Om Kalle Lind och andra gubbar

När ord bli roliga del 2: talfel.

John Kjederqvist var språkvetare och lärare och skrev 1933 boken När ord bli roliga – språket och skämtlynnet. Den är fullproppad med exempel på hur lustigt det kan bli när man skämtsamt leker med ord. Inte alla exempel är lika roliga 2011.

Ett intressant stycke tar upp uttalsavvikelser:

Så är det ofta de enstaka ljudens uttal, som blir komiskt. En vuxen människa som inte kan tala rent. Det är ju en motsägelse.

Den består ofta däri, att det är ett visst ljud, som hon inte kan uttala. Hon utbyter det då mot ett annat. Man träffar inte så få individer som säga v istället för r. Skämttidningarna låta snobbar vara behäftade med detta fel för att ytterligare öka deras löjlighet: En bild föreställer en löjtnant och en ståtlig dam. Den lille löjtnanten säger: Tyckev inte fvöken det skulle vava voligave att vava kavl? Fröken: Nej, vad tycker Ni själv?

Man är först frestad att tro, att ett sådant ljudbyte är skämttidningens eget påhitt, eller åtminstone, att talet är starkt karikerat. Så är emellertid visst inte förhållandet. De som säga v för r göra det visst inte för att det skall vara fint, och ännu mindre för att väcka löje. De rå inte för att de begå detta uttalsfel. De ha som barn inte blivit rättade och så fått behålla detta fula ljudbyte hela livet.

Ett annat språkljud, som inte så sällan råkat ut för individer, som misshandla det, är s-ljudet. De sägas då läspa eller sluddra. När en som läspar skall säga ”se så” så säger han ”the thå!” med ett ljud, som är i det närmaste samma ljud som det engelska th i think. Och när den som sluddrar skall säga ”se så!” så sätter han s ungefär på samma ställe i munnen som han säger l, han säger ”le lå!” […]

Sådana uttalsfel som läspning och isynnerhet sluddring äro nu inte så lätta att på ett allmänfattligt sätt återgiva i skrift. Och de som läspa eller sluddra lämnas därför vanligen i fred av skämttidningarna, då ju dessa måste kunna visa sina lustigheter i tryck. Eljes skulle jag inte ha något emot att de som läspa finge schavottera lite. Ty det är inte utan att jag har anledning misstänka, att många göra det, emedan de tro, att det är fint. Och smittan sprider sig.

Föregående

När ord bli roliga del 1: att kolportera sig ned för trapporna.

Nästa

När ord bli roliga del 3: upprepningen.

10 kommentarer

  1. Mange

    Så det var alltså socialistiska talpedagoger som skulle trycka ner alla snobbiga läspare när jag gick på lågstadiet? Jag antar att man har avjantefierat/sparat in på talpedagoger i skolan idag.

  2. Heliokles

    Intressant. Det är svårt att relatera till detta utan att veta om Kjederqvist har fog för sina påståenden. Var det verkligen så att läspning var en social markör i verkligheten?

    Att den användes som sådan i litteraturen är ju ställt utom tvivel. I Bill-böckerna t.ex. läspar de fina flickorna. De kan iofs ha samband med tandbyten, men jag undrar om det är en slump.

    Ett vykande aktuellt exempel på talfel som social markör är ju "Gveven" i Åsa-Nisse, som skovvade i de tidigare serierna, innan detta togs bort, sannolikt därför att ungdomen inte längre kunde relatera till Söndagsnisse-Strix och skämt om kavallerister.

    Vill i sammanhanget passa på att tacka Leif Bergendorff, 91:ans redaktör. Det är en man med förfinad smak: han kämpade hårt för att introducera klassiska Biffen & Bananen, och de ovan nämnda kavalleriskämten, för en ny och – som det verkade av insändarna i "91:an mot väggen" – ofta helt oförstående generation av serieläsare. Tusentals stofiler lyfter på hatten. Åsa-Nisseseriens inneboende uselhet lyckades han dock inte göra så mycket åt när han var manusförfattare.

  3. Heliokles

    Ja, och nu ser vi med förväntan fram emot din recension av "Wälkom till Knohult", Kalle! DN har sågat (och hänvisat till Kapten Stofilartikeln "Åsa-Nisse och värmedöden" för att förklara varför filmen är irrelevant, bara en sån sak), och Sydsvenskan har också sågat, men man kan ju inte bara gå efter vad Bonnierkoncernen tycker!

    Om du gillar filmen tänker jag gå och se den, inte annars.

  4. Mårten

    Att man skrivit på det här sättet i skämttidningar, Bill-böcker, Åsa-Nissa, osv. handlar väl mer om att det är ett sätt att beskriva (och driva med) ett visst sätt att prata, som man betraktar som snobbigt, inte att driva med ett verkligt talfel.
    Dessa personers föräldrar skulle nog snarare bannat sina barn om de inte talat på det viset.

  5. J-h:n

    Autentiskt roligt blev ju läspandet i Bill-böckerna när de översattes till svenska: "- Ja, läspade Violet."

  6. Heliokles

    J-h:n: 🙂
    Och ofattbart slött av översättaren: "Javifft", hade ju funkat utmärkt.

    Jag vill minnas att skovvandet i officersanekdoterna kan ha varit ett sätt att överdriva r-en i styltig överklasskånska – många kavalleriofficerare tillhörde den skånska adeln.

    Gveven i Åsa-Nisse var dock knappast skåning.

  7. petter

    Eftersom ingen tycks inse det uppenbara (åtminstone ett av dem) ursprunget till skovvandet måste jag ju nämna det: Gustaf V!!! Utan honom lär det ha varit mindre utbrett.

  8. Anonymous

    När ord blir roliga – språket och skämtlynnet – petter sa…
    Men så starta din EGEN blogg då, med en nivå som passar dig! Kanske någon är intresserad av att läsa den också. Den här bloggen, och dess nivå, passar oss. Sluta förstör den, idiot.

    Whither the Muslim Brotherhood?
    By TARIQ RAMADAN | GLOBAL VIEWPOINT
    Published: February 8, 2011

    OXFORD, ENGLAND – Even as the mass demonstrations began in Tunisia, who would have thought that Zine el-Abidine Ben Ali’s regime would have collapsed so quickly? Who could have predicted that Egypt would soon witness such unprecedented popular protest?

  9. tompa

    Den där bilden på Göran Hägg i sammanhanget gör mig en aning full i skratt.

  10. Anonymous

    Jag får intrycket att herr Kjederquist själv kan ha haft vissa problem med att säga "r"…

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén