Om Kalle Lind och andra gubbar

Jag tittar på GW.

Kvällspressen hette en teveserie i sex delar, signerad Guillou-GW Persson, sänd i SVT 1992, under en period av mitt liv då jag hellre umgicks med folk än såg på teve (a.k.a. De Mörka Åren). Nu ser jag den på dvd och kan konstatera att den är som alla andra Guillou-GW Persson-produkter: en hybrid mellan satir och halvtaskig krimi, placerad i ett parallell-Sverige där Tipstjänsts vd heter Asplund istället för (Lars-Gunnar) Björklund.

Känner man till objekten för driften finns här förstås humor. Särskilt Ingvar Hirdwalls porträtt av chefredaktör Sockander, en studie i inställsamhet och efterkonstruktioner, kalkerad på Jan Guillous gamla ärkefiende Bo Strömstedt. Alla detaljerna finns där: liksom sin verklige förlaga spelar denne ”Sockan” gärna på orgel på sitt rum när det blir stressat och har ett foto av sin fru på hedersplats på skrivbordet (Strömstedts fru heter Margareta, Sockan har helt logiskt ett foto av Ingvar Hirdwalls fru Marika Lindström).

I periferin dyker också Lena Nyman upp som Annalena Fekelius, en karikatyr på Maria-Pia Boëthius och hennes – tydligen – hysteriska feminism där det egna egot hela tiden sätts före sanning och sakfråga. Just här – vad gäller egon alltså – kan vi vara ganska säkra på att Guillou och GW visste vad de pratade om.

För vad som mest slår en är hur ohämmat – och SVT-sanktionerat – Guillou och GW exploaterar myten om sig själva. GW dyker upp i rollen som ”kriminologen”; med ett knubbigt pekfinger i en kastrull undervisar han Gert Fylkings stjärnreporter både i matlagning och i flickmordsstatistik. En spricka i fiktionen rivs upp och dörrarna mellan Det Riktiga Sverige och Guillou-GW:s Skrattspegelsverige står vidöppna.

I ett annat avsnitt blir Hirdwalls chefredaktör inbjuden till ”Jan Guillous magasinsprogram”. På en teveapparat i redaktionslokalen sitter sen Kvällspressenredaktionen och skrattar gott när Jan Guillou, iförd sidbenan från helvetet, skjutjärnsintervjuar chefredaktören och säger saker som ”det där var ett jättebra svar på en fråga som jag inte ställde” och galant vinner diskussionen med sin slipade tunga. 

Exemplen är inte isolerade. GW hasar in och drar några repliker genom näsan redan i Profitörerna (1983), teveserien efter hans bok med samma namn, i en scen som utspelade sig på det polishus där han haft sin befattning också i det civila. Och i Anna Holt – polis (1996) satt sen bägge författarna uthällda i ett hörn på Operakällaren och kommenterade livligt och välformulerat alla uppmärksamhetshoror och kändiswannabees som befolkade bygget.

Jag tar själv del av både Guillou och GW med glädje och behållning. Hur pompösa de än må vara, så är de medvetna om att de är aktörer på en offentlig arena där man måste underhålla.

Metodiskt har de byggt sina varumärken och skapat seriefigurerna Jan Guillou och GW Persson, den skitviktige och den överviktige, den näsvise och den näspratande. Jag vet inte om de är rätt personer att kritisera mediekåthet i allmänhet, men de ser i alla fall till att ha nåt substantiellt att säga när de kommer till tals. Ibland.

Men någonting skaver när jag ser Kvällspressen och möter en verklighet helt silad genom GW-Guillous åsiktsfilter, där araber får stryk av Säpo för att de är araber, där djurrättsaktivister uteslutande är professionella bråkmakare och agent Hamilton dyker upp och lurar skjortan av luttrade kvällspressmurvlar, där allt är karikerat och groteskifierat, och Guillou och GW plötsligt dyker upp som orubbliga auktoriteter på sina respektive områden.

Nånstans finns det väl en gräns för självgodhet. Uppenbarligen har inte Jan och Leif hittat den.

Föregående

Kulturspeglingar från Falköping.

Nästa

Ett i raden av alla dessa hedersuppdrag.

3 kommentarer

  1. Knallhatten

    Ett ännu värre exempel på herrarnas självgodhet och glädje att skriva in sig själv i fiktion är den fruktansvärt hiskeliga Talismanen som gick på TV4. Där har de skrivit in sig själva som hjältarna som löser mysteriet när hjälten Wallton (Wallander-Hamilton, get it?) går bet. Åtminstone Guillou, jag har för mig att GW faktiskt dör, men Guillou får vara med om en stor gunfight mot bovarna. Fyran satt och tjuvhöll på serien i tre år vill jag minnas (jag var själv med i ett avsnitt och det gick så lång tid att jag hade glömt att serien existerade när den väl fick premiär), så även den kanalen var medvetna om vilket skit de producerat.

  2. Henke

    Såg om den här härom året. Där finns rätt många godbitar. Gillar första avsnittet när Claes Malmberg som sunkig sportjournalist blir pålurad en planterad spelskandal.

  3. Wulfahariaz

    Mest irriterande med ”Talismanen” var förstås att inledningen med lite magiskt snack på arabiska översattes till felaktig gammelsvenska.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: