Som jag har väntat! Och som världen har väntat på att få veta!
Vi gjorde ett radioprogram en gång. Vi var Ola och Valle och jag. Och Jesper, som egentligen var producent men visade sej vara roligast.
Somliga hatade det där programmet. Åtminstone två älskade det. Det var två systrar från Östersund som träget svarade på alla ironiska lyssnarenkäter vi gjorde (”vad heter du?”, ”vem av Tomas Östros, Dilba och Anne Linnet ska bli årets Lucia?”). De la sitt surt hopskrapade studiebidrag på en malmöresa för att vara med på vår avslutningssändning inför publik och fick sova på Olas soffa. Vi fick presenter: T-shirts med referenser till inslag vi gjort som vi själva glömt.
Programmet hette Hej domstol! och var alldeles för spretigt och självmedvetet och larvigt och bitvis svårtuggat (jag gjorde en gång ett sextonminuters inslag om Knutna nävar) för att bli en bred publiksuccé. Det är antagligen inte det bästa humorprogram som gjorts och definitivt inte det tydligaste.
Men när jag tänker tillbaka – vilket jag gör ibland eftersom jag emellanåt återanvänder gamla manusfragment i böcker jag skriver – så är jag ganska stolt över att ha gjort ett program som så konsekvent agerade inkonsekvent.
Fyra viljor drog åt varsitt håll och vi lät varandra dra. Ibland var vi rörande överens – ”jamen, det är klart att vi ska göra ett temaprogram om vilda västern utan ett enda identifierbart skämt!” – och ibland satt nån i ett hörn och snickrade på inslag som övriga redaktionen inte hade nån som helst relation till. Somliga av oss gjorde vad vi kunde för att inga ämnen skulle vara desamma som skulle gå i Parlamentet några timmar senare. Melodifestivalen – nej. Vilgot Sjömans memoarer – ja. Sammantaget blev det ett program som gick att skylla för mycket, men knappast förutsägbarhet.
Idag sände P3 en Hej domstol!-special. Valle satt i studion och sa ungefär samma sak som jag har skrivit nu. Det går att lyssna på om man har för mycket tid och för lite ansvarskänsla gentemot familjen. Det intressanta börjar typ en timme in.
Just det, i det länkade radioprogrammet pratar de så klart också om det famösa kungaskämtet från min korta tid som enfant terrible, den garanterat enda gången nåt jag varit inblandad i omnämnts i kinesisk press. En dag ska jag dissekera den Hej domstol!-sändningen i detalj här på bloggen, men jag har planerat in det som mitt finalinlägg.
Kungaskämtprogrammet gjordes 2004. Den här avbildningen av Sveriges Radios interna arkivprogram är från i våras:
Jag läser i Bonnierpressens sydsvenska edition att biografier och memoarer tydligen är populärare än nånsin. I höst kommer bland annat Christina Jutterström ut med sina karriäristminnen, Per Wästberg nedkommer med del tre om sitt tydligen gräsligt intressanta liv och min nemesis Klas Gustafsson fortsätter att sno mina drömjobb genom att – efter Beppe, Cornelis, Tage Danielsson och Monica Zetterlund – skriva en biografi över Gösta Ekman.
Det är således trendigt att grotta ner sej i andras gamla försyndelser. Det gör mej glad och uppspelt. Memoarer och biografier är min favoritgenre; det är det optimala sättet att lära känna folk utan att behöva ta kontakt med dem. Just nu parallelläser jag Jokkmokk-Jokkes ”Tjosan!” och stripplegenden Gunilla af Halmstads extremt fascinerande levnadssaga.
Men – jag noterar en skrämmande utveckling bland höstskördens titlar. I princip ingen är finurlig! Jag trodde det var lagstadgat att folk från artist- och nöjesvärlden måste ha memoartitlar som alluderar på nån gammal hit, nåt gammalt ordspråk eller nåt annat mossigt. Detsamma gäller faktiskt också journalister – jfr Lars-Gunnar Björklunds ”Minnesluckor” – så Juttan får naturligtvis underkänt för ”Uppfostrad av män”. Och Käbi Lareteis ”Toner och passioner” ger mej tråkslag.
Att Torgny Lindgren döper sina minnen till ”Minnen” må väl passera – för akademiledamöter gäller naturligtvis andra regler (där regeln ”var gärna tråkig” kanske är den viktigaste) – men nog hade väl Nils Petter Sundgren kunnat komma upp med nåt klatschigare än ”Inte bara bio”?
Det ser alltså risigt ut på finurlighetsfronten. Den enda som kvalar in från hela höstens utgivning är Siw Malmkvist, som mycket finurligt och helt efter reglerna döper sina minnen till ”Tunna skivor av mej”. Med en tydlig koppling till egen gammal hit och tillika säkert helt sanningsenlig – den typen av artister Siwan är ger alltid ut tunna skrifter – vinner hon 2010 års finurlighetsmedalj.
Ett kapitel i boken ”Människor som gått till överdrift” skulle handla om hur Ingrid Bergman fördömdes av Hollywood och hela USA när hon gjorde misstaget att sluta älska sin man och börja älska en annan. Jag kom aldrig riktigt till den punkt där själva storyn startar, eftersom det visade sej att boken redan var alldeles för tjock. Men inledningen (som inte har ett piss med den i rubriken omnämnde senatorn att göra) tycker jag nog har sina kvaliteter.
Det kollektiva minnet är ofta kort, det historiska perspektivet påfallande smalt. Vi minns det som hände nyss och glömmer det som var för en stund sen. När omröstningar hålls om vad som varit årets största händelse vinner alltsomoftast julen alternativt mellandagsrean. Detta oavsett om det varit jordbävning i januari, tsunami i februari och Arja Saijonmaa fött en varanhanne i mars.
När åttiotal gick mot nittiotal lät radioprogrammet Metropol sina lyssnare kora decenniets bästa låt (not till framtida läsare: Metropol var ett tretimmarsblock som sändes varje fredag och på sin tid betraktades som ungt och modernt. Det var bland annat där Spanarna – ett P1-program där medelålders människor analyserar trender i tiden – debuterade).
Vinnaren blev ”Jag mår illa”, en låt med Magnus Uggla som började rotera i september 1989. Rader som ”jag mår illa när jag ser Alice laga råbiff med Camilla” och ”jag mår illa när Lotta Engberg står i raffset vid sin villa” ansågs alltså vara det bästa Sverige producerat i textväg under tio långa år. (Not till framtida läsare: ”Jag mår illa” var en elak uppgörelse med gratisätare, Magnus Uggla känner ni till. Och oavsett när ni läser detta så såg han likadan ut då som nu.)
Det var det kanske också. En sak är dock säker: det hade inte alls lika många tyckt om låten kommit i september 1980.
I SVT-programmet ”Folktoppen” 2005-06 satte svenska folket varje vecka ihop listor över de bästa komikerna, teveprogrammen och låtarna (not till framtida läsare: SVT, Sveriges Television, var ett statligt ägt och styrt – dock inte alls statligt! – tevebolag som lades ner i samband med att deras sista tittare dog ålderdöden på servicehemmet Måsen).
Till tidernas – alltså alla tiders – roligaste teveprogram valdes Parlamentet (not till framtida läsare: ja, Parlamentet fanns redan på 00-talet. Och det var lika trött då som det är nu).
Till världens – alltså hela världens – roligaste man utsågs Robert Gustafsson (not till framtida läsare: Robert Gustafsson var en ytterst begåvad komisk skådespelare som främst satsade på att göra reklamfilm och vitsmonologer på Allsång på Skansen).
Och på Guldbaggegalan år 1995 hade svenska folket i uppgift att kora den största svenska skådespelaren sen filmen uppfanns. I en första framvaskning hade tre namn utkristalliserats:
1) Ingrid Bergman, trefaldig Oscar-vinnare, stjärna i ett otal Hollywood-succéer, bland annat Hemingway-filmatiseringen ”Klockan klämtar för dig”, ”Casablanca”, ”Anastasia” och två Hitchcock-filmer, en av världens största filmstjärnor under hela 1900-talet.
2) Greta Garbo, ”den gudomliga”, rankad som den femte bästa skådespelerskan genom tiderna av Amerikanska filminstitutet, avslutade sin filmkarriär vid 37 års ålder och blev legendomsusad, Oscars-nominerad fyra gånger, fick slutligen en heders-Oscar fjorton år efter hennes sista film, en av världens största filmstjärnor under hela 1900-talet.
3) Helena Bergström, skådespelare i ett otal Colin Nutley-filmer, en av Sveriges största filmstjärnor under stora delar av 1990-talet.
Redan där såg det hela lite märkligt ut. Var det inte lite orättvist mot Helena Bergström att ställa henne bredvid två internationella giganter? Var det inte som att låta ett barn tävla mot två gamla farbröder i prostatasvullnad? Var det inte som att … de briljanta liknelserna kom genast av sej när resultatet av omröstningen visade att Helena Bergström vann! Hon vann! Stjärnan från ”Under solen” vann mot stjärnorna från några av filmhistoriens största succéer! Gambia slog Kanada i ishockey! Peter Jöback vann Macho-SM!
Orsaken är inte att undra på: mer än halva svenska folket hade ganska nyligen sett ”Änglagård” och tyckt det var en rörande film om mötet mellan sexuellt avvikande kabaretartister och gamla ungkarlar.
Ganska få hade nyligen sett ”Ninotschka” eller ”Casablanca”, och flera av de som gjort det hade bytt kanal eftersom de trodde att svartvit film betydde fel på mottagningen.
Och kanske hade svenska folket rätt. Det brukar de ju visserligen inte ha – kolla bara på alla folkomröstningar där de genomgående röstat fel – men den här gången var det kanske så? Helena Bergström var kanske bättre än Garbo och Bergman? Hur relevanta är gamla fyrtitalsfilmer för publiken år 2000? Vad spelar det för roll om halva världens presskår en gång jagat Garbo och Bergman om Malou von Sivers vill intervjua Helena Bergström i detta ögonblick?
(Not: enligt uppgift visade det sej senare att rösträknarna räknat fel och tagit Ingrid Bergmans röster som Helena Bergströms och vice versa. Det sabbar lite grann min poäng, men det är väl ändå ingen som läser fotnoter.)
Historien är aldrig rättvis. Vi kan aldrig veta vad som överlever och vad som glöms. Smak och preferenser förändras, det som var bra igår kan visa sej vara uselt idag och det som var uselt igår kan visa sej vara pissuselt idag. Det enda vi kan vara helt säkra på är att Tjuren Ferdinand kommer att vara lika tråkig för våra barn som den varit för oss.
I min nästan purfärska bok – om man nu kan kalla en bok om Bosse Parnevik, Vilgot Sjöman, Gustaf von Platen och Tove Janssons mamma purfärsk – ”Människor som gått till överdrift” ägnar jag ett kapitel åt Henning Sjöström.
Trogna läsare av bloggen vet att stjärnjuristen, buddhisten och operasångaren Sjöström betytt oändligt mycket för mej. Ingen har som han fått mej att tänka ”är detta verkligen på riktigt? Skriver han detta eller är det jag som är påtänd?”
Tillsammans med sin bror Ernst – som han för övrigt aldrig bjöd på releasefesterna – skrev Henning Sjöström en handfull böcker med suffixet ”i byn”. De var stora succéer på sin tid, åtminstone enligt förläggaren (Henning Sjöström). Jag har läst dem, jämte Sjöströms övriga memoarer (han har skrivit åtminstone tre), och samtliga har gjort mej stum och (brott)mållös.
Gång efter gång har jag kliat mej i bakhuvet och sagt högt till boken framför mej: men … berättar karln på allvar om hur han försöker pruta på en hora? Men varför i fridens namn går han på maskerad i nazistuniform? Och varför är han så fixerad vid väderspänning?
Givetvis skrev jag alldeles för långt och matigt om Sjöström. Han hotade att ta upp halva boken. Som tur är finns det mesta i annan form att läsa här på bloggen. Här kommer ytterligare några citat att klippa ut och bära närmast hjärtat. Jag har ryckt dem ur sitt sammanhang, men tro mig: sammanhanget gör ingenting begripligare.
Han hade nu klor till händer. Han kände hela sin sexuella kraft växa och bli oemotståndlig. Han måste ha henne. Hans organ svällde våldsamt. (Mördaren i byn, 1975.)
Notarien var skicklig squashspelare. Det var Eva också, så de fick snart ett gemensamt intresse. Eva skulle bli en god hustru med förmåga till snar orgasm. (Männen från byn, 1974.)
Britt stod stilla. Ibland höll hon andan som för att lyssna när jag vårdslöst och ivrigt hanterade hennes saftdränkta blygdläppar. (Vägen förbi, 1965.)
Jag skulle få lämna min byrå för en slöseriets och avkopplingens resa under tre veckor i månaden september i en ålder av trettiosju år och fem månader. Delvis tack vare mitt goda förhållande särskilt till en kvinna men också till ytterligare tre. (Männen från byn, 1974.)
Kära mor och far,
hoppas allt är bra. För egen del är det okej. Prostatan håller sej i schack.
På dagarna är jag med barnen, skriver färdigt min bok om proggiga barnböcker och sammanställer allt material till det där quizprogrammet jag är inblandad i.
På nätterna slåss jag med minstingen, som vill ha mjölk trots att hans mor rest till New York med själva förpackningarna.
På övrig tid har jag nu äntligen tagit tag i Lill-Babs memoarer.
Jag har ju bläddrat i dem förut, som ni kanske minns, men nu läser jag dem för första gången från pärm till pärm. Det är en rätt underlig bok, skriven som i ett medvetandeflöde, där en anekdot glider över i en annan utan att man riktigt fick höra poängen på den första. Mycket riktigt är det Anna Wahlgren som är spökskrivare, så jag förutsätter att alltihop är nertecknat under ett enda långt rödvinsrus.
Anna W väljer förresten att presentera sej med den här bilden på omslaget:
Annars är det mest frapperande hur Lill-Babs gång på gång understryker hur pryd och oskuldsfull hon är, samtidigt som alla hennes anekdoter och resonemang till slut kommer in på det kroppsliga (här kan det ju vara Wahlgren som valt ut snaskigheterna). Hon stannar upp i berättandet bara för att återge en ganska flasig anekdot om tre norrlandsbönder som inte hittar nåt ”horhus” utan istället köper en uppblåsbar Barbara.
Slutpoängen är att den tredje kommer ut ur rummet ”redan efter 20 sekunder”:
– Men vad nu då? sa de andra. Kommer du allaredan?
– Jaa … Jag bet’na i tissen, och då pruttade hon och flög ut genom fönstret!
En annan gång går Lill-Babs till gynekologen och får veta att hon har gonorré. En annan gång åker hon sovkupé med en okänd dam som säjer:
Och så ska du veta att det inte gör någonting om du fiser, för det gör jag också!
Sen kommer lite gnäll på hur svårt det är att anställa en barnflicka i sosse-Sverige och en liten harang mot facket. Den slutar lite oväntat:
Facket i all ära, och jag är den första att prisa de välsignelser fackföreningsarbetet medfört för så oerhört många, som arbetet under omänskliga förhållanden. Men ibland, när jag tycker att facket sätter käppar i hjulen, frågar jag mig vilka det är till för: gatflickorna och deras torskar? Det heter ju FUCKförening!
Då blir jag på det humöret.
Sedan handlar det ganska mycket om hur Lill-Babs, som för att bevisa hur ödmjuk hon är, återger det ena citatet efter det andra från olika prominenta män (Lars Forssell, Quincy Jones, Sven-Bertil Taube) som har sagt åt henne att vara stolt över hur bra hon är. Och väldigt mycket om hur hon städar och tvättar sina manliga medmusikanters kalsingar.
Nä, nu vaknar lillkillen från middagsvilan. Vi ses till pingst som vanligt.
Sonen.
I min nyutkomna bok ”Människor som gått till överdrift” finns ett kapitel om frikyrkliga artister och deras överdrivna uppdateringsbehov (detta kan låta instraffat i bokens tema, vilket beror på att det är instraffat i bokens tema).
Bakgrunden till resonemanget kan delvis läsas här; tesen i sammanfattning är att i och med att Jesus är så satans levande inom frikyrkligheten så är också bildspråket kring honom modernt. I många frikyrkliga hittar rider Jesus inte åsna utan åker tåg, pratar telefon och åker tidsmaskin.
Texten i boken kryllar av tvättäkta exempel på Jesusvisor i modern kontext. Jag skrev några egna låtexcerpt också – har f.ö. framförts med absolut tondövhet i Sveriges Radio – som fick plockas bort på grund av platsbrist. Samt på grund av självinsikt; i vanlig ordning tvingades jag konstatera att jag inte har fantasi nog att överträffa verkligheten.
Den hugade kan hursomhelst ta del av finurligheterna här istället:
Utkast till uppdaterad frikyrkotext (blipblop):
JESUS PÅ CD-ROM
Jag var en ond och förtappad själ
Som inte ville göra väl
Men just när allt var förlorat så kom
Jesus på CD-rom
Han talade till mej med flashgrafik
I 3D-animationsteknik
I mantel och sandaler och tights
På 900 megabytes
Utkast till uppdaterad frikyrkotext (two-step):
ELBIL TILL GETSEMANE
Nu åker Jesus mot evigheten
Han kör i elbil – miljömedveten
Han är Messias – han skipar rätt
Han kör mot himmelen i miljöklass
Utkast till uppdaterat frikyrkotext (skejtpunk):
HIMMELSKA INLINES
Vi var ute och skejtade och övade street
När det var nån som ropade: ”Titta dit!
En ny snubbe i rampen som kör som en gud!
Han trixar och levererar bud!”
Vi såg på Frälsarn och tänkte ”This is it!
Kristus i Salomon Custom Fit!
Och sprillans nytt speed skate-kit!
Och sandaler från Newline – oh holy shit!”
Utkast till uppdaterad frikyrkotext (jungle):
NU TAGER SIG JESUS EN FOCCACCIA
Nu gör Jesus Kristus en foccaccia
Med oliver, rödlök och soltorkad tomat
Med parma, pesto och ruccola
Som han lägger på syndarens fat
Nu blandar Jesus en macciato
– en espresso med en latteskvätt –
Sedan lägger Jesus dit en liten biscotto
på syndarens assiett
Utkast till uppdaterad frikyrkotext (ambient):
DEN HELIGA MIKROBLOGGEN
När jag satt ensam och allena invid branten
och skådade nerför den yttersta kanten
fylldes mitt hjärta av fågelkvitter!
Jag fick bud från @jesus via Twitter!
Han spred solsken in i mitt inre
med 140 tecken eller min´re
Okej, nu kan det avslöjas: här är nästa ”projekt” i ”pajpen”. Tanken var att vi skulle hålla på det hela och rikta allt fokus mot Människor som gått till överdrift (SOM GÅR ATT KÖPA!!!), men den ligger för håken redan ute på Adlibris och jag är så ohyggligt nöjd med omslaget att här kommer det:
Är det inte lysande? Guldäggsjuryn, se hit! Fattar ni kopplingarna (ni som inte fattar får scrolla ner lite)? Och ramen och slitaget som gör att den ska se ut som en gammal biblioteksbok? Och är det inte en mycket vacker ung man, bisarrt nog bärande på mina gener?
Tyck vad ni vill om boken när den väl är färdig, men har ni avvikande åsikter om omslaget blir jag sur.
Som tidigare utlovats: här kommer alltså de bildtexter ur Svensk filmografi som kommenterar sjuttitalets lite vuxnare filmer. Bilderna kommer kanske att väcka anstöt hos de frikyrkliga läsarna, men betänk att bildtexterna hade blivit än konstigare utan.
Kom också ihåg att detta är kommentarer hämtade ur en synnerligen seriös skrift, i övrigt bara fullspäckad med uppgifter om A-foto, filmlängd och kritikreferat. Det gör det lustiga lite lustigare.
Mera ur Kärlekens språk (Torgny Wickman, 1970).
Det bästa ur Kärlekens språk-filmerna (Torgny Wickman igen, 1973).
Inkräktarna (Torgny Wickman igen!, 1974).
Jorden runt med Fanny Hill (Mac Ahlberg, 1975).
Justine och Juliette (Bert Torn alias Mac Ahlberg 1975 – och ja, det är den Harry Reems).
Den k— familjen (Heinz Arlach, 1976).
Veckända i Stockholm (Ann Mari Berglund, 1976).
Ta mej i dalen (Torgny ”Sjukt produktiv” Wickman igen, 1977).
Kärleksön (Joseph Sarno, mannen bakom Fäbodjäntan, f.ö. nyss avliden, 1978).
Monas hemliga sexdrömmar (Charles Kaufman – nej, inte han med Adaptation – 1979.)
Ja, så ser de ut. Som synes en salig blandning av medvetna lustigheter (veckändan, det bästa) och mer neutrala beskrivningar som onekligen skänker en smula humor åt sammanhanget (tvagning, Harry Reems slaknande) samt rena obegripligheter (vad är det som ska fattas? Jag fattar inte!)
Hursomhaver: så här råkar nu filmerna ha sett ut och så här råkar nu Svensk filmografi-redaktionen ha valt att kommentera dem. Jag, Kalle Lind, tar så klart avstånd från alla sorters pornografi och dylika vederstyggligheter och kan inte lastas för att den här bloggposten ser ut som den gör.