kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Inte särskilt viktigt, men ändå nåt man bör läsa.

fem myror
Få serier är ju så omhuldade som Fem myror är fler än fyra elefanter. Överlag med rätta; jag har haft anledning att se om det som finns på dvd många, många, jävligt många gånger och konstaterar varje gång att serien är genomtänkt och -arbetad och -festlig.

Visst retar det mig att sången är så lågt mixad på de flesta låtarna att jag fortfarande inte alltid hör vad de sjunger, vilket torde underminera de pedagogiska ambitionerna. Och visst är det ett knasigt grepp på dvd-versionen att göra långa prologer där Brasse Brännström håller för näsan och berättar på rim vad som sen ska ske i avsnittet, men det berodde nog på att Brasse behövde stålar akut och därför tvingade in något nyskrivet upphovsrättsligt på dvd-utgåvan.

Men annars är det faktiskt så bra som Magnus och Brasse själva tycker. Skitsamma att en massa nollnolltalist- och tiotalistbarn inte förstår att uppskatta det; när blev barn pålitliga smakdomare?

I historieskrivningen brukar det heta att det fanns ett visst motstånd från pedagoger, som var oroliga att barn som fick lära sig läsa innan de började skolan skulle bli understimulerade när de väl hamnade i klassrummet och dessutom onödigt mycket bättre än sina klasskamrater. Det brukar också heta att det fanns ett visst avundsjukebetingat motstånd inne från SVT-huset: varför skulle det programmet kostas på en massa glittriga bokstäver och annan lyxdekor när andra program fick hålla till godo med en färgglad soffa?

Det första tror jag är överdrivet, ett påstående som ofta upprepas för att understryka hur tokigt rättviseinriktade de var på sjuttiotalet. Det andra tror jag är underdrivet. Om SVT har jag hört och läst så mycket att jag tror att the sky was the limit vad gällde konkurrenstänkande och underminerande.

I den Röster i radio/TV som presenterar den allra första säsongen Fem myror 1973 framgår att Magnus, Brasse & Eva faktiskt spelade andrafiolen när det begav sig. Den översta halvsidan på artikeln som för första gången presenterar Fem myror är fler än fyra elefanter lyder:
Knysten och Fräs
Uppenbarligen var det två dockor, inspirerade av den uttalade föregångaren Sesame street, som förväntades bli programmets stjärnor. Dockdialogerna skrevs av Sandro Key-Åberg (för senare tiders teaterelever främst känd för sina ”prator”: – Säg nåt! – Ankskit!), John Harrysson och Helena Brodin gjorde rösterna.

Jag vet inte om dåtidens barn pratade om Knysten och Fräs och deras dråpliga äppelprat. Senare tiders barn eller vuxna har med all säkerhet inte gjort det.

Mer bildbevis på att Knysten och Fräs var en integrerad del av det ursprungliga Fem myror-gänget här.

Föregående

Tid för Ted.

Nästa

Hvi 5?

7 kommentarer

  1. Johan

    Jag är dåtidens barn. Och Knysten och Fräs har inte gjort sig påminda ens i minnenas yttersta utmarker. Förrän nu då det knäppte till. Skall man säga tack eller vore de bäst glömda och begravda? Har dock ingen aning om vad de gjorde eller om man gillade dom eller ej. Avtrycket i historien måste vara så nära noll man kan komma.

    Då minns jag Vera, Ellen och Cecilia desto mer såsom varande utomordentligt tråkiga och en bromskloss före de roliga inslagen med tecknade siffror och förstås M B & E själva.

    OT men ändå i rätt årtionde: Får vi läsa något om Här kommer Bod? Måste vara kvintessensen av tråkiga tecknade 70-talsprogram. Lik förbannat sitter det som en smäck i huvudet. Konstapel Koppar, någon?

    Sedan har vi ju Benny och det tuffa gänget som liksom gungade fram?

    Nåja, får väl stanna här. /OT

  2. Haz

    Här är lite om Bod för alla inbitna nostalgiker:
    http://www.herecomesbod.co.uk/index.html

  3. Johan

    Jo, jag förstod efter lite googling att han var engelsk. Ganska ovanligt på sin tid i Sverige skulle jag tro då ”all” annan import var ungerskt/tjeckoslovakiskt/ryskt.

    Benny var ju å andra sidan svensk. Finns på Youtube.

  4. Monica

    Jag är en av de som lärde sig läsa och skriva med ”Fem myror” innan jag började skolan, och ja… delvis var det lite tråkigt att vara ”för duktig”. Fanns inte så många saker att göra när man var färdig före alla andra, i min skola fick man göra något evighetsspel. Lägga olika plattor i en ram efter anvisningar och frågor man skulle svara på, sen skulle man vända på alltihop med en annan stor platta, och se om det blev ett harmoniskt mönster på baksidan, då hade man gjort rätt. Igen och igen och igen… men ”Fem myror” var värda det!

    Och alla vuxna ord man lärde sig i ”Från A till Ö”, ett annat favoritprogram!
    Och, ”Kapten Zoom”, vilken samtidshjälte!!!

    Spana gärna på dessa två också, ser fram emot såna blogginlägg!

  5. Monica

    Palinspel, hette de ju! Och det kunde man ju såklart googla när namnet dök upp i hjärnan…
    http://www.sica.se/palin.html

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén