En av proggens satirklassiker är Fria Proteaterns Bonnieroperan. Den utgjorde ett överraskande – och säkert befriande – komiskt inslag i den nävknutet gravallvarliga pjäsen Typerna & draken (1972), ja ni vet, den som handlar om hur grafikerna på Bonniers organiserar sig fackligt. Pjäsen släpptes på platta på Fria Pros eget bolag Folkkultur, och där trängs Bonnieroperan med mer klassiskt proggråa titlar som ”Rationalisering” och ”Vi skyddsombud kräver vetorätt”.
I numret träder tre patriarker – 1972 hette de Albert, Gerard och Lukas och kallades Abbe, Gerard och Lucke, idag heter de väl typ detsamma och kallas nånting liknande – fram och berättar om sin verksamhet. Gerhard lägger ut texten om sitt stora konstintresse och bröderna körar: ”fiffel och båg”. Abbe berättar om hur han värnar om det fria ordet och rabblar sen upp alla tidningar som Bonniers knäckt samt ”våra papegojor som kraxar det vi lärt dem i kör” – Rune Moberg, Hemming Sten, Per Ahlmark, Peter Himmelstrand, DN, Fantomen, Teknikens värld, Vecko-Journalen, BLM – ”Vem som än är tidningens redaktör så är det Bonniers röst du hör!”
Numrets mest berömda parti skildrar Lukas Bonnier, koncernens veckotidningsmogul och VD för Åhlén & Åkerlund. Hans verksamhet var känslig också inom familjen – enligt ett spritt citat lär hans pappa Tor ha sagt: ”Käre son, vår familj har gett det svenska folket en Strindberg, en Heidenstam, en Lagerlöf … och du vill ge dem Fantomen!”
Lika kritisk var väl inte Tor när Fantomentidningen blev en mångmiljonprodukt, men kluvenheten till Luckes verksamhet bestod inom koncernen. Ja, det var han som drog in kulorna men nej, det var inte den verksamheten Bonniers helst visade upp.
Åhlén & Åkerlund köpte upp folkrörelsens folkbildande folktidning Folket i Bild och slog ihop den med magasinet Aktuellt. Resultatet blev FiB/Aktuellt, en tidning med mycket på sitt samvete: förutom att man på sextiotalet började lägga allt mindre vikt vid reportage och allt mer på flickbröst, så var det där Jan Guillous journalistkarriär tog fart.
Gamla FiB fick hänga med i namnet FiB/Aktuellt år efter år. Man kommer att tänka på forna tiders segerfester efter framgångsrika fälttåg, där de besegrade släpas med som fångar i triumftåget (Rune Moberg, själv chefredaktör på Se, en tidning med en liknande utvecklingskurva som FiB/Aktuellt).
Målet var alltså öppet för Doktor Gormander när han med Fria Proteatern ville visa upp Bonniers som en skara hycklare:
Med fortsättningen:
Bertil Ströhm och Sven Broman utarbetade så småningom en mycket ambitiös förlagspromemoria om hur långa manslemmar och hur stora bröst Fibban fick visa och i vilka vinklar och i vilken belysning de fick fotograferas. Problemet med dokumentet var bara ett – Lektyr brydde sig naturligtvis inte om det och porrkriget fortsatte.
Kalle Lind
Tim: att den är slut är väl egentligen ett tecken på att den är slut, men prova micke@roostegner.se.
Tim
Hej å hå! var kan man beställa: Proggiga barnböcker ? perfekta presenten (på flera plan 🙂 till en bekant, men den verkar vara slut överallt?
Gubben Far
Befriande också att de angriper Bonniers på renhårigt marxistiska och moraliska grunder, inte religiösa eller rashygieniska. Eller hur är det med det? Nog låter musiken till inledningsstrofen en liten aning orientalisk? Är det en antisemitisk antydan som kommer fram där? ”Vi är en liten familj…” Jag har hört melodin förr men vet inte vad den heter. Å andra sidan är fortsättningen betryggande, gamla hederliga ”Kafferepet” av Sverker Ahde, fru Karlsson och fru Svensson och så vidare. Är det poängen i refrängen? Är det bättre att höra att man är kärringaktig än att man är judeaktig?
Spiring
Gubben Far: Du är Per Ahlmark and I claim my 5 pounds.
Gubben Far
Pja. Det kan vara Per Ahlmarks fel. Det kan också vara nynazisternas fel. Jag blev förvånad på 1990-talet att de var så många och så dumma. Men det kan också vara de idiotiska inslagen i Israels politik och retorik. Att komma som Israels ambassadör på en konstutställning i Stockholm och börja sparka sönder en installation för att den är antisemitisk. I alla fall blir jag rädd när någon säger: nu ska vi sjunga en satirisk visa om Bonniers. Något är annorlunda än på 1970-talet. Då kunde man angripa kapitalister bara på grund av att de var elaka kapitalister. Det är skönt med satir med så tydlig och entydig riktning.