kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Begåvade människor jag känner del 11: Rikets sal-gänget.

Av

den 2011-03-30

i blogg


En gång i tiden tog jag och mina radiokollegor Ola Norén och Valle Westesson fram en dummie – nej, vi kände inte till det begreppet innan – till en bok som skulle heta ”Boken om allt”. Dummien landade bland annat hos Rolf Classon på Kartago förlag, som genast svarade att vi skulle göra bok tillsammans. Vi for upp till Stockholm, drack kaffe ur trasiga muggar och pratade framtid. Sen svarade han aldrig på fler mejl. Och sen fick vi barn (om än inte med varandra).

Idén till den där boken var att proppa sidorna med intryck. I varje marginal och bildtext skulle finnas ett skämt. Sidnumreringen skulle vara rolig, ISBN-numret skulle vara helfestligt. Det skulle vara en bok som man aldrig blir riktigt färdig med.

Projektet rann ut i sanden. Vi gjorde andra saker på varsitt håll. Jag plockade in en del av tänket från ”Boken om allt” i mina egna böcker Människor det varit synd om och Människor som gått till överdrift.

För egen del är jag dock lite för mångordig, och lite för angelägen om att alla fakta ska vara korrekta, för att på egen hand åstadkomma den explosion av larv som vi tre en gång sett framför oss.

Valle hookade upp med några andra pajasar istället. Först skapade de sajten riketssal.se – som jag i ett anfall av bristande verklighetsförankring lovade att vara med och uppdatera veckoligen – och nu har de gjort boken Rikets sal.

Det ska inte hymlas med att sextetten bakom boken – även Jesper Rönndahl, Kringlan Svensson, Nanna Johansson, Josefinito Johansson och formgivaren Benny Mårtensson – tillhör min närmsta krets av vänner, grannar och före detta kollegor. Det ska heller inte stickas under nån stol att det är mitt förlag som gett ut den. Jag läser naturligtvis inte den här boken med samma kritiska blick som jag hade läst den om den varit skriven av Hammarsson & Wiking eller andra framgångsrika skämtarkollegor.

Men det är roligt roligt. Inte allt men det mesta. Och det som inte är roligt roligt blir ganska roligt. Det uppstår en effekt när dumheter och osmakligheter och nonsens studsar mot smala referenser och fiffigheter, när ovidkommande bilder samsas med oförklarliga texter, när man får intrycket av att stirra rakt in i en psykos. En kul psykos, ska tilläggas, inte nån sån där som gör att folk mejar ner folk med bil i Gamla stan.

Det är en bok som får en att känna sig smart när man fattar obskyra kopplingar till Agnetha Fältskogs gamla stalker eller överåriga popkritiker i Aftonbladet och som en dålig människa när man fnissar till åt en osmaklighet om Tage Danielssons grav och på det hela taget som sköna hipstrar måste ha känt sig när de läste MAD på sextitalet.

För att fortsätta det tämligen ohöljda kompishissandet så hålls det releasefest för boken på Babel i Malmö nu på lördag (2/4). Då kan man köpa boken och se hur lustiga människorna bakom ser ut i verkligheten (Kringlan brukar t.ex. ha en mycket gles mustasch) och inte minst hur kul de låter (Jesper har en viss överproduktion på saliv, alternativt corned beef instoppat i kinderna).

Men framför allt kan man dricka öl.

För den som undrar …

Av

den 2011-03-30

i blogg

… så är bilden ett montage.

Hade det inte stått i bildtexten så är vi nog flera som missat det.

Rätta lösningen.

Av

den 2011-03-26

i blogg


I förra veckan blev jag alltså trebarnsfar. Som den moderne man jag är initierade jag en namndiskussion via de sociala medierna. 87 kommentarer har influtit och nåt som såg ut som vatten har siktats i min ögonvrå. Stort och äkta tack för ert engagemang. Många av förslagen var fantastiska. Gits! Gus! Knas! Peps! Pugh! Loffe! Brasse! Fingal! Och Rulle Lövgren hade jag inte funderat på på säkert ett halvår – tack för påminnelsen!

Till Petter B som ansåg mig vara en dålig förhandlare: jag håller inte med. Jag har för håken fått igenom två skäggiga tjockisar från anno dazumal! Det är knappast nåt min nästanhustru själv hade tagit initiativet till.

Nu har juryn hursomhelst kommit tillbaka från överläggningarna och jag sitter här med kuvertet i handen. Jag kan redan nu hinta att ingen träffade rätt, vilket också beror på att reglerna ändrades lite efterhand. Med längst i diskussionerna var Tage, men det stoppades eftersom risken befanns vara för stor att folk skulle tro att han var döpt efter den värmländske författaren Aurell.

Det namn vi nu kungör för världen är – trumvirvel: Julius Fritiof Månsson.

Julius efter Groucho Marx. Fritiof efter en sjöman och en pirat.

Tyck vad ni vill, men vi är nöjda.

Människor som har haft fel: ett första, något haltande, exempel.

Av

den 2011-03-25

i blogg


1981 utkom Hasse Alfredson med släktkrönikan Tiden är ingenting, en brett upplagd roman som han klämde ur sig i pauserna mellan tevepjäser, resor med Slas och förberedelser för Fröken Fleggmans mustasch och Den enfaldige mördaren.

På försättsbladet – i vissa upplagor till och med på omslaget – finns ett motto, signerat F.M. Franzén:

Grässtråets barn, så lika sin fader;
Växa och dö i oändliga rader;
Morgon blir afton i evig ring
Tiden är ingenting

Recensionerna var blandade. Somliga tyckte det hela var något pratigt, andra att det var Hasse Alfredsons stora genombrott som författare (det sista är f.ö. en historia för sig). I princip alla kritiker använde ordet ”myllrande”.

Några anmälare tog också upp det där mottot på försättsbladet. Carl Henrik Svenstedt i Expressen nämnde ”den dystre psalmisten Franzén”, Jonas Modig i Nerikes Allehanda ”den gamle biskopen Franzén”. Även i Göteborgs-Posten och Borås Tidning refererades ”versen av FM Franzén”.

Franz Michael Franzén var visserligen både kyrkoman och psalmdiktare, och säkert dyster till sinnes (han levde i 1700-talets Finland så han hade säkert sina skäl till mjältsjuka). Men han skrev aldrig nån vers med sagda ordalydelse. Den skrev Hasse Alfredson själv.

Det här hade kunnat bli ett festligt kapitel i min work-in-progress-bok ”Människor som har haft fel” (utkommer i höst, förutsatt att jag blir färdig till dess). Jag drömde våta kladdiga drömmar om att få sätta dit en kritiker för att ha glassat med kunskaper han inte hade.

Jag läste nämligen en gång en intervju med Hasse Alfredson där han berättade just att han skaldat versen själv och tillskrivit den Franzén, och att en kritiker (jag vill dessutom minnas att denne namngavs i intervjun) sen svalde betet med hull och hår och skrev typ: ”Alfredson utgår från den välbekanta versen av Franzén …”

När jag gått igenom alla recensioner måste jag svårmodigt konstatera att Alfredson minns fel. Eller så minns jag fel. Eller så överdrev Alfredson, men då borde historien istället ha varit med i min förra bok, Människor som gått till överdrift.

För det är faktiskt ingen av bokens recensenter som kallar versen välbekant eller som påstår sig känna till den sen tidigare. Eftersom det står på romanens försättsblad att den är skriven av FM Franzén, och eftersom FM Franzén ju var diktare, tog väl recensenterna med en viss rätt för givet att han faktiskt skrivit de rader någon påstod att han skrivit.

Men som så ofta när man kontrollerar källorna så är minnesbilden så mycket festligare än verkligheten. Återstår gör alternativen lägga ner (tråkigt med tanke på timmarna jag suttit och bläddrat mikrofilm) och hitta på (betydligt mer lockande). Samt, tack vare Internet, referera hela bakgrundsprocessen som en sorts behind-the-scenes inför boksläppet.

För det var ju inte recensenten som hade fel. Det var ju Hasse Alfredson, när han påstod att en recensent hade fel. Eller möjligen jag, som kan minnas alltihop åt pepparn.

Mitt tips till den som vill skriva festliga personpåhopp är således samma tes som man lär ha levt efter på Expressen förr om åren: ”Kolla aldrig en nyhet för då spricker den”!

Avdelningen Typ Självinsikt.

Av

den 2011-03-20

i blogg

Viktigt kungörande för innersta kretsen.

Av

den 2011-03-17

i blogg


Idag blev jag far till min tredje son. Detta innebär att jag har lika många söner som Horace Engdahl, dock en färre än Ebba-Witt Brattström. Frågan är nu vem av dem jag rimligen ska tävla med.

Det är dock inte den enda frågan. Våra två första heter i andranamn Cornelis och Beppe. Det var liksom klubbat långt innan nån av dem var en glimt i brevbärarens öga. Jag har turen att vara semigift med en människa som förstår vad som är viktigt för mig.

Det fina med de båda namnen är a) att de suttit på synnerligen begåvade tjockisar från ett svunnet sextital och b) att de är signifikanta. De flesta förstår vilka namnen syftar på. Få frågar om det är en hommage till Cornelius Knöös som en gång grundade Ankeborg eller Ensamma mammans son Beppe.

Nu har småkarten alltså fått en lillebror. Med hans andranamn kommer det att bli knepigare. Betydligt knepigare. Hade det blivit en flicka hade hon självklart fått heta Grynet (Cornelis, Beppe och Grynet gjorde ju dunderfiaskot Dä’ ä’ int’ så otokigt 1969) – om någon hör barnens mor säga annat så tro henne inte. Men nu verkar ju en gång Y-kromosomerna dominera här.

Följande förslag, som nånstans gifter sig med de tidigare, har rejectats av en mor som tycker att det får finnas vissa gränser:

Fred
Sven-Bertil
Jan-Öjvind
Sten-Åke
Carl-Uno
Moltas
Lasse O’ (mina söner heter faktiskt Månsson)
Povel
Hatte
Hasse-Tage

Det här är ju inte en sån blogg där läsarna anmodas att svara på frågan ”vad tycker ni?”. Men vad tycker ni?

(Barnet på bilden är inte mitt barn. Det här är heller inte en sån blogg där bloggarens barn hängs ut hursomhelst. Bara andras.)

To live outside the law you must be honest (Bob Dylan, ”Absolutely Sweet Marie”)

Av

den 2011-03-10

i blogg

Som nämnts tidigare skriver jag så ofta jag kan i hemlösas tidning Aluma. Som nämnts tidigare hade februarinumret tema moral, etik och heder. Nedanstående text resonerar kring begreppet ”tjyvheder”.

Tjyvheder, eller tjuvheder, är ett begrepp som ibland dyker upp när brott och straff diskuteras. Det är ett motsägelsefullt uttryck. Varför skulle det alls finnas nån särskild heder i just tjuvfacket? Är inte bov fel yrke att satsa på om det är hederlig man vill vara?

Tjyvhedern är förstås den påstådda speciella moral som odlas av heltidskriminella utifrån dessas specifika förutsättningar. På samma vis som man har egna oskrivna lagar på ett bageri, har man det i ett brottssyndikat.

Folk som uttalat sig på nätet har olika åsikter om innehållet i den tänkta bovlagen. Enligt en bloggare innebär tjyvheder ”att man inte ger sig på gamla, barn eller handikappade”, enligt en Newsmill-debattör betyder det ”att en ’riktig’ tjuv inte solkar ner sig med att förstöra mer än nödvändigt när han gör ett inbrott, inte befattar sig med knark och prostitution och annat som skadar någon fysiskt, åtminstone inte mer än vad situationen kräver.”

Många förknippar främst tjyvheder med lojalitet: man sviker inte, man tjallar inte, man ställer upp. I USA säger gangstrarna ”don’t do the crime if you can’t do the time” – försök inte förhandla dig till lägre straff genom att samarbeta med snutarna. Som skurk är den regeln antagligen lättare att hålla sig till i det amerikanska straffsystemet: det spelar ju ingen större roll om du i slutändan får hundra eller femhundra år.

Inom den sicilianska maffian används uttrycket omertà: tystnad. Man håller tyst när någon frågar vad ens granne gjorde med det där maskingeväret natten till fredagen. Ordet har plockats upp av andra organisationer, de kriminella och de som bara vill flirta med dem. Hiphopgruppen The Latin Kings döpte sitt sista album till just ”Omertà”, för att understryka bandmedlemmarnas osvikliga band till varandra. Sen upplöstes de.

Och i svenskt tjuvspråk används det homofobiska ordet ”golbög”, som är det fulaste man kan vara i tjuvvärlden. Som utomstående håller man delvis med: visst är det fel att skvallra. Men det är faktiskt fel att vara ohederlig på alla andra sätt också.

Definierar man således tjyvheder som lojalitet så kan man nog påstå att det är en heder som också praktiseras. Och även på andra sätt kan det förstås finnas heder hos våra tjuvar – om vi för ett ögonblick lägger argumentet ”men de stjäl ju från andra!” åt sidan.

De flesta som väljer den kriminella banan gör inte det för att de gillar att vara elaka mot andra. De upplever det som nödvändigt. För att alternativen framstår som obefintliga, omöjliga och oåtkomliga. Och kanske för att ett liv med pickor och biljakter förefaller något mer spännande än ett liv med studieskulder och lägenhetslån.

Så därför kan det finnas moral hos en människa som rånar banker på dagen och ställer upp för sina kompisar på kvällen. Om inte annat dubbelmoral.

På det viset skiljer sig inte skurkarna från vanligt hyggligt folk.

Ändå verkar alla som på Internet uttalat sig om tjyvheder – kriminella, kriminaljournalister och Flashback-tyckare – vara överens om en sak: tjyvhedern existerar inte längre. Förr höll tjuvarna tätt inför farbror Blå, idag golar de ner varandra för skojs skull. Förr slog man ingen i onödan, idag skjuter man folk i knäskålarna för att de har taskig andedräkt.

Här undrar man: exakt när slutade Förr och när började Nu? Var alla skurkar egentligen hyggliga fram till, säg, Stureplansmorden 1994? Eller startade förfallet inom förbrytarskrået, som vissa påstår, med heroinets inträde på gatumarknaden under 1970-talet? Ett av flera skäl att hålla sig undan heroin lär vara att det kraftigt dämpar empatiförmågan hos sin brukare. Är det horsets fel att man inte längre kan lita på banditerna?

Eller var tjyvhedern kanske inte alltid i bruk på den gamla goda tiden heller? Har folk alltid varit hyfsat stygga, och hyfsat hyggliga, mot varandra?

Det finns en idealiserad bild av Den Klassiske Boven, han som med rutig keps och Fantomen-mask bär en säck med stulet matsilver på ryggen och alltid slänger in några sedlar till sin fattiga grannfru på vägen hem. Bilden hänger i sin tur ihop med en idealiserad bild av fattigdomen, idén om att människor med lite pengar å andra sidan besitter en särskilt hög moral.

Den bilden är nog inte särskilt sann. Tvärtom vågar man nog säga att folk utan pengar bara har fler anledningar att stjäla. Å andra sidan ska ingen tro att rikedom automatiskt gör dig generösare: få förknippar begrepp som ”Skandia-direktörer” eller ”Ingvar Kamprad” med ”givmildhet”.

Med största sannolikhet är hederligheten ganska jämnt utsmetad över samhällsklasserna. De flesta av oss anser sig, med en viss rätt, vara ganska sjysta trots allt. Få vill sin omgivning ont. Betydligt fler råkar göra sin omgivning ont. Och några råkar göra sin omgivning ont lite för ofta.

Men en sak måste vi nog slå fast: omoral är inget nytt fenomen någonstans, varken bland återfallsförbrytare eller bland oss slentrianhederliga. Folk har lustmördat, våldtagit och kidnappat varandra åtminstone sen Sodoms och Gomorras dagar, med all sannolikhet också de kriminella.

För egen del har jag dock lättare att ha överseende med den som har inget och vill ha något, än den som har allt och vill ha mer.

Jesus Christer.

Av

den 2011-03-09

i blogg

Den här bilden ligger på IT-entreprenören och religionskritikern Christer Sturmarks wikipediasida:

Jag inser att han antagligen inte själv tagit den, photoshoppat den eller lagt upp den på internätet, men frågan är ändå oundviklig: är han inte komprometterande lik den amerikanska kristenhetens bild av Jesus?

Hantverkarmoral (eller motsvarande).

Av

den 2011-03-09

i blogg

Den uppmärksamme bloggläsaren har noterat att bloggaren ibland publicerar sig i Aluma, hemlösas tidning i Malmö-Lund-regionen. Det är en tematiskt arrangerad tidning. Februarinumret tar upp ett av PG Gyllenhammars gamla favoritämnen: moral. Jag medverkade med två texter. Detta är den ena.

Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting
Tisdag ser jag mig omkring, mig omkring, mig omkring
Onsdag går jag ut och vankar
Torsdag sitter jag i tankar
Fredag gör jag vad jag vill
Lördag stundar helgen till

Det där är en visa jag lärde mig som barn via en kassett där Tjorven och Stina (och enligt omslagsbilden även Båtsman) sjöng festliga sånger för barn. Som vuxen fick jag lära mig att den heter ”Gesällvisan” och har sitt ursprung i det gamla hantverkarskrået. Det jag trodde var ett skämt, visade sig vara dagens sanning. Redan då – för några hundra år sedan – var det uppenbarligen sådär hantverkarnas tillvaro såg ut.

Hantverkare håller ihop oss. Vi kan alla – oavsett politisk eller religiös åskådning – förenas i vårt oresonliga hantverkarförakt. Säg ”hantverkare” på en fest med ett tvärsnitt av den svenska befolkningen och du kan se ett helt sällskap gå från distanserat konverserande till upprört vrålande, häftigt knytande av nävarna, skrikande anti-hantverkarslagord (”Vår vrede flammar röd! Vi vill se snickarn död!”).

Hantverkare är troligen skälet till att människor är religiösa. Deras existens har skapat behovet av ett helvete och av en gud som på vredens dag ska ge våra plågoandar deras rättmätiga – och eviga! – straff.

Alla svenskar – troligen också de flesta hantverkare – har mängder av skräckhistorier om yrkeskåren på lager. Det är han som skulle komma mellan 10 och 17 och dök upp tre månader senare, det är han som satte sneda lister med motiveringen ”Du sa inte att du ville ha dem raka!”, det är han som slog i ens egna spikar och tog betalt för materialkostnad, syftande på sitt hammarslitage.

Vi avskyr hantverkare. De gör oss ont. De travar in i våra sköna Sköna hem-hem med smutsiga kängor, gräver i väggsprickorna med rostiga skruvmejslar, öser ut ett halvt ton småskruv på våra marockanska klinkers, säger ”jag skickar offert” och drar iväg med sin splitternya pickup utan att nånsin höra av sig.

Alla drömmer vi om att hämnas. En dag – en synnerligen vacker dag, med extra blå himmel – ska en hantverkare ha behov av våra tjänster och då ska vi, jädrar i min lilla låda, låta honom sitta och vänta i sin lägenhet tills skinkorna förtvinar. Då ska vi lämna vårt arbete halvfärdigt och aldrig återkomma. Då ska vi titta oförstående eller fnysa eller himla med ögonen varje gång han ber oss om något. Åååh! Måtte den dagen komma snart när vi kan dundra in hos hantverkaren klockan noll sex fyrtiofem pip och börja larma med våra maskiner så vi skrämmer slag på hans nyss insomnade spädbarn!

Problemet är att den dagen aldrig kommer. Hantverkaren har aldrig behov av våra tjänster. I synnerhet inte mina. Han behöver ytterst sällan ha någon artikel skriven åt sig – och skulle han behöva det, kommer det ändå inte att låta och dåna som jag vill när jag slår på tangentbordet.

Nog för att även hantverkare behöver matbutiker och brevutlämning och fungerande vård (hade alla hantverkarhot verkligen verkställts så skulle han behöva vård dygnet runt) – men de inrättningarna kan aldrig göra undantag för hantverkare. Brevbäraren kan inte slänga brevet bara för att det är skrivet till snickare Bergström. Konsumbiträdet kan inte säga ”vi får se när jag kommer” och lämna kassan. Då hotas de av någonting som hantverkaren aldrig behöver bry sig om: avsked, utskällning, reprimander.

För ingen kan avskeda hantverkaren. Han är sin egen, eller möjligtvis anställd hos en annan hantverkare, som bara gör tummen upp varje gång hans anställde kommer för sent eller bryter avtal. Visst, vi kan be honom ta sina saltade fakturor och krypa tillbaka under den sten han kom från, men då måste vi anställa en ny hantverkare. Med ännu flexiblare arbetstider.

Och ingen kan skälla ut hantverkaren. Det är som att hälla vatten på en balja flott, som att vråla in i köksfläkten, som att låta sitt vatten i motvind. Alla vet att det inte kommer att skynda på processen ¬ snarare kommer hantverkaren att se det som ännu ett skäl att inte bli färdig i dag heller. I värsta fall går han och lämnar dig kvar med ett stort hål i badrumsväggen och ett ännu större hål i själen. Räkningen lär han skicka ändå.

Vårt förhållande till hantverkarna är masochistens. Uppenbarligen njuter vi av att låta honom plåga oss. Vi envisas med att flytta matsalsväggar och byta ut fullt fungerande köksluckor och ta diverse Kirschsteigrar på allvar. Nutidsmänniskan har nu en gång bestämt att ingenting i våra liv kan vara viktigare än gamla bakelitströmbrytare i originalskick. Ingen annan än hantverkaren kan installera dem. Så vi ringer tillbaka till honom – eller rättare: hans svarare – och lägger åter vår hjärtinfarkt i hans händer. Trots att vi lovat oss själva att aldrig, aldrig … Vi förlåter och kommer tillbaka till honom. Och låter honom spöa oss igen.

Men kom ihåg: det finns ingen hantverkarmoral. Det finns heller ingen hantverkaromoral. Hantverkaren är som krokodilen som sätter käftarna i antilopen – instinkten tvingar honom.

I generationer har hantverkare levt sina liv i ett eget kretslopp, med långhelg från onsdag till tisdag och telefontid var tredje pingsthelg. De gör ingenting för att vara elaka. I deras värld betyder ”Jag kommer!” ”Jag kommer kanske, om jag kommer ihåg det och inte får för mig att göra något annat”. I deras tillvaro gör det inget med skrapmärken på fondtapeten – det är ju inte deras fondtapet. Ingen har lärt dem att det finns andra människor med andra värderingar.

Döm inte dem. Döm oss själva. Förbanna att vi var så vansinniga att vi gick långa dyra akademiska utbildningar och sökte oss till sjukhus och domstolar och kommundelskontor. Vi kunde ha dragit in det tredubbla bara på ”övriga omkostnader”. Svart.

Snapshot från en annan tid, en annan värld.

Av

den 2011-03-08

i blogg


Rocktidningen Schlager 3/1983.

Sida 44 av 103

Föregående

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén