Ett tämligen obskyrt inslag i Hasseåtages oeuvre är kantaten ”Sven Bertil Nostin – hans liv och verk”. Den framfördes en gång, i samband med Sveriges Författarförbunds 75-årsjubileum 1968, och direktsändes då i teve. Författarparet agerade också konferencierer och i övrigt sågs på scen sångsextetten Gals and Pals, Monica Zetterlund och hennes amerikanske partner, jazzpianisten Steve Kuhn.

Det är en ganska kul sak. I Svenska Ords arkiv kan vi inledningsvis följa duons första spånanteckningar kring en fiktiv författare och hans levnadssaga. Levnadssagor skulle de som bekant ge sig på fler gånger, mest ambitiöst i Picassos äventyr (1978).

Det genom-gående skämtet är, för den som inte har 1968 års glasögon med sig i innerfickan, att Sven Bertil Nostin genomgående har varit fel man på fel plats och konsekvent satsat fel summa på fel häst.

Man kan notera en sorts distanserad skepsis till Svenska Akademien, en församling som för Hasse och Tage nog främst framstod som löjeväckande i sin uppblåsthet och förkonstling. År 1968 har Svenska Ord i någon mån bjudits in till parnassen – de har skrivit för Dramaten, Hasse har fått en roll hos Bergman, de diskuteras på kultursidorna i lika hög grad som nöjessektionen – men de gör vad de kan för att inte bländas av guldpläteringarna.

Från anteckningarna kan vi sedan följa kantatens väg till manuskript. Vid den här tiden har Hasse och Tage alltmer etablerat sig som duo. Så var inte fallen den första tiden: i de tidigaste revyerna och tevesketcherna, för att inte prata om radioprogrammen dessförinnan, är Tage ingen självklar scenpersonlighet. Oftare agerar Hasse mot en Carl-Gustaf, en Martin Ljung, en Gösta Ekman, en Birgitta Andersson, medan Tage håller i det praktiska och endast undantagsvis träder fram och krumelurar sig. Det är som om Tage behöver tid på sig att erkänna för sig själv att även han trivs i rampljuset.

Sång-texterna i kantaten om den icke-existerande Sven Bertil Nostin tar upp olika aspekter på vad som rörde sig runt en skriftställare under efterkrigstiden. Här var Hasse och Tage de perfekta uttolkarna: de var ju inte bara narrar som stod bredvid och iakttog, de hade ju också egna erfarenheter av förlags- och författarbranschen.

Duetten mellan författaren och förlaget är en djupt känd skämtsamhet om en relation som båda parter tjänar exakt lika mycket på, med det lilla förbehållet att den ena tjänar mer.

”Inspiration” – inte citerad här men väl i den där biografin jag tjatar om – skildrar  skaparens  vedermödor  och rimmar avslutningsvis  ”inspiration”  på ”en flaska Kron”.

”Sudda” alluderar på den våg av förment frigjordhet som gick genom sextiotalskulturen.

”Du min Heimskringla” är jag särskilt förtjust i: finförfattarens försök att verka i den folkliga svensktoppsgenren utan att göra avkall på sin snobbighet (Lex Lars Forssell).

”För ointellektuell” visar vad jag tror främst kommer från Tage: ett påtagligt och vid tiden inte särskilt spritt intresse även för kvinnan bakom det manliga geniet (jfr en text som ”Donna Juanita” eller Fatima Ekmans uppgörelse med Playboy-kulturen i revyn Lådan).

Och så slutar jubileumskantaten som den började: med ett skämt.

Kantaten om Sven Bertil Nostin och hans liv och verk tillhör som sagt de bortglömda alstren i Svenska Ords produktion. Det nämns, om alls, parentetiskt i översikterna. Med all rätt, om man bara avser att lyfta fram det som spreds, diskuterades och fick klassikerstatus. Bara med viss rätt om man vill peka på hantverkskunnandet hos de båda folkligt förankrade ironiska akademikerna.

Föreställningen gjordes bara en gång, och skulle strax vara bortglömd, men det är inget skäl att slarva med något och bara hänvisa till gamla framgångar.