Radio Nord har vi ju alla hört våra pappor prata om. Den kommersiella radiostationen som sände reklamjinglar och topplistor från båten Bon Jour i Stockholms skärgård. Den drog igång 1961, i ett medieklimat som ingen kan relatera till idag. Radiotjänsts – nuvarande SR:s och SVT:s – styrelseordförande Per Eckerberg skrev ett brev till kommunikationsminister Gösta Skoglund där han påminde om hur nazism och fascism kunnat spridas p.g.a. att staten inte strypt deras mediekanaler. Nej, jag överdriver inte. Han skrev så:

Det var flathet och ynklighet av just detta slag som, som på 1930-talet banade väg för fascism och nazism. Om regeringen inte förmår göra slut på denna ynkedom så öppnas, som jag framhållit, slussarna för kommersialiserad radio och TV helt och fullt.

Radio Nord var ett hot. Enligt Eckerberg var det ”en gangsterverksamhet”, grundat och finansierat och drivet av ”en oljemiljonär från Texas, en kusin till Nicaraguas diktator Somoza samt en skum finsk flykting vid namn Jack Kotschak”.

Eckerberg stavade, som alla andra, fel till Jack Kotschack (bilden ovan). Kotschack var visserligen finlandssvensk, men än mer en globetrotter och världsmedborgare, en man som levde på stor fot och gärna gjorde av med andras pengar. I sextiotalets början såg han vad Radiotjänst inte såg: att det fanns en ungdomsgeneration som trängtade efter att få höra popmusik. Under drygt ett år – sen blev staten/sossarna för aggressiva – tillfredsställde han denna trängtan och belönades rikligt av publiken.

En av den unga kanalen Radio Nords dj:s, tillika programchef, hette Gert Landin. Han var en tunnhårig trettiofemåring tvåbarnspappa som grundade programmen Toner för miljoner och Topp 20. I det första spelade han Mantovani och stråkmuzak, i det andra spelade han de mest sålda grammofonskivorna och lovsjöng Ballografpennan och dess förträfflighet. Han hade varit länge på public service-radion dessförinnan och skulle efter Radio Nord-äventyret återvända dit.

Denne gänglige glasögonorm kunde under Radio Nords korta tid i etern inte visa sig på gatan utan att autografjägare anföll. Ungdomstidningen Bild-Journalen och den kortlivade tidningen Pop presenterade honom i helfigur. Han hade en egen spalt – Rutan från Skutan – i tidningen Show Business. På fritiden kunde han extraknäcka med att vända plattor eller bara visa upp sig.

Det fanns yngre dj:s också på Radio Nord, men Gert Landin var en av de populäraste. Radio Nord vände sig inte bara till en ung publik, utan lika mycket till hemmafruar och bilpendlare. Så stor var efterfrågan på något som inte var föredrag och symfonier. Samma dag som Radio Nord inleder sina sändningar, 8 mars 1961, sänder Sveriges Radios enda kanal program som ”Ekonomisk gödsling” (föredrag med agr.lic. Nils Fredriksson), ”Naturfolkens kulturer” och ”Ät rätt – må bättre”. Efter klockan 17 blir det visserligen lite lättlyssnat i P2, som börjar först nu: i programmet ”Jukebox med Johan” spelar Johan Sandström jazz. Man sänder också föredragen ”Indiens öde” och ”Språket och vår världsbild”.

Gert Landin är på något vis symbolen för tidsandan. En farbror som spelade italienska schlagers och blev ungdomsidol. Inte för att han hade Det, utan för att alternativen inte hade Något.