De gamla kämparna från när det begav sig, åren då världen brann och svensk medelklassungdom ständigt hade brandsläckare tillhanda, tänker gärna på de där tre dagarna då Stockholms studenter vägrade att lämna sitt kårhus.
De minns att stämningen var så revolutionsröd/upptrissad att utbildningsminister Palme faktiskt tog sig till kårhuset för att försöka förklara den där UKAS-reformen som var själva startskottet till ockupationen/vägran att gå hem.
De minns också den energi och den kampglöd som präglade Anders Carlberg, sedermera initiativtagare till Fryshuset, när han höll maoistiska anföranden för församlingen och antydde att den där förlängda eftersitsen var startskottet till en svensk folkrepublik.
De minns gärna att de därefter, när revolutionen nästan var ett faktum, drog ut på stan och att en fraktion, ledd av blivande dramatikern Margareta Garpe, tågade iväg för att på motsvarande sätt ockupera Operan, medan ytterligare några gäng skulle ockupera Stadsteatern, Centralen och Konserthuset.
De glömmer dock ofta att en av studenterna som satt där och häckade hette Carl Bildt. Han var ordförande i kårpartiet Opposition -68 och var förstås egentligen motståndare till den civila olydnaden. På andra dagen steg han upp i talarstolen och talade till massorna med den där humorn som Bildt ibland tillskrivs:
Ni talar väldigt mycket om att ni står på marxistisk grund. Men jag skulle vilja veta vem som står på min blåa täckjacka.
Anders Carlberg har dock inte glömt att Bildt därefter försökte få Carlberg avsatt som mötesordförande. Enligt Carlberg blev Bildt ”nedröstad med ungefär 2000 röster mot sju”.
Bildt själv har inte pratat så himla mycket om sin tid som ofrivillig ockupant. Han har ju, till skillnad från andra närvarande, inte behövt rida på framgångar han nästan skördade i sin ungdom. Få av deltagarna i kårhuset då, maj 1968, anade väl att det var killen med täckjackeskämtet som en dag skulle bli landets store rorsman.
För övrigt lär också Ulf Adelsohn ha varit närvarande i kårhuset, liksom Jan Guillou. Så man kan så klart förstå att stämningen blev minnesvärd för de inblandade.
Anders E
Det jag minns från en dokumentär om Kårhusockupationen som vevades för typ ett decennium sedan var hur jag tänkte att det borde ha luktat dukktigt illa där och då det begav sig. Inte nog med att det var alltför många människor i en alldeles för liten lokal – väldigt många rökte dessutom alldeles oerhört mycket. Toalettsituationen vågade jag inte tänka på.
Det vete tusan om mitt Alma mater Uppsala var så värst mycket bättre. Jo förresten, det var det. Här fanns ett visst mått av självironi, och tillika essutom Sveriges bästa bandnamn någonsin:
http://www.youtube.com/watch?v=-HYilcD_cAY
Rikard
Jag har fortfarande inte fattat det revolutionära i att ockupera sitt eget kårhus? Det känns ungefär lika farligt som att ockupera sin egen lägenhet, eller? Det hade väl bara varit för Bildt och övriga högergänget att gå hem och sedan komma tillbaka nästa måndag så hade väl Carlberg och gänget tröttnat? Jag fattar verkligen inte den stora fascinationen för den här parentesen.