Om Kalle Lind och andra gubbar

En sak som kanske hade varit rolig i radio.

Mellan 2003 och 2006 var jag anställd som programmakare på Sveriges Radio. Jag var en av medskaparna till P3-programmet Hej domstol!, ett program som till formen skulle vara en alternativ rättsinstans men som snart blev en avstjälpningsplats för skaparnas allehanda infall. Jag spelade progg, Ola Norén klippte långa filmiska sketcher med Dick Harrison, Valle Westesson skrev låtar om pizza, Jesper Rönndahl pratade med mycket saliv i munnen.

Inte sällan saknar jag radiomediet. Förhållandet verkar inte vara ömsesidigt så jag får väl sitta här och glo bittert på min gamla transistor. Det fina med radio, jämfört med film eller teve, är att det bara är att göra det. Får man en idé så är det bara att verkställa den. Man behöver inte ta hänsyn till andras tid och budget. Man behöver inte fråga en halv miljard mellanchefer om lov. Man behöver inte skicka det till Växjö för att få en fräsch look. Steget från idé till färdig radio kan stundom vara lika kort som en hjärnsynaps.

Förr i tiden var nackdelen med radio en ständig känsla av att skriva i vatten: här satt man trots allt uppe om nätterna och glodde igenom gamla teveintervjuer med Leif Silbersky i förhoppningen att där fanns nåt roligt att klippa ut (det fanns det oftast inte), här hade man blod i avföring inför varje sändning eftersom man kommit på lite för sent att programmet var två timmar långt också idag, här drömde man om nätterna i samma blåfärgade mönster som i klipprogrammet Saw – och sen var det försvunnet ur folks medvetanden sekunden efter att det kablats ut.

Detta var innan podcasten etablerats. Vi började podda Hej domstol! 2005, dvs. att vi efter varje program klippte fram ett specialprogram utan musik (detta pga oklara Stimavtal). Jag fattade inte då varför jag skulle utföra ännu en arbetsuppgift – ändamålet framstod som dunkelt för mig – men när jag nu med en viss regelbundenhet stöter på tjugotreåringar som berättar att de lyssnat igenom alla Hej domstol!-poddar och frågar varför det inte finns fler, så är jag glad att jag lät mig övertalas.

Så ja, nu mer än nånsin känns radio som ett angeläget format. Särskilt tydligt blev det häromdagen när jag förstod att Trafikverket har en informationschef som heter Lennart Hellsing. Hade jag bara haft ett radioprogram att dumpa alla infall i, hade jag genast skrivit ihop en vers ungefär så här:

Lille Vägverkar-Lelle ville informera:
Ta det lugnt i trafiken när ni ska transportera!
Dinkelidunkelidatt!
Risk för halka i natt!
Håll i dig bak din ratt!
Annars blir du platt!
Dinkelidunkelidoj!
Och det är inte skoj!
Oj oj oj oj oj!

Sånt har jag ingen anledning att göra nu eftersom jag inte har nåt forum för slikt trams.

Föregående

Porrkriget fortsatte.

Nästa

Snusk.

7 kommentarer

  1. Jenny B

    Humorprogram på poddradio är världens åttonde underverk. Just Hej Domstol lyssnade jag ofta på under en period när jag sprang på löpband. Det var ett utmärkt sätt att lura mig själv att fortsätta springa hela programmet ut, och inte fuska och hoppa av tidigare. Fast ibland skrattade jag så att jag vinglade till. Det kunde ju ha slutat illa. Men det gjorde det inte, som tur var.

  2. Adrian

    Vet du inte bättre än att stöta på 23-åringar? (förlåt, jag var tvungen)

    Men det här med att det går fort att göra radio är väl anledningen till att hemma hos är så fint tänker jag.

  3. Pär

    Ååh, Hej Domstol. Jag lyssnade slaviskt på programmet och i min mening är det kanske det roligaste som sänts på radio. Till skillnad mot andra humorprogram på radio som ofta verkar gå ut på att prata roliga dialekter så hade Hej Domstol substans i sina skämt.

    Du får ringa runt till de andra i Hej Domstol-gänget och dra igång en podcast snarast!

  4. Göran Jacobson

    Du ringde väl åtminstone upp karlen och reciterade versen som du inte skrivit pga ovan nämnda orsaker? Trevligt rimmat i alla händelser.

  5. Paul W H

    ”Man behöver inte skicka det till Växjö för att få en fräsch look.”

    ???

  6. Paul W H

    Oj, jag ber så hemskt mycket om ursäkt för dubbelposten.

  7. Kalle Lind

    Paul: SVT – åtminstone SVT Syd – har sin designavdelning i Växjö.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: