Kjell Bergqvists memoarer handlar väldigt lite om skådespeleri och ganska mycket om tillfällen då Bergqvist blivit arg och/eller druckit bira och/eller skojat till det. Den som vill läsa stora tankar om skådespeleriets betydelse för den postmoderna människan ska nog hitta en annan bok. Den som vill läsa lite osorterade tankar från en man som mot alla odds blivit känd, rik och kulturarbetare har en del att hämta. Den som vill läsa några reflektioner om varför det ändå gått som det har gått för Bergqvist får fundera själv.
Ett personligt urval av de passager där man kanske höjer som mest på ögonbrynen:
1) Bergqvist kom från Högdalen, en i mängden av så kallade problemförorter: ”Polarna hette Pavan, Lelle, Peter, Janne och Roffe”. Han siktade på att bli gymnastiklärare, men mellanölet kom i vägen. ”På gymnasiet, Bandhagens gymnasium, kunde öldrickandet börja redan klockan nio på morgonen. Ibland hade jag till och med en burk innanför tröjan i klassrummet och sög i mig genom ett sugrör.” Något senare blev han relegerad efter att ha mulat rektorn med en päronglass.
2) Bergqvist kom in på Scenskolan som sjuttonåring, en prestation tidigare bara tangerad av Per Oscarsson. Han hade då aldrig varit på teater. Däremot hade han jobbat som scenarbetare på Folkan, tillsammans med sin kassaskåpssprängande kusin Svenne. Det var Svenne som tipsade honom om Scenskolan: ”Det är mycket akrobatik, gymnastik och fäktning och sånt där, för fan det gillar ju du Kjelle”. Bergqvist kom in trots att han vägrade improvisationsprovet att göra Elvis i sandlådan: ”’Jag tycker att det här är jävla trams, jag skiter i det’ och sedan gick jag ut”.
3) På sjuttiotalet hängde Bergqvist, liksom det övriga Stockholm som rörde sig, på Vickan i Kungsträdgården. Där tog han köksingången, fick mat av kockarna i köket och gled sen in till polarna och birorna. En kväll drack han Urskog – en sexa renat och en tvåa angostura bitter – ihop med Örjan Ramberg, dessutom kom Johannes Brost förbi och tog några jamare – och en stund senare krävde personalen Bergqvist på pengar! En servitris och ”barchefen Åke, som var fikus” lät dem inte krita trots att Bergqvist förklarade: ”Jag kan ju inte rita pengar, det där är inte vårt problem.”
Sen gick det som det gick: ”Jag tog tag i bordet och välte det med alla glas. Sedan tog jag tag i en av de enorma kristallkronorna och skakade allt vad jag förmådde så att prismorna föll i golvet”. Dörrvakterna Peter och Göran – ”stora starka karatekillar, men snälla” – kom in och de visste tydligen ”att vi inte var där för att bråka”. I samma veva slog barchefen Åke ett glas i golvet och skrek: ”Fan, jag orkar inte jobba här längre.” Bergqvist ropade då: ”Här ska du se en kille som kan krossa glas”. Varpå han slog högernäven genom en glasruta och gjorde illa sig ”så in i helvete”. Dörrvakterna uppmanade honom att gå hem och lägga sig och – intressant nog – att komma tillbaka nästa dag.
Då snodde jag brandsläckaren som stod i garderoben och hoppade in i en taxi och åkte hem. Det dröjde några dagar innan jag kom tillbaka.
Sensmoralen i historien är något oklar, men det var hursomhelst första kvällen som Bergqvist träffade Johannes Brost.
4) Sommaren 1976 spelades filmen Jack in. Söderkisen Janne ”Mr Hammarby” Halldoff regisserade och Kjelle Bergqvist spelade pothuvudet Harald. Bergqvist var djurgårdare, förmodligen för att hans pappa varit hammarbyare och ”man måste ju ha nåt att käfta om där hemma”.
Vid ett fototillfälle lurade Bergqvist på Halldoff en djurgårdskepa, med påföljd att Expressen satte rubriken ”Svikaren Halldoff överger Bajen”. Halldoff var otröstlig men fick sin hämnd.
En tid senare bjöd Halldoff med sig Bergqvist och Örjan Ramberg på hundkapplöpning i Skarpnäck. Bakfulla och dana satt de båda rucklarna i ösregn och glodde. ”Det var skittråkigt”. När hundarna sprungit färdigt hördes i högtalarna: ”Här för att dela ut priserna är skådespelarna Kjell, vad sa du att han hette, Bergqvist och Örjan Granberg”. Efter att Bergqvist och Ramberg tvingats hålla en lång prisutdelning med många pokaler och mycket hundgodis visade Halldoff DN, där han till på köpet satt in en annons: ”Kom till Skarpnäck och se hundtävlingar med de kända skådespelarna Kjell Bergqvist och Örjan Ramberg”.
5) Något senare spelade Bergqvist huvudrollen i Vilgot Sjömans hbtq-film Tabu. Viveca Lindfors var med. Enligt Bergqvist hade hon exhibitionistiska drag:
De behövde bara starta kameran så åkte blusen av. Vid något tillfälle när hon slängde av sig kläderna bröt jag in och sa: ”Men vänta lite, just i den här scenen skulle du väl inte klä av dig. Vi har väl tillräckligt med naket ändå.” Hon svarade på sin svenskamerikanska: ”Jo, men Kjell den här filmen handlar om passioner.”
”Ja, jag vet”, sa jag. ”Jag har läst hela manuset och jag vet inte om det tillför något att vifta med de där taxöronen i varje bild.”
Bergqvist medger att de efteråt inte var ”så goda vänner” och att ”ibland slinker det ur mig saker som jag inte skulle ha sagt”. Men – ”andra stunder har det hjälpt mig. Så det får vara som det är.”
6) Sommaren 1977 spelade Bergqvist med i teveserien Katitzi. Titelfigurens syster Rosa spelades av romska Angelina Demeter, blott fjorton när inspelningen drog igång. Bergqvist blev vän med både henne och hennes föräldrar.
En kväll, ett par år senare, när vi satt på Vickan sa Adele, Angelinas morsa, till mig: ”Va fan är du dum i huvudet Kjelle?”
”Nja, hur tänker du då?” sa jag.
”Ja, men va fan, titta bredvid dig. Är du dum i huvudet?”
Jag tittade på Angelina och förstod inte vad hon var ute efter.
”Ja, men vad fan, ta den där oskulden innan någon annan gör det.”
Ja, då slog mig tanken att det inte var en liten flicka som satt här bredvid mig längre, utan en kvinna. Så då gjorde jag det helt enkelt. Vi förlovade oss strax efter.
7) Bergqvist är noga med att han aldrig har befattat sig med knark ”varken för eget bruk eller på något annat kriminellt sätt”. Han tillägger dock: ”Jag har umgåtts med Tommy Körberg och Johannes Brost, men också med Clark Olofsson. Ja, det bara blev så.”
8) På Dramaten var det kollationering för Den kaukasiska kritcirkeln. Börje Ahlstedt började ”pompöst förklara vad en skådespelare är. Vid det här laget hade jag, liksom alla andra, fattat det. Han menade att en skådespelare kan vara som en kopp som kan fyllas med kaffe, en del med vatten. Kopparna kan också ha öron medan andra inte har det. Så där tuggade han på.”
Bergqvist var tydlig med att han inte tyckte det var detta kollationeringen borde handla om. Ahlstedt blev ”så jävla arg och menade att här försökte han dela med sig av sin livserfarenhet och vara generös”.
Och så gick det som det gick: ”Det slutade med att han kavlade upp ärmarna och skulle slåss. ’Kom igen din tjocke jävel, du hinner inte ifatt mig ändå’, svarade jag. Sedan fick vi bryta för lunch.”
9) I mitten av nittiotalet gjorde Bergqvist teveserien Silvermannen med Ulf Malmros. Då blev det jidder med SVT:s lönekontor. Trots att Bergqvist sagt ifrån att han bara ville prata lön med producenten så ringde ändå ”en kärring från lönekontoret” upp honom och sa: ”Hej, jag tror bestämt att vi har talats vid någon tidigare gång.”
Då svarade Bergqvist, enligt Bergqvist: ”Hörrudu din hjärndöda kärringjävel, ring inte hem till mig och låtsas att du inte vet vem jag är. Vi har talats vid i tjugo år du och jag. Så ring inte hit med din attityd utan far åt helvete”. Sen slängde Bergqvist på luren. Sen blev det krismöte där SVT Dramas Ingrid Dahlberg påpekade att inte ens Erland Josephson fått vad Bergqvist begärde. Sen fick Bergqvist den lön han ville ha, men fick inte göra mer SVT-drama under Ingrid Dahlbergs chefstid.
10) 2003 spelades perukfilmen Tre solar in på Öland. En dialogscen mot Lena Endre tog ett par dagar att filma eftersom det blåste och vindskydd fick byggas och skådespelarna sen var sönderfrusna när det var dags för tagning.
När jag bänkade mig i biostolen på öppningen av Göteborgs Filmfestival för att se filmen och vi kom fram till den 2-3 timmar långa dialogscenen, visade det sig att hela scenen var en enda lång närbild på Lena. Så kan det gå när motspelaren är gift med regissören. Men man såg i alla fall delar av min peruk blåsa in i bildkant ett par gånger.
11) Just fan. Där är några hyfsat anmärkningsvärda saker till att rapportera. Men de kommer i min recension i Sydsvenskan inom kort.
