Folk tror mig aldrig när jag säger det, men jag är inte gammal lundaspexare. Ja, jag har läst i Lund, ja, jag har en förkärlek för excentriker och udda referenser, men nej, jag har aldrig ingått i några gillen eller sällskap eller sjungit snapsvisor i stämmor eller klätt mig i klänning på scen. Som ung student föraktade jag rentav det där, kanhända som räven föraktar rönnbären, men likväl helhjärtat.

Men skriver man en bok om Hans Folke Alfredson så kan man inte gärna förneka studentlivets påverkan på hans liv och karriär och tilltal. I början av femtiotalet kom han till lärdomsstaden, och fick en av dåförtiden tretton sängplatser på det centralt belägna Thomanders studenthem, där många spex och karnevaler och andra muntra upptåg har planerats sedan dess. Efter Hasse har bland annat Stellan Sundahl och Johan Wester och Henrik Widegren bott i samma hus.

Hasse tyckte om sitt Thomanders – och Thomanders har alltid gengäldat kärleken, senast i år med en plakett på husfasaden. I källaren finns än idag autentiska medeltida kyrkomålningar som Hasse målade och krackelerade på femtiotalet.

Jag skrev utförligt om Lund och Thomanders och spexvärlden i min biografi, men orkade likväl inte knacka på hos de nuvarande tolv lärjungarna som än idag ägnar sin främsta tid åt spex och karneval och rituella umgängen. Jag satt på Universitetsbiblioteket ett Ricky Bruch-diskuskast därifrån och gick igenom Svenska Ords arkiv, men tog aldrig promenaden ner till Sandgatan för att kolla in Hasses gamla bostad från insidan. Fråga mig inte varför. Kanske var jag rädd att de skulle vara för trevliga så att jag inte skulle kunna närma mig ämnet kritiskt.

När boken väl var klar så ringde SVT och ville göra ett reportage där vi följde Hasse i hans skånska spår: från Malmö till Helsingborg till Lund till Tomelilla. Då föll det sig naturligt att knacka på hos Thomanders. Jag hade rätt. Naturligtvis var de hur trevliga som helst. Jag blev insläppt på Hasses gamla rum trots att killen som innehar rummet för tillfället inte ens var hemma.

 

Och några veckor senare var det dags för en TT-intervju, till vilken det skulle tas bilder. Återigen for vi de två milen från mitt hem i Malmö till Hasses forna hem i Lund, slet upp en dörr, travade in och mottogs med värme och entusiasm.

 

Nu var killen som bor i Hasses gamla rum – Leo Nilsson – hemma och vi utforskade det ännu noggrannare, spekulerade i hur kallt där måste ha varit på femtiotalet, noterade hur nära trottoaren och det till och från flödande livet utanför det ligger. Fotografen ville ta lite bilder där jag och killen som bor på rummet lite otvunget bläddrar i en pärm. Vi slet ner en pärm från en hylla. Det visade sig innehålla ett spex som Hasse specialskrev 1971 att uppföras just på Thomanders.

Leo hade aldrig utforskat pärmsektionen tidigare. Pärmen har med största sannolikhet stått där sedan 1971. Åtskilliga studenter har passerat Thomanders och det där rummet sedan dess. Hasses ”kammarspex” stod orört på hyllan, kanske också ospelat.

 

 

Outgrundliga äro Herrans vägar.

Jag vet inte om berättelsen innehåller någon sensmoral, annat än att den bekräftar en tes som ingen egentligen ifrågasatt: Thomanders studenthem hade en plats i den goda Alfredsons hjärta i många år efter att han lämnat det.