kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Proggiga barnböcker del 10: Sprätten satt på toaletten.

Av

den 2008-03-31

i blogg



Föreningen Verdandis första utgåva 1970 hette Sprätten satt på toaletten. Den skrevs och tecknades av Annika Elmqvist, något senare en av förgrundsfigurerna när föreningen Ordfront grundades.

Idén med den här boken är att locka barnen till samhällsmedvetenhet och samhällsnytta genom att flirta med deras förmodade koprofili. Många barnböcker med en tendens – och många böcker ö h t – utgår från idén att gömma penicillinet i äppelmoset.

Penicillinet i det här fallet är insikten om att kapitalismen förstör miljön, äppelmoset är avföring.

Dramaturiskt följer boken de klassiska – både ur aristotelsk och proggig synvinkel – grundprinciperna. Den börjar med ett anslag, etablerandet av en situation:

Sprätten upptäcker hur kul det är att kladda och beslutar sig raskt för att fortsätta i skala 1:100:

Och genom att släppa ut skit i vattnet blir Sprätten tydligen så välbärgad att han har råd med chaufför, biltelefon, husa och ett gods med namnet Sprättefrid:

Sen väljer författaren att referera problemet istället för att gestalta det. Det är inget man råds till på landets författarskolor, men undantag måste kunna göras när budskapet är angeläget:

Resultatet av Sprättens besinningslösa nersmutsning blir påtagligt (notera att om man har ett Angeläget Budskap behöver man Inga Ordentliga Rim – jfr Mikael Wiehe):

Som sagt var:

Och så vänder sig en i den dunkla massan Folket – likt kören hos de grekiska tragöderna – direkt mot läsaren för att förklara problemet:

Sjuttiotalet var en svartvit tid (diagnos: borderline), och precis som det fanns Ett Problem (Kapitalism) fanns det på samma självklara sätt En Bot (Folkets Resning):

Så framstår Sprätten i all sin patetiska kapitalistiska ynklighet. Och så används begreppet ”reningsverk” för första gången i en barnbok:

Och så understryks en gång till hur sprättig Sprätten är:

Ja, och sen blir allting bra:

Jag har kritiserats i kommentarfältet för att beskriva dessa gamla utgåvor från en svunnen tid med sarkasm.

Min hållning är inte nyliberalens (jag är beredd att regelbundet kamma mjället ur Jan Myrdals mustasch för att slippa kallas nyliberal) utan ironikerns. Jag rotar bara runt i min egen uppväxt och försöker förstå varför jag å ena sidan vill tro att allt ska vara så enkelt, å andra sidan protesterar mot tanken på att det är det.

För om lösningarna och sanningarna nu var så enkla som de snälla tanterna utan behå och farbröderna i mysdress hävdade – varför är det fortfarande smutsigt i vattnet? Vem lurade de? Oss eller sig själva?

Proggiga barnböcker del 9: Spikarligan.

Av

den 2008-03-29

i blogg


Föreningen Verdandi är en uppsaliensk radikal idéorganisation med rötter ner i 1880-talet. På 1970-talet fick de för sej att ge ut barnböcker med målsättningen att ”tillgodose barns behov av information om aktuella internationella samt sociala problem”.

1971 års Spikarligan av Lotta Silfverhielm var förlagets femte barnboksutgåva. Den är helt knäpp. På gott och på ont.

Bokens själva premiss är rätt spejsad: de tre pojkarna Jan-Åke, Tarsan och Kalle är dåliga i slöjd, men drabbas av nåt slags spikardjävul och börjar spika fast allt omkring dem. Som det står på baksidan:

[V]erksamheten formar sig till en revolt mot samhället och vuxenvärlden.

Enligt samma baksida är boken till för dagis och lågstadium. Så här väljer man hursomhelst att beskriva bokens tre hjältar:

Notera den explicita porren på väggarna. Samt cigaretterna.

Jan-Åke, Tarsan och Kalle är duktiga i skolan och föräldrarna är nöjda. Dock fallerar slöjden, vilket är extra genant eftersom det är ett pojkämne. Pojkarna övertalas att ta slöjden på allvar. Det gör de. De börjar spika fast allt: porslin, gardiner och dörrar. Ganska snart formulerar de sitt första slagord:

Redan här uppfattar samhället, representerat av lärarna, de tre pojkarna som omstörtare och radikaler. De tillmälen som kastas efter dem användes i slutet av sextitalet också – av poliser, vänner av ordning samt finansminister Gunnar Sträng – om vietnamdemonstranter och kårhusockupanter:

Spikandet har nu antagit en samhällsomstörtande inriktning. Skolfröken – ännu en representant för det småborgerliga – reagerar. Istället för att bejaka deras sunda upprorslusta vill hon kuva den revolutionära hungern:

Som hämnd spikar de förstås fast fröken på en vägg:

Som nåt slags hammar-AFA i adolescensen går de sen bärsärkagång på stan:

Här börjar pojkarna plötsligt själva förstå att det de sysslar med inte bara är ett vanligt pojkstreck. Varje spik slås rakt ner i Det Gamla Samhällets likkista, varje hammarslag är en del i uppbyggandet av Ett Helt Nytt Samhälle. Omärkligt börjar pojkarna formulera sej, instinktivt hittar de sina fiender:

Lite by the way inser de vem som är Den Stora fienden: Kapitalismen.

Och som de goda revolutionärer de nu utvecklats till, inser de förstås att man aldrig kan bibehålla makten om man har media mot sej:

Därför ser de – fortfarande som goda revolutionärer – till att ta makten över medierna:

Och den ohämmade kravallglädjen är ett faktum! Inget är så befriande som att ta andras grejer!

Och sen tar utformandet av ett nytt samhälle vid:

Och som i alla socialistiska samhällsstater går det från naiv upptäckarglädje och vaga solidaritetstankar rakt in i galen despotism:

Och sen jävlar blir det reclaimande av gatorna:

Sen får vi se hur spikarentusiasmen och ombyggarenergin gjort intryck också på de tidstypiska människorna i skägg och islandströja (som njuter av varsin selleri):

Spikarligan får 500 proggpoäng på en skala till 100. Den står med ena benet i sextiotalets naivistiska, LSD-färgade barnslighetsbejakande, och med det andra i det hårdföra sjuttiotalet, präglat av Baader-Meinhof och terror förklädd till ideologi. Polisprotester och gatukravaller blandas glatt med psykedeliska kungaslott och linsgasiga folkfester.

Jag blir dock inte klok på hur Silfverhielm ställer sig till spikandet som företeelse. Är det destruktivt eller uppbyggligt? Är det såna som Jan-Åke och Tarsan som ska leda oss mot Utopia?

Proggiga barnböcker del 8: Lotta får nya vänner.

Av

den 2008-03-25

i blogg


Gott folk! Äntligen kan jag bjuda på uppföljaren till inlägget om Lotta och daghemmet!

Tyvärr måste jag göra mina läsare besvikna. Lotta får nya vänner samlar inte hälften så många proggpoäng (p.p.) som den föregående boken. Här finns inga demonstrationer och inga bistra kommunalråd, inga busskörande mammor och inga storköp med mänskliga spillror med tomma blickar.

Men det är ändå inte Svenskt Näringsliv-sponsrat. Boken berättar om hur lilla Lotta råkar sparka en fotboll (eftersom tjejer visst kan spela fotboll!) genom en ruta på ”pensionärshemmet”. När hon och kompisen Anders ska in och hämta den får de en rundvandring av pensionären Albin. Hemmet visar sej vara Helvetets Förgård.

Författarparet Ulf Hultberg och Behnn Edvinsson skyr inte överlastade pratbubblor:

Ulf och Behnn skyr inte heller ångest. Albin lotsar sålunda barnen rakt in i scenografin till A Clockwork Orange:

Barnen bevistar en predikan på pensionärshemmet, som naturligtvis hålls av vad Vilhelm Moberg i Utvandrarna kallade ”bukpräst”:

Så följer de Albin in på hans rum, där han plockar fram sitt gamla fotoalbum. På sex av bokens sidor får vi som läsare också se dessa gamla foton, antagligen publicerade med benäget tillstånd från Svenskt Arbetararkiv. Givetvis har Albin varit en sån där hårt arbetande statar-flottar-torpare som folk var förr-i-tiden:

Sen drar Albin med sej de vetgiriga barnen in i ”terapin”. Om vi som läsare inte redan längtar efter en blöt handduk och en stor burk valium, får vi ytterligare argument för självmordet av Albin:

Boken är på tjugo sidor. Mer behövs inte för att göra en femåring suicidal.

Slutrutans sensmoral antyder att författarna gärna ser att de unga läsarna själva tar kontakt med bygdens gamlingar:

Och det är ju, som alltid, behjärtansvärt. Men samtidigt – vilken normalt fungerande småtting skulle våga uppsöka ett random pensionärshem efter att Ulf och Behnn målat upp dem som futuristiska mardrömslandskap?

Saken är biff – och banan!

Av

den 2008-03-25

i blogg


I en tidig Rocky-stripp – som jag nu har ägnat halva natten åt att försöka leta fram med nedslående resultat – läser Martin Kellermans alter ego en gammal Biffen och Bananen-sida. Det är en händelse som ser ut som en tanke.

Den serietradition Rocky främst bygger vidare på är inte, som det ibland påstås, Charlie Christensens Arne Anka – som är en hopplöst åttitalistisk machovänstersatir – eller Robert Crumbs Fritz the Cat – som är en sextitalets karnevalistiska uppgörelse med det kälkborgerliga USA – utan stockholmsjargongens och ungkarlstillvarons Biffen & Bananen.

Att Rocky gärna jämförs med ankan och katten har förstås med ointresserade kulturjournalisters oförmåga att se annat än ytan att göra. Katt som super – anka som super – hund som super – här måste finnas ett samband! De skulle ju aldrig ställa Reservoir dogs bredvid riksdagens högtidliga öppnande för att båda innehåller män i kostym.

Kellermans Rocky och Rit-Olas Biffen & Bananen är båda samtidsskildringar. Kellerman håller tummen mot Söders och nollnolltalets pulsåder och skildrar stadsjeepskultur, mediahoror, vuxna människor som är fulla mitt i veckan och överbetalda dataspelswiggers. Hela tiden med ett finkalibrerat öra och en självlysande förmåga att transkribera enfaldigt gattugg till klatschiga onelinerbubblor.
Rit-Ola på sin tid gjorde likadant. Biffen & Bananen skildrar en sorglös ungkarlstillvaro i Vasastan, främst under decennierna innan sextitalet kom och ritade om alla kartor. Biffen – vars främsta karaktärsdrag är att han är väldigt stor – lever tillsammans med Bananen – vars främsta karaktärsdrag är att han är väldigt liten – i en gemensam flat på Surbrunnsgatan. Efter tiotalet år med veckoliga niorutorssidor joinades dom av Galento – vars främsta karaktärsdrag är att han också är väldigt stor.

Tecknaren Rit-Ola – som Jan-Erik Garland enligt tidens krav på signaturer kallade sej – var bandyspelare i botten och inspirerades av en dansk löpartävling mellan en en köttätare och en vegetarian samt ett möte med den italiensk-amerikanske boxaren Tony Galento.

Serien kretsar m.a.o. en del kring idrott, ett ämne jag är aktivt ointresserad av. Men det är faktiskt inget hinder. Seriens kvaliteter ligger på helt andra plan.

Biffen, Bananen och Galento är sin tids sorglösa ungkarlsslackers. Damer existerar, men främst som nån man vill imponera på med ett slalomtrick eller genom att chevalereskt dra barnvagnen Sveavägen upp.

Annars sköter Bananen hushållet, gnäller på Biffens cigarraska, bonar golvet så Biffen står på pallet och ryar när Biffen och Galento krubbat i sej två kilo falukorv och tretti prinskorvar.

Främst verkar Biffen & Bananen försörja sej genom att då och då vinna nån stor internationell idrottstävling (och detta var ändå i en tid då professionell idrott var nåt fult i Sverige). Precis som Rocky och hans polare ägnar de sin tid åt att resa till olika ställen – torpet i skärgården, pensionat i Åre, infödingsstammar i Afrika – och i övrigt driva runt i Stockholm och lyfta på hatten åt brallisar, kex och kalaspinglor.

Språket är den stora behållningen i bägge serierna. Biffen titulerar Bananen ”putte” och ”pysen”. Bananen förolämpar den tröge Biffen med tillmälen som ”tjockskalle”, ”sopprot”, ”dönicke”, ”plattfot”, ”dromedar” och det helt förtjusande ”nuffe”, och man kan inte annat än att nicka entusiastiskt när man läser.

Provkör Biffen en bil är det förstås nåt ”lattjo” med signalhornet.

Ser de en skicklig slalomåkare hojtar Biffen ”akta´re!” och Bananen fyller i med ”vilken snitsare!!!”

Insisterar Bananen på att de okultiverade Biffen och Galento ska lyssna på Brahms kommenterar Biffen ”Broms är snorfin”.

Rit-Ola tecknade serien i 42 år, mellan 1936 och 1978. Det är så klart en bedrift i sig, att hålla en serie levande med så begränsat persongalleri och som i så hög grad bygger på jargong. En gång i tiden var serien tidningen 91:ans mest kontroversiella inslag: halva läsekretsen jublade och den andra hotade dramamässigt med uppsagda prenumerationer.

Med facit i hand visade sej Biffen & Bananen vara den enda av tidningens serier som faktiskt kan ha nåt att säga till eftervärlden. Kronblom? Åsa-Nisse? 113 Bom? De var faktiskt inte ens relevanta när de var aktuella.

Vem drog ur proppen?

Av

den 2008-03-19

i blogg


Hej domstols absolut sista sändning någonsin, efter tre och ett halvt års uppdykande i etern varenda förbannad vecka (utom efter tsunamin), avslutades med en frank uppmaning till lyssnarna: ”Gå inte och se Göta Kanal 2!”

Mina redaktionskollegor var och såg den typ veckan efter. Så mycket ryggrad hade de. Själv har jag varit idealen trogen.

Däremot har jag sett originalet till förbannelse. Det händer att jag träffar jämnåriga som inte har sett Göta Kanal och jag står förhäxad och glor på dem med hakan hängande vid bröstkorgen: vad fan såg ni då? Det fanns ju inget annat att se på! Det enda stället man kunde hyra video på var ju Pressbyrån, och de hade ju ingen annan film! Och den gick för håken på teve varenda vecka! Och varenda jävel man kände hade den ju inspelad! Hur kan ni inte ha sett Göta Kanal? Det är ju som att ha missat testbilden!

Ser man om den idag blir man strax ganska deprimerad. Det finns inte en originell tanke eller inspirerad sekvens i hela filmen. När man i Sverige äntligen tänkte att man skulle göra en film som bröt mot det teatrala arvet från Bergman eller det pissjonkna proggidealet och göra nåt som doftade lite glamour och production values, så valde man att kalkera manus efter filmer som Cannonball Run eller En ding ding ding ding värld: en tävling ingen bryr sej om och så multum med kändisar.

Det är filmer som byggs bakifrån: först skaffar man spons på några båtar, tar man fram några fräcka stunts, sen kontrakterar man varenda hyfsat välbekant nuna i Skandinavien, sen scoutar man inspelningsplats, sen ställer man upp kamera och ljussätter och först därefter börjar man fundera på vad som ska hända.

Man lägger till och med mer vikt vid underrubriken ”- eller vem drog ur proppen?” (en sjuka i tiden: Repmånad hette också ”- eller hur man gör pojkar av män” och Sällskapsresan ”- eller finns det svenskt kaffe på grisfesten?”) än vid själva storyn.

Teorin är att om man som tittare bara är upptagen med att pricka av i kändiskalendern, så märker man inte att inget händer.

Den ur den aspekten mest production value-späckade sekvensen i hela filmen är inte Parnevik och Lindarw som kungen och Silvia, och inte ens Ulf Brunnbergs sekundkorta inhopp som polis. Brunnberg har i alla fall replik, och Parnevik-Lindarw var ju kända som imitatörer av vårt inavlade statschefspar.

Nej, det knäppaste är två ögonblickskorta klipp där Gösta Engström och Christer Boustedt sitter på en bänk och tittar på när en båt kraschar.

Okej, ingen av dem har nånsin varit superkändis. Engström hade sina femton minuter i samband med Rattmuffen några år senare, och Boustedt har främst varit het bland folk som gillar att digga trasiga saxsolon inom vänsterkultuell kontext (Sven Klangs kvintett, Tältprojektet). Men båda var trots allt namn! Och båda var inkallade enkom för att vrida huvudena synkront från vänster till höger! Och mumla lite!

Engström var rekvisitör och bakom kameran på många andra filmer; det är bl.a. därför han syns i kön till klamydiadoktorn i Lasse Hallströms En kille & en tjej. Men i Göta Kanal verkar han inte haft några såna funktioner. Han blev inringd, inkallad, influgen för att sitta bredvid Christer Boustedt på en parkbänk!

Och Boustedt då? Hade han inget bättre för sig? Fanns det ingen fri teatergrupp nånstans som behövde några Charlie Parker-slingor? Jag förstår visserligen att han tyckte det var lättförtjänta pengar, men tyckte producenten verkligen att det var en rätt fördelad budget? För vem höjs filmupplevelsen av att just Christer Boustedt sitter och ser lojt förvånad ut nånstans i Östergötland?

Hans Iveberg hette hjärnan (eller motsvarande) bakom Göta Kanal. Han gjorde också Gräsänklingar (Gösta Ekman! Janne ”Loffe”! Lena Nyman!) och den helt bisarra Sköna juveler (Kim Anderzon och Lena Nyman som bedagade privatdeckare i en dystopisk framtid där Brasse Brännström är uteliggare och Margaretha Krook en galen baglady som säljer sönderrivna bitar päls).

Efter Enkel resa – där Sven Wollter, Dan Ekborg och Gösta Engström klär ut sig till katolska präster för att smuggla en likkista på en produktplacerad finlandsfärja – lämnade han regissörsstolen till andra.

Vi kan tycka vad vi vill om hans fatabur, men han gjorde nånting som ingen annan hade gjort. Om det sen borde göras får ni sitta i smågrupper och diskutera inbördes.

Utbult! Utbult! Utbult!

Av

den 2008-03-17

i blogg

En gång i tiden läste jag tidningen Pop med den autistiska nagelfararens energi och distanslöshet. Inte för att jag var så jämrans intresserade av just popmusik – det är liksom för mycket trummor och bas – utan för att jag såg den som ett kodschema som skulle lösas. Jag skulle förstå dom där obskyra vitsarna och oväntade kopplingarna ”S:t Etienne Glaser” (med Suzanne Ostens gamla ligg illa monterat på den brittiska poptrions ansikten).

Var priset då att jag var tvungen att lyssna på olika enstaviga band från Brighton så fick det väl vara så. Att vara anal är att våga språnget.

Min vän P Dante W bodde i Stockholm och rapporterade om att han sett Per Bjurman gå över ett övergångsställe och en gång såg vi tillsammans Kjell Häglund på en cykel vid Fridhemsplan.

Information som inte var särskilt intressant då, men som uppenbarligen ryms nånstans i hjärnbarken fjorton år senare.

På mitt gymnasium 91-94 odlades en mycket nischad subkultur: Höör-kulturen. Det gick först och främst ut på att vara från Höör, ett samhälle i Mellanskåne. Därtill kom a) att lira gitarrpop samtidigt som man tittade på sina nyinköpta DocMartens, b) att gå samhällsvetenskaplig linje och c) att vara medlem i MUF.

Jag vet inte hur de olika delarna hängde ihop med varann, men det fanns väl en krets på fjorton-femton människor som samlades på Kulturhuset Anders (internt kallat Kulturhuset Andres) för att – gissar jag – beundra varandras tvärrandiga tröjor och diskutera di förbannade såssarna.

Jag kom att tänka på detta när jag såg Schyfferts 90´s härom aftonen och såg en handfull av de gamla hööristerna i publiken. Mitt nittital blandades med Schyfferts och det som enligt kvällens nyckelfigur inte skulle bli nostalgi blev åtminstone ett stort jävla fat madeleinekakor nertryckta i halsen.

Hööristerna såg inte Pop som ett chiffer. Dom såg den som en karta. Stod det i Pop att Springsteen var en bredbent muskelrockare för fyrtitalister så nickade hööristerna gillande och ropade ”muskelrockare” efter nån stackars bandanasnubbe från fordonslinjen.

Stod det sen i nästa nummer av Pop att Andres Lokko alltid älskat Springsteen för hans stora kärlek till musiken och gospeln, så nickade hööristerna lika gillande och köpte kobojsarboots för studiemedlet.

”Pophistorien måste ständigt skrivas om”, var ett uttryck Jan Gradvall myntade redan i Pop#1 och som sen upprepades som ett mantra genom åren.

För tidningens mest devota tillskyndare blev man också tvungen att skriva om sin egen pophistoria. Skivsamlingar måste omarrangeras, gamla plattor krängas och nya tummas ner för att ge intrycket att man spisat Aretha Franklin och Sly and the Family Stone sen man gick i koltbyxor.

Under en pyttekort period var det death metal som gällde. Stridsropet den gången kom inte från Pop utan från Nöjesguiden, men under några märkligt förvirrade timmar hette det nu att den som inte varit nere med Dismember sen dag ett har inte hajat grejen.

Jag skriver inte detta för att håna någon retroaktivt. Vi letar oss alla fram och famlar i mörkret efter dom rätta guiderna och alla sätt är rätt utom de som är hopplöst fel. Men jag kan inte låta bli att fundera över vad som hänt om Andres Lokko beslutat att sätta Roland Utbult på omslaget.
utbult
Hade då Utbults kristna mjukrockabilly lyckats bli det nya svarta?

Hade man då pratat om att ”Utbult var bättre innan han blev en sellout och fick distribution av Pingstkyrkan”?

Hade då ett gäng medelklasskids stått längst fram på Utbults utsålda gig på Tabernaklet i Eslöv och skanderat ”Utbult! Utbult! Utbult!”?

Hade då folk rusat till skivbörsarna för att ragga fram Utbults gamla utgångna vax Ansikte mot Gud?

Jag minns att jag en gång tystade en snubbe som hånade mej för en David Shutrick-platta jag ägde genom att hänvisa till att Kjell Häglund gett den 8 av 10 i Pop. Herregud vad många som tystats om Fredrik Strage hade ägnat en tiosidorshyllning åt Roland Utbult.

Som sagt: jag skriver inte detta för att göra mig lustig över nåt mänskligt beteende. Jag skriver det mer som ett konstaterande. Och för att jag tycker det är väldigt roligt att skriva ”Utbult”.

Tre män utan skägg, varav en egentligen har det.

Av

den 2008-03-12

i blogg

För att ingen ska tro att jag ägnar hela dagarna åt att läsa memoarer som bibliotekarerna får ta på sig pannlampa och machete för att hitta, vill jag understryka att jag ibland också arbetar. Idag arbetade jag till exempel. Det är kanske inte vad en statare på sin tid skulle ha kallat arbete, men å andra sidan skulle inte jag kalla det han åt för mat.

Bilden föreställer Kalle Lind i rollen som Medhjälpare 1, Fredrik Dolk som Direktören och Valle Westesson som Medhjälpare 2. Man kan säga att det är en ytterst subtil historia om ett antal trasiga själar som försöker hantera sin existentiella ångest och bittert får erfara att leva stundom är att balansera på en samurajsvärdsegg där vidundren väntar nedanför.

Kristen barnkultur när den är som bäst.

Av

den 2008-03-12

i blogg


Det är viktigt att betona att man inte behöver vara tråkig för att vara kristen. Man kan tro bokstavligen på jungfrufödsel, återuppståndelse, treenighet och farbröder i klänningar och ändå vara en glad lax, en riktig spjuver och en sprallig fyr.

Detta bevisar inte minst de tossiga berättelserna om Munken & Kulan, som jag i sanningens namn inte har läst men ändå har mina tydliga uppfattningar om. Enligt baksidestexten på den första boken är Munken och Kulan två tioåringar och bästa kompisar:

Munken är krullhårig och lite knubbig och springer bara i nödfall. Kulan är smal som en telefonstolpe och har en lugg som står ut som en skärm.

Så långt låter det som Smecken & Sulan eller Dante & Tvärsan. Men sen kommer den där fortsättningen som känns lika märklig som i proggens gamla barnböcker, där Ville, Valle & Viktor slåss mot en industriägare eller lilla Lotta demonstrerar för en dagisplats:

Kulan har gått i kyrkan i hela sitt liv och har hört bibelberättelser sen han var liten. Vid det här laget har han tröttnat.

Munken däremot, som inte ens visste att Gud fanns förrän han träffade Kulan, tycker att allt som står i Bibeln är nytt och spännande.

Med bibelberättelser i bakhuvudet bygger de lådbil och har rullstolsrace ihop med Gud. När Munken sticker ena handen i byxfickan och kliar sig lite bakom örat — då vet man att något kommer att hända.

Bortsett från att Munken verkar dra sig regelbundet i struten så är alltså författaren Åke Samuelssons agenda att med hjälp av festliga buspojkäventyr sprida Bibelns glada ord om Jesu kärlek och Gudi lynnighet.

Detta görs också på ett antal CD med lagom upphetsande äventyr: Guds muskelpojkar, Predika du så sover jag och Munken & Kulan och änglabyrån. En rundsurfning ger intrycket att det finns uppemot två miljoner Munken & Kulan-äventyr. Somliga titlar – Räddad av en fis, Flis i ändan – tyder väl på att vi har att göra med en tämligen tolerant kristenhet, om det nu inte bygger på några sällsamt skatologiska avsnitt ur Uppenbarelseboken.

Särskilt glad blir jag av att känna igen musikern Tomas Hagenfors namn på cd-omslagen. Det var ju han som gjorde KDS kamplåtar inför valet 91: ”Frisk luft i riksdagen” och ”Etik” spelade vi så mycket i Hej domstol! att vi ringde upp Hagenfors och krävde tack för STIM-pengarna.

Bevismaterial 1AJ.

Av

den 2008-03-11

i blogg

Min vän Marcus Johansson är snabbare med kameran än jag. För att verkligen bevisa tesen ”Anders ”Ankan” Johansson ser lustig ut i afropermanent”, kommer här en bild där Anders Johansson ser lustig ut i afropermanent.

P.S. Marcus – jag orkar inte ringa eller mejla eller så. Vill du ha nåt slags copyright eller royalty eller så, så får du det i samband med att grisar får vingar.

Mina referensramar vetter åt fel decennium del u12:xxi.

Av

den 2008-03-10

i blogg

En av de teser jag med störst emfas försöker spika in i den här bloggen är att jag är gubbe i förtid. Ibland måste jag hejda mig själv och fråga mig försynt om det där inte bara är en image. Jag menar, jag håller mej trots allt någorlunda up to date med vad som händer även på dagens tevefront, det händer att jag läser böcker utgivna på 00-talet etc.

Men pro-gubbelistan är så mycket längre än contra-spalten:

1) innan jag fyllde trettio hade jag både njursten, diskbråck och hemorrojder

2) när jag en gång gick och lyssnade i mp3-spelare (se där – uppdaterad!) frågade min vän och kollega Ola Norén om jag lyssnade på Sean Paul. Detta var år 2002, när den jamaicanske dancehall-artisten hade en jättehit – ”Get Busy” – som vi dessutom tvingades spela dagligen i P3. Min förvirrade motfråga var: ”Sartre?”

3) när jag för tio minuter sen satt och slösurfade på Badlands.se blev jag alldeles själaglad när jag såg följande omslag:

Jag reste mej då till halvsittande i skrivbordsstolen och skrek: ”Wow! En ny fräsch Povel-samling!”

Sida 93 av 103

Föregående

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén