Om Kalle Lind och andra gubbar

Intresseklubben antecknar: ett skäggigt 2012.

Det är numera en tradition att En man med ett skägg sammanfattar sitt gångna år – traditioner bygger som bekant bara på att man gör samma sak år efter år, aldrig reflekterar över varför – och i år görs inget undantag. I vanlig ordning blir det ett navelskådande inlägg med begränsad intressentkrets, och i vanlig ordning behöver man inte läsa om man inte vill.

* Jag gav 2012 ut två böcker: actionkomediromanen Blandfärs (tillsammans med Kringlan Svensson) och skämt-möter-politisk-historia-boken 52 festliga riksdagsledamöter. Utgivningarna ledde bland annat till ett par trevliga möten: Blandfärs förde Kringlan och mig till Trelleborg (bland övriga skåningar föraktfullt kallat ”Trellehulla”), där trehundra litteraturintresserade trotsat en dödligt isande vind för att sitta i församlingshemmet och lyssna på folk som pratade böcker (Göran Rosenberg värmde upp för mig och Kringlan). Ryktet om boklådornas död och det sinande intresset för kultur visade sig vara betydligt överdrivet. Åtminstone i Trelleborg.

52 festliga riksdagsledamöter förde mig till Robban Aschbergs Radio 1-studio i Stockholm, den enda gång jag medverkat i kommersiell radio och irriterande nog den roligaste radiosändning jag varit med om.

* Jag inledde en stimulerande karriär som krönikör i tidningen City, där jag kan härja runt som en annan Johan Hakelius och skriva ner lite vad jag kommit att tänka på sen sist. Den sortens fönster ställer plötsligt krav: på en blogg kan man sitta och grotta ner sig i Karl Gerhards gamla kupletter och prata till andra som bryr sig, i en gratistidning vill man på ett annat sätt kommunicera med en betydligt disparatare massa.

* Jag blev folklig. Folklig i bemärkelsen ”den där rösten som kommer in och stör mellan trafiken, vädret och Abba”, inte i bemärkelsen ”folkkär”. Sen i våras sänder jag morgonradio måndag-torsdag, tillsammans med Matilda Alborn och Ehsan Noroozi, i P4 Malmöhus. Den stora skillnaden mot att göra satir i P3 är a) att människor lyssnar och b) att det här arbetet främst går ut på att bita sig i tungan.

* Jag påbörjade projekten Smutstvätt – uppföljaren till Blandfärs – och 52 fantastiska kommunalpolitiker – uppföljaren till 52 festliga riksdagsledamöter. Dessutom har vi fått en pyts pengar för att utveckla mitt absoluta drömprojekt. Det kommer antagligen inte att bli av, så jag vill inte säga nåt, men det handlar om tevedramatik. Inget är så lustfyllt att skriva som tevemanus, inget är så frustrerande eftersom det så gott som alltid innebär att skriva för byrålådan samt några SVT-människor som säger ”tyvärr”.

* Jag var med och återförenade merparten av min gamla radioredaktion – det vill säga den inre kretsen av Hej domstol!: jag, Valle Westesson och Ola Norén – för en hejarns trevlig scenföreställning på Lunds humorfestival. Drivkraften bakom att jag valde det här ”yrket” har väldigt lite varit att stå i rampljuset – hur trevligt det än känns för egot så ger det mig ångest innan, under tiden samt efteråt – men ibland är det tillfredsställande att höra dem som tar del av ens skämt. Bara för att veta om de över huvud taget uppfattas som skämt.

* I övrigt är jag rädd att det inte hände så himla mycket för min del. Jo, jag började skriva en del för Sydsvenskan. Det är jag enormt stolt över. Kulturjournalistik har alltid varit min favoritgenre; nio gånger av nio nöjer jag mig med att läsa recensionen framför romanen.

Men mestadels har jag genomlevt året i en ständig känsla av att jag kanske borde hämta barnen på dagis.

Föregående

Svensk historia i löpsedlar.

Nästa

Kadettflamman.

2 kommentarer

  1. Tompa

    Det där med RUT är verkligen något som delar upp mänskligheten. Det finns ett otal argument för och mot. För min del mest mot.
    Jag kan svårligen tänka mig att inte själv städa upp i den oreda jag och mina närmaste åstadkommer. Å andra sidan har jag inga problem med att SYSAV tar hand om mina sopor. Eller att låta hyra in grannbonden för att fälla ett antal träd på vår tomt.
    Men det är något med det där att någon annan ska städa upp efter mig och de mina i vårt eget hus som känns väldigt avigt.

  2. Martin

    Angående Trellehulla så skulle det eventuellt kunna vara av intresse att Kristinehamn kallas Krillehôla på värmländska.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: