Om Kalle Lind och andra gubbar

För 1025 kronor blandat roligt.

Jag var och såg John Cleese på Malmö Konserthus. Han pratade om sin onda exfru och sin karriär. Han läste innantill från en fullt synlig prompter. Han berättade anekdoter om Graham Chapman och sin imbecilla mamma. Jag har läst dem förr i diverse intervjuböcker. Han visade klipp från At last the 1948 Show, Monty Python’s Flying Circus och Fawlty Towers. Jag är övertygad om att samtliga finns på Youtube. Annars står de i min dvd-hylla.

Ändå var det en fascinerande upplevelse. Det var för fanken John Cleese som stod där, 71 år gammal, med neuroserna intakta och samma obearbetade förhållande till sin mor och sin hemstad Weston-super-Mare som suttit som en motor i ryggen på honom genom en karriär som pendlat mellan Världsklass och Likgiltigt. Oaktat om poängerna är väl prövade levererades de med den tyngd som sätter sej i kroppen på genuina gamla komiker.

Tanken gick till Schyfferts fascinerande intervju med Gösta Ekman häromsistens, men framför allt till Groucho Marx legendariska framträdande i Dick Cavett Show 1969. Iförd cigarr och golfmössa bevisar Groucho där för eventuella tvivlare att han var den roligaste homo sapiens som nånsin kommer att existera. Humorn sitter i ryggmärgen, som en obetvinglig reflex, med ett absolut gehör och hantverkarens känsla för rätt verktyg till varje tillfälle.

Det spelar ingen roll om vitsarna kommit till USA med Mayflower, det spelar ingen roll om varje pausering är klockad och inrepad, schemalagd och så långt ifrån den spontanitet man inbillar sej förutsätter humor. För det känns så.

John Cleese på Konserthuset var en trött man. Det sa han själv. Han hade annat att göra än att uppträda vid ett brofäste. Han var uttvingad på vägarna av en kalifornisk skilsmässolag som anmodat honom att pröjsa x antal miljoner till en kvinna som inte längre vill ha honom. Men allt det – det jobbiga, det bittra, det smärtsamma – stöptes om till skämt. Så skrattade vi åt Cleeses i-landsproblem, dirigerade av Cleese själv.

Framför oss stod en man som haft humor som arbete, livsfilosofi men framför allt som ständig säkerhetsventil. Hade det inte blivit galna sketcher hade det blivit galna självmordsförsök. Två saker hade han konstaterat att han hade gemensamt med sin mor: 1) ingen av dem var uppfostrade av vargar och 2) svart humor. I vuxen ålder kände han för första gången nån sorts samhörighet med sin mamma när hon i vanlig ordning gnällde om sin depression och han i irritation svarade ”men du, jag känner en liten kille i Fulham. Jag kan be honom döda dej”. Ett ljud han aldrig hört förut strömmade ur telefonluren. Hans mor skrattade.

Det händer fortfarande att man möter människor som ser humor som en lägre konstform, ett sämre sätt att formulera människans villkor, en billigare väg till kommunikation. Jag kommer aldrig att förstå dem. Det finns ingenting allvarligt som inte går att göra till humor. Och nej, man skämtar inte automatiskt bort nånting. Man skämtar lika gärna fram.

1025 riksdaler kostade det alltså att få bekräftat vad jag sen länge bestämt mig för att tycka. Det var det värt, särskilt som jag inte betalade själv. Jag undrar däremot hur såna människor fungerar som hostar upp samma summa, klär sej i sina dyraste kostymer och sen sätter sej att tugga tacos och upprepa allt gubben på scen säjer till sina kompisar. Det finns ju redan en arena där den sortens figurer tagit makten. Den heter biograf.

Föregående

Gäsp.

Nästa

Ett brev som måste ha förbryllat.

8 kommentarer

  1. Mårten

    Vad menar du egentligen med sista stycket? Vilka människor syftar du på? Och vad har du emot dressmankostymer?

  2. Kalle Lind

    Mårten: vad jag menar? Att jag tycker det är ett jävla sätt att äta tacos och prata högt under en föreställning så klart. Att man vill prata sönder sin egen tusenlapp må väl vara hänt, men det går ju att vara medveten om andra människors existens.

    Och att biografer för alldeles för många människor fungerar mer som en popcorn-och-mobilcentral än en plats för att ta in rörlig film, är väl ingen särskilt kontroversiell hållning.

  3. Kalle Lind

    Anonym: jag undertecknar i alla fall mina dryga trista åsikter med namn.

  4. Anna

    Tack för tipset om Groucho! Jag hittade olika delar av intervjun på YouTobe, bland annat den här ganska rörande snutten där han sjunger "Lydia".

    Jag kan fortfarande inte riktigt förhålla mig till att han blev så väldigt dement innan han dog. Just han. Det är så ovärt.

  5. Anna

    YouTUbe ska det förstås vara. Fast YoTobe kanske är mer i Grouchos anda.

  6. Anonymous

    Dina två sista meningar var rätt dryga. Trist.

  7. Hans

    Väldigt bra skrivet! (Inte minst slutklämmen.)

  8. Petter på Rostorp

    Men vem betalade din Cleese-biljett. Som slavisk bloggläsare har man nästan rätt av veta detta?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: