Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 4: Simon & Garfunkel.

I en scen i Cameron Crowes lysande Almost famous (43:e bästa filmen nånsin) förklarar mamman till den överbeskyddade huvudpersonen kopplingarna mellan rock och droger. Av alla tänkbara hedonistisk-dekadenta plattor hon skulle kunna plocka fram ur den popfrälsta dotterns samling väljer hon Simon & Garfunkels Bookends. Hon pekar på snälle Arts och rare Pauls ögon och väser: ”Drugs!”

Det var ett skämt för Cameron Crowe. Art och Paul var inte riktigt de som kastade snus i taket på högstadiet. För Ann Ekeberg – Sveriges svar på Tipper Gore, dessbättre utan nåt som helst inflytande – är skämtet långt borta. I sin iver att avfärda allt kulturellt som hon inte förstår, hugger hon i boken För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen (1991) också huvudena av mjukrockens fanbärare.

En närläsning av ”Bridge over troubled water” visar sig nämligen vara rena rama knarkpropaganden:

Verserna sjungs i två stämmor, vilket kan betyda, att det är två inblandade på trippen – lyssnaren och knarklangaren. […]

Läsaren kanske tycker det låter absurt, men låt oss uttyda ’I’, som droglangaren, för det är först med den uttydningen, som hela skivan blir tydlig fullt ut. […]

Det är dock en lång vers mellan vers två och tre – ungefär så lång som det tar att preparera och injicera en heroinspruta. I sista versen har drogen börjat verka. […]

Han (=I, droglangaren) lovar att finnas där, när trippen är över, med nya droger för att stilla abstinensbesvärens upprörda vatten.

Tycker ni att Ann Ekebergs texter innehåller anglicismer så beror det antagligen på att hon översatt sina åsikter från amerikanska propagandaskrifter. Tycker ni att det hon skriver bitvis är vansinnigt så har det nog också sina orsaker.

(Och som vanligt: vill ni ta del av Ekebergs riktigt märkliga utsagor gör ni bäst i att införskaffa Människor som gått till överdrift.)