Om Kalle Lind och andra gubbar

I Lönnåfacket.

Jag fick en bok skickad till mig. Den såg ut så här:

kjell-l-omslag

Min vän Johan Johansson hade hittat den i sitt grovsoprum. Där hittar han det mesta. En del av det – bl.a. avhandlingen Gonorrhea in Stockholm – överlåter han med varm hand till mig. Det är inte alltid jag tackar honom med värme. Men en diktsamling av Sundsvalls store mustasch fick gubbmätaren i mig att ticka. Särskilt som den varit osprättad sen den gavs ut 1966.

Kjell Lönnå tillhör den kategori människor som långt in på SVT:s nittiotal hade lättast att få programledarjobb: medelålders män med ett minimum av självkritik och ett maximum av dialekt. Örebro, Falun, Norrköping, Umeå, Karlstad, Sundsvall – alla lokalstationerna skulle producera egna program och alla valde de ungefär samma typ av människa att leda café- och lekprogram. Såna som brukade höras mest på fester. Såna som av omgivningen kunde betecknas som ”en glad skit” och/eller ”en rolig prick”. Såna som i ett parallellt universum hade stått på stormarknader och sålt mirakeldukar med sin evighetssvada. Principen var: tycker han om rampljuset så ställ honom för Guds skull i rampljuset!

Några av de där farbröderna var säkert journalister, fostrade på lokalblaskorna. Andra hamnade på teve som glada amatörer och vinnlade sig om att aldrig bli ett glatt proffs. Alla förklarade de anledningen till sin framgång med att de var sig själva. Flera av dem lär ha varit ena buttra bittra bistra jävlar så fort eftertexterna började rulla.

Kjell Lönnå kom till rampljuset via frikyrkan. Pappa Titus var pastor och unge Kjell började tidigt leda körer. Det lär han göra fortfarande, åttio år gammal. Hur många körer som helst. Förstår jag saken rätt så har en betydande del av Sundsvalls kulturliv de senaste femtiofem åren kretsat kring Kjell Lönnås intresse för att leda massorna i stämsång.

Framgångarna ledde till körteve på sjuttiotalet och i en tid när ett glatt humör räknades som den enda intressanta meriten för programledarjobb så blev Lönnå snart programledare för diverse. Lekande lätt, dvs. barn förklarar vad ord betyder – alltså exakt samma program som Peppe Eng sen gjorde i TV4. Insamlingsgalor – vi minns alla Röda fjädern-galan 1989 då Cyndee Peters auktionerades ut som Lucia och tevekvällen bokstavligt talat aldrig tog slut. Lönnå var överallt och öste sitt sprittande smittande humör över massorna.

Men föga förvånande har han förstås också en grubblande sida. Den kommer till uttryck i den ”ordsamling”, som han ödmjukt kallar sina dikter och som han gav ut vid trettio års ålder. Här kritiserar han, utan att hytta med pekfingret, konsumtionssamhället:

kjell-dikt-1-lgh

En viss besvikelse över mänskligheten kan anas, tydligast i en serie julvisetravestier. Här möter vi ”julklappsförsedda mänskor” som ”har bråda tider att hinna med allt materiellt”. Julstjärnan strålar vackert men ”symboliseringens innersta kärna blir bara ljus av elektricitet”. Och bortom vår falska trygghet rasar världen:

knatter, splitter och pang utan like
tystnar på slagfält i vietnams rike
men endast en liten, liten stund
sen trycker man åter på hanens rund
ritch ratch filbom bom bom

Lönnås andliga bakgrund sipprar igenom i bokens alla sektioner, som han döpt till ”Grå tankar” och ”Bland valven” och ”Visor”. ”Han” dyker upp lite här och var:

kjell-dikt-guds-himmel

Det gör även Hans ärkefiende:

kjell-dikt-satan

Jag ska villigt erkänna: när jag fick boken på posten hoppades jag, som man alltid gör, på att ha sprungit på nåt i stil med Ricky Bruchs diktsamling eller Henning Sjöströms många bisarra memoarer. Det gör man dock bara två gånger i livet. Lönnå är ingen monumental och gränslös personlighet, han är en glad skit som grubblar ibland men oftast odlar en besvarad kärlek till körkonsten. Att ingen har pratat om den här boken under det halvsekel den har funnits, har sina skäl.

Föregående

Lysande Stikkan!

Nästa

Och med Palmers bakom mig många hundra gröna mil.

4 kommentarer

  1. Magnus Christiansson

    Det är möjligt att du har en poäng när det gäller SVT:s val av programledare under DDR-tiden (du brukar ha det), men är Kjell Lönnå ett bra exempel? För övrigt, det första jag tänker på när jag hör orden "TV" och "Sundsvall" är "Café Sundsvall". Det leddes av Gunnar Arvidsson, som väl inte heller riktigt platsar som "en glad skit"? (https://www.youtube.com/watch?v=FxV-EYXSAQA)

    • kulturarbete

      Jag tycker nog Lönnå är ett bra exempel på den där sortens glada frejdiga män som gillar att leda saker i största allmänhet (i Lönnås fall kör) och som därför på ett självklart sätt fick vara ankare i egna teveprogram. Gunnar Arvidson tillhör den andra programledarkategorin: den buttra typen, eller den som försökte men inte kunde dölja sin butterhet (Bengt Nordlund i Café Norrköping). Den fanns, men jag vill hävda att den inte var riktigt lika vanlig.

  2. Mårten

    Kjelle hör ju tvivelsutan till flocken av 30-40-talist gubbar SVT hade att plocka namn ur när man skulle ha en programledare till vad det än vara månde. Nu är inte minnesbilderna särskilt fräscha och jag rättar mig gärna om nån säger att jag har fel, men min känsla är att han ändå gjorde insatserna med något mindre fokus på sig själv än många av hans jämnåriga kollegor. Hågkomsten av Lekande lätt 30 år efteråt är att barnens kommentarer var det som gav programmet vad det hade i drivkraft, inte Lönnås ego. Men kollar jag några youtubeklipp kanske jag ändrar mig.

    Förutom det är det ju en intressant iakttagelse att de texter du har som exempel inte är jätteusla. Präktiga, ja, men vem trodde väl något annat om en frikyrklig 30-åring på 60-talet. Pekoral är det också förstås, men det blir inga nedlåtande flatgarv över talanglösheten åtminstone. Well done Kjell! Någorlunda well åtminstone.

  3. Johan

    Älskar detta. Tack för att du bl a sammanfattar grovsoprumsfynd åt oss.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén