Om Kalle Lind och andra gubbar

Proggiga barnböcker del 30: Mannen på gallret.


Två författare reser sej över mängden i den ström av böcker som sjöng dialektikens lov för sexti- och sjuttitalens barn och ungdom: Sven Wernström och Siv Widerberg. Inga var flitigare, inga var renlärigare, inga andra lyckades så kombinera ett äkta intresse för det uppväxande släktet med socialistiska teser.

Wernström publicerade sej regelbundet ända fram till åttiotalets slut, då hans stora romansvit Den underbara resan – som i Lagerlöfs anda pedagogiskt skildrade en Sverigeresa (en filmatisering av Nils Holgersson) – blev ett ekonomiskt bakslag för förlaget. Trots gedigen research om arbetsförhållandena på Gevalia och Volvo, lockade böckerna aldrig den stora mellanstadiepubliken.

Jag minns att jag gillade dem, men så har jag också fått en retroaktiv asperberg-diagnos (visserligen av mej själv, men är jag inte en auktoritet inom psykologi så är jag det inom kallelindologi).

Mannen på gallret är ett tidsdokument från vintern 1969. Den handlar om tonårsflickan Lena som upptäcker – inte sin sexualitet för den är redan upptäckt på ett mycket chosefritt sätt – utan sin socialistiska övertygelse. Ty det här var på den tiden när en 44-årig gubbe kunde skildra en tonårsflicka utan att nån genast läste in pedofila undertoner, inte ens när han uppehåller sej vid ”mensen” och ”p-pillren”.

Jag gissar att boken ger en ganska rättvisande bild av de stämningar som fanns i Stockholm året efter 1968, (över)tron på den egna förmågan att förändra, känslan hos en generation som faktiskt titulerade sina lärare och hade kristna morgonsamlingar att de blivit förda bak ljuset. Pjäser av Gunnar Ohrlander och Suzanne Osten och Bengt Bratt flimrar förbi, och jag föreställer mej att Wernström suttit och stenograferat på tidens stormöten.

Lena jumpar mellan Aktionsgruppen för Vettig Undervisning, som på gerillavis avbryter skollektionerna för att ifrågasätta läroböckerna, och Aktionsgruppen för SocialisTiskt Arbete, som planerar att göra viktiga pjäser om Kuba och spela dem på fabriker och arbetsplatser. Ingenting är omöjligt eller tröstlöst, de enda hinder som finns är några förstockade lärare och diverse arbetare som inte har ork att sätta sej in i sitt eget ansvar.

Till slut driver Aktionsgruppen för Vettig Undervisning igenom en skoldebatt (jag gissar att det är det kapitlet som ska betraktas som historiens peripeti), där ”en långhårig pojke med mörka glasögon” reser sej upp inför aulan:

Jag skulle vilja ha så att man kunde komma hit på kvällarna. Skolan skulle vara öppen för alla alltså. Då kunde man sitta och fika eller dra en spader eller läsa läxor, och man kunde fråga en kompis eller en lärare hur man räknar det här mattetalet till exempel. Då skulle man slippa sitta på baren eller springa omkring nere i centrum och rota. Vi har ju haft lite knarkproblem härute, det kunde man förebygga då. Och vi kunde ha väldigt fina debatter här på kvällarna.

Men – bland optimistiska kapitelrubriker som ”Socialismens ABC” och ”Krossa kapitalismen!” så hittar vi också historien om uteliggaren som sover på ett gatugaller mitt i välfärdens Stockholm. För Lena blir mannen på gallret ”en ohygglig påminnelse om vad som återstår att uträtta i framtiden” (enligt baksidan).

För när morgonbönen väl är avskaffad, när Konstfack väl ockuperats och Narren-gruppen (med bl.a. Björn Granath) väl har framfört några pjäser om Kubas historia, så finns det naturligtvis saker kvar att göra. Uteliggarna måste ju ha nånstans att bo också. Innan dess är ju så klart revolutionen inte riktigt överstökad.

Men jag föreställer mig att det 1969 var lätt att tro att det var allt som återstod innan vi kunde stiga in i det revolutionära paradiset. Och jag gissar att det nog var en ganska skön och pirrig känsla i magen.

Så jag förstår varför min föräldrageneration har knaprat i sig så jävla mycket ångestdämpande på gamla dar.

Föregående

Widerbergman.

Nästa

Jag är Rainer och jag heter Rumle.

7 kommentarer

  1. Southhelm

    ”Dra en spader”, huh.

    Jag minns Sven Wernström, de stacks gladvilligt i mina händer av mina revolutionsromantiska föräldrar. Minns också att de kändes ganska tråkiga i jämförelse med Fem-böckerna, kanske för att de så uppenbart hade ett annat syfte.

  2. Southhelm

    ”Dra en spader”, huh.

    Jag minns Sven Wernström, de stacks gladvilligt i mina händer av mina revolutionsromantiska föräldrar. Minns också att de kändes ganska tråkiga i jämförelse med Fem-böckerna, kanske för att de så uppenbart hade ett annat syfte.

  3. Kringlan

    Jag älskade Den underbara resan! Jag minns att jag efter att ha avslutat den tredje boken, omedelbart gav mig på den första igen.

  4. Mårten N

    Jag läste Den Underbara Resan i mellanstadiet och gillade den. I efterhand har jag dock haft flashbacks som uppenbarat för mig vilken igelkott av politiska pekpinnar den var.

  5. West 8th St.

    Underbara Resan var ju en rätt glasklar produkt ”av sin tid”. Alltid lätt att hitta problem efteråt, men hur kände människor inför den då är väl det intressanta?

  6. dr. No

    …och varför vår generation börjar knapra dem i elvaårsåldern.

  7. Det sociala (fri)spelet

    Apropå Sven Wernström. Jag satt och letade efter länkar om sociolekter (och framför allt Rinkebysvenska) och ramlade av en slump på detta klipp: Rinkebysvenska del 2 SVT c:a 1985

    Enjoy!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: