kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Pang, sa Timander.

blogg timander 1
En kvinna jag aldrig träffat hörde av sig via Facebook och frågade om jag ville ärva en bunte memoarböcker hon samlat på sej på loppisar. Jag sa naturligtvis ja. Hon dumpade dem på mitt kontor på Sveriges Radio. Jag har fortfarande inte träffat henne, men är naturligtvis sjukt tacksam över både Kapp-Ahls grundares minnesanteckningar och Alice Timanders spridda hågkomster.

Alice Timander har det ju alltid skrattats åt; en tokig tandläkartant med uppenbara exhibitionistiska böjelser, känd för att alltid försöka dra åt sig uppmärksamheten på Stockholms teaterpremiärer. Jag minns med saliga glädjetårar hur Micke Dubois gjorde hembesök hos henne i ett teveinslag och luftjuckade bakom henne när hon vände ryggen till. Och kollade igenom hennes brevsamling och skrek: ”Åhå! Brev från John Holmes!”

Men jag såg också en dokumentär om henne för några år sen som på nåt vis satte henne i perspektiv: hennes bekräftelsebehov – som ärligt talat inte är mer patetiskt än Jan Guillous eller Robert Aschbergs eller mitt – blev så naket och hudlöst. Hon grät när hon insåg att hennes förhållande till sina barn grumlats av att hon själv alltid prioriterat Oscarsteatern och Solvallajippon.

Vid 52 års ålder skrev hon sin första memoarbok, med den inte helt klockrena titeln Strunt i kläder. Den är inte särskilt bra. Den är korrläst av en apa – kapitlet ”Nakenfotot” handlar om Per Martin Hambergs (fråga farfar) fascination för teve och en välgörenhetsmatch i fotboll med Inga Tidblad och John Botvid (fråga farfar (eller mig) igen), men nåt nakenfoto nämns inte – och helt dränerad på liv och gestaltning.

Men det liv Timander levt vid 52 års ålder – och fortsatte leva i fyrtio år till! – är i sig fascinerande. Tandläkare på dagen, stans premiärlejon numero uno på kvällen, dag efter dag genom sju decennier. På bilder syns Gustav Wally – Wallenbergaren som bröt familjetraditionen och istället blev dansör och revydirektör – Karl Gerhard, Harry Schein, Lennart Hyland, Åke Söderblom, prins Bertil, Eartha Kitt, Maurice Chevalier (DÄR fick farfar en riktigt utmaning), shejken av Marocko och chefen för Svenska Kennelklubben.
blogg timander 2
Men ändå, trots att hon fick dricka cocktail med Svenska Kennelklubbens chef: en bitterhet, en besvikelse, nåt som inte blev som det skulle, nåt hon inte fick som hon ville ha.

Gång på gång berättar hon om skrivprojekt som refuserats, teaterlärare som sagt ”Men ni läspar ju!” och kört iväg henne, och om Lars Forssells recension av hennes debutnovellsamling:

”Den gröna katten” kostar 15 kronor. Bortkastade pengar!

I övrigt ödslar hon tid och plats på att berätta att hon inte fick ordentlig service när hon låg sjuk på ett hotell i New York och upplyser den häpne läsaren om att Stockholms jetset-exhibitionister bara kan ge ”ytlig vänskap”. Hon är sur som ättika på Sveriges Tandläkareförbund som motarbetat henne – ”jag meddelade dem att JAG SKÖTER MITT YRKE SÅ ATT PATIENTERNA ÄR NÖJDA, OCH GÖR VAD JAG VILL AV FRITIDEN” – och känner sig aldrig respekterad, aldrig sedd, aldrig säker på omgivningen.

Samtidigt ägnar hon ett helt kapitel åt sina enorma – men massmedialt inte så uppmärksammade – framgångar i Ludvika-revyn 1947.

Kanske bottnade det hela i att hon var dotter till huvudpersonen i en skräckfilm:
blogg timander 3
Det påfallande korta kapitlet om hennes väg till positionen som Stockholms mesta premiärlejon heter symptomatiskt nog ”10 års kamp”:

Om någon av dem som läser den här boken mot all förmodan skulle vilja bli ett ”premiärlejon”, så tro inte att svårigheterna ligger i att hitta rätt kläder. Vad det gäller är att kunna ta kritiken.

Man anar en människa som hoppades på mer, som slogs med näbbar och klor, och ändå inte riktigt fick vad hon mest av allt önskade: respekt.

Och på ett vis är det klart att man inte får nån respekt om man ägnar all sin fritid åt att fundera ut ”spralliga kläder” för att få maximal uppmärksamhet i en teaterfoajé. Samtidigt så gjorde hon väl ingen illa.

Inte för att det var särskilt synd om henne – hon fick trots allt betydligt mer än de flesta – men det finns en desperation i hennes uppmärksamhetsbehov som är rörande.

Så jag gläds ärligt med Alice Timander när hon berättar om ”en test” som Expressen gjort hos allmänheten, där bara 87 av 987 åsikter om Alice Timander var negativa.

Nog för att hon var knäpp – på ålderns höst blev hon ju till och med kristdemokrat – men det är gubevars inte förbjudet.
blogg timander 4

Föregående

Tillägg gällande Himmelstrand.

Nästa

Nu blommar mosters lökar! En så in i frukten finurlig memoartitel!

8 kommentarer

  1. Pidde

    Debutroman? Har hon skrivit en roman? Eller flera? Berätta mer! Läs dem och recensera dem!

    …Intressant att Alice Timanders syster uppenbarligen är Susan Storm i Fantastiska Fyran.

  2. Anonymous

    Jag minns att Alice T gjorde ett bedrövligt framträdande i Jeopardy nån gång i slutet av 90-talet. Frågan är om någon människa någonsin har varit mer malplacerad i en tv-frågesport. Men hon var säkert en jävel på att käka snittar och laga tänder. Kan det ha varit Harald Treutiger hon tävlade mot?

    /Nils

  3. Kalle Lind

    Nils: den Jeopardy-deltagare jag minns bäst var Gun Hellsvik. Hon hamnade på minus. Ett av ämnena var EU. Hon var vid tillfället justitieminister.

  4. Kalle Lind

    Pidde: jag måste korrigera mej. Den gröna katten verkar ha varit en novellsamling. Jag återkommer i ämnet.

  5. Wulfahariaz

    Jag har för mig att hon snarare var med i "Tänk till tusen", och där gick det enligt uppgift inte så jättebra.

  6. Surkärringen

    Jag vill bestämt erinra mig att det på DN:s familjesida inför Alice Timanders 80 eller möjligen 85 årsdag fanns att läsa att jubilaren av sina vänner önskade sig en gravsten. Hon skulle ha den i hallen och kunna ha glädje av den. I förskott så att säga. Idén tyckte jag inte alls var dum. Men det verkar jag vara ensam om. Märkligt.

  7. Anonymous

    Nils, hur kunde du undvika att skriva att hon var en jävel på att käka snittar och snitta käkar?
    /Lasse

  8. Gustav

    Med ironi i blicken (och brevet) bjöd vi in Alice till en spexpremiär på KTH. Döm om vår förvåning när hon dök upp, hävde sprit som en sjöman på landpermis i Marseille och rockade duktigt på kalaset efteråt. Senare sågs hon på Stones-konsert iförd den spex-T-shirt hon fick på kalaset. En hyvens tant, men det sved nog att inte få respekten hon trodde sig förtjäna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén