Afzelius och Palme: att omvärdera sina tidigare ståndpunkter är väl ändå den tänkande människans signum?

  2. Kalle Lind

    Jonas: att säja "jag hade fel" är intellektuellt hederligt. Att säja "jag har alltid haft rätt även när jag tyckte tvärtom" är mer tveksamt.

  3. DonQuijote

    Renée Chardier handlar om en motståndsgrupp på gränsen mellan frankrike och spanien, som under kriget hjälpte allierade flygare ut ur det ockuperade frankrike. Jag tänker på hur det måste ha känts att riskera sitt och sina närmastes liv för att rädda andras, mina ögon tåras när jag hör den här låten, och jag hoppas, i vår sönderkapitliserade värld, att dessa ideal alltid kommer att finnas kvar och realiseras när det verkligen inte finns mycket annat att hoppas på, än den lilla men starka människans kraft att agera!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: