Ian Wachtmeister slog igenom med buller och bång som gäst hos Hagge 1989. Han gjorde en monolog som Karl IX, imiterade Erlander, var frispråkig (= han pratade skit om riksdagsmän) och jämfördes av Hagge Geigert rentav med ”John Clejs”.
Publiken uppskattade uppenbarligen bekantskapen:
Två år senare fick han utdelning för sin charmiga personlighet: 6,7 procent av Sveriges röstberättigade röstade in honom och en tivolidirektör från Skaraschlätta i Sveriges styrande församling. De fortsatte alltjämt visa hur härligt festliga de var. Har man drygt åtta minuter över och är utrustad med stort tålamod kan man ta del av deras Grevinnan & betjänten-pastisch här.
Greven och industrimagnaten lyckades uppenbarligen prata till fölket, vilket han faktiskt benämner ”verklighetens folk” i Hagge-intervjun. Tjugo år senare försökte Göran Hägglund göra uttrycket till sitt.
Vid Hagge-intervjun hade Wachtmeister redan gett ut sin första satirbok: Ankdammen. Den skulle i rask takt följas av Elefanterna, Krokodilerna och Grodorna. Sen tog djurliknelserna slut.
Böckerna är mer eller mindre illustrerade av samma tecknare, Margareta Bergner Samuelsson, som jag gissar är ett barn.
Det är ganska röriga böcker, låt oss neutralt kalla dem ”associativa”. De består av en salig samling texter, en del allegoriska (den blå krokodilen, den röda krokodilen, krokodilen med blåklintsögonen och den vita krokodilen Alf), en del debatterande (ett kapitel heter ”Westerberg – ett kapitel för sig”). Den mest sanningsenliga genrebeteckningen vore nog ”hopkrafs från skrivbordslådan”, men låt oss för enkelhetens skull kalla det ”satir”.
Satiren riktar sig främst mot maktfullkomliga riksdagsmän i allmänhet och kommunistkramande sossar i synnerhet. På baksidan till Elefanterna (1990) berättas om hur svenska socialister (=Ingvar Carlsson) slår runt med ”Ceaucesco och Fidel Castro”. Korrläsaren har varit ungefär lika entusiastisk inför sitt uppdrag som författaren.
Ett särskilt festligt kapitel heter ”Den främre Orienten” och beskriver en orientalisk basar med mörkhyade muslimer som säljer knark och säger ”micket pillig”, och som visar sig vara Sergels torg.
Ebbe Carlsson-affären – hyfsat aktuell vid tiden för böckernas utgivning – avhandlas med esprit (om du frågar Wachtmeister) och sprit (om du frågar mig). Wachtmeister delger oss några lagom inspirerade satirvisor. ”KU-visan” är på melodi ”Memory” och kritiserar de ministrar som frågades ut i Konstitutionsutskottet angående sin inblandning i Ebbe-affären. Den drog säkert ner stora skratt både på Ny Demokratis partipartyn och på Riddarhusets gästabud:
Minne
Jag har tappat mitt minne
Är jag svensk eller finne?
Kommer inte ihåg
Inne
Är jag ut eller inne?
Jag har hål i mitt minne
Men är fena på båg
Men besinne:
Man skriver på de brev man får
sa ministern och fällde en tår
Det är inga särskilt roliga böcker om man vill kunna skratta åt samma saker som Ian Wachtmeister. Vill man däremot skratta åt Ian Wachtmeister så duger de. De känns dock bara halvkul när man inser att karln på ännu äldre dar har blivit a) konsult åt Jimmie Åkesson, b) politisk kommentator i SVT och c) twittrare.
dr. no
Är den sista bilden tänkt att likna Maud Olofsson? För den liknar Maud Olofsson.
Gustav
dr. no: Det är nog Anna-Greta Leijon som är måltavla för ”satiren” där.
Kalle: Ankdammen innehöll också den poetiska snapsvisan (som bäst läses utan melodi, på finlandssvenska):
Grannens skithus har rakat ikull / Och vårat det står där och lutar
Men vi tar oss ännu en sup / Och ser hur det hela slutar
Det tycker jag höjer bokens värde från ”Skräp” till ”skräp”.
Kalle Lind
Ni ser väl finurligheten? Leijon heter Tiger! Dubbeltydigt! Hon teg ju mycket riktigt i KU.
dr. no
Jag ser. Ändå lustigt att den där frisyren, som vi annars lärt oss associera med rökande småbarnsmorföräldrar i en husvagnspark någonstans i amerikanska mellanvästern, är så populär bland svenska kvinnliga politiker som undviker att svara på frågor i KU.
Dag den vise
Vem är denne Lindbom som finns i Karl Marx porträttet?
kulturarbete
Carl Lidbom. Svensk minister och ambassadör. S-märkt livsnjutare. Känd för att ha sagt ”trams” till Anders Björck och i sin tur ha blivit ombedd att veta hut.