Om Kalle Lind och andra gubbar

Kulturspeglingar från Falköping.

Igår körde jag Malmö-Falköping tur och retur. Allt för att, likt en positivhalarapa, få visa upp mig för pengar. Sexhundra Falköpingsbor (fast vissa lär ha kommit med buss från Karlstad och Jönköping) hade slutit upp för att se ett urval P3- och ännu fler före detta P3-profiler. Det vittnade om minst två saker: 1) P3 är mycket större ute i buskarna än vad man tro från ett storstadsperspektiv, 2) det händer inte för mycket i Falköping.

Det var hursomhelst en trevlig tillställning, och trevligare blev det säkert sen jag kört hem. När jag – och alla andra uppträdande – gick så stod Kodjo Akolor fortfarande på scen och körde ett avslutande improviserat ståuppset. Han hade visst fått feeling. Det är inte helt omöjligt att han står där fortfarande.

Själv var jag där i egenskap av kulturkunnig, resonerande om Falköpings bidrag till vår kulturkanon:

Godafton ungdomar! Välkomna till Kulturspeglingar med Kalle Lind. Idag sänder vi alltså från västgötabygden, som ju är kulturhistorisk mark. I dessa trakter har ju till exempel Curt Petersen tagit sina första stapplande steg mot berömmelsen – Curt blev ju sedermera känd som ena halvan av den frikyrkliga popduon Curt & Roland. Historiska inte minst för sin barnskiva Tidsmaskinen, i vilken de bland annat besöker Noas ark-tiden.

Men Curt Petersen är inte den ende kulturpersonlighet med rötterna i Falköping. Vi har Ronnie Sandahl, han som aldrig sa hora. Högt. Och framför allt har vi Errol Norstedt, för den breda massan kanske mest känd som Eddie Meduza.

För den som inte är närmare bevandrad i den digra kulturskatt som Eddie Meduza lämnade efter sig, kan han väl enklast beskrivas som en sorts bygdemålsbaserad folkpoet i en tradition med rötterna hos både Rabelais och markis de Sade, en rusets och den kroppsliga lustens uttolkare och besjungare, en ifrågasättare av de rådande normerna, av den allmänna smaken och av det sunda förnuftet.

Errol Norstedt föddes 1948, för övrigt samma år som min mor. Jag vet inte hur många av er som har träffat min mor, men hon ger ett helt annat intryck än Eddie Meduza.

Mellan 1975 och sin död 2002 hann Errol Norstedt släppa fruktansvärt många plattor, turnera fruktansvärt mycket men framför allt dricka fruktansvärda mängder sprit. En karriär som därmed ganska mycket liknar Ulf Lundells.

Likt den eviga nobelpriskandidaten Joyce Carol Oates, som skriver deckare och ungdomsromaner under pseudonymerna Lauren Kelly och Rosamond Smith, experimenterade Errol Norstedt med olika alias. Detta i en sorts lek med identiteter, en sorts iscensatt offentlig maskerad där olika pseudonymer kunde rymma olika sidor av den mångfacetterade Errol Norstedt.

Aliaset Eddie Meduza representerade till exempel Norstedts burdusa sida. Pseudonymen E Hilter en annan sida av hans burdusa sida. Och den antytt homosexuelle karaktären greve von Boegroeff representerade ytterligare en, extra burdus, burdus sida av hans burdusa sida.

Återkommande teman hos poeten Eddie Meduza är alltså den kroppsliga sexualiteten, vilket subtilt anas i vistitlar som ”Fruntimmer sa en ha å knulla mä” och ”Ronka i Ryssland”. Människans behov av fysisk närhet utforskas från en mängd olika perspektiv. Vi hittar inslag av voyeurism i sången ”Carolas pattar”, av lustfylld onani i ”Ah Libbi-Labba Kompa-Ronka” och av avancerad erotisk experimentlusta i ”Han snusar med picken”.

Av detta ska vi dock inte förledas att tro att sexualiteten är det enda ledmotivet i Eddie Meduzas katalog. Även tarmtömning och flatulens är återkommande ämnen i hans musikalisk-poetiska utforskande av de mänskliga kroppsfunktionerna. Med det finstilta poemet ”Jag släppte en skit på dansrotundans dansgolv” satte han ord på en ångestladdad upplevelse av gasrelaterad art, med den djupt kända visan ”Hemorrojder i mitt rövhål” tog han sig rentav in på anatomins och läkekonstens domäner. Som Eddie Meduzas magnum opus inom det rektala fältet betraktar många kännare det mångbottnade spåret ”Efraim Barkbåt spelar en marsch på rövhålet”.

Man kan av detta dra slutsatsen att Eddie Meduza främst besjöng de kroppsliga funktionerna. Det är inte hela sanningen. Man kan kanske, om man letar, hitta ytterligare några Meduzatitlar som vittnar om ett visst intresse för det kroppsliga. Jag tänker till exempel på visan ”Vresa upp fetta kärringjävel” eller den lite underfundiga ”Knulla en get i röven”. Eller på den tragikomiska visan ”Den runkande spårvagnschauffören”, som tar upp det existentiella problemet med att kombinera spårvagnsförarens ansvar för andra människors liv med vildsint masturbation.

Men likt Lars Norén eller Ingmar Bergman varierade Meduza sina temata. Precis som Norén och Bergman belyst sina ämnen – den sönderfallande borgerliga familjen respektive Guds tystnad – hittade Eddie Meduza ständigt nya angreppsvinklar på sina ämnen.

Låt mig exemplifiera. Han skrev till exempel tre texter om Expressenjournalisten Mats Olsson, som kritiserat Eddie Meduzas artisteri i sin tidning. Och här kan vi verkligen se bredden i Meduzas konstnärskap. Först skriver han den något aggressiva ”Mats Olsson är en jävla bög”, men väljer sen att problematisera Mats Olssons sexuella läggning och förmåga i den mer innerliga ”Kuken står på Mats Olsson” och, inte minst, i den inlevelsefulla ”Mats Olsson runkar kuken”.

Eddie Meduza – en mångbottnad och mångfacetterad folkpoet, som med visor som ”Torgnys svettiga ansikte” vidgade gränserna för vad modern sjungen poesi kan handla om. Han kanske inte kommer att gå till litteraturhistorien, eller till musikhistorien, eller till kulturhistorien över huvud taget, men han kommer med stor sannolikhet att gå till Falköpingskulturhistorien. Och det är det ju betydligt färre som gjort. Förutom Eddie Meduza, Ronnie Sandahl och 50% av Curt & Roland är det väl faktiskt ingen.

Jo förresten – den ende som kan mäta sig med Eddie Meduza vad gäller runda ord: Johnny Bode, mannen bakom Bordellmammas visor och visan om Neger-Joe och de finska glädjeflickorna. Man kan inte låta bli att undra: är det kanske nåt med vattnet i Falköping som gör det?

Föregående

En stjärnadvokat har ryckts ifrån oss.

Nästa

Jag tittar på GW.

8 kommentarer

  1. Danne

    Låter som att du inte är så förtjust i Kodjo Akolor.

  2. Steven

    Falköpings störste son är väl ändå Johnny Bode?

  3. Kalle Lind

    Steven: du har rätt. Jag gjorde en rättelse i slutet.

    Danne: jag har absolut inget emot Morgonpassetvärden. Jag bara noterade att hans extranummer inte stod med i körschemat.

  4. r

    Är detta något man kommer kunna höra på radio, och isåfall när och hur och var?

  5. Lasse

    Jag undrar om inte r kan upprepa frågan för säkerhets skull.

  6. Gubben Far

    Ah! Falköpings store son! Men det här är ändå hans mästerverk, till brädden fyllt av kulturhistoriskt kunskapsstoff:
    http://www.youtube.com/watch?v=HBbMBj-Duag

  7. Spiring

    Han kanske hade rötterna i Falköping (jag ser ingen anledning att tvivla på den uppgiften), men jag har bestämt för mig att hans ”Studio Ronka” låg i Ingelstad utanför Växjö. Åtmintone var det en klasskompis till mig som sade det när vi på gymnasietiden veckopendlade mellan Växjö och Karlskrona, och passerade Ingelstad på vägen.

    Hans låt ”Andra kan dom” tyder på en viss överskattning av den egna ordekvilibrismen:

    Om jag försöker skämta, så är det inte roligt
    Alla stirrar på mig, som om jag inte vore klok
    Om jag säger ”fläskafot!”, säger alla ”idiot!”
    Men så kommer Hasse Alfredsson och säger samma sak
    Och då är det jätteroligt

    Om jag vickar på tårna, så skakar dom på skallen
    Om jag kliar mig i röven, jag då är jag inte klok
    Om jag säger ”fläskkarré”, så är jag tokig för det
    Men så kommer Povel Ramel och säger likadant
    Och då är det jätteroligt

    Det är för roligt, med våra roller
    Det som inte passar i min mun, det passar i hans
    Det är förjävligt, med dessa roller
    Om jag säger ”pitten står!”, så åker jag in
    Men säger Hasse Alfredsson, då skrattar dom så att dom kan dö

  8. Onkel Tanya

    Efraim Barkbit heter han som spelar marsch.

    Missa inte heller Errols hyllning till Wilhelm Moberg, med de odödliga raderna (som sjungs på skånska):

    Han kunde skriva om en hund
    Så man redigt kunde höra hur han gnydde
    Och han kunde rita upp en kuk
    Precis hurdant det såg ut när han spydde

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: