Det finns tre i Sverige verksamma regissörer som alla har festligt tyskklingande namn som börjar på H: Rainer Hartleb (Jordbro-sviten), Erich Hörtnagl (Petri tårar) och Rumle Hammerich (Svart Lucia).
En helg för fem år sen ägnade några gunstig junkrar och jag åt att upprepa dessa tre namn. Ibland sa vi Rumle först, ibland Erich, ibland sa vi det med konstig röst och ibland tokade vi till det med att t.ex. säga Erich Hammerich. Vi skålade för Hammerich, vi dansade en Hartleb-dans, vi tillbad Hörtnagls altare.
Man hade ett enklare sinne för humor då.
På sommaren samma år startade vi ett P3-program. Det gick i hög grad ut på att man upprepade olika lustiga namn på halvoffentliga personer.
Ett år senare skrev jag en novellfilm ihop med Rainer Hartlebs dotter Molly. Ytterligare ett år senare blev jag uppringd av Erich Hörtnagl som ville att jag skulle skriva manus åt en dansfilm han skulle göra.
Ibland är verkligheten ett konstigt skämt.
Rumle har dock lyst med sin frånvaro på mobildisplayen. Honom har jag istället tagit del av på dvd.
Efter manus av ungdomsförfattaren Ulf Stark har Rumle (Hammerich, om nån blev förvirrad) gjort ett gäng filmer och serier om adolescensens ambivalens, växtvärk, den plågsamma och nöjsamma upptäckten av sig själv.
Hunden som log handlade om ett pojkgäng som gav sin dödsdömda hund – och sin egen barndom – en sista kväll på Grönan. Svart Lucia var en skräckfilm i gymnasiemiljö. Dårfinkar & dönickar är queer. Simone blir Simon när hon klipper håret och börjar ny skola. Morfar spelar cello och mamma saxofon. Styvfar har hatt och dålig mage. Allt är excentriskt och bohemiskt och tonfallet är sympatiskt.
Men det är nåt med (Rumle) Hammerichs fingerspitzgefühl som brister. Det finns en irriterande nonchalans gentemot realism och konsekvens, som om excentriteten står ovanför den inre logiken. Gymnasieklassen i Svart Lucia – Björn Kjellman och paret Magnusson-Norling – är runt de trettio, en sjätteklass i Dårfinkar & dönickar har ett jättecocktailparty på söndan innan skoldag, den konservativa fröken kallar busfröna vid öknamn som Pepsi och Blötan.
Jag minns genrekollegan Xerxes (regi: Peter Schildt) som likadan. Benny Haag tog studenten på en skriande tom skolgård och övningskörde utan ledsagare.
Någon har tänkt: vi vill skildra knasighet, livet i marginalen, verkligheten från en oväntad vinkel.
Någon har glömt att vi alla trots allt har ett förhållande till verkligheten.
Ibland, i stadiet mellan dröm och vaka, tror jag att Rumle Hammerich känner att med ett sånt namn måste han kunna ta sig vilka friheter som helst.
Jag tror att Rumle har fel. Jag önskar att han hade rätt.
Tobbe
Trots att namnet är tyskklingande, har jag faktiskt för mig att Rumle är dansk. Kanske förklarar det hans frisynta syn på cocktailpartys?
Tobias Grönberg
Ulrika, jag gillar att du alltid har en ordvits på lager. Jag är likadan.
Ulrika Good
Jag antar att man ska sjunga den rubriken på signaturmelodin till Humle och Dumle.
Anonymous
Skulle tro att det är den eleganta soulpatchen och sartre-glajorna som inger regissören denna missvissande frihetskänsla
Marie
Tiden är mig knapp men jag läser gubbfakta så ofta jag hinner.. Minsann en intressant blogg detta! Tack och Hej!
Pidde Andersson
Ja, Rumle är dansk. Apropå roliga namn, så stod jag en gång och pratade med Lars-Bill Lundholm, när Lars-Bill plötsligt hejdade en förbipasserande dansk, som visade sig vara Rumle.
Lars-Bill och Rumle, det låter som namn hämtade ur 1960-talets Svenska MAD.
Anonymous
Du har helt rätt om anti-realism i dessa filmer och serier. Tyvärr tror jag dock inte att den har några som helst artistiska motiv, utan rent budgetmässiga. Det är ganska vanligt i svensk film, men inte desto mindre irriterande.