Historien, inte minst ens egen, har en tendens att återanknyta till sig själv. Mitt första möte med Sveriges mest mytomspunne seriekännare Horst Schröder var boken De första serierna från 1981. Det är en spränglärd genomgång av de tidiga amerikanska dagspresserierna, däribland ”Katzenjammer kids” (på svenska ”Pigge & Gnidde”), som av rättighetsskäl knoppade av sig i en exakt likadan serie, ”The Captain and the kids” (på svenska ”Knoll & Tott”).
Bägge serierna gjordes parallellt från 1912. ”Knoll & Tott” lades ner 1979 och ”Pigge & Gnidde” produceras eventuellt än. Eller om det nu är tvärtom.
Schröder gav sen under åttiotalet ut de legendariska titlarna Epix och Pox, introducerade tjogvis med italienska och amerikanska och franska och fanimej argentinska serietecknare för en otacksam svensk publik, hamnade i rätten för påstått spridande av porr för barn (det var på den tiden moralistiska idioter hade inflytande i Sverige) och har sen dess fortsatt att rulla stenen upp för berget varje dag genom att alltjämt ge ut seriealbum i alla upptänkliga genrer.
Jag var ingen flitig läsare av Schröders utgivning när det begav sig, men har i efterhand insett hans betydelse.
Nu korsas våra vägar. Jag vet inte vad jag får säga, men det har indirekt med Pigge & Tott att göra. Knoll & Gnidde kom inte från ingenstans. Inspirationen från den tyska serieberättelsen ”Max & Moritz” är, för att uttrycka det försiktigt, högst påtaglig. ”Max & Moritz” är en klassiker av den i Tyskland högst aktade bildhumoristen Wilhelm Busch. Schröder vill ge ut mer Busch på svenska och det är där jag på nåt vis ska komma in i bilden.
Att läsa någon av alla de här buspojkeinkarnationerna idag är inget för den som reagerar på våld mot barn. Vi pratar alltså om barn som gladeligen spränger saker, dödar djur, välter båtar, stjäl mat, slår sönder, pajar och förstör, oftast med fysiska men för andra som påföljd. Pojkarna får i sin tur duktigt med stryk av alla vuxna i sin omgivning. Slutpoängen är i nio fall av nio att någon tillfogas orimliga mängder smärta.
Schröder gör en snabbanalys av Knollpidde och Gniddetott:
De är ofta rent av sadistiska, och hatiska och hämndlystna så det förslår. Hatat och hämnden är nog de egentliga drivkrafterna i ”Katzenjammer kids”: det misshandlade människodjurets hämnd på tillvaron i en ständig eskalation av våld. Det behövs inte heller någon synlig, omedelbar anledning. Det finns så mycket att hämnas, att man ändå aldrig hinner i kapp. Och förresten kan man ta ut hämnden i förskott också. (De första serierna.)
Samma tema – alltså hat och hämnd – hittar vi i den sedelärande rimsagan om Max & Moritz. Man kan konstatera att humorn – åtminstone Wilhelm Buschs humor – 1865 var burlesk. För att inte säga grotesk. Max och Moritz lägger krut i kantor Lämpels pipa, stryper höns i ett träd och sågar sönder skräddarns brygga. Och får mångdubbelt igen av vuxensamhället.
Fotnot 1: har man vägarna förbi Sergels torg så har Kulturhuset en just nu pågående utställning om Schröders förläggargärning i allmänhet och Epix i synnerhet.
Fotnot 2: i de amerikanska originalserierna heter för övrigt både Pigge & Gnidde och Knoll & Tott Hans and Fritz. Max & Moritz heter däremot Max und Moritz.
David
Spridande av porr? Är det något annat fall än Pox-rättegången du avser?
Förövrigt skulle jag bli glad om någon gav ut Schröders samlade ledare.