Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: människor som gått till överdrift Sida 1 av 2

Lättkränkta personer genom mediehistorien: Maj-Britt Baehrendtz.


Tunn hud är inget Marcus Birro har patent på (eller Kalle Lind, för den delen). Folk har rivit upp himmel och jord för nedsättande recensioner och grova skämt i alla tider. Ibland förstår man dem, ibland tycker man kanske att de varit väl snabba att hota med stämningar eller landsflykt.

I svensk teves absoluta begynnelse gjorde Sveriges Radio – som ljud-och-bildbolaget då fortfarande hette – en galasändning för nåt som ansågs vara ett särskilt behjärtansvärt ändamål: trafiksäkerhetens främjande. NTF – Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande – var medsponsor, vilket dåförtiden inte ansågs vara komprometterande. Sveriges Radio fick gärna samarbeta med statliga verk, eftersom Sveriges Radio i praktiken var ett statligt verk.

Däremot lyckades ett stort svenskt bilföretag med fabriker på Hisingen nästla sig in i programmet. Visserligen var deras prisbilar inslagna i papper, och visserligen försökte programledare Nils Erik Baehrendtz ställa sig i vägen så mycket som möjligt, men som det kommenterades i Expressen dagen därpå: ”Den som hade ett aldrig så litet hum om bilar, såg ändå på höljets konturer vad det rörde sig om.”

En inringare till Sveriges Radio kunde identifiera Volvoprofilen eftersom höljet kring bilen ”satt tätt som på en jumperbrud”, ty det här var på den tiden när folk sa sånt utan att begrepp som ”chauvinism” dök upp i någons huvud.

Det blev, som det så gärna blir när kvällspressen sätter agendan, skandal. Reklam var från dag ett en mycket delikat fråga för programbolaget Sveriges Radio. Staten – vissa skulle säga ”såssarna” – hade nogsamt sett till att ingen eterburen media fick finansieras med några andra pengar än statens egna. Och, som en liten kompensation för statens givmildhet, fick heller inga andra intressegrupper än staten sända eterburen media.

Samma dag som NTF-galan sändes – den 6 december 1958 – blev dess programledare Nils Erik Baehrendtz dessutom programdirektör för Sveriges Radios TV-avdelning. Det gjorde inte frågan mindre känslig. Den antikommersiella televisionens själva banérförare stod alltså och lassade lätt identifierbara Volvobilar över sina tävlare!

Så man kan väl föreställa sig att det ven lite om öronen på Baehrendtz, en av sin tids mest välbekanta svenskar, inte minst efter programledarskapet i Kvitt eller dubbelt. Men tydligen var det inte bara kring Nils Eriks öron det ven. Vinandet nådde även hans lojala hustru Maj-Britt.

Maj-Britt Baehrendtz jobbade som journalist på Expressen. En dag fick hon höra att dagens planerade nummer av hennes egen tidning skulle innehålla ett infamt påhopp på hennes make. Hon fick läsa formuleringen: ”Jag blev vansinnigt arg. Jag minns att jag blev så arg att jag nästan mådde illa”. På stående fot och med omedelbar verkan sa hon upp sig.

Och då hann ändå grafikerna bryta loss notisen om Nils Erik och förhindra att allmänheten fick ta del av den.

Vad var det då för en snaskig smaskighet som formulerats? Hur överjävligt groteskt rå och sårande var den där notisen? Var det ännu värre än det hämningslösa näthat Marcus Birro utsatts för?

På skvallersidan Bekantas bekanta hade en anonym kolumnist skrivit:

Det sägs på stan att Nils Erik Baehrendtz fått ett nytt namn. Man har börjat kalla honom för Nisse Volvo, efter det bekanta NTF-programmet nyligen.

Så såg alltså den tarvliga taskspark ut som fick fru Baehrendtz att, kränkt och förnedrad, lämna sin arbetsplats för tid och evighet (närmare bestämt ett år).

Plötsligt framstår Marcus Birro som ett under av stoiskt lugn och högburen värdighet.

(Källa: Maj-Britt Baehrendtz Tio år med TV, udda nog utgiven 1970, dvs. efter tretton år med teve).

OBS! Den ödmjuka insändaren hittades här.

På ingens begäran: En man med ett skägg sammanfattar sitt år.


När jag startade den här bloggen inbillade jag mig att den främst skulle kretsa kring min egen karriär och avknoppa små reflektioner från mina vedermödor i kultursfärens yttersta periferi. Jag vet inte riktigt vilka tokiga incidenter jag såg framför mej att jag skulle rapportera om. Nåt särskilt dråpligt felslag på tangentbordet? Nån prillig sak som hänt mej på vägen mellan sovrummet och kontoret?

Ganska snart insåg jag att jag hade mer att säja om andras kulturarbetarkarriärer. Inte för att jag på något vis är ointresserad av mej själv, gud nej, jag kan umgås i timmar med min spegelbild, men jag är alldeles för självmedveten för att erkänna min narcissism för omvärlden.

Hur som helst: trendspanare och samtidsanalytiker älskar att säja att vi lever i självbespeglingens tidevarv. Jag skyller alltså nedanstående vältrande i kallelindtrivia på att jag bara vill vara med min tid. Tidningar och teve och sociala liksom asociala medier har sammanfattat 2010 ur alla tänkbara vinklar. Ändå torde jag vara först med att sammanfatta Kalle Linds 2010. Så här ungefär såg det ut:

* Jag var med och startade upp P3:s satirprogram Tankesmedjan. Jag lämnade det lagom till att tidningar faktiskt började uppmärksamma det. All heder åt de medverkande – Liv Strömquist, Jonatan Unge, Sara Hansson, Nanna Johansson och Simon Svensson – men jag insåg dag ett att jag inte är en administratör.

* Jag skrev en ohygglig mängd frågor om Harry Potter – som jag dittills aldrig läst eller sett – till SVT:s barn-möter-vuxna-quiz Vågmästarna. Uppmärksammat av ingen. Och då var ändå Elisabeth Höglund med.

* Jag skrev tre böcker. ”Människor som gått till överdrift” är del två i en tänkt boktrilogi om människors babbel (i analogi med Bergmans filmtrilogi om Guds tystnad), Proggiga barnböcker är ett försök att skriva en underhållande fackbok och Hej bröder – lyssna nu till min historia! har som ambition att reda ut varför jag lyssnat så sjukt mycket på Cornelis när det bevisligen finns annan musik.

* Jag var gästredaktör för Aluma – hemlösas tidning i Malmö-Lund – och var med och gjorde ett temanummer om humor. Numret följdes upp av en synnerligen lyckad ståuppkväll på Malmöfestivalen, arrangerad av min vän Marcus Johansson, där tjugotalet medelklasslustigkurrar ventilerade sitt dåliga samvete gentemot hemlösa genom att håna dem.

* Jag var på Bokmässan och skakade tass med Fredrik Lindström och Olle Ljungström. Sjuttonåringen i mej kissade ner sej.

* Jag skrev ett filmmanus. Ett projekt som tidigare fastnat i development hell och slungats mellan oseriösa filmproducenter och SVT:s neurotiska policyändringar fick lite luft under vingarna när SFI plötsligt dök upp från vänster och kastade lite pengar på det.

* Jag gjorde ett gäng inslag om halvglömda riksdagsmän för SVT:s satirsatsning Elfte timmen – lett av satirikern Peter Settman från SVT:s satirsuccé Så ska det låta – och har sällan känt mej mer som ett barn i en gottbutik.

* Jag fick ett mycket oväntat samtal från SVT:s dokumentärredaktion som kommer att resultera i en halvtimmes tevedokumentär om Jehovas vittnen, homosexualitet och julfirande.

* Jag läste på nätet att jag är en ”övervintrad maoist” och fick i en BTJ-recension veta att jag ägnar mig åt att håna altruismen. Båda påståendena förbryllade mig.

* Jag såg en son börja skolan, en son börja dagis och en son på ultraljud.

* Jag satt fyrtio timmar i terapi och beklagade mig.

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 13: musik och satanism.

Det här känns som ett tåg som inte går att hejda. Som ni förstår är Ann Ekebergs skrift För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen (1991) en veritabel guldgruva. Betänk då att jag sparat de allra bästa citaten till boken Människor som gått till överdrift.

Vi tuffar väl på några dagar till. Sen kommer nåt jag själv har skrivit, förhoppningsvis lite mer sammanhängande, omdömesgillt och källgranskat än Ekebergs tirader. Som ni säkert kan se framför er, är Ekebergs kapitel ”Musik och satanism” särskilt omfångsrikt. Vi saxar det viktigaste:

Även på små orter kan det finnas djävulsdyrkare. En f d elev, en flicka, blev intresserad av organisationen (oklart vilken, gissningsvis en djävulsdyrkarorganisation) och efter ett tag tyckte hon att hon ville bli medlem. Initieringen i kyrkan, för hennes del, var att hon skulle äta upp ett foster. Flickan tyckte då som varje förnuftig människa borde tänka, att detta var väl makabert och gick till en präst. Flickan blev efter ett tag fri från organisationen.[…]

Man kan då undra var denna ’kyrka’ får t ex foster till dylika initieringar? Här består vår prövning i att inte vara naiva och tro – ’sånt händer inte i Sverige’. Även s k högt uppsatta personer i vårt samhälle kan vara medlemmar i organisationen. […]

Vi kan få en liknande utveckling som i USA, där årligen ett stort antal Barn försvinner och kommer i satanisternas våld och där föräldrar får efterlysa sina Barn på mjölkpaket och kundtavlor. Överallt ser man detta på jättestora reklamskyltar med fotografier, utmed vägarna eller bak på en lastbil: – ’HAR NÅGON SETT DETTA BARN?’ eller kanske på en lapp uppsatt på en bensinpump eller i ett butiksfönster ’Jimmy 2 years – missing’ (Jimmy 2 år – saknas). En del föräldrar lämnar sina Barns fingeravtryck till polisen för att underlätta identifiering och efterspaning vid en eventuell kidnappning. Ja, det har redan hänt i Sverige att Barn försvunnit på satanisternas högtidsdagar och sedan hittats döda efter att först ha misshandlats och utnyttjats svårt.

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 9: fosterspelen.

Ann Ekeberg introducerar själv sin bevara-oss-från-rocken-och-all-annan-modern-ungdomskulturskrift För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen (1991):

Följande provkarta på kulturen, eller rättare ickekulturen, är några exempel på vad ungdomen idag erbjuds.

Därefter går hon metodiskt igenom allt det som den stackars ungdomens utsätts för: The Beatles, Alice Cooper, knarkreklam (syftande på T-shirts med texter som ”Enjoy CoCaine” och ”MaRijuana”), subliminala budskap på cigarettpaket (”Kan läsaren svara på följande? Varför har cigarettmärket ’Camel’ en dromedar på sitt paket och inte, som det rimligen borde vara, en kamel?”) och baklängesbudskap på Led Zeppelinplattor.

Ett kapitel heter – så klart – ”TV- och dataspel”. Ur det saxar vi:

Vad sägs om följande? Du kommer åkande i hög fart. I spelets kikarsikte väljer du en av tre fotgängare. Högsta poäng och frispel (!) får du om du kör över en gravid kvinna med motorcykel, så att hon spricker upp. Hon kastar sitt foster på marken och samtidigt hörs ett autentiskt dödsskrik. Jodå, spelen finns i Sverige intygar flera tonåringar. Dessa spel kan ungdomar prova på i s k flipperhallar och andra lågvibrerande lokaler.

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 4: Simon & Garfunkel.

I en scen i Cameron Crowes lysande Almost famous (43:e bästa filmen nånsin) förklarar mamman till den överbeskyddade huvudpersonen kopplingarna mellan rock och droger. Av alla tänkbara hedonistisk-dekadenta plattor hon skulle kunna plocka fram ur den popfrälsta dotterns samling väljer hon Simon & Garfunkels Bookends. Hon pekar på snälle Arts och rare Pauls ögon och väser: ”Drugs!”

Det var ett skämt för Cameron Crowe. Art och Paul var inte riktigt de som kastade snus i taket på högstadiet. För Ann Ekeberg – Sveriges svar på Tipper Gore, dessbättre utan nåt som helst inflytande – är skämtet långt borta. I sin iver att avfärda allt kulturellt som hon inte förstår, hugger hon i boken För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen (1991) också huvudena av mjukrockens fanbärare.

En närläsning av ”Bridge over troubled water” visar sig nämligen vara rena rama knarkpropaganden:

Verserna sjungs i två stämmor, vilket kan betyda, att det är två inblandade på trippen – lyssnaren och knarklangaren. […]

Läsaren kanske tycker det låter absurt, men låt oss uttyda ’I’, som droglangaren, för det är först med den uttydningen, som hela skivan blir tydlig fullt ut. […]

Det är dock en lång vers mellan vers två och tre – ungefär så lång som det tar att preparera och injicera en heroinspruta. I sista versen har drogen börjat verka. […]

Han (=I, droglangaren) lovar att finnas där, när trippen är över, med nya droger för att stilla abstinensbesvärens upprörda vatten.

Tycker ni att Ann Ekebergs texter innehåller anglicismer så beror det antagligen på att hon översatt sina åsikter från amerikanska propagandaskrifter. Tycker ni att det hon skriver bitvis är vansinnigt så har det nog också sina orsaker.

(Och som vanligt: vill ni ta del av Ekebergs riktigt märkliga utsagor gör ni bäst i att införskaffa Människor som gått till överdrift.)

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 3: The Beatles.

Den bästa boken i genren människor-som-oroar-sig-för-ungdomskulturens-destruktiva-inflytande-lite-väl-mycket-i-förhållande-till-sin-egen-förståelse-för-densamma-stridsskrifter är, åtminstone på svenska, Ann Ekebergs För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen (1991). (Andra klassiker i genren är för övrigt Allan Rubins antihaschböcker, Thomas Arnroths tokkristna Dina harpors buller och rollspelspamfletten De övergivnas armé.)

De bara ganska saftiga bitarna kör vi här på bloggen, fram till julafton eller fram till att vi inte riktigt pallar mer. Idag ur kapitlet ”Musiken och drogerna”:

Det finns nog ingen som betvivlar the Beatles inflytande på vår civilisation. De var och är världsberömda – till och med adlade. Sanningen är mindre vacker: the Beatles blev de största drogprofeterna genom tiderna och det var de som presenterade och ’legaliserade’ hallucinogena droger bland tonåringar över hela världen. […]

I ’Hey Jude’ kan vi se hur The Beatles föreslår droger som flyktvägen från smärta. ’Jude’ kan här stå för Judas, som förrådde Jesus under förespegling att han var Jesus vän. Här ser vi likheten med heroin som ’Hey Jude’ syftar på. Det kan också se ut som en vän, en hjälp innan det förråder och lurar missbrukaren till kanske livslångt slaveri eller död.

I stroferna ’Go and get her’ (Gå och skaffa henne) och ”Let her into your heart” (Låt henne komma in i hjärtat) står ”her” (henne) för drogen. ’Heart’ är naturligtvis hjärtat som pumpar ut det drogladdade blodet runt i kroppen så ’you can start to make it better’ (du kan börja göra det bättre).

Vi får också lugnande veta ’Don´t be afraid’ (Var inte rädd), ’The moment you let her under your skin, (sic!) you begin to make it better’ (I det ögonblicket du släpper in ’henne’ under ditt skinn börjar du må bättre) talar väl för sig själv. Det handlar om en injicering.

I tredje versen uppmanas lyssnaren att göra om injektionen varje gång man känner smärta, med andra ord när man upplever abstinensbesvärens helvete, ’…anytime you feel the pain, Hey Jude – refrain’ (varje gång du känner smärtan, Hey Jude – ta om det). Vi får också uppmaningen att ta det försiktigt ’don´t take it bad’ (ta det inte dåligt) – en snedtändning bör undvikas.

Mot slutet av sången hör man en röst skrika på ’Mamma!’ ett rop på hjälp från heroinets fasor. I bakgrunden hör vi också ett vansinnesskrik och kören uppmanar ’you gotta break it’ (du måste bryta det), ’you know you can make it’ (du vet att du klarar det) och ’don´t go back’ (gå inte tillbaka) med andra ord. – Håll dig ren! vilket naturligtvis i detta subliminala sammanhang, inte kan ses som någon antidrogpropaganda utan tvärtom!

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 2: musiken.

Ann Ekeberg heter en kvinna som säkert vill väl. Ja, vad hon vill idag har jag ingen aning om, men 1991 var hon i alla fall väldigt inne på att förbjuda all form av kultur som inte innehöll symfoniorkestrar och otvetydiga kristna budskap. Då gav hon ut den seriealbumsstora skriften För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen. Det är en udda trycksak.

De allra bästa citaten finns samlade i Människor som gått till överdrift. De näst bästa citaten ges här på bloggen, som luckor i en kalender fram till julafton (eller tills jag tröttnar och får nåt viktigare att göra). Idag ur kapitlet ”Musiken”:

Varje gång jag har talat inför en grupp ungdomar om musik och livsstilar, har jag roat mig med att ställa följande fråga:

– ’Hur skulle vårt samhälle bli/ se ut om det från och med NU bara spelades klassisk musik?’

Först säger de alltid: ’Det skulle aldrig gå!’ Så förklarar jag, att det är ett tankeexperiment och vi låtsas, att det inte finns en enda disharmonisk skiva kvar på planeten. Överallt där man tidigare hört rock och dunkande discomusik, strömmar nu Wagner, Strauss, Beethoven och Skrjabin ut. Varje gång och det slår aldrig fel, säger ungdomarna först att knarket skulle försvinna. Sedan upplyser de mig att misshandel och mobbing skulle upphöra och så fortsätter de att räkna upp den ena positiva saken efter den andra.

En enda gång har jag hört något negativt. Det var en flicka som menade att folk skulle bli snobbiga. Men det visade sig att hon menade välklädda!

– Varför lyssnar ni då på den här musiken, om det blir så positivt utan den? frågar jag.

Då brukar de se ut som fågelholkar i ansiktena – för de har ju själva dragit slutsatsen. Den musik som de manipulerats att tro är deras egen, och som de inte kan leva utan. De börjar förstå och kanske någon utbrister både besviket och förargat: – ’Vi har blivit lurade!’

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 1: ”vidrio”.


1991 gav en fritänkare vid namn Ann Ekeberg ut boken För Sverige – på tiden: en exosé över ungdomskulturen, understödd av LaRoucherörelsen. Det är fantastisk läsning för den som gillar felstavade, kulturfientliga och illa underbyggda konspirationsteorier ur högerkristet perspektiv.

Vill man lägga 170 spänn rakt ner i fickan på Ekeberg själv går det bra, annars har jag rekapitulerat det viktigaste i Människor som gått till överdrift.

Eftersom hela Ekebergs bok är en guldgruva blev ett gäng citatklimpar över. Ur kapitlet ”Film och video” (där Ekeberg myntar begreppet ”vidrio”) saxar vi följande:

Vad sägs om en kort rundresa i videoträsket? Här kommer första filmen. Håll i er nu! En man har samlag med tre kvinnor. Den första älskar han med på ’vanligt’ sätt. När det är klart skär han upp henne så att hennes underliv väller ut i en blodig massa. Den andra kvinnan älskar han med bakifrån. Sedan skär han huvudet av henne. Den sista kvinnan dödar han inte, utan skär ut hennes öga och har samlag med henne i ögat. Det hörs inga skrik. Inte ett ljud – utan allt utspelar sig till tonerna av Vivaldi.

Vi talar om och hör mycket talas om miljöförstöring idag. Högsta graden av miljöförstöring och förgiftning av allas våra sinnen, är dessa videofilmer typ ’Den blodsugande gatan’. […]

En film, som spräckte alla tidigare kassasuccéer i Amerika, visade hur man våldtar en treåring. Filmen finns på video i Sverige. Detta är allvarligt, för den som precis blivit instruerad hur man våldtar en treåring, kanske har lust att prova… Politikerna bör ta sitt ansvar i denna fråga. Det är inte Mamma Nilsson eller Pappa Svenssons uppgift att rensa upp i videoträsket. Naturligtvis skall de ta sitt ansvar. Man skall heller inte tro att videoträsket sanerar sig själv… […]

Vi måste ha censur, men inte en ’låtsas-censur’, utan en kraftig och mycket sträng förhandsgranskning innan filmen släpps på marknaden.

(Och för att förekomma besserwissarna: all stavning och interpunktion är direktciterad. Ekeberg jobbade, efter vad jag förstår, som lärare under tiden då boken släpptes. Detta berättat apropå ingenting.)

Deleted scene: senatorn som fördömde Ingrid Bergman.

Ett kapitel i boken ”Människor som gått till överdrift” skulle handla om hur Ingrid Bergman fördömdes av Hollywood och hela USA när hon gjorde misstaget att sluta älska sin man och börja älska en annan. Jag kom aldrig riktigt till den punkt där själva storyn startar, eftersom det visade sej att boken redan var alldeles för tjock. Men inledningen (som inte har ett piss med den i rubriken omnämnde senatorn att göra) tycker jag nog har sina kvaliteter.

Det kollektiva minnet är ofta kort, det historiska perspektivet påfallande smalt. Vi minns det som hände nyss och glömmer det som var för en stund sen. När omröstningar hålls om vad som varit årets största händelse vinner alltsomoftast julen alternativt mellandagsrean. Detta oavsett om det varit jordbävning i januari, tsunami i februari och Arja Saijonmaa fött en varanhanne i mars.

När åttiotal gick mot nittiotal lät radioprogrammet Metropol sina lyssnare kora decenniets bästa låt (not till framtida läsare: Metropol var ett tretimmarsblock som sändes varje fredag och på sin tid betraktades som ungt och modernt. Det var bland annat där Spanarna – ett P1-program där medelålders människor analyserar trender i tiden – debuterade).

Vinnaren blev ”Jag mår illa”, en låt med Magnus Uggla som började rotera i september 1989. Rader som ”jag mår illa när jag ser Alice laga råbiff med Camilla” och ”jag mår illa när Lotta Engberg står i raffset vid sin villa” ansågs alltså vara det bästa Sverige producerat i textväg under tio långa år. (Not till framtida läsare: ”Jag mår illa” var en elak uppgörelse med gratisätare, Magnus Uggla känner ni till. Och oavsett när ni läser detta så såg han likadan ut då som nu.)

Det var det kanske också. En sak är dock säker: det hade inte alls lika många tyckt om låten kommit i september 1980.

I SVT-programmet ”Folktoppen” 2005-06 satte svenska folket varje vecka ihop listor över de bästa komikerna, teveprogrammen och låtarna (not till framtida läsare: SVT, Sveriges Television, var ett statligt ägt och styrt – dock inte alls statligt! – tevebolag som lades ner i samband med att deras sista tittare dog ålderdöden på servicehemmet Måsen).

Till tidernas – alltså alla tiders – roligaste teveprogram valdes Parlamentet (not till framtida läsare: ja, Parlamentet fanns redan på 00-talet. Och det var lika trött då som det är nu).

Till världens – alltså hela världens – roligaste man utsågs Robert Gustafsson (not till framtida läsare: Robert Gustafsson var en ytterst begåvad komisk skådespelare som främst satsade på att göra reklamfilm och vitsmonologer på Allsång på Skansen).

Och på Guldbaggegalan år 1995 hade svenska folket i uppgift att kora den största svenska skådespelaren sen filmen uppfanns. I en första framvaskning hade tre namn utkristalliserats:

1) Ingrid Bergman, trefaldig Oscar-vinnare, stjärna i ett otal Hollywood-succéer, bland annat Hemingway-filmatiseringen ”Klockan klämtar för dig”, ”Casablanca”, ”Anastasia” och två Hitchcock-filmer, en av världens största filmstjärnor under hela 1900-talet.

2) Greta Garbo, ”den gudomliga”, rankad som den femte bästa skådespelerskan genom tiderna av Amerikanska filminstitutet, avslutade sin filmkarriär vid 37 års ålder och blev legendomsusad, Oscars-nominerad fyra gånger, fick slutligen en heders-Oscar fjorton år efter hennes sista film, en av världens största filmstjärnor under hela 1900-talet.

3) Helena Bergström, skådespelare i ett otal Colin Nutley-filmer, en av Sveriges största filmstjärnor under stora delar av 1990-talet.

Redan där såg det hela lite märkligt ut. Var det inte lite orättvist mot Helena Bergström att ställa henne bredvid två internationella giganter? Var det inte som att låta ett barn tävla mot två gamla farbröder i prostatasvullnad? Var det inte som att … de briljanta liknelserna kom genast av sej när resultatet av omröstningen visade att Helena Bergström vann! Hon vann! Stjärnan från ”Under solen” vann mot stjärnorna från några av filmhistoriens största succéer! Gambia slog Kanada i ishockey! Peter Jöback vann Macho-SM!

Orsaken är inte att undra på: mer än halva svenska folket hade ganska nyligen sett ”Änglagård” och tyckt det var en rörande film om mötet mellan sexuellt avvikande kabaretartister och gamla ungkarlar.

Ganska få hade nyligen sett ”Ninotschka” eller ”Casablanca”, och flera av de som gjort det hade bytt kanal eftersom de trodde att svartvit film betydde fel på mottagningen.

Och kanske hade svenska folket rätt. Det brukar de ju visserligen inte ha – kolla bara på alla folkomröstningar där de genomgående röstat fel – men den här gången var det kanske så? Helena Bergström var kanske bättre än Garbo och Bergman? Hur relevanta är gamla fyrtitalsfilmer för publiken år 2000? Vad spelar det för roll om halva världens presskår en gång jagat Garbo och Bergman om Malou von Sivers vill intervjua Helena Bergström i detta ögonblick?

(Not: enligt uppgift visade det sej senare att rösträknarna räknat fel och tagit Ingrid Bergmans röster som Helena Bergströms och vice versa. Det sabbar lite grann min poäng, men det är väl ändå ingen som läser fotnoter.)

Historien är aldrig rättvis. Vi kan aldrig veta vad som överlever och vad som glöms. Smak och preferenser förändras, det som var bra igår kan visa sej vara uselt idag och det som var uselt igår kan visa sej vara pissuselt idag. Det enda vi kan vara helt säkra på är att Tjuren Ferdinand kommer att vara lika tråkig för våra barn som den varit för oss.

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker: del 7.

I min nästan purfärska bok – om man nu kan kalla en bok om Bosse Parnevik, Vilgot Sjöman, Gustaf von Platen och Tove Janssons mamma purfärsk – ”Människor som gått till överdrift” ägnar jag ett kapitel åt Henning Sjöström.

Trogna läsare av bloggen vet att stjärnjuristen, buddhisten och operasångaren Sjöström betytt oändligt mycket för mej. Ingen har som han fått mej att tänka ”är detta verkligen på riktigt? Skriver han detta eller är det jag som är påtänd?”

Tillsammans med sin bror Ernst – som han för övrigt aldrig bjöd på releasefesterna – skrev Henning Sjöström en handfull böcker med suffixet ”i byn”. De var stora succéer på sin tid, åtminstone enligt förläggaren (Henning Sjöström). Jag har läst dem, jämte Sjöströms övriga memoarer (han har skrivit åtminstone tre), och samtliga har gjort mej stum och (brott)mållös.

Gång efter gång har jag kliat mej i bakhuvet och sagt högt till boken framför mej: men … berättar karln på allvar om hur han försöker pruta på en hora? Men varför i fridens namn går han på maskerad i nazistuniform? Och varför är han så fixerad vid väderspänning?

Givetvis skrev jag alldeles för långt och matigt om Sjöström. Han hotade att ta upp halva boken. Som tur är finns det mesta i annan form att läsa här på bloggen. Här kommer ytterligare några citat att klippa ut och bära närmast hjärtat. Jag har ryckt dem ur sitt sammanhang, men tro mig: sammanhanget gör ingenting begripligare.

Han hade nu klor till händer. Han kände hela sin sexuella kraft växa och bli oemotståndlig. Han måste ha henne. Hans organ svällde våldsamt. (Mördaren i byn, 1975.)

Notarien var skicklig squashspelare. Det var Eva också, så de fick snart ett gemensamt intresse. Eva skulle bli en god hustru med förmåga till snar orgasm. (Männen från byn, 1974.)

Britt stod stilla. Ibland höll hon andan som för att lyssna när jag vårdslöst och ivrigt hanterade hennes saftdränkta blygdläppar. (Vägen förbi, 1965.)

Jag skulle få lämna min byrå för en slöseriets och avkopplingens resa under tre veckor i månaden september i en ålder av trettiosju år och fem månader. Delvis tack vare mitt goda förhållande särskilt till en kvinna men också till ytterligare tre. (Männen från byn, 1974.)

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén