Om Kalle Lind och andra gubbar

Människor som har haft fel: ett första, något haltande, exempel.


1981 utkom Hasse Alfredson med släktkrönikan Tiden är ingenting, en brett upplagd roman som han klämde ur sig i pauserna mellan tevepjäser, resor med Slas och förberedelser för Fröken Fleggmans mustasch och Den enfaldige mördaren.

På försättsbladet – i vissa upplagor till och med på omslaget – finns ett motto, signerat F.M. Franzén:

Grässtråets barn, så lika sin fader;
Växa och dö i oändliga rader;
Morgon blir afton i evig ring
Tiden är ingenting

Recensionerna var blandade. Somliga tyckte det hela var något pratigt, andra att det var Hasse Alfredsons stora genombrott som författare (det sista är f.ö. en historia för sig). I princip alla kritiker använde ordet ”myllrande”.

Några anmälare tog också upp det där mottot på försättsbladet. Carl Henrik Svenstedt i Expressen nämnde ”den dystre psalmisten Franzén”, Jonas Modig i Nerikes Allehanda ”den gamle biskopen Franzén”. Även i Göteborgs-Posten och Borås Tidning refererades ”versen av FM Franzén”.

Franz Michael Franzén var visserligen både kyrkoman och psalmdiktare, och säkert dyster till sinnes (han levde i 1700-talets Finland så han hade säkert sina skäl till mjältsjuka). Men han skrev aldrig nån vers med sagda ordalydelse. Den skrev Hasse Alfredson själv.

Det här hade kunnat bli ett festligt kapitel i min work-in-progress-bok ”Människor som har haft fel” (utkommer i höst, förutsatt att jag blir färdig till dess). Jag drömde våta kladdiga drömmar om att få sätta dit en kritiker för att ha glassat med kunskaper han inte hade.

Jag läste nämligen en gång en intervju med Hasse Alfredson där han berättade just att han skaldat versen själv och tillskrivit den Franzén, och att en kritiker (jag vill dessutom minnas att denne namngavs i intervjun) sen svalde betet med hull och hår och skrev typ: ”Alfredson utgår från den välbekanta versen av Franzén …”

När jag gått igenom alla recensioner måste jag svårmodigt konstatera att Alfredson minns fel. Eller så minns jag fel. Eller så överdrev Alfredson, men då borde historien istället ha varit med i min förra bok, Människor som gått till överdrift.

För det är faktiskt ingen av bokens recensenter som kallar versen välbekant eller som påstår sig känna till den sen tidigare. Eftersom det står på romanens försättsblad att den är skriven av FM Franzén, och eftersom FM Franzén ju var diktare, tog väl recensenterna med en viss rätt för givet att han faktiskt skrivit de rader någon påstod att han skrivit.

Men som så ofta när man kontrollerar källorna så är minnesbilden så mycket festligare än verkligheten. Återstår gör alternativen lägga ner (tråkigt med tanke på timmarna jag suttit och bläddrat mikrofilm) och hitta på (betydligt mer lockande). Samt, tack vare Internet, referera hela bakgrundsprocessen som en sorts behind-the-scenes inför boksläppet.

För det var ju inte recensenten som hade fel. Det var ju Hasse Alfredson, när han påstod att en recensent hade fel. Eller möjligen jag, som kan minnas alltihop åt pepparn.

Mitt tips till den som vill skriva festliga personpåhopp är således samma tes som man lär ha levt efter på Expressen förr om åren: ”Kolla aldrig en nyhet för då spricker den”!

Föregående

Avdelningen Typ Självinsikt.

Nästa

Rätta lösningen.

5 kommentarer

  1. Gustav

    En vacker vers som jag inte tror jag läst förut, oavsett upphovsman. Så då tjänade ju ditt idoga arbete nån nytta till, även om det inte kom med i nån bok. (Jag hade ju iofs ändå fått läsa versen i den boken, men nu får du bara min tacksamhet istf min tacksamhet OCH mina pengar.)

  2. August L S

    Nåja. Dikten är fin, men det känns inte direkt som någon Chamberlain-nivå i att ha fel, det att Alfredson (som själv påpekar sitt dåliga minne ibland) kom ihåg fel vad någon kritiker skrivit.

  3. Anonymous

    Jag känner mig helt lugn – din research för boken känns trygg.

    Micke

  4. Anonymous

    Såg härom månaden dikten i en dödsannons. Jodå – signerad FM Franzén.

    OM nu HA sett annonsen – hur går hans tankar?
    OM nu någon efterlevande får reda på hur det ligger till – hur går deras tankar?
    Tänker man…"Attans"?

  5. road läsare

    Franz Mikael Franzén levde faktiskt stora delar av sitt liv i Härnösand som "superintendent", d.v.s. biskop i Svenska Kyrkan. Fast livet i Härnösand var sannolikt inte så mycket roligare än i Finland. Franzén också en snapsvisa, med raderna, "drick och var glad på vår sorgliga jord, man gläder sig aldrig för ofta", så även om han bjöd till är nog bilden av honom som ganska dyster rätt korrekt.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén