Om Kalle Lind och andra gubbar

Minnestal för Cornelis: extramaterialet.

I lördags hölls alltså två minneskonserter för herr C, på dagen tjugofyra år efter hans frånfälle. Det var mäktigt och pampigt och fullsatt och Lill Lindfors. Jag hade äran att hålla det traditionella anförandet. Eftersom det var två konserter passade jag på att skriva två tal. Jag ansåg att det fanns en del att säga i ämnet. Det var också en sorts backupplan om det hade visat sig att det första talet inte fungerade. Nu funkade det första talet och jag lät därför det andra stanna kvar i innerfickan. Här finns det dock att läsa för den specialintresserade.

Godafton ungdomar. Jag har blivit ombedd att hålla det traditionella minnestalet över en saknad holländare och inget uppdrag i livet har gjort mig mer hedrad. Eller mer nervös. Pratar jag otydligt så beror det på att jag är förkyld. Och från Skåne.

För mig har Cornelis Vreeswijk betytt ohälsosamt mycket. Under den golgatavandring vi kallar livet har han funnits där, som en ledstång, som en referens, som ett föredöme. Inte så mycket för sin livsföring, gubevars, men i sitt sätt att förhålla sig till livet, till människorna. Människan är som hon är hos Cornelis. Ingen att dyrka, ingen att se upp till, men någon att ha överseende med.

Jag gick på gymnasiet 1991-94, en tid som råkade sammanfalla med åren då Ny demokrati satt i riksdagen och vi hade en invandrarminister Friggebo som spekulerade i om det låg i Kosovoalbanernas gener att stjäla tvätt. Det var en förvirrande tid, en beklämmande tid, en tid då man visste vad man var emot men knappast vad man var för. När jag kastades ut i det riktiga livet var alla dörrar till alla arbetsplatser stängda och mitt i det satt finansminister Wibble och uppmanade medborgarna att se till att ha en årslön på banken.

Inte ens lumpen kunde man göra, om man nu hade velat, för även försvaret drog ner trots att det faktiskt var de gamla moderaterna som styrde landet.

Det var ett samhälle där man, som Lasse liten, tvingades lura sig själv att man var smart och kall och hård. Det var ett samhälle där psykvården la ner sig själv och på nytt lämnade ut Häst-på-taket-William till pöbelns godtycke.

Det var i den tiden, en tid då det var lätt att ge upp, som Cornelis verkligen kom in i mitt liv. Han hade på ett vis funnits där alltid, jämte andra döda män i min mors skivback, men det var då jag öppnade alla Cornelisslussar på vid gavel och lät honom forsa in i min tillvaro.

Vi sextio- och sjuttiotalister döptes tidigt till den ironiska generationen. Vår föräldrageneration kallade oss så ironiskt, själva såg vi det nog som en neutral varudeklaration. Det hette att vi inte tog ställning, att vi inte brydde oss. Det var bara delvis sant. Vi såg naturligtvis att världen var vansinnig, men visste inte riktigt vad vi skulle göra med den insikten. Vi tyckte att våra föräldrar tagit monopol på upproret och hur mycket vi än ville göra revolution så visste vi inte vad den skulle leda till. Illusionerna och ideologierna låg krossade runt omkring oss, begravda i schaktmassorna från Berlinmuren.

I det läget hittade jag Cornelis. Kände nästan fysiskt hur han sträckte ut en hand från en annan tid, en tid som alltid beskrivs som optimistisk och fylld med framtidshopp, men där han satt på en soptipp och sjöng: ”Medborgare, ur led är tiden, det hävdar jag bestämt”. Det var lika aktuellt 1964 som 1994.

Cornelis kom fram i en annan tid, då svensk BNP slog nya rekord varje år, då fabriksvisslorna tjöt hysteriskt och Sverige faktiskt välkomnade invandrare och såg dem som en tillgång och inte ett problem, då ungdomarna formerade sig i demonstrationståg som tillitsfullt marscherade mot framtiden, då allt faktiskt bara blev bättre. Ändå satt han där på soptippen och menade att visst, för var dag blir det bättre – men bra lär det aldrig bli.

Redan från första början såg han alltså människan som hon är: inte som romantiserande ideologier vill att hon ska vara och inte heller som svartsynta posörer påstår att hon är. Utan nyckfull, ömsom kärleksfull, ömsom krigisk, men alltid värd att få sin historia berättad.

Cornelis hade en distans till världen. Han lät sig sällan svepas med av glädjetågen. Det var som om han på egen hand genomskådat lögnerna och log överseende åt de som gick runt och inbillade sig att allt var bra. Han sjöng om välfärdssamhällets trasproletärer och om det svampformade molnet vid horisonten och han såg hela tiden igenom sprickorna i idyllen.

Han hade en attityd som de cyniska kallar cynism och de insiktsfulla kallar insikt. Han såg – jag upprepar det igen – människan som hon är: vindögd som Saskia, kärlekskrank som polaren Pär, gammal som Fredrik Åkare, bara ett barn som Cecilia Lind, ständigt i långa ärmar som Ann-Katrin. En ganska skröplig varelse, inget att hålla i när åskan går, men värd respekt för att hon alls står ut.

När Bert Karlsson satt i riksdagen hittade jag alltså Cornelis, som en flaskpost från en annan tid med ett gulnat meddelande som sa: ”Förtvivla icke! Vanvettet är inget nytt påfund”.

Hos Cornelis fanns ofta en axelryckning, en glimt i ögat, en tunga i kinden – det vi kallar just ironi, en sorts känslomässig sköld som bara hjälpligt dolde svärtan, smärtan och avgrunden. Jag såg en likhet i min egen generations hållning till världen, hur vi gick runt och satte citationstecken kring alla de stora orden, av rädsla för att framstå som pretentiösa, samtidigt som det dåliga samvetet knaprade på oss och vi aldrig lyckades dölja, ens för oss själva, att vi faktiskt brydde oss.

Jag kände aldrig Cornelis Vreeswijk. Jag träffade honom aldrig. Men jag är likväl förbannat tacksam för att han fanns.

Föregående

Minnestal över Cornelis.

Nästa

Snutuppgörelse.

6 kommentarer

  1. Heliokles

    Ja, sannerligen. Inbjuden att tala om Cornelis väljer Kalle Lind att tala om den borgerliga regeringen 1991-1994 och Ny Demokrati. Ja, hade talaren varit litteraturvetare eller poet hade ju talet kunnat tala om Cornelis texter, en musiker hade kunnat säga något om Cornelis musik (vilket Kalle påpekade i ett tidigare inlägg med klädsam självironi). Men man ska hålla sig till sina styrkor.

    Men Kalle, många säger ju att det inte bara var regeringen Bildts inneboende ondska som orsakade problemen i början på 90-talet. Denna grupp, som faktiskt omfattar gamla socialdemokratiska finansministrar, betonar att S satt vid makten under nio år innan Bildt, och att den stora socialdemokratiska devalveringen hade viss skuld till krisen – devalveringar har ju jämförts med att kissa på sig, eftersom det lättar trycket men blir otrevligt på lite längre sikt. Kunde du inte vägt in sådana påståenden i talet – om än bara för att vederlägga dem? För jag menar, om nu minnestalet över Cornelis prompt ska utgå från politiken i dina tonår, så är det väl lika bra att det blir en så vederhäftig betraktelse som möjligt? Och inte bara lösa rallarsvängar?

  2. Kalle Lind

    Heliokles: poängen var inte att ge någon nyanserad och sammanfattande bild av den tidiga nittiotalskrisen, utan att ge en förklaring till varför jag (född 75) känt att en död farbror (född 37) har haft nånting att säga mig. I en tid då ingenting tydde på att det varken skulle bli bra eller bättre, kändes Cornelis Vreeswijks bistert klarsynta attityd mer relevant än nånsin.

  3. Kalle Lind

    Heliokles: för övrigt är jag litteraturvetare. Talet handlar, om du läser det, inte så lite om just Cornelis texter.

  4. Kalle Lind

    Heliokles: ytterligare ett tillägg – jag valde för övrigt inte att tala om detta.

  5. Arne

    Underbar sammanfattning av tidsandan under de aktuella decennierna. Född 1954 upplevde jag dem själv.

  6. Katarina

    Som Cornelisälskare och något för ung medlem av den ironiska generationen (jag skyller på mina storasyskon och en viss brådmogenhet) kände jag verkligen igen detta. Och den som missar mängden referenser till Cornelistexter är antingen inte så insatt i Cornelis eller förblindad av debattlystnad…

    F.ö. läser jag om ”Människor som gått till överdrift” i väntan på att ”Människor som haft fel” ska komma från Adlibris. Samtidigt läser jag ”Biblisk historia” av Alf Henrikson. Jag har därför kommit fram till att det är en något likartad upplevelse – stora mängder sakkunskap mixat med humor. Du väger förstås mer över åt det humoristiska hållet och Henrikson åt det historiska, men som sagt, upplevelsen är besläktad. (Sen är det kanske inte jätterelevant att lära sig om Ted Gärdestads guru, men det är å andra sidan inte jätterelevant att lära sig om konung Josia heller.)

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: