blogg • Sida 95 av 103 • kallelind.se

Frikyrkans fyra fräsigaste!

den 2008-02-18

Det finns en stor och levande frikyrklig scen där olika människor med lustiga namn och/eller lustiga frisyrer och/eller tveksamt omdöme tydligen kan fylla tält och samlingslokaler och bönhus och tillika sälja multum utan att uppmärksammas av mainstreammedia.

Som motvikt presenterar här En man med ett skägg (själva definitionen på mainstreammedia) ett urval av de allra skönaste frikyrkogökarna.

1) CURT & ROLAND (på bilden eventuellt Roland & Curt):

Består av: Curt respektive Roland. Ger ut plattor på eget bolag (CuRol). På deras hemsida berättas att Curt & Roland ”var något av banbrytare inom den lite poppigare kristna musiken och de första som körde med elgitarr och förstärkare, de har varit förebilder för många av dagens kända kristna artister.”

Oaktat den lite udda kommateringen höjer man ju en smula på ögonbrynen efter denna utsaga, och vill förstås veta exakt vilka av dagens kända kristna artister som haft Curt & Roland som förebild. Carola? Edin-Ådahl? R Kelly?

Ännu mer hajar man så klart till inför följande påstående: ”Curt & Roland har gett namn åt en hel sång och musik genre inom den kristna sången. Detta om något visar hur betydelsefull deras influenser varit under mer än 3 decennier.” Är Curt & Roland alltså en genre? Som country & western eller rock & roll?

Vidare blir man förstås glad när man på hemsidan också inhämtar att Curt & Roland fortfarande kränger ”musikkassetter”. Samt givetvis att deras barnplatta ”Tidsmaskinen” från sjuttitalet fortfarande finns i lager. Den spelade vi ibland i Hej domstol!. I stora drag handlar den om att Curt (eller om det nu var Roland) bygger en tidsmaskin samt smaskar ohyggligt på en korv. Sensmoralen var i alla fall nåt om Bibeln.

Alldeles uppenbart var hela incitamentet till skivan att Curt/Roland/Curt och Roland övertalat sin församling att köpa in en synthesizer.

2) NILS-BÖRGE GÅRDH:

En man med märkligt dubbelnamn som det tyvärr inte finns så gräsligt mycket att hitta om på nätet. Enstaka sidor ger oss knapphändiga upplysningar som ”Nils Börge är en bland Sveriges bästa sångare” och ”Nils-Börge Gårdh började sin sångarkarriär i slutet av 60-talet och han har spelat in ett antal skivor. Han har genom åren besökt många olika länder, bland annat USA.”

Hans manegementbolag ger oss följande otillfredsställande info:

Kategori: konsertprogram
Status: etablerad
Program:
Tillgänglighet: på förfrågan
Pris: ospecificerad

Dessvärre hjälpte kulturtidskriften Aftonbladet till att smutsa ner Nils-Börge Gårdhs udda namn genom att insinuera att hans engagemang i den kristna fadderorganisationen Hoppets stjärna var en helt igenom pekuniär angelägenhet. Tydligen fick Nils-Börge 500 kronor för varje fadder han värvade till organisationen och tydligen drog han in nästan en miljon på detta under nåt decennium.

Aftonbladet påpekar också i sin avslöjande artikel att Nils-Börge Gårdh (som dom för övrigt stavar fel till! Ska det vara så svårt att skilja Börge från Börje!) ”har flera konkurser bakom sig och driver nu ett handelsbolag som enligt bolagsregistret ska syssla med bil- och diamanthandel samt låneverksamhet”.

Jag säjer: låt Nils-Börge vara! Han har haft nog med elände! Inte nog med att bil/diamant/låne-branschen har gått knackigt de sista åren, dessutom heter karln för fan Nils-Börge!

3) MIA-MARIANNE & PER-FILIP (på bilden mycket eventuellt Per-Filip & Mia-Marianne):

Består av: Mia-Marianne respektive Per-Filip. Kristen sångduo som gjort nästan trettio plattor, samtliga med ”ljus”, ”jul”, ”Jesus” eller – lite mer otippat – ”klockaren på Ornö” i titeln.

Mia-Marianne sjunger med en fruktansvärt gäll röst, Per-Filip med ett brummande vibrato (de är operaskolade). Låg på försäljningslistan under 2006 med sin senaste samling.

Också här är informationen på nätet bristfällig. Tipset är att de är syskon alternativt gifta, eventuellt bäggedera. Är de bara gifta, möttes de antagligen i en kristen sångduoförening eller i en förening för folk med konstiga dubbelnamn. Är de syskon, möttes de antagligen hemma i typ köket.

1) NY-DAVID NYGREN:

En f.d. bilmekaniker från Falun som skaffade ett par gräsliga kavajer och sadlade om till kristen sångartist. Har gjort plattorna Himlatåget (där alla låtar handlar om tåg och Jesus), Himlabåten (där alla låtar handlar om båtar och Jesus) samt Tjära, beckolja och lite country (som gissningsvis handlar om tjära, beckolja, country och Jesus).

Av denna info drar vi slutsatsen att Ny-David är a) väldigt intresserad av Jesus, b) väldigt intresserad av olika fortskaffningsmedel och c) lite eljest.

På sin väldigt fylliga hemsida berättar Ny-David på sitt rättframma vis varför han kallar sej Ny-David:

En trafikolycka inträffade i juni 1965. Jag var på resa mellan Edsbyn och Falun då jag kastades ur bilen i en singelolycka. När jag låg där på backen ropade jag till Gud :
– Gode Gud, jag vill inte dö! Om jag får överleva så lovar jag dig Gud att vara frimodig och vittna om Jesus!

Man kan också få höra åtskilliga av Ny-Davids låtar (i ”Buddha” berättar han t.ex. att visst är Buddha och Muhammed bra, men det är inte dem vi träffar i himlen) samt läsa hur vädret är i Falun.

Målle är ingenting – vägen är allt.

Av Kalle Lind

den 2008-02-18

i blogg

Det är naturligtvis i den oheliga alliansen mellan frimickleri, marknadsvarieté och klassiskt nasande man finner en figur med smeknamnet Målle. Son till romska knallar, enligt sej själv född på en resa mellan småländska marknader och lagd i en sillåda, en sextitalets fusion av Bert Karlsson, Brinkenstjärna och Ulf Ekman. En man vars högsta dröm i livet var att bli teleevangelist, men som fick nöja sej med att introducera ”hålligång-möten” på den svenska frikyrkoarenan.

Driven av lika delar gudstro och exhibitionism började han köra extatiska tältshower med kristet tema 1964. Folk rabblade i tungor och svimmade av Målle Lindbergs handpåläggning. Damer kastade sina behåar på scenen i en särskilt kristen kåthet. Målle dansade twist, döpte folk i ett badkar och drog femtusen människor om dan i sex veckor till ett dragigt tält utanför Målilla. Även om vi vet att underhållningskonkurrensen vid tillfället bestod av Hylands hörna (i teve) och Hylands hörna (i radio) är det så klart en bedrift.

Han gjorde Kiviks marknad och drog fler människorna än stripporna och fakiren som körde en virknål genom kuken. Irritationen från övriga krämare blev så stor att dom rev Målles tält.

Kärt barn fick många namn: Pop-Målle, Kravall-Målle, Surrogat-Jesus och till slut Helikopter-Målle när han lät sej sänkas ner till dom väntade små gudslammen i Örnsköldsvik (vilket genast sänker glamourfaktorn med tusen punkter) i helikopter. Över ett decennium innan Abbas Arrival. Målle hade vit overall med Målle i guldskrift – innan Elvis hamnade i Las Vegas. På scen väntade sexton elgitarrister.

Målle samarbetade med Maranata, den tidens tokkristna med den fullkomligt vansinnige Arne Imsen i toppen. Maranata vrålade om det sedliga förfallet och pekade ut bögar och propagerade för barnaga redan på sextitalet – trots att det inte fanns några officiella homosexuella och folk ändå slog sina barn.

Tro det eller ej: Målle och Maranata var inte bara gudfruktiga små änglar. En och annan krona – enligt Skattemyndigheten tio miljoner, enligt Målle själv bara typ två till fem miljoner – passerade tältöppningen utan att rapporteras in till staten. Fogdarna vädrade byte, tidningarna hakade på, Målle fick ett nervöst sammanbrott och ett stabilt rykte etablerades att han hängt sej i Växjö domkyrka.

Men Målle levde. Och lever alltjämt. Han har kobojsarhatt och guldbågade glasögon och grått hår till axlarna och en hemsida där man både kan googla bibelverser, mejla sina bästa böner och handla. Mest fascinerad blir jag av länksidan där webbmastern skryter med att dom lagt in över sexti länkar. Exakt varför man länkar till Hugo Boss solglasögon, ett engelskt lexikon och en sajt som tillhandahåller ”passande mattor för hem och bostad, billiga smslån och mobillån, vackra smycken och roliga anekdoter”, blir jag dock inte helt klok på.

Antagligen av samma anledning som Hans Lundgren bytte namn till Dolph: för att det gick.

Mer Landby.

Av Kalle Lind

den 2008-02-15

i blogg

Internet är ju, näst det självspelande pianot, världens bästa uppfinning. Det är klart att jag kunde hitta just det gamla Lundberg/Dabrowski/Lundberg-Dabrowski-klipp jag skrev om i det förra inlägget.

Det visade sej att jag mindes Sixten Landbys dikt en smula fel. Den är i själva verket något burleskare:

Pungen är ju full av kraft
Långt och stadigt är mitt skaft
Med spetsen kan man skära glas
och sätta kvinnor i extas

I inslaget visas också upp den berömda Landby-stugan som enligt rykte inte städades från 1945 och framåt. Sixten kungör, nånstans under hårhärvor som skulle göra Tim Burton avundsjuk:

Det finns halvimbecilla kvinnor och män. Många fler än vad vetenskapen tidigare trodde. Men de bor fint. Det enda intresse de har det är att städa. Det är sån där städmani bara. Då är det bra, då tror de att de är människor. De är inte alls nå människor.

För övrigt är det alltså ett vida spritt rykte att Sixten Landby var far till både Rolf Lassgård, Lasse Brandeby och eventuellt Per Ragnar. Alla tre sägs åtminstone ha dykt upp på hans begravning.

Landbys visdomsord.

Av Kalle Lind

den 2008-02-15

i blogg

Sixten Landby och hans bror Kurt är ytterst välbekanta för alla som antingen kommer från Västerbotten eller brukade hänga på marknader förr i världen.

Där visades Sixten upp som atlet med paradtricket att räta ut hästskor eller balansera en cykel på pekfingret. Kurt var manager, men också den som gick fram när snorpackade dränghalvor i publiken utmanades i brottning mot en stor summa pengar.

Men egentligen var bröderna mest kända för att de levde i smuts i ett litet pörte i Håkmark, några hundra mil norr om civilisationen. Enligt folk i närheten hade de stampat jordgolv, men bröderna intygade att det skulle ligga en korkmatta några meter under röran och smutsen.

Sixten Landby framhävde dessutom att inte heller Kungliga slottet hade det så modernt: ”Visst har de erbjudit oss hus, men då har det alltid varit hus utan spis och skorsten och då är det inte ett hus. Det är hundkojor för hundar som husse inte bryr sig om.”

Jag minns dom här bröderna främst från ett reportage Stina Lundberg (som då hette Dabrowski, därefter Lundberg, därefter Dabrowski-Lundberg) gjorde hos dem nån gång på det åttital alla mina teveminnen härstammar från. Sixten läste då en dikt han själv skrivit. Två rader minns jag fortfarande:

Kuken står så den kan skära glas
och sätta kvinnor i extas

Det fanns en viss kontrast mellan de orden och gubben som läste dem.

Nu när jag googlar på Landbys hittar jag inget ur Sixtens mer bondska/ekivoka/burleska produktion (men får veta att hans mest berömda epos heter Killa mig på Kilimanjaro). Däremot hittar jag några av hans teser, som han á la Montesqiue eller Oscar Wilde eller Horace Engdahl gärna formulerade sej i. Dom finns utgivna i två samlingsvolymer. Några av dom finns här.

Mina egna favoriter ser ut som följer:

Varför får sjömän, ofta en
lanterna på klyvarbommen?

Hon var så vindögd, att hon kunde stå mitt i veckan och se bägge Söndagarna.

Måttliga Korvar är bäst och de stora är gjorda av Häst.

Köpt Erotik är falsk Erotik.
Ty att älska med horor är att elda med aska.

It´s been a Jard day´s night.

Av Kalle Lind

den 2008-02-13

i blogg

Det finns en frikyrklig artist som heter Jard. Vissa skulle säja att det är ingenting konstigt med det. Andra skulle genast säga emot. Jard är ett väldigt udda namn. Till min stora förvåning påstår Statistiska Centralbyrån att det finns 74 personer i landet som heter så. Jag vill inte riktigt tro på det. Statistik är ju ingen tillförlitlig vetenskap.

Ännu konstigare blir det av att Jards tre storebröder hette Kjell, Rolf och Olle, betydligt vanligare namn på män födda på fyrti-femtitalet.

Tillsammans utgjorde dessa fyra Bröderna Samuelsson, en grupp som sålde platina på sjuttitalet och av somliga – mindre vetande – kallades ”frikyrkornas Abba”. Dessvärre gick ett par av bröderna bort i halvgamla år, och nuförtiden gör Jard musikalisk karriär tillsammans med sin hustru Carina.

Till skillnad från många i musikbranschen, drev bröderna Samuelsson en frikyrklig camping jämte sångkarriären. Löttorps camping på Öland drar än i dessa dagar tusentals frimicklare till sej, som fyller tält efter tält för att se Jard ömsom brista ut i country & western, ömsom i fri bön.

Som Jard själv så träffande har beskrivit det:

Lite ”drag” behövs ju även i kyrkan och därför åker dragspelet på när dom gamla läsarsångerna framförs.

Jag har själv haft nöjet att se Jard in action. Tillbringande en vecka på Öland med svärföräldrar och familj kunde man inte undvika affischer på en maniskt leende man med blonderad hockeyfrilla och de fyra, till synes osammanhängande, bokstäverna J-A-R-D. Jag blev besatt. Min grabb, som vid tillfället var dryga två, lärde sej tämligen omgående att säja ”Jard”.

Till slut tvingade jag dit svärfamiljen. De fick lyssna på Jards fräscha blandning av country, western, dragspel, fruntimmersvitsar och gammal hederlig förljugen familjepolitik. Efteråt kunde man bl.a. gå in i ett förtält för att läsa personliga böner eller köpa en bok av frikyrkomaestro Stanley Sjöberg om varför bögar är så äckliga (svar: för att de är så bögiga).

Jag vet inte riktigt varför jag berättar detta. Antagligen för att frikyrkan fascinerar mej. Den är ju hur stor som helst, massor av människor köper Mia-Marianne och Per-Filips samlingsplatta (den låg på topplistan förra året!) och ger stora summor pengar till olika demonpastorer med bländvita leenden och psykopatblick.

I en annan tid, i ett annat liv, besökte jag pingstkyrkan i Landskrona (där f.ö. en man med jeans och slips bad för mej). I förrummet kunde man köpa en kassett med Lasse PP Nylén (f.ö. ordförande i Levande familjer – en organisation som arbetar mot skilsmässor) där han rappar:

När Jesus kom till jorden blev man jätteglad
och somliga de följde honom sen varenda dag
De gick hit, de gick dit
De gick runt en liten bit
Till det onda sa han ”Stick!”
Då försvann det på ett kick!
Jesus, han är bra, Jesus, han är bra,
Jesus, han är bra, ja, han är JÄTTEBRA!

På samma kassett – köpt för svenska pengar inne i en kyrka – berättar Lasse PP om hur Jesus körde ut månglarna ur templet.

S:t Tage.

Av Kalle Lind

den 2008-02-08

i blogg

Klas Gustafson heter en man som har skrivit en bok om Beppe Wolgers, en om Cornelis Vreeswijk och nu en om Tage Danielsson. Jag hatar denne Klas Gustafson. Inte för att han gjort ett dåligt jobb – böckerna om Beppe och Cornelis bläddrar jag i åtminstone en gång i veckan – utan för att han stulit min livsuppgift.

”Hat” är förresten ett starkt ord. ”Illa dold avundsjuka” är bättre.

Eftersom Adlibris har ett genialt system som går ut på att böckerna kommer senare än man bett om, har jag ännu inte behövt säja upp bekantskapen med min familj för att plöja igenom den nyutkomna Danielsson-boken. Men jag har läst de flesta recensionerna, och anar mej till att Gustafson brottats med samma problem som tidigare biografer: hur komplicera den vedertagna bilden av den godhjärtade, humanistiske, felfrie Danielsson?

Tage, som stod på barnens sida. Tage, som stod på gräsrötternas sida. Tage, som stod på folkets sida. Tage, som trodde på folkhem och solidaritet och blommor och cyklar. Den humanistiske humoristen. Den gudalike östgöten. Den ointaglige.

Allt det där är säkert sant, men man får inte glömma att varje gång du ställer dej på någons sida, utser du också en fiende. Så också Tage Danielsson.

Hur ödmjuk han än var – när han gästade Lasse Holmqvist i Här är ditt liv var han parodiskt chosefri när han presenterades inför ett fullkomligt extraordinärt artistliv, där Monica Z uttryckligen helgonförklarade honom och en afrikan som blivit hjälpt ur fängelse tack vare Danielssons Amnesty-engagemang så när föll i gråt – så avskydde han.

I tevedokumentären Utan tvivel är man inte klok (95) samlas det ena vittnesmålet efter det andra om den danielssonska ödmjukheten. Vackert så. Men så gnistrar det plötsligt till. Ekonomen Bo Södersten, han som delade upp samhället i ”närare” och ”tärare” och givetvis räknade sin egna välbetalda ”forskningsresultat” som närande, stirrar kallt i intet när han förklarar att Tage Danielsson inte visste nåt om politik och ekonomi och kärnkraft.

Underförstått: han tyckte inte som Södersten om politik och ekonomi och kärnkraft.

Och det retade Södersten in i benmärgen att en pajas och rolighetsminister hade mage att ifrågasätta de mycket viktiga och avancerade fakta bara Södersten och hans gelikar förstod.

Eftersom Södersten anade att dokumentären skulle framställa honom som den pompösa buffel han är, var han väldigt snabb med att tillägga: ”Däremot var han en lysande artist”.

För som artist var han givetvis ofarlig. En som steppar och drattar på ändan kan vi alla hylla. Men när han plötsligt ser oss i ögonen och förklarar att vi suger ut naturens resurser, att vi är hycklare och charlataner, ansvarslösa och farliga för varandra, blir han vår fiende. Då kallar vi honom – som Naturvårdsverkets grandiose pamp Valfrid Paulssson – ”gycklare”.

Jag tror inte man ska glömma det. Tage Danielsson var inte en folkhemsromantiker som drömde om vitkantade röda stugor med inavlade kattor och pekade mot ett nostalgiskt ingenmansland som alla och därmed ingen kan relatera till. Han hade hus på Korsika, pratade flytande franska, fritidsseglade, älskade London, New York och Ella Fitzgerald, filmade Grynet Molvigs nakna akterkastell och lät Gösta Ekman ligga med horor i Mannen som slutade röka, släppte in strippor med tejpade bröstvårtor i Glaset i örat, hängde med kokainisten Tommy Körberg och nerdekade primadonnor och stod med ett ben stadigt förankrat i Den Stora Världen.

Han älskade det goda livet. Och hatade de onda krafter som ville förvägra massorna att ta del av det.

Han var säkert God. Men framför allt var han inget kramdjur.

Gladiatorns kamp (mot det sunda förnuftet).

Av Kalle Lind

den 2008-02-02

i blogg

En klassiker inom memoargenren är förstås Björn ”Ricky” Bruchs något förvirrade Gladiatorns kamp. Tycker ni titeln är lite självförhärligande har ni fortfarande inte läst underrubriken: Dramat om sanningen bakom rubrikerna om en ännu levande legend.

Träffar ni på nån som påstår sej ha plöjt igenom de över 600 sidorna – tro för fanken inte på mänskan! Det är nämligen en fullkomligt omöjlig bok att tränga sej in i. Ricky hoppar lika djärvt mellan ämnena som mellan typsnitten, och allt i ett fullkomligt furiöst tempo.

På två sidor hinner Ricky redogöra för hur han tack vare ”ceralstimulansia” höll sej vaken i 76 timmar, hur han nästan vann inomhus-EM i ”SOFIA” (Ricky skriver – ibland – stadsnamn med versaler), hur han kom in på Svensktoppen med singeln ”Mej fångar ingen brud” och om sin dotters födelse. Dessutom får han plats med ett foto samt en dikt:

Materia köpes alltid kontant,
varför göres barn på avbetalning,
skyll inte bara mig, din fjant.
felet är samhället, en stor galning

Föreställ er alltså vad karln varit med om för att fylla 600 sidor!

Det mest frustrerande med boken är att det blir svårt att avgöra vad som får Ricky att framstå som mest galen: sina upptåg – ”jag ville vara anonym och svarade med konstiga namn som Theodor Mjölbacke eller Plicklemost i telefon” eller sitt sätt att beskriva dem.

Här ett exempel på Rickys väldigt öppna förhållande till grammatik, kommatering och grafik (och det är fullkomligt slumpvis utvalt):

”En dag kom jag i lunchrummet att sitta mittemot Florence Griffith-Joyce. Jag var mållös (och det säger inte lite) över hennes centimeter-långa naglar målade och olikfärgade naglar. Jag frågade henne, hur hon kunde äta – eller hålla fingrarna i startgropen – utan att knäcka dem, men jag minns inte vad hon svarade. Hon var så vansinnigt vacker att jag bara stirrade. Carol Lewis var också där. Granna töser! Motsatsen mötte jag på kvällen, då en öststatslöperska satte sig vid mitt bord – löperska? Jag kunde inte se, av vad kön hon var.”

Visst får man ett intryck av att han bara sluntit över kursiv-knappen och låtit det stå som det står?

I princip kan man bara blunda, bläddra och hugga med fingret på måfå och genast få en snapshot från en hjärna som antagligen aldrig slutar mala, inte ens när den är övertrött och borde få en mogadon och några timmars vila.

Om inspelningen av gladporrfilmen I skyttens tecken (a.k.a. Agent 69 Jensen): ”Man sade, att jag skulle spela den ena livvakten åt agenten i denna som man sade agentfilm och en dvärg på hela 96 cm skulle vara den andra livvakten. Det lät ju bra.”

Om en utflykt till Monaco: ”Jag satt sedan och tittade på landskampen (förklädd med peruk och västerndräkt) och såg på när Prins Rainier, prinsessorna Caroline och Stephanie (varav sistnämnda var den då absolut vackraste) invigde och delade ut priser. Hon är det goaste jag vet…huh!”

Om pressen: ”I år var det en spansk tidning, som kom med en stor anka. Man påstod nämligen ”att muskler av stål skyddar homosexuella” och hade därvid en bild av mig. Med andra ord påstod man att jag var homo – tydligen hade de ingen aning om mina många frntimmershistorier. Jag försökte stämma tidningen på en miljon kronor och borde nog ha haft Henning Sjöström för att ta hand om saken”.

Sen avslutar han boken med att säja att han nu ska ägna sitt liv åt filmande och ljudläggning samt skriva en bok om doping.

Och för den som undrar: ja, memoarerna är utgivna på eget förlag.

Allt om min buskis.

Av Kalle Lind

den 2008-01-29

i blogg

Medelklassmänniskor med nåt slags syn på sej själva som smakfantaster svänger sej gärna med begreppet ”buskis”. ”Buskis” behöver man aldrig förklara. ”Buskis” är sånt som vulgära människor utan intresse för Viktiga Ting gillar. ”Buskis” är nåt dåligt och dialektalt med vulgära hänsyftningar på fortplantning och tarmtömning.

Inte som när Norén låter Micke Nykvist ligga och skrika ”pissfitta” på en parkbänk. Inte som Börje Ahlstedts tokflatus i Fanny & Alexander.

Aristofanes löskukar är ju trots allt antikhistoria (kulturpoäng: 150). Börje Ahlstedts brakskitar skriver vi en avhandling om (kulturpoäng: 257). Stefan & Krister (kulturpoäng: minus 100 000 miljoner) är paria om de så skulle recitera Katarina Frostenson (kulturpoäng: såinihelvete) och få låga publiksiffror (kulturpoäng: en hel del).

Min barndoms buskis var Albert & Herbert, Fleksnes, NP Möller och Poppe på Fredriksdal. Allt slentrianföraktat. Somt har med tiden fått nåt slags förmildrande skimmer av tidsdokument, men överlag är hållningen att det är en Sämre Sorts Kultur För En Sämre Sorts Människor (läs arbetarklass).

När jag sitter och ser om NP Möller på DVD är det som slår mej mest Sorgen. Nils Ahlroth – revystjärna (kulturpoäng: 0) från Höör (kulturpoäng: minus 100)- spelar en änkeman som ägnar sin tid åt att sopa gården och käfta lite med Skogan i speceributiken.

Allt är placerat i de kvarter runt Möllevången i Malmö där jag själv bor, men på tevebilderna från sjuttitalet är det kliniskt rent från falafel, telefonkort och parabolantenner. Det enda som är sej likt är den stora stolta statyn Arbetets ära, där ett gäng arbetande män (stöttade av sina inte riktigt lika arbetande kvinnor) lyfter ett stenblock mot himlen. Den ser lika ironiskt malplacerad ut då som nu.

Temat i NP Möller är inte brakskitar eller tossiga peruker. Det är Ensamhet. NP Möller pratar med sin hund, minns sina sorglösa år på sjön, går på diskotek med grannfrun utan att höra vad hon säjer och träffar den alkoholiserade gamle MFF-stjärnan Danskdödaren (Jan Malmsjö) som på den patetiskes vis älter en tjugo år gammal landslagsmatch.

På ett vis är jag inte förvånad. Jacques Werup var något otippat en av författarna, och som alla andra män med förkärlek för Österlen, KVINNAN och högt hår (kulturpoäng: Lena Endre) är han ingen muntergök.

Men det är faktiskt påtagligt hur ledsamt det är. Människorna är trasiga och hjälplösa och famlar fåfängt efter varann mot dom gråaste av fonder: Malmö och sjuttitalet.

Temat i både Fleksnes fataliteter och Albert & Herbert är föräldraskap. Både Marve Fleksnes och Tomas von Brömssens Herbert sitter fast i halvincestuösa relationer där mamman passar upp och pappan tvingar kvar och ger dåligt samvete. Fleksnes håller sin kuschade mamma på mattan, Albert håller sin son kopplad i en skrothandel som passerat sin tid redan på sjuttitalet.

Mitt starkaste minne från Albert & Herbert är det avsnitt där Herbert till slut tvingar in sin pappa på ålderdomshem. Slutscenen i avsnittet – och säsongen – visar Albert, liggande på sin säng, stirrande upp i taket, rullande tummar i fingerlösa vantar. Det är ohyggligt vemodigt, särskilt som vi vet att Herbert inte kommer att gå vidare i livet, snärjd vid sin pappa av uselt samvete. Jag vill minnas att bilden på Albert låg kvar hur länge som helst och rev en i veka livet med sin obarmhärtighet.

Man kan tycka att det är grått, ödsligt och långsamt. Sjuttitalets Möllan och Haga eller alla tiders Oslo var inga Las Vegas. Skrothandlare och portvakter har aldrig varit sexiga. Marve Fleksnes konstiga hatt är inte haute couture.

Men det är tammefan dramatik som hanterar dom stora mänskliga frågorna, svårigheten i att finnas till, problemen i att finna sej en plats i tillvaron. Och som sådan förtjänar den att tas på samma allvar som alla högstämda rövpinnade jävlar som står och stänker saliv över den sublima publiken på Drrrramaaaaten och berättar för dem vilka ruttna pissfittor de är.

Gunnar Björnstrands höga blodtryck.

Av Kalle Lind

den 2008-01-28

i blogg

Ingmar Bergman trivdes som regissör, domptör, manipulatör. Som iscensättare gillade han att peta på sina skådisar, trycka deras ansikten åt det ena eller andra hållet, vrida dom mot eller från ljuset, pilla, tafsa, talla och – vad gällde sina kvinnliga skådisar (och alla andra kvinnor han träffade) – penetrera.

Han hade ett rykte som demonisk och hänsynslös, ett rykte han av allt att döma ansträngde sej att leva upp till.

1961 gjorde han Nattvardsgästerna, ett mycket mörkt och dystert drama om nåt så sexigt som en präst som tvivlar på sin tro, tillika förlagt nånstans i dom norrländska ödemarkerna, givetvis under vintern.

I rollen som prästen Tomas satte han Gunnar Björnstrand. Björnstrand är en av de största skådespelare vi haft, en av ytterst få som kunnat spela komedi på allvar, med en brittisk-aristokratisk atmosfär och en bitter cynism i replikerna.

Kanske tvivlade Bergman faktiskt på Björnstrands förmåga till rollen. Han som var så rolig – kunde han spela nåt så gudabenådat tråkigt?

Enligt ett rykte som aldrig kommer att bekräftas, men som antytts av både Vilgot Sjöman (som skrev en bok om inspelningen) och Björnstrands fru Lillie (som skrev en bok om sin man), tog Bergman det säkra före det osäkra. Innan inspelningen duperade han SF:s företagsläkare att ta kontakt med Gunnar Björnstrand för att göra en total genomgång av den björnstrandska anatomin.

… den här texten har en fortsättning. Läs resten i kioskvältaren ”Människor det varit synd om”.

Skruvade timmen.

Av Kalle Lind

den 2008-01-28

i blogg

Söndagen 27 januari hölls comedy-festival på Slagthuset i Malmö. Alla var där utom vissa. 850 betalande. Av dom valde en påtaglig minoritet att gå till pyttescenen och titta på Weird hour medan Adde och Robin Paulsson skämtade på andra scener. I Weird hour framträdde bl.a. jag. Det var som att Iron Maiden och AC/DC lirade på varsin scen på Sweden Rock, och att man själv vore Jim Jidhed och uppträdde i pubtältet.

Annars var uppställningen på Weird hour ganska trevlig för den som gillar olika skånska män i trettiårsåldern som skojar om sånt dom tycker är roligt (Kringlan Svensson: horan – världens äldsta yrke?; Kalle Lind: Hylands (med tonvikt på Tuss och Per-Ótto); Ola Söderholm: diverse, bl.a. att bajsa ut en cykelhjälm; Valle Westesson: Bantar-Björn; Simon Svensson: Second life; Jesper Rönndahl: fräckisar, med viss tonvikt på pungen).

Det som egentligen gjorde timmen skruvad var a) att den var fyrtifem minuter (helt weird!) och b) att en uppträdande kraftigt avvek från dom andra: transan Claes Schmidt/ Sara Lund. Hen stack bl.a. ut med att vara tio-tjugo år äldre än vi andra. Och just det – sen var hen klädd lite grann som Alla Pugatjova också. Det var ingen annan.

Nu är Claes Schmidt ägare till Slagthuset och måste rimligen ha haft nåt att säja till om gällande sin egen placering i programmet, men det blev en lite märklig effekt att just hen uppträdde under rubriken ”weird”. Eftersom själva poängen med resonemanget hen framför på scen är att det inte är så jävla konstigt att en karl vill se ut som en avdankad syster Päiviränta.

Jag kan gå med på att det är helt skruvat att en trettitvååring är fixerad vid den sen länge döde Lennart Hyland, och att en annan pratar om Bantar-Björn inför en publik som föddes i samma veva Bantar-Björn åt sin sista feta sås.

Men det blir lite skruvat på skruvat när den som vill understryka att hen inte är skruvad blir inklämd däremellan. För vilken blir då poängen? Att hen i själva verket är skruvad? Eller att hen inte är skruvad, och att det skruvade är att den skruvade timmen ger plats åt en icke-skruvad? Men hur skruvat är det? Då kan ju vem som helst framträda under skruvade timmen. Och är den då så gräsligt skruvad?

Det blir för många metanivåer för mej. Sen ska jag villigt bekänna att jag själv inte heller känner mej så jävla skruvad. Eller rättare sagt: nog är jag skruvad, men 2008 känns väl det ganska normalt?