Ronny Eriksson syntes för det mesta i SVT på nittiotalet. Han tillhörde Namnen i Släng dig i brunnen, han gjorde de egna serierna Lid i natt och Bondånger, han var bisittare i Snacka om nyheter och den vänstriga motvikten till Stefan Grudins karikatyr på reaktionär gubbe med Viagrafixering (att det verkligen var en karikatyr har ännu inte bekräftats från centralt håll).
Sen drog Ronny Eriksson sig tillbaka dit han kommit ifrån: Piteå. Där är han skitstor. Det första som möter en på Kallax flygplats är en gigantisk bild av Ronny Eriksson, Bo Kasper och några idrottsmänniskor från bygden.
I Piteå har Ronny Eriksson haft ett band sen 1977: Euskefeurat. Det låg på is – allt ligger på is i Norrbotten – när Eriksson turnerade som ståuppkomiker, men är på banan igen. Med rötter i nån sorts folkprogg, med texter från gränslandet mellan Karl Gerhard och Ola Magnell, med ett tilltal som spänner mellan robertbrobergskt överspända finurligheter och ett naket sentimentalt countryallvar.
Trots att jag är en svuren vän av komiken, i vilken form den än visar sig, är jag mer imponerad av Ronny Erikssons allvar än av hans skämt. Skämten blir lätt av typen ”hur mycket jag än ljuger så ljuger de mer i riksdagen” och ”nu sjukskriver jag mig för att slippa äta lunch med Sven-Otto Littorin på arbetsplatsbesök”. Även om perspektivet alltid är den norrbottniske underdogens, den lille medborgarens, pinnebergarens, så glider det lätt över i lättköpt politikerförakt.
Allvaret, däremot, är genuint. Och allra bäst är kanske Euskefeurats galghumor. Inkännande historier om folk från byn som tufsats till av centralisering och urbanisering och de där krafterna som inte ens sossarna har haft makt över.
”Gode Gud i himmelen” är en nyvorden favorit från Lurv (2007). Tyrone, en lirare i mängden, alldaglig och unik, för ordet i en uppriktig men försiktigt fumlig bön:
Gode Gud i himmelen
Kommer du ihåg mig än
fast det säkert nog kan vara tjugu år sen ungefär?
Sist vi hade nåt ihop
var väl yngsta grabbens dop
och sen dess så har jag inte velat vara till besvär
Han berättar om drömmar som sprack och fruar som stack med pick och pack, på ett språk som blandar snitsigheter med prosaismer:
Mol allen o medioker
fick jag hjälp av Jonny Walker
och tillsammans grävde vi min egen grop
Den begravde jag mig i
med lögn o svek o fylleri
och sen blev det bara skit med alltihop
Jag vet sen gammalt att jag är lättrörd, men gåshuden och rycket i ögonlocken överraskade mig ändå när jag första gången hörde sångens skoningslösa slutkläm …
Gode Gud i himmelen
Idag ska jag till läkaren
men jag lovar dig att göra bot o bättring efteråt
Jag ska följa dina bud
om du käre gode Gud
gör så att de inte hittar nånting på min röntgenplåt
… som konstlöst och sömlöst glider över från djupt mänsklig cancerskräck till precis lika mänskliga vardagsdrömmar:
Om du hör den bön jag ber
ska jag aldrig synda mer
Möjligtvis, kanhända nån gång gå på trav
Då skulle det väl va okej
med ett stalltips ifrån dej
Det vore bra men se det inte som ett krav!
Som ståuppkomiker var/är Ronny Eriksson stabil, trygg, underfundig, men kanske något farbroderlig i sin framtoning. I en tid då även svensk scenhumor fått egg och några droppar syra, kan hans gamla rutiner kännas väl mycket Piteå föredragsförening. Men han är en större textförfattare än komiker, och framför allt mycket intressantare om man i första hand ser honom som Berättare.
Då förtjänar han att nämnas i samma mening som Piraten eller Lars Molin.
Anders E
Åh, Euskefeurat. Under andra halvan av åttiotalet bodde jag i Norrlands studentnations bostadsområde på Studentvägen i Uppsala. Ett lilla Örnsköldsvik/Skellefteå/Sundsvall/Kiruna/Östersund/etc i sin prydno. I just min korridor hamnade jag som medelpading av en slump bland nästan idel norrbottningar, och när vid något tillfälle Euskefeurat råkade få en hel timme i SVT var det lilla julafton. Eriksson & c:o var hos sina landsmän (länsmän?) nämligen lika stora som Abba. Och tammetusan om jag inte insåg där och då att det här var väsentligt mer än nån lokalrevyartad buskis från övre Norrlands kusttrakter.
”Pessimistkonsulten” är en evig klassiker. Punkt slut.
http://www.youtube.com/watch?v=JQX4NPUAonI
”Storswänsken” är väl dessutom mer aktuell nu än då den spelades in:
http://www.youtube.com/watch?v=-LRx9SZL91M
Men vem minns Miro Zalar idag?…
Anders E
Åh, Euskefeurat. Under andra halvan av åttiotalet bodde jag i Norrlands studentnations bostadsområde på Studentvägen i Uppsala. Ett lilla Örnsköldsvik/Skellefteå/Sundsvall/Kiruna/Östersund/etc i sin prydno. I just min korridor hamnade jag som medelpading av en slump bland nästan idel norrbottningar, och när vid något tillfälle Euskefeurat råkade få en hel timme i SVT var det lilla julafton. Eriksson & c:o var hos sina landsmän (länsmän?) nämligen lika stora som Abba. Och tammetusan om jag inte insåg där och då att det här var väsentligt mer än nån lokalrevyartad buskis från övre Norrlands kusttrakter.
”Pessimistkonsulten” är en evig klassiker. Punkt slut.
http://www.youtube.com/watch?v=JQX4NPUAonI
”Storswänsken” är väl dessutom mer aktuell nu än då den spelades in:
http://www.youtube.com/watch?v=-LRx9SZL91M
Men vem minns Miro Zalar idag?…
Gubben Far
Eller hette tv-showen ”Lid i natt”? Som han gjorde ihop med Anna-Lotta Larsson. Eller har han gjort flera? Piteås Karl Gerhard borde absolut få mer uppmärksamhet. Jag har bara hört bråkdelar av hans produktion. Måste man ringa upp honom själv för att få köpa hans sånger på skiva?
Spiring
Jag håller med, i mycket hög grad. Ronny Erikssons allvarligare sidor och sånger kommer lätt lite i skymundan. Alltså, Ronny ÄR en genuint rolig människa, och har varit det så länge jag kan minnas (jag har viss anknytning till Piteå, så jag upptäckte Euskefeurat redan när den första LPn kom) de gjorde tidigt sensation på konsertscenerna i landets norra delar, mest på grund av Ronnys scennärvaro. Hans mellansnack blommade ofta ut till ståuppkomik redan då, och folk låg tidvis bokstavligen dubbelvikta av skratt i stolarna. Och Ronny är en mycket driven textförfattare, både när det gäller innehåll och själva hantverket
men de roliga låtarna tenderar att bli endimensionella i längden. Liksom de mer politiska som, trots att jag alls inte är främmande för budskapen, stryker sin publik lite väl medhårs. Jag föredrar hans allvarligare sångtexter, en del av dem som inte har en tillstymmelse till skratt är otroligt starka. I stycken som Sjunde dagen är han inte långt efter Torgny Lindgrens mörkare berättelser.
Spiring
[fortsättning]
Det är tyvärr inte samma sak som att Euskefeurats inspelningar av låtarna är starka. Det är sällan som musik, arrangemang och framförande är på samma nivå som Ronnys texter. Ta en av hans i mitt tycke allra starkaste, Aotom taotom en berättelse om en liten människas liv som lyckas med det svåra konststycket att balansera mellan känslosamhet och sentimentalitet, ett äreminne över en gammal kvinna. Arrangemanget är det inget fel på, musikerna sköter sin uppgift väl men den gälla sången, på gränsen till falsk, gör att jag inte klarar av att lyssna på den. Det finns några få inspelningar där allt är så bra det kan bli som nämnda Sjunde dagen, Min brorsa, den existensialistiska Till Elias men ofta ger det mig mer att läsa texthäftena än att lyssna på själva skivorna. För Ronny är, som du skriver, en Berättare och en tidvis lysande sådan.
Det stämmer att TV-serien hette Lid i natt. För övrigt fanns det en föregångare till Euskefeurat som hette Contraband; där ingick både Ronny och Arn Johansson. När bandet säger sig ha funnits sedan 1977 misstänker jag att man räknar in tiden som Contraband. En inspelning med dessa finns på en samlings-EP, en tidig version av låten Euskefeurat.
Spiring
Hm. Jag har tidigare haft problem att kommentera ibland, så nu skrev jag i ett word-dokument först och kopierade in texten. Fast alla ” och – har blivit fyrkanter. Men det går väl att läsa ändå.
Kalle Lind
Spiring/ Gubben Far: givetvis hette teveserien Lid i natt. ”Glid i natt” är som bekant en av undertitlarna på Tage Danielssons och Hatte Furuhagens gamla Uppsalaspex ”Gustaf Hasa” (den andra är ”I fara i Mora”).
Nej, jag tror inte man måste ringa Ronny Eriksson. Euskefeurat har en hemsida där man till och med kan köpa den obskyra Ägge bårte katta (orkar inte kolla upp den exakta stavningen just nu). Dessutom finns rätt mycket på Spotify. Liveinspelningen ”Sista färden hem till byn” rekommenderas som introduktion.
Kalle Lind
Spiring: ja, det är ett helsicke att kommentera här ibland. Man får pröva olika trick som att inte kryssa i ”kom ihåg mig”-rutan och inte skriva in sin url och andra fullkomligt ologiska saker. Det är, som ni säkert förstår, inget jag rår över men som jag ber uppriktigt om ursäkt för.
Kalle Lind
Anders E: Ronny Erikssons förankring hos sin landsände är för övrigt ett ämne för en avhandling. Inte för att det är så märkligt – sångerna tar ju ett mycket tydligt avstamp i en norrbottnisk miljö och är som sagt välskrivna – utan för att det är så monumentalt.
När Ronny Eriksson uppträder på Norra Brunn är publiken, enligt uppgift, drastiskt annorlunda sammansatt än annars. Normalt är Norra Brunnpubliken ett mischmasch av firmafestare, folk på genomresa och några comedykonnässörer. När Eriksson uppträder består den uteslutande av norrbottningar, vilket alltid är problematiskt för de övriga uppträdande i kvällens line-up som av publiken enbart ses som störmoment.
Katarina
Trots att jag är skåning älskar jag Euskefeurat, och precis som du säger är allvaret minst lika bra som humorn. Jag kan fortfarande inte höra ”Flyktingarna” utan att storböla. Texten i kombination med den hjälplösa ilskan går rakt in i hjärtat på mig.
Spiring
En höjdare från den senaste skivan är ”Den officiella versionen”:
http://www.hadebra.nu/euske/Texter/Aldrig/Officiella.html
Tompa
Om jag inte minns helt galet berättade Ronny i ett TV-program för länge sedan att han en gång i tiden varit med i ett band som hette Tenutex Riders.
Alla som någon gång haft flatlöss inser att det är ett av de bästa bandnamnen någonsin.