Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: inte för att jag vill skryta Sida 1 av 2

En lång utvikning fram till en finurlig memoartitel.

Hammarsson & Wiking skrev boken och gjorde teveserien med hundra höjdare ur svensk historia. I säsong två utvidgade de till världens hundra höjdare, men slog ändå fast att DET ALLRA ROLIGASTE som NÅGONSIN HÄNT I HELA VÄRLDSHISTORIEN var när Robert Prytz en gång svettades i en tevesändning.

Ju närmare det ligger, desto roligare. Fast för färre.

Tre journalister i Karlskrona – Martin Hult, Mattias Nilsson och Björn Håkansson – har ställt den idén på sin spets och skrivit en bok om de hundra roligaste ögonblicken i Karlskronas historia:

Ursäkta var är kriget
Det är ett gediget researcharbete och jag – som själv kanske råkat få nån förlupen elakhet på pränt – får lite ont i magen över att de tre författarna ska råka på några av de lokalpolitiker och -profiler som de skildrar i hyfsat sarkastiska ordalag.

Allt är inte begripligt för oss som bara har varit i Karlskrona när vi hälsade på en kompis i Sjövärnskåren nån gång på våren 1993 och ibland är det svårt att sålla den rena faktan från författarnas fortsatta associationer.

Men det är fascinerande hur mycket tokenskap som ändå hänt på en så pass geografiskt begränsad yta. Tokenskap som är dokumenterad i både skrift och bild.

Liksom alla de som läste Viggo Cavlings mingelskildringar i gamla Resumé läser jag främst för att se mitt eget namn i skrift.

I kapitlet om galleristen, levnadskonstnären och rättshaveristen Per Olov Börjeson får min inre narcissist socker:

Med andra ord känns det inte konstigt att Börjesons 1200 sidor matiga självbiografi heter Inom och utanför ramarna (en så pass finurlig titel att den med lätthet torde kvala in i Malmöförfattaren Kalle Linds samling av fiffiga memoartitlar).

Jag ska erkänna att jag hade rätt dimmiga grepp om vem Börjeson är, även om jag kände till att han tillhör folkgruppen Excentriska Malmögallerister (karlskronit är han bara sommartid), men alla som skriver 1200 sidor långa memoarer gör mig nyfiken. Och särskilt om de presenterar sig så här på innerfliken:

inom och utanför ramarna 2

Den skottsäkra västen, får jag veta i Ursäkta var är kriget?, skaffade Börjeson ”främst eftersom fyra Malmöadvokater, en revisor och två fastighetsmäklare figurerade i boken och alla förväntades bli uppretade av vad han skrivit (notering till författarna av denna bok: köp skottsäkra västar!!)”.

Börjeson var också noga med att ”det blir en kvalitetsväst som räcker ner till mitten av låret”.

En man som inte tar på sig vilken sunkig andrasorteringskevlar som helst retar lätt igång ens nyfikenhet. Vi får se om jag orkar plöja Börjesons memoarer. Jag har visserligen bara första delen, endast 550 sidor, men jag har också börjat läsa Jan Myrdals och Lars Gustafssons gamla brevväxling så vi får se om jag får tid.

Viktigt! Läsvärt!

Jag är egentligen inte så förtjust i att använda bloggen som citatlager för vitsord och halvdana betyg. Det känns lätt så självgott. Men nu råkade det visst bli så i alla fall. Ibland bara slinter man på tangentbordet.

Komikern Kalle Lind har många järn i elden vare sig det handlar om tv, radio, böcker eller bloggande. Bland hans senare bokalster märks den utmärkta sista delen av ”Människor-trilogin” med titeln Människor som har haft fel (2011). Men frågan är om han denna gång rentav inte överträffat sig själv när han tillsammans med Kringlan Svensson – en annan skicklig diversearbetande ordbrukare – fabulerat ihop en historia om den timide flamugnsskötaren Frank Lindström som söks av både sin arbetsgivare och en köttfärssäljande ICA-handlare. Han försvann nämligen i samma veva som man på hans arbetsplats malde ett onormalt stort parti blandfärs. Det blir rena sängkammarfarsen där sängkammaren med tillhörande dörrslammer bytts ut mot olika lokaliteter i Malmötrakten.

Läsare förtrogna med staden ler igenkännande åt omtalade områden som Möllevångstorget och Norra Grängesbergsgatan medan andra njuter av alla metaforer och spetsfundiga uttryck som när Zlatan kallas för ”slavisk miljonprogramsunge” och mesar för ”sittkissare”. En fullträff!

Recensionen är citerad i sin helhet från BTJ, dvs. Bibliotekstjänst. Och jag menar, är det några som kan böcker så måste det ju vara deras lektörer. De vet ju inte bara i vilken ordning bokstäver kommer, de kan ju också alla de där ”Hce” och ”Apg” och ”Vdn”. Och just det, boken ”Blandfärs” kan man beställa genom att klicka på omslaget här till höger. Eller gå in på en bokhandel, förslagsvis Bokia. Konsumentupplysning, inget annat.

Utföra ännu ett hedersuppdrag – check.

Just det, jag intervjuade en av mina få levande idoler för tidningen Faktum – Maj Sjöwall. Frågor som jag inte vågade ställa: ”Var det du som hittade på Micke Persbrandt?”, ”Var du Sjöwall eller Wahlöö?”, ”Varför slutade ni samarbeta?”

Intervjun finns att läsa här.

Förverkliga ungdomsdröm – check.

När jag var fjorton drabbades jag av Galago. Jag hittade den på bibliotekets tidningsrum och förstod omedelbart att det här var ball, hipp, storstad, underground, punk, flum, kult – allt som inte var Eslöv, leda och killar från Löberöd som gjorde fula fingret från skolbussen.

På anarkistaffären Wapiti i Lund hittade man baknummer. Man kunde även beställa dem från tidningen. Bägge distributionskanalerna var lika opålitliga – Wapitis öppettider var helt betingade av biträdenas bakfyllor, Galagos ordning under Rolf Classons ledning var legendariskt ickeexisterande.

På åttiotalet var Galago ett tillhåll för gamla hippies, postproggare, nyavågare och folk som gärna romantiserade Berlin och Amsterdam – en sorts Imperiet i tidningsform, fast med humor. Rottrådarna löpte tillbaka till Lasse Hillerbergs subversiva Puss och den sortens frihetliga haschanarkism som i Sverige främst manifesterat sig i Gärdetfestivalerna.

Likt Ulf Lundell hade tidskriftens grundare Rolf Classon, Kerold Klang och Olle Berg skrivit dikter och sånger under almarna och varit Rimbaud i sin egen apokalyps.

Tidskriftens tecknare och teckningar – Joakim Pirinen, Joakim Lindegren, Lena Ackebo, Socker-Conny, Åke Jävel, Arne Anka, Klas Katt, Ulf Lundkvist, Gunnar Lundkvist, Max Andersson, David Nessle – kom från olika håll och spretade i olika riktningar men kändes logiska bredvid varandra. Somt var artsy-fartsy, somt var burleskerier, det mesta både och.

Under åren har Galago successivt ömsat skinn och en ny generation av navelskådare, självbiografer, genusteoretiker och neoproggare – Liv Strömquist, Mats Jonsson, Sara Granér, Pontus Lundkvist, Nanna Johansson – har tagit över sidorna. Jag träffar regelbundet människor – alltid män – som framhäver att Galago var bättre förr, när den inte var så feministisk, så queerig, så i-ditt-ansikte-vänstrig.

För egen del har jag dyrkat Galago i alla dess inkarnationer. Naturligtvis är det inte samma livlina för mig nu som under den värsta akneblomningen, men jag finner utvecklingen både logisk och nödvändig. Tack vare redaktörerna Johannes Klenell och Mats Jonsson – bägge sjuttiotalister som jag, bägge en gång räddade av Galago när småstaden höll på att kväva dem – har tidningen lyckats behålla sin subversiva fräschör utan att bli ett museum över åttiotalets subkulturer.

Det nummer som dök ner i min brevlåda idag är nummer 107. Det lanseras som ”antiborgarnummer”, häcklar adeln och Ayn Rand, lyfter fram planekonomi och poesi. På ett sätt skulle det mycket väl ha kunnat stencileras upp av en lätt pårökt Roffe Classon att krängas i samband med Mullvadsockupationen 1978, på ett annat sätt formligen osar det av 2012.

Utan att älska varje enskild serie så älskar jag numret lika mycket som jag älskar de övriga 102 Galago som står prydligt ordnade i mapparna på mitt kontor (vill nån skänka mig nummer 1-4 så mejla lagomtjock@yahoo.se).

Och ja, troligen blir min kärlek ännu något större av att jag på sidan 84 ser mitt eget namn över en text. En våt dröm har torkat. Fjortonåringen i mig har fått upprättelse.

Minnestal för Cornelis: extramaterialet.

I lördags hölls alltså två minneskonserter för herr C, på dagen tjugofyra år efter hans frånfälle. Det var mäktigt och pampigt och fullsatt och Lill Lindfors. Jag hade äran att hålla det traditionella anförandet. Eftersom det var två konserter passade jag på att skriva två tal. Jag ansåg att det fanns en del att säga i ämnet. Det var också en sorts backupplan om det hade visat sig att det första talet inte fungerade. Nu funkade det första talet och jag lät därför det andra stanna kvar i innerfickan. Här finns det dock att läsa för den specialintresserade.

Godafton ungdomar. Jag har blivit ombedd att hålla det traditionella minnestalet över en saknad holländare och inget uppdrag i livet har gjort mig mer hedrad. Eller mer nervös. Pratar jag otydligt så beror det på att jag är förkyld. Och från Skåne.

För mig har Cornelis Vreeswijk betytt ohälsosamt mycket. Under den golgatavandring vi kallar livet har han funnits där, som en ledstång, som en referens, som ett föredöme. Inte så mycket för sin livsföring, gubevars, men i sitt sätt att förhålla sig till livet, till människorna. Människan är som hon är hos Cornelis. Ingen att dyrka, ingen att se upp till, men någon att ha överseende med.

Jag gick på gymnasiet 1991-94, en tid som råkade sammanfalla med åren då Ny demokrati satt i riksdagen och vi hade en invandrarminister Friggebo som spekulerade i om det låg i Kosovoalbanernas gener att stjäla tvätt. Det var en förvirrande tid, en beklämmande tid, en tid då man visste vad man var emot men knappast vad man var för. När jag kastades ut i det riktiga livet var alla dörrar till alla arbetsplatser stängda och mitt i det satt finansminister Wibble och uppmanade medborgarna att se till att ha en årslön på banken.

Inte ens lumpen kunde man göra, om man nu hade velat, för även försvaret drog ner trots att det faktiskt var de gamla moderaterna som styrde landet.

Det var ett samhälle där man, som Lasse liten, tvingades lura sig själv att man var smart och kall och hård. Det var ett samhälle där psykvården la ner sig själv och på nytt lämnade ut Häst-på-taket-William till pöbelns godtycke.

Det var i den tiden, en tid då det var lätt att ge upp, som Cornelis verkligen kom in i mitt liv. Han hade på ett vis funnits där alltid, jämte andra döda män i min mors skivback, men det var då jag öppnade alla Cornelisslussar på vid gavel och lät honom forsa in i min tillvaro.

Vi sextio- och sjuttiotalister döptes tidigt till den ironiska generationen. Vår föräldrageneration kallade oss så ironiskt, själva såg vi det nog som en neutral varudeklaration. Det hette att vi inte tog ställning, att vi inte brydde oss. Det var bara delvis sant. Vi såg naturligtvis att världen var vansinnig, men visste inte riktigt vad vi skulle göra med den insikten. Vi tyckte att våra föräldrar tagit monopol på upproret och hur mycket vi än ville göra revolution så visste vi inte vad den skulle leda till. Illusionerna och ideologierna låg krossade runt omkring oss, begravda i schaktmassorna från Berlinmuren.

I det läget hittade jag Cornelis. Kände nästan fysiskt hur han sträckte ut en hand från en annan tid, en tid som alltid beskrivs som optimistisk och fylld med framtidshopp, men där han satt på en soptipp och sjöng: ”Medborgare, ur led är tiden, det hävdar jag bestämt”. Det var lika aktuellt 1964 som 1994.

Cornelis kom fram i en annan tid, då svensk BNP slog nya rekord varje år, då fabriksvisslorna tjöt hysteriskt och Sverige faktiskt välkomnade invandrare och såg dem som en tillgång och inte ett problem, då ungdomarna formerade sig i demonstrationståg som tillitsfullt marscherade mot framtiden, då allt faktiskt bara blev bättre. Ändå satt han där på soptippen och menade att visst, för var dag blir det bättre – men bra lär det aldrig bli.

Redan från första början såg han alltså människan som hon är: inte som romantiserande ideologier vill att hon ska vara och inte heller som svartsynta posörer påstår att hon är. Utan nyckfull, ömsom kärleksfull, ömsom krigisk, men alltid värd att få sin historia berättad.

Cornelis hade en distans till världen. Han lät sig sällan svepas med av glädjetågen. Det var som om han på egen hand genomskådat lögnerna och log överseende åt de som gick runt och inbillade sig att allt var bra. Han sjöng om välfärdssamhällets trasproletärer och om det svampformade molnet vid horisonten och han såg hela tiden igenom sprickorna i idyllen.

Han hade en attityd som de cyniska kallar cynism och de insiktsfulla kallar insikt. Han såg – jag upprepar det igen – människan som hon är: vindögd som Saskia, kärlekskrank som polaren Pär, gammal som Fredrik Åkare, bara ett barn som Cecilia Lind, ständigt i långa ärmar som Ann-Katrin. En ganska skröplig varelse, inget att hålla i när åskan går, men värd respekt för att hon alls står ut.

När Bert Karlsson satt i riksdagen hittade jag alltså Cornelis, som en flaskpost från en annan tid med ett gulnat meddelande som sa: ”Förtvivla icke! Vanvettet är inget nytt påfund”.

Hos Cornelis fanns ofta en axelryckning, en glimt i ögat, en tunga i kinden – det vi kallar just ironi, en sorts känslomässig sköld som bara hjälpligt dolde svärtan, smärtan och avgrunden. Jag såg en likhet i min egen generations hållning till världen, hur vi gick runt och satte citationstecken kring alla de stora orden, av rädsla för att framstå som pretentiösa, samtidigt som det dåliga samvetet knaprade på oss och vi aldrig lyckades dölja, ens för oss själva, att vi faktiskt brydde oss.

Jag kände aldrig Cornelis Vreeswijk. Jag träffade honom aldrig. Men jag är likväl förbannat tacksam för att han fanns.

Minnestal över Cornelis.

Ett hedersuppdrag är lagt till handlingarna. Lördagen den 12 november – på dagen 24 år efter hans död – samlades 2×700 personer i Katarina kyrka för att högtidlighålla minnet av en gammal gitarrkliare. Mitt i paraden av diverse storheter – Lill Lindfors, Finn Zetterholm, Claes Jansson, Björn J:son-Lindh och i synnerhet Nina Ramsby – poppade en illa klädd skåning upp för att läsa innantill från ett papper. Det här är vad han läste upp.

Godafton ungdomar. Kalle Lind heter jag. Jag brukar för enkelhetens skull kalla mig ”diversearbetare i kulturbranschen med särskild inriktning på skäggiga män i svensk nöjesindustri”. Jag har blivit ombedd att hålla det traditionella minnestalet över en saknad holländare och inget uppdrag i livet har gjort mig mer hedrad.

Jag träffade aldrig Cornelis Vreeswijk, jag var tolv år när han försvann och hade ingen koppling till den svenska musikscenen – jag är från Eslöv – men efter att ha lyssnat till honom dagligen under några decennier så tycker jag mig i alla fall ha ett hum om vad han stod för.

Hästen utan tyglar som vägen minns har sen länge tagit honom till landet som inte finns. Baderskan, den ljuvaste renskraperskan, har tvått hans knotor vita som snö. Vi har strött granris på hans bädd och låtit honom födas naken. Det är tjugofyra år sen vi tvingades inse att också hans kött var hö.

Få människor lär ha varit lika förberedda på döden som vår vän från IJmuiden. Genom hela sin produktion förhåller han sig till detta oundvikliga – ibland skrämd, ibland fascinerad, ibland lättad, men hela tiden klarsynt och förberedd. Han smakade på döden en gång – och enligt honom själv så smakade den inte illa.

Kanske hade han på känn att döden skulle ta honom tidigare än de flesta. Femtio år är normalt ingen ålder – för Cornelis var det en livslängd. Efter sig lämnade han en katalog så omfångsrik att även en hundraåring hade kunnat vara nöjd med mängden. Kanske visste han från början att hans tid var utmätt, kanske var det därför han levde i en sådan hastighet att han hann leva flera liv inom loppet för ett halvt.

Vad Cornelis räknade med att finna på andra sidan den floden Styx framgår inte helt av hans visor. I sin sista inspelade sång, som är en dikt, frammanar han en bild av ett sjunket kungarike där det är vackert och skönhet omger honom: ”grå som sagan, lyser som legender.”

Vad Cornelis hoppades att finna på andra sidan är, gissar jag, frid. Det verkar han inte alltid ha funnit i livet.

Men vad döden faktiskt innebar för Cornelis, vilket han själv kanske inte vågade hoppas på, var pånyttfödelse. ”Döden ger liv” sjöng han, i Glimmande nymf, skriven av en annan dödsbesjungare, som kanske egentligen syftade på den lilla döden, som är mycket snuskigare än den stora.

Men även den stora döden kan ge liv. I Cornelis fall var det absolut så. Hur levande han än var medan han levde, är det inget mot hur han levt upp sen han dött.

I publiken idag sitter min äldste son. Han heter Leonard Cornelis.

Leonard Cornelis är, rent objektivt, världens bästa sjuåring. Under den gångna sommaren var han fixerad vid döden. En kusin till hans bästa vän gick bort i cancer, sex år gammal, och verkligheten visade upp sitt fulaste tryne mitt i sommaridyllen. Hur lägga fram detta för ett barn? Hur förklara det oförklarliga, hur göra det obegripliga begripligt?

En sexåring ska inte dö. En sexåring ska spela fotboll.

Denna grymma händelse ledde till att döden under en period blev det stora samtalsämnet vid middagsbordet hemma. I bilen spelade vi en samlings-cd med svenska sommarvisor. Leonard satt med cd-omslaget i handen och läste låt för låt: ”Olle Adolphson? Är han död?” ”Ja, det är han”. ”Evert Taube? Är han död?” ”Ja, det är han”. ”Ted Gärdestad?” ”Ja”. ”Beppe Wolgers?” ”Ja”. ”Astrid Lindgren?” ”Ja”. Det blev så klart ganska deppiga bilresor. ”Sven-Bertil Taube?” ”… Jo, men han lever faktiskt! Det finns faktiskt de som lever också! ”Lill Lindfors?” ”Ja för tusan! Hon är ju mer levande än nånsin!”

Så det fanns ljusstrimmor i det kompakta mörkret, och för att trösta ytterligare försökte jag förklara att man faktiskt kan finnas kvar även efter sin död: ”Tänk på att du heter Cornelis. Sjutton år efter att den förste Cornelis dog så fanns det en skäggig lirare som döpte sin förstfödde efter honom. Och så länge du finns och folk frågar dig vad du heter och varför så kommer vetskapen om Cornelis Vreeswijk att fortsätta finnas. Om du blir 83, och det är ju ingen ålder, vilket du blir 2087, så kommer det att finnas en Cornelis hundra år efter Cornelis.

Döden måste inte innebära död. Vi kan fortsätta leva. Det enda som krävs är att man skriver några hundra fantastiska låtar och framför dem på ett alldeles unikt vis i tjugofem års tid. Gör du bara det. Min son, så kommer även du att bli odödlig!”

Nåväl och skämt åsido: den fysiske Cornelis rycktes ifrån oss, men den andlige Cornelis är alive and kickin’. Cornelis kropp tålde inte vilka påfrestningar som helst, men Cornelis livsverk kan man utsätta för all världens prövningar. Man kan låta hans sånger stöpas om till dödsmetall och hiphop eller till och med sjungas av rosenkindade konfirmationskörer – de håller för det trycket. Sångerna innehåller en sorts sanningar som aldrig går att ljuga bort.

Det är förstås omöjligt att säga om Cornelis låtar kommer att sjungas om hundra år. Jag antar att det kommer att vara så, men historien är nyckfull och orättvis. Jag äger ingen kristallkula och hade jag gjort det hade jag ändå inte trott på den.

Men så länge somliga spöar sin fru med dunder och med brak, så länge somliga tänker mest på heroinet, så länge somliga går med trasiga skor, så länge somliga slänger en handgranat istället för att ta en omväg på några steg, så länge somliga ger varandra små små trevliga djur, så länge somliga tittar för djupt i glaset och glömmer sina onda rus, men också så länge somliga skrattar visor och sjunger skämt – så länge somliga av oss fortsätter med det så kommer Cornelis åtminstone att vara relevant.

Ett i raden av alla dessa hedersuppdrag.

Det är naturligtvis ingen big deal för mig, tvärtom så nära vardagsmat man kan komma, men jag kommer att hålla det årliga minnestalet över Cornelis Vreeswijk. Det gör jag i och för sig varje år, men den här gången kommer det att vara offentligt och inte bara nåt som min familj tvingas lyssna till istället för bordsbön.

Som sagt: för mig är det här inget särskilt. Jag ska bara stå på scen med Lill Lindfors, Finn Zetterholm och Nina Ramsby – halva min skivhylla – som ska sjunga några trudelutter av Cornelis – andra halvan av min skivhylla – och sen säga några tänkvärdheter om en man som jag insisterade på att döpa min förstfödda efter. Sånt gör jag hela tiden. Jag  känner ingen prestationsångest. Min avföring är lika jämn som alltid.

Förra året var det Åsa Linderborg som talade. Året innan dess Lasse Berghagen. Året innan dess poeten och konstmusikpionjären Bengt Emil Johnson. Jag upplever inte att detta sällskap av professionella agitatorer, personliga vänner och nyskapande konstnärer är särskilt förpliktigande. Vad har Åsa Linderborg att säga om klassperspektivet hos Cornelis som inte jag har? Vad har Berghagen att säga om sjuttiotalets nöjesscen som inte jag har upplevt? Vad har Johnson att säga om de poetisk-musikaliska kvaliteterna hos eklektikern Vreeswijk som inte jag för länge sen noterat?

Jag kommer antagligen inte att lägga nån större vikt vid det där talet. Det blir väl några gamla anekdoter – visste ni att Cornelis träffade ett par transor en gång? – och så citerar jag lite ur ”Brev från kolonien” och går av. Herregud, jag vet inte hur ofta jag får olika pojkdrömmar serverade på en silverbricka med lite extra kräppapper.

Vad ni än gör: kom inte och titta. I så fall kan ni lika gärna komma och titta när jag knyter mina barns skor.

Gäsp.


Egen loge. Inget konstigt. Jag är van. Nånstans måste jag ju ställa alla mina beauty boxes.

Such a mäss!


Det har varit sån häringa bokmässa. Inget särskilt hände. Jag antastade Finn Zetterholm. Olle Ljungström uppträdde på Nya Upplagans två kvadratmeter. Kultureliten var där, bland annat Bengt Alsterlind. Jag åkte hiss med före detta kulturminister Jan-Erik Wikström och tyckte nog han blängde väldigt argt på mej. Jag blev intervjuad av Magnus Uggla. Bengt Westerberg såg sammanbiten ut. Henning Mankell har nog bantat (afrikansk diet?). Johan Hakelius ser ännu knäppare ut IRL. Jag pratade Sjöwall & Wahlöö med Fredrik Lindström (rättare: han pratade Sjöwall & Wahlöö med mej). Jag pratade Asta Gustafsson a.k.a. Sveriges Glistrup med Martin Kristenson. Jag pratade SVT:s oräddhet och ryggrad med Aron Flam. Bankomaten stal mitt kort så jag fick övergå till naturavaluta och byta in mina egna böcker mot andras. Jag såg Göran Greider tre gånger och fnissade till varje gång. Jag såg inte Björn Ranelid. Jag lovade att ge en bok till Rolf Classon på Kartago, sen berättade min förläggare att han fått den av honom för flera månader sen. Björn Hellberg satt på exakt samma ställe varje gång jag passerade under tre dagar. Vi ägnade en kvart åt att försöka få en hiss att stanna på rätt våning, när den gjorde det så var vi i fel torn. Jag blev påmind om att jag var i Göteborg när Anders Lönnbro stod utanför mässhallen och skramlade med en Ship to Gaza-bössa.

Och just det, sen ställde jag mej helt spontant i den position jag finner mest naturlig:

Varför jag står med en pingvin på huvet? Tja, jag önskar att svaret var: för att jag är en så spontan och crazy kille som gärna bjuder på mig själv. Men nu handlade det istället om ett av de största filmlitterära reklampriserna i norra Europa.

Vi fortsätter på skrytspåret.


Proggiga barnböcker uppmärksammas här och var i etablerad media. Mest fascinerad har jag blivit av att bli uppringd av ICA-Kuriren, magasinet Tara och SKTF-journalen (typ). Och glad förstås. Gissar att jag kommer att känna mej väldigt hemma mellan hudkrämerna i Tara.

Mest förvånad har jag blivit över att boken gick att använda som ett pro-alliansiskt argument på själva valdagen. Det var inte riktigt tanken, ska understrykas. Min mor Såssen mejlade mej 07:05 på valdagen och upplyste om att jag nämndes på Svenskans ledarsida. Uttrycket ”stolt men inte nöjd” fick helt nya dimensioner.

Mest glad har jag blivit över Sydsvenskans recension. Inte för att den är positiv, vilket jag på ärkenarcissistens vis tolkar det som att den är. Jämte ”dålig” finns inget ointressantare omdöme än ”bra”. Glädjen kom av att läsa en recension av nåt man gjort och, som vore det första gången, slås av insikten: ”Just det, det är SÅ jag menar!”

(Jag har förstått genom att ögna igenom Marcus Birros twitter att det inte betraktas som självgott att länka till en massa lovord om sej själv. Tycker ni att detta var ett osedvanligt självförhärligande inlägg så skyll på Birro. Som kompensation lägger jag in en missprydande bild av mej själv.)

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén