De lever! Det vi främst förknippar med tanter och farbröder som levt sina liv i skuggan av den lättare musan, estradörerna, skönsångarna, tevepersonligheterna, revykungarna och revyrävarna – de fiffigt namngivna memoarerna – dyker upp igen! Och där vi minst anar det!
Jackie Ferm kan i och för sig sägas ha levt i skuggan av den lättast tänkbara musan. Hon har vikt ut sig i Slitz och gjort vad de nu gör i Paradise hotell. Men framför allt har hon levt sitt liv i skuggan av en av landets mest förhärdade brottslingar. Pappa föddes en gång som Lars-Inge Andersson och har hetat både Svartenbrandt och Lars Patrick Ferm längs vägen.
Boken har jag just fått i handen. Min recension kommer så småningom. Så länge får vi bara imponeras av att en så pass ung memoarförfattare – 24 år gammal – redan har förstått hantverket och genrekonventionerna. För särskilt mycket finurligare än så här kan inte en memoartitel gärna bli:
Andreas
Tjusigt! Misstänker att medförfattaren har ett finger med i spelet.
Det var nån månad sen nu och jag missade tillställningen men vad var din tolkning av Jens Lekman?
kulturarbete
Andreas: svårt att redogöra för i text. Jag angrep låten ”You are the light”, som handlar om hur sångens jag gör olika gränslösa saker i nån sorts kärleksrus (eller handlar den om nåt annat, jag tolkar som jag vill) genom att berätta om olika tokiga grejer man kan göra när man är förälskad: bli besatt av att det ska heta EN pm och vägra uträtta saker som står i ett pm, tycka att Klarnas betalningssystem i bra, fundera lite för mycket på om Eva låg mest med Magnus eller Brasse. Ungefär.
Som sagt: det gör sig inte riktigt i skrift. Om det ens gör sig i tal.